The Great Happiness Space: Tale of an Osaka Love Thief handlar om värdar. Manliga värdar som är väldigt trevliga mot sina kvinnliga kunder. I Osaka. Så lite som att det finns hund- och katt-kaféer, dit man kan gå och umgås med djur, så finns det värdbarer, dit man kan gå och umgås med män. Eller kvinnor, vilket är mer allmänt känt. Kelly Osbourne var på en. Det såg jag på TV. Det är dyrare att umgås med människor än med djur. Och inte lika otvunget, verkar det som.
När det berättas att kvinnorna kan betala 2000-3000 amerika-dolares per tillfälle så börjar jag undra vilka kunderna är. Är de välbetalda karriär-kvinnor (de ser alla ut att vara 25-30), eller har de helt enkelt rika föräldrar? Nej, visar det sig efter någon halvtimme, i ett dramatiskt ögonblick: de är typiskt själva värdinnor eller call girls. Prostituerade. De har sex med män, eller serverar drinkar till män, som de inte vill ha sex med, eller servera drinkar till, och bränner pengarna de tjänar på att umgås med professionella underhållare, som de blir kära i och drömmar om att bli ihop med. Det blir de inte, eftersom värdarna inte menar ett ord av vad de säger, när de säger att de kan bli ihop med kunder.
Först känns huvudpersonerna väldigt cyniska och osympatiska, men de drar också ett tungt psykiskt lass. De kan inte ha egna förhållanden. De säljer också sina kroppar om tillfälle ges och det känns som rätt steg att ta. Men sex är typiskt avslutningen på en affärsrelation. Då återvänder inte kunden. De har fått vad de vill ha. De vill inte knulla och avsluta, de vill att kvinnorna ska komma tillbaks och köpa mer champagne, som serveras i tillbringare, med is.
De är snygga på Shinjuku-sättet: de bleker det halvlånga håret, de har designer-kläder som får dem att se ut lite som om de vore med i science fiction-film, de är "snyggare än vanliga killar", som en kund säger i filmen. Kunderna har ofta precis samma värdinna/kund-förhållande i sitt jobb, som de omvänt intar när de går till Issei och hans anställda. De verkar inte riktigt se parallellen.
Men om de här värdarna, som uppenbarligen är människor, även om de är cyniska och kalla och mest ute efter pengarna, ersätter heroin, amfetamin, benzo, kokain och Kir så kanske det i någon mening är bättre. Eller är beroende alltid lika dåligt? Kan det vara det? Är nikotin lika illa som alkohol? Är kokain lika illa som heroin? Är amfetamin lika illa som benzo? Är snygga, cyniska killar med blekt hår och dyra kläder lika illa som dessertvin? Vad jag har fattat så har de inte droger i Japan på samma sätt som vi har här. Jag undrar vad de tycker om män, om kvinnor, om droger, om förhållanden. Vad gör de som inte går på värd-barer, dricker de shozu-drinkar istället? Är det bättre eller sämre.
2011-03-27
2011-03-26
Livslång kärlek
Idag rekommenderar jag Lena Anderssons resonemang kring otrohet och livslång kärlek i DN.
Det var allt jag hade att säga.
Det var allt jag hade att säga.
2011-03-16
Skajp
Jag uppgraderade Skype till version fem och undrar lite hur de tänkt runt UI:t. Det är stort, fönstret blir mycket större än förut. Antagligen tänker de att man ska ägna sig åt att skajpa när man skajpar, snarare än att ha det lite vid sidan om. Men de har lämnat för mycket plats. Kontaktlistan är mycket luftigare än förut, så att man ser mycket färre kontakter. Men den riktiga kickern är att de har lagt in någon form av hemmasnickrad coverflow. Den är helt vansinnig:
- hackig och långsam
- ingen transparens används och på grund av hur layouten ser ut så hoppar bilden som ska till förgrunden fram bakom den tidigare valda bilden
- det känns konstigt att dra och scrolla i den, vilket beror på att man inte kan dra i den, utan det listelement man inleder ett klick på väljs och scrollar till mitten
- samma konstanta scrollningstid används oavsett om man rör sig ett eller två element per steg
- många har ganska lågupplösta avatarer, vilket gör att de uppförstorade bilderna blir skitfula
- många har ingen avatar alls, vilket gör att man scrollar runt bland en massa identiska, anonyma bilder
- eller scrollar och scrollar, "hoppar" känns mer korrekt
- som typ Patrik Sjöberg
Jag har för mig att det finns en coverflow-widget i Cocoa nu för tiden, och använder man den så blir det ganska schysst. Nu använder väl Skype antagligen något portabelt toolkit i stil med Qt för sitt UI, men inte ska det behöva vara såhär dåligt för det?
