2007-12-22

Design patterns för naziskins

Det som är bra med skinheadgäng är sammanhållningen och kamratskapen. Det som är dåligt är att man är nazist och allmänt asocial. Och om man framställer det i dramatiserad form få måste man framhålla de psykopatiska tendenserna. Dramaturgin måste gå en viss väg: kamratskap, men samtidigt motsättningar, eftersom det mest är gängets galna ledare som är riktig nazist. Festerna är roliga och musiken är bra, och modet är mycket klädsamt. Men fan, sen kommer de inre stridigheterna igen, gruppen splittras, fast järngänget sluter upp kring ledaren. Allt är bra ett litet tag igen, men sen går det åt helvete, när ledaren inte bara visar sig vara fanatisk i sin politiska övertygelse, utan även en fullfjädrad psykopat. Ett blodigt våldsdåd begås och den klentrogne huvudpersonen inser sitt misstag: nazismen är ond och ledaren är inte alls en god vän, utan en galning. Slutet gott, allting gott.

Nu görs det inte så fruktansvärt många skinhead-filmer, men både Romper Stomper och den hyllade This is Britain följer detta mönster. Jag kommer inte ihåg hur det brukar se ut i Staffan Hildebrands filmer, men jag gissar på att det är ungefär samma sak. Det är som med det svenska 70-talet och heroinet: inga glada, härligt flummiga, långhåriga haschrökande hippies utan deras omedelbara konsekvens, den överdoserande heroinisten. Man kan inte framställa dramat utan att berätta för tittaren vad hon ska tycka. Om man framställer de onda som mänskliga finns alltid risken att det uppfattas som om man talar i deras sak. Eller hur?

1 kommentar:

UL-Tomten sa...

Här är min önskelista

Sk8bräda (Streetlab)
Sk8skor (circa allie, svart/vita)
Heelys
Luvtröja (puma, blå)
Mössa, adidas
Griptape
Cheap Monday jeans
Påslakan, (Malmö FF)

Vi ses på julafton

Henrik Ewaldh
Sliprännevägen 13, Malörtsvägen 7 (på julafton) eller Kvillsfors (juldagen)
VIKEN