- hackig och långsam
- ingen transparens används och på grund av hur layouten ser ut så hoppar bilden som ska till förgrunden fram bakom den tidigare valda bilden
- det känns konstigt att dra och scrolla i den, vilket beror på att man inte kan dra i den, utan det listelement man inleder ett klick på väljs och scrollar till mitten
- samma konstanta scrollningstid används oavsett om man rör sig ett eller två element per steg
- många har ganska lågupplösta avatarer, vilket gör att de uppförstorade bilderna blir skitfula
- många har ingen avatar alls, vilket gör att man scrollar runt bland en massa identiska, anonyma bilder
- eller scrollar och scrollar, "hoppar" känns mer korrekt
- som typ Patrik Sjöberg
Jag har för mig att det finns en coverflow-widget i Cocoa nu för tiden, och använder man den så blir det ganska schysst. Nu använder väl Skype antagligen något portabelt toolkit i stil med Qt för sitt UI, men inte ska det behöva vara såhär dåligt för det?
2011-03-01
Johnny
En annan sak jag gillar är Johnny Bode, och medlemmarna i Facebook-gruppen som vill ha hans porträtt på 200-kronors-sedlarna är inte ute och cyklar. Galningar behöver också lyftas fram. För de av er som inte läste Wikipedia-artikeln sist jag länkade till den så kommer här en kort sammanfattning av höjdpunkterna och lågvattenmärkena under hans karriär:
* Skrev en låt som hette "En herre i frack", som bl.a. spelats in av Gösta Ekman d.ä. och Jan Malmsjö.
* Satte upp en revy i Norge under kriget, där han drev med svenskar.
* Greps av Gestapo och sattes i koncentrationsläger.
* Skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen.
* Skrev religiösa sånger åt Lapp-Lisa.
* Importerade östtysk film.
* Skrev framgångsrika operetter till Wieneroperan.
* Påstod sig ha skrivit An Der Schönen Blauen Donau.
* Åtalades för bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning.
* Drabbades av psykos och hamnade på mentalsjukhus.
* Spelade in "Bordellmammans visor".
Ja, vad fan ska man säga? Nog verkar han roligare än Carl von Linné?
* Skrev en låt som hette "En herre i frack", som bl.a. spelats in av Gösta Ekman d.ä. och Jan Malmsjö.
* Satte upp en revy i Norge under kriget, där han drev med svenskar.
* Greps av Gestapo och sattes i koncentrationsläger.
* Skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen.
* Skrev religiösa sånger åt Lapp-Lisa.
* Importerade östtysk film.
* Skrev framgångsrika operetter till Wieneroperan.
* Påstod sig ha skrivit An Der Schönen Blauen Donau.
* Åtalades för bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning.
* Drabbades av psykos och hamnade på mentalsjukhus.
* Spelade in "Bordellmammans visor".
Ja, vad fan ska man säga? Nog verkar han roligare än Carl von Linné?
Boys in the Band
Jag är inte så snabb alla gånger, men nu inser jag hur bra Libertines var. Sjukt bra faktiskt. Det tog ett tag för att jag har långsamma reaktioner. Så här gick det till: jag och Henke lyssnade på Fuck Forever med Babyshambles. Han sa att han gillade Libertines bättre. Det gick typ fem år. Jag såg The Seven Ages of Rock. Scenen där polisen stormar Libertines lägenhet under en improviserad spelning imponerade stort på mig. Jag lyssnade på Up the Bracket och fastnade för Boys in the Band. Jag lyssnade mest på den låten. Det gick några månader. Jag lyssnade på hela skivan ett par gånger. Jag upptäckte fler och fler bra låtar. Jag insåg att hela skivan var skitbra. Jag laddade ner Libertines. Jag lyssnade på den en gång och tyckte att den var sämre än Up the Bracket. Det kanske den fortfarande är, men andra gången är den mycket bättre än första, och What Katie Said är en jättefin låt.
Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!
Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!
2011-02-24
Hellners galna uppvisning
Svensk superskräll i sprintfinalen
Emil Jönsson i tårar efter bronset
VM-GULDET SOM CHOCKADE ALLA
Hellner fick sitt guld – då kom tårarna
Läsare: ”Kung Hellner och prins Jönsson”
Petter Northugs pappa berättar om svenskarnas taktik Till SportExpressen.se: "Verkar som Jönsson bromsar när Hellner får lucka."
Guldkuppen - så blåste han Northug
Hellner firar - med 30000 norrmän
Hellner, Northug och Jönsson hyllades tillsammans
Hellner: Det var ett helt perfekt lopp
Men på något sätt så känns det ändå som om det är Svenska Dagbladet som säger det bäst, på ett klassiskt, konservativt, tillbakalutat sätt:
Marcus Hellner tog VM-guld
Säga vad man vill om rubrikssättningskonsten, men inte går den framåt. Och säga vad man vill om Kalla, men jag börjar svänga över lite mot att fria till Marcus Hellner istället. Och när jag har sagt det om Charlotte Kalla så har det varit mest på skämt, nu är det mer som att jag funderar på hur många hundralappar man bör lägga på ringen om man vill få ihop det med en kille som har både VM- och OS-guld. Och säga vad man vill om Kalla, men i uppförsbacken i semifinalen så kändes det som om hon hade samma överlägsna klipp som Hellner hade i finalen, lite sådär så att man ironiskt kan säga att man fick tårar i ögonen när man såg det. Fast det är inte ironiskt, utan ett sådant steg får en faktiskt att få en tår i ögat. Fast ironiskt. Eller inte. Inte.
Emil Jönsson i tårar efter bronset
VM-GULDET SOM CHOCKADE ALLA
Hellner fick sitt guld – då kom tårarna
Läsare: ”Kung Hellner och prins Jönsson”
Petter Northugs pappa berättar om svenskarnas taktik Till SportExpressen.se: "Verkar som Jönsson bromsar när Hellner får lucka."
Guldkuppen - så blåste han Northug
Hellner firar - med 30000 norrmän
Hellner, Northug och Jönsson hyllades tillsammans
Hellner: Det var ett helt perfekt lopp
Men på något sätt så känns det ändå som om det är Svenska Dagbladet som säger det bäst, på ett klassiskt, konservativt, tillbakalutat sätt:
Marcus Hellner tog VM-guld
Säga vad man vill om rubrikssättningskonsten, men inte går den framåt. Och säga vad man vill om Kalla, men jag börjar svänga över lite mot att fria till Marcus Hellner istället. Och när jag har sagt det om Charlotte Kalla så har det varit mest på skämt, nu är det mer som att jag funderar på hur många hundralappar man bör lägga på ringen om man vill få ihop det med en kille som har både VM- och OS-guld. Och säga vad man vill om Kalla, men i uppförsbacken i semifinalen så kändes det som om hon hade samma överlägsna klipp som Hellner hade i finalen, lite sådär så att man ironiskt kan säga att man fick tårar i ögonen när man såg det. Fast det är inte ironiskt, utan ett sådant steg får en faktiskt att få en tår i ögat. Fast ironiskt. Eller inte. Inte.
2011-02-16
H43
En rolig grej med den här marknadschefen som kallat en schlager-artist för en "svullen neger", förutom att hans känsla för vad som är socialt gångbart är anmärkningsvärt mycket ur fas med resten av Sverige, är att de artiklar jag läst om det verkar förutsätta att man vet vad H43 är. Jag har en vag känsla av att det kan vara ett handbolls-lag, men skulle inte de kära "journalisterna" (tveksamt uttryck, eftersom den senaste artikeln jag såg var publicerad i Aftonbladet) kunna berätta det i så fall?
2011-02-15
Super-chocken på Ballmers sprit-fest i Nokias bastu
Hej, hej, tjenare!
Okej, så rykten går återigen om att Apple ska släppa billigare telefoner och Sony-Ericsson lanserar sin Playstation-telefon, som det gått rykten om sedan långt innan den började utvecklas. Men ingenting slår Nokia-Microsoft-dealen den här veckan.
Nokia överger sina båda open source-system för att suga i sig Ballmers slutna, onda saft. Nokia har aldrig varit ett bolag som har kunnat utveckla mjukvara. Sedan iPhone kom har de ryckt än hit, än dit (eller snarare svajat, "ryckt" låter som att någonting någonsin skulle ha kunnat gå fort), utan att lyckas lappa ihop ett UI som ser okej ut. Problemet är att de vid något tillfälle har lärt sig att tänka i termer av "plattformar", och en plattform är alltid lösningen. Hade de fattat vad lösningen på problemen var så kanske jag inte hade jobbat på RIM idag, utan på Nokia. Men Nokia har aldrig fattat vad ett UI är, de tror att det måste vara en "plattform", att det måste vara oerhört komplext och att det måste lösa alla problem samtidigt. Tror man det så är Qt en utmärkt lösning: det är komplext, stort och kan lösa alla problem, om man med "problem" menar något i stil med "jag vill utveckla X, jag vill att det ska vara enkelt, men jag skiter i hur resultatet ser ut".
Nokia har fastnat i samma fälla som Sony-Ericsson och Motorola snubblade i för några år sedan: de kan inte bestämma sig för ett system. De vill att alla ska vara glada, så samtidigt som de säger att det är Windows Mobile som gäller, så vill de även fortsätta med Symbian och Meego, för att inte tala om S40. Precis som Sony-Ericsson och Motorola ville köra Windows Mobile, Symbian, Brew, sina egna feature phone-system och vad som helst de kunde lägga vantarna på. Tills de insåg problemet, sa "fuck it" och gick över till Android. Och faktiskt lyckades få ut telefoner som folk gillade och som de tjänade pengar på, eftersom de faktiskt är ganska duktiga på att göra telefoner, när ledningen inte lyckas förlama hela organisationen med idiotiskt veliga beslut. Ungefär som Nokias ledning gör just nu. Om de verkligen tror på Windows Mobile, så kasta ut Symbian, kasta ut Meego och kör järnet på Windows Mobile. Våga lite! Det gör de inte.
De vill kunna luta sig mot Symbian tills de har sina nya, coola Windows-telefoner ute, och mot Meego som potentiellt framtids-system, om det skulle visa sig att Windows inte håller vad det lovar. Och Microsoft har aldrig hållit ett enda löfte till mobilmarknaden. Den nya versionen visar dock att Microsoft i alla fall klarar av att analysera vad grejen är med iPhone och Android, och lägga ett snajdigt UI ovanpå sin legacy-plattform. Sedan iPhone kom så är det nämligen det snajdiga UI:t som är substansen. Nokia tror fortfarande att det är megapixlarna, nätverket, förkortningarna, valfriheten. De har inte fattat det snajdiga UI:t. De har inte fattat att "snajdig" är årets ord, och har varit det varje år sedan 2007. På Nokia är årets ord alltid "plattform".
Som Tomi Ahonen påpekar så är Microsoft vinnaren i den här affären. Utan Nokia så hade Windows Mobile inte hittat några vettiga mobiltillverkare som hade velat satsa på systemet. De hade knappt fått de vanliga taiwanesiska ODM:erna, för Android har förändrat allt för dem. Förr i tiden var Windows Mobile det enkla valet för dem. De trodde på Start-knappen på telefonen, Windows-användare ville ha den på telefonen också. Android är gratis, enkelt och stöds av varenda chip-tillverkare. Microsoft hade fått lite halvhjärtade försök från stora tillverkare som Sony-Ericsson, Samsung och LG, samtidigt som de satsar sitt torra krut på Android. Utan någon form av marknadsföringsmirakel hade Windows Mobile 7 aldrig lyft, även om det är snajdigt. Nu ger Nokia dem chansen. Men tjenare, de ska inte släppa någon telefon förrän nästa år. Det är om minst ett år. Tills dess är det risk att Windows Mobile har dött och glömts bort överallt utom på Nokia. Och då har ändå Nokia lagt det året på att lära sig om Windows Mobile, medan Microsoft har lagt ännu ett år på att försöka komma ikapp Apple och Google. Medan Apple och Google istället har haft ett år på sig att hitta på nya, överraskande grejer som det kommer ta Microsoft ännu ett år att jaga ikapp.
På Nokia skulle man dock fortfarande vara glada, eftersom man har en ny plattform.
Men Microsoft kan fortfarande lyckas. De har visat sjukdomsinsikt och kämpat sig ikapp iPhone och Android rent tekniskt. D.v.s. de har också ett snajdigt UI. Och Nokia har visat viss sjukdomsinsikt genom att hoppa på ett nytt tåg. Så vem vet...
Hej då, hej då!
Okej, så rykten går återigen om att Apple ska släppa billigare telefoner och Sony-Ericsson lanserar sin Playstation-telefon, som det gått rykten om sedan långt innan den började utvecklas. Men ingenting slår Nokia-Microsoft-dealen den här veckan.
Nokia överger sina båda open source-system för att suga i sig Ballmers slutna, onda saft. Nokia har aldrig varit ett bolag som har kunnat utveckla mjukvara. Sedan iPhone kom har de ryckt än hit, än dit (eller snarare svajat, "ryckt" låter som att någonting någonsin skulle ha kunnat gå fort), utan att lyckas lappa ihop ett UI som ser okej ut. Problemet är att de vid något tillfälle har lärt sig att tänka i termer av "plattformar", och en plattform är alltid lösningen. Hade de fattat vad lösningen på problemen var så kanske jag inte hade jobbat på RIM idag, utan på Nokia. Men Nokia har aldrig fattat vad ett UI är, de tror att det måste vara en "plattform", att det måste vara oerhört komplext och att det måste lösa alla problem samtidigt. Tror man det så är Qt en utmärkt lösning: det är komplext, stort och kan lösa alla problem, om man med "problem" menar något i stil med "jag vill utveckla X, jag vill att det ska vara enkelt, men jag skiter i hur resultatet ser ut".
Nokia har fastnat i samma fälla som Sony-Ericsson och Motorola snubblade i för några år sedan: de kan inte bestämma sig för ett system. De vill att alla ska vara glada, så samtidigt som de säger att det är Windows Mobile som gäller, så vill de även fortsätta med Symbian och Meego, för att inte tala om S40. Precis som Sony-Ericsson och Motorola ville köra Windows Mobile, Symbian, Brew, sina egna feature phone-system och vad som helst de kunde lägga vantarna på. Tills de insåg problemet, sa "fuck it" och gick över till Android. Och faktiskt lyckades få ut telefoner som folk gillade och som de tjänade pengar på, eftersom de faktiskt är ganska duktiga på att göra telefoner, när ledningen inte lyckas förlama hela organisationen med idiotiskt veliga beslut. Ungefär som Nokias ledning gör just nu. Om de verkligen tror på Windows Mobile, så kasta ut Symbian, kasta ut Meego och kör järnet på Windows Mobile. Våga lite! Det gör de inte.
De vill kunna luta sig mot Symbian tills de har sina nya, coola Windows-telefoner ute, och mot Meego som potentiellt framtids-system, om det skulle visa sig att Windows inte håller vad det lovar. Och Microsoft har aldrig hållit ett enda löfte till mobilmarknaden. Den nya versionen visar dock att Microsoft i alla fall klarar av att analysera vad grejen är med iPhone och Android, och lägga ett snajdigt UI ovanpå sin legacy-plattform. Sedan iPhone kom så är det nämligen det snajdiga UI:t som är substansen. Nokia tror fortfarande att det är megapixlarna, nätverket, förkortningarna, valfriheten. De har inte fattat det snajdiga UI:t. De har inte fattat att "snajdig" är årets ord, och har varit det varje år sedan 2007. På Nokia är årets ord alltid "plattform".
Som Tomi Ahonen påpekar så är Microsoft vinnaren i den här affären. Utan Nokia så hade Windows Mobile inte hittat några vettiga mobiltillverkare som hade velat satsa på systemet. De hade knappt fått de vanliga taiwanesiska ODM:erna, för Android har förändrat allt för dem. Förr i tiden var Windows Mobile det enkla valet för dem. De trodde på Start-knappen på telefonen, Windows-användare ville ha den på telefonen också. Android är gratis, enkelt och stöds av varenda chip-tillverkare. Microsoft hade fått lite halvhjärtade försök från stora tillverkare som Sony-Ericsson, Samsung och LG, samtidigt som de satsar sitt torra krut på Android. Utan någon form av marknadsföringsmirakel hade Windows Mobile 7 aldrig lyft, även om det är snajdigt. Nu ger Nokia dem chansen. Men tjenare, de ska inte släppa någon telefon förrän nästa år. Det är om minst ett år. Tills dess är det risk att Windows Mobile har dött och glömts bort överallt utom på Nokia. Och då har ändå Nokia lagt det året på att lära sig om Windows Mobile, medan Microsoft har lagt ännu ett år på att försöka komma ikapp Apple och Google. Medan Apple och Google istället har haft ett år på sig att hitta på nya, överraskande grejer som det kommer ta Microsoft ännu ett år att jaga ikapp.
På Nokia skulle man dock fortfarande vara glada, eftersom man har en ny plattform.
Men Microsoft kan fortfarande lyckas. De har visat sjukdomsinsikt och kämpat sig ikapp iPhone och Android rent tekniskt. D.v.s. de har också ett snajdigt UI. Och Nokia har visat viss sjukdomsinsikt genom att hoppa på ett nytt tåg. Så vem vet...
Hej då, hej då!
2011-02-12
Är det en pub eller vad fan är det?
Ibland händer det att man går till Fagan's, eftersom det ligger centralt och man vill ha en öl. Och om det är som igår, att det är fullt på både Bishop's Arms och Pickwick's. Men stället är ju helt jävla CP. Varenda gång man kommer dit så finns det en massa lediga bord, men de är alla bokade. Till senare. Jag fattar inte. Och boka bord på en pub, finns det? Är inte en pub ett ställe man slinker in på lite spontant och tar en öl, snarare än ett ställe man planerar en vecka i förväg att gå till?
"Pub-mat"
Hörde förresten en så rolig grej om Tusen & 2 härom dagen, när jag var där och åt en form av hamburgare. En bekants bekant hade beställt bord för 15 personer. Någon dag senare hade den bekantas bekanta blivit uppringd från restaurangen och fått veta att de hade fått in en annan bokning, för 37 personer, som de hellre tog, så den bekantas bekantas sällskap var inte längre välkommet. Det här rimmar väl med hur Tusen & 2 funkar: man går dit för de osvenskt goda burgarna, men tvekar samtidigt, eftersom man vet hur dåligt behandlad man blev av personalen sist man var där. (Som gammal Uppsala-bo tänker jag på Shima pizzeria, bemannad av "Kom inte tillbaka"-mannen med hästsvansen.) Nu senast fick vi acceptabel, nästan trevlig service, men jag gissar på att det var någon form av misstag. Kolla förresten deras slogan på hemsidan, så jävla rolig.
"Clip-art"
Hörde förresten en så rolig grej om Tusen & 2 härom dagen, när jag var där och åt en form av hamburgare. En bekants bekant hade beställt bord för 15 personer. Någon dag senare hade den bekantas bekanta blivit uppringd från restaurangen och fått veta att de hade fått in en annan bokning, för 37 personer, som de hellre tog, så den bekantas bekantas sällskap var inte längre välkommet. Det här rimmar väl med hur Tusen & 2 funkar: man går dit för de osvenskt goda burgarna, men tvekar samtidigt, eftersom man vet hur dåligt behandlad man blev av personalen sist man var där. (Som gammal Uppsala-bo tänker jag på Shima pizzeria, bemannad av "Kom inte tillbaka"-mannen med hästsvansen.) Nu senast fick vi acceptabel, nästan trevlig service, men jag gissar på att det var någon form av misstag. Kolla förresten deras slogan på hemsidan, så jävla rolig.
2011-02-06
Respektlös dödsruna
Läste på Fejan att Gary Moore dog idag. Det är på Fejan man får sina nyheter serverade nu för tiden. "Nyhet" är förresten ett ganska roligt ord. Ungefär som att Gary Moores "låtar" är ett ganska roligt ord. "Låtar" som i "då hörde han ett dumt låt".
Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.
Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.
Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.
Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.
På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.
Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?
Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.
Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.
Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.
Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.
På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.
Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?
2011-02-05
Bäst 2010?
Så vad hände?
Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.
Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.
Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.
Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.
Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.
Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.
Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.
Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.
Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.
Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.
2011-01-30
Lyssnar igenom Burzums nya platta
Ny skiva av Burzum igen. Förra årets Belus var inte så övertygande, men enligt hemsidan ska Fallen vara mer i stil med de två första skivorna, vilket låter helt rätt. Han har aldrig lyckats toppa första plattan.
Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.
Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.
Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.
Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.
Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.
Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.
Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.
Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.
Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.
Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.
Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.
Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.
Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.
Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.
2011-01-16
Årets hatjakt
Vargjakten går bra i år igen, precis som förra året. Då handlade det tydligen om att skjuta av inavlade svenska vargar (vilket givetvis inte gick så bra, eftersom det är svårt att se om det är en inavlad eller en normal varg man skjuer på), medan det i år handlar om att skapa "acceptans", d.v.s. att ge de varghatande jägardårarna tillfälle att kanalisera sitt hat mot fienden.
Min synpunkt på det där med inaveln är att det inte känns som någon bra idé att minska en stam på 200 djur, om man vill undvika inavel.
Mitt anspråkslösa förslag på samma tema som acceptans-jakten är att vi kanske skulle ge rasistdårarna en dag om året då det är fritt fram att bränna flyktingförläggningar. Det skulle ge dem möjlighet att ventilera, och i längden givetvis få dem att acceptera det mångkulturella samhället. Kanske något för Centern att driva?
Ett ord som avslutning: viltvård. Tur att det andra ordet i den sammansättningen inte har smittat av sin mening på t.ex. äldrevård.
Min synpunkt på det där med inaveln är att det inte känns som någon bra idé att minska en stam på 200 djur, om man vill undvika inavel.
Mitt anspråkslösa förslag på samma tema som acceptans-jakten är att vi kanske skulle ge rasistdårarna en dag om året då det är fritt fram att bränna flyktingförläggningar. Det skulle ge dem möjlighet att ventilera, och i längden givetvis få dem att acceptera det mångkulturella samhället. Kanske något för Centern att driva?
Ett ord som avslutning: viltvård. Tur att det andra ordet i den sammansättningen inte har smittat av sin mening på t.ex. äldrevård.
2011-01-15
Gott och blandat
Det kan vara så att det bästa med Susanna Clarkes "Jonathan Strange and Mr. Norrell" är att den känns så lik en genuin 1800-talsroman. När sämre författare försöker uttrycka sig ålderdomligt blir det bara löjligt, men Clarke har koll. Det är inte bara språket som gör det, utan även det ryckiga tempot, där ett helt kapitel kan ägnas åt en konversation som inte tar handlingen någonstans, och det dickenska persongalleriet. Mina tankar går till Umberto Eco när han är som mest lyckad, som i "Rosens namn" och "Baudolino", och naturligtvis till Charles Dickens och systrarna Bronte. Välskriven fantasy, det är inte varje decennium. Rekommenderas!
Att kopiera 46000 små filer till ett MicroSD tar enligt min dator 6 timmar. Jag hade glömt bort hur sjukt långsamma flash-minnen kan vara. Har man en massa zip-filer i en katalog-struktur och vill packa upp dem till samma katalogstruktur och bli av med zip-filerna så kan man göra såhär:
Inte helt klockrent, men det allra mesta blev rätt. Syftet med hela grejen är att lägga över allt relevant innehåll från ftp.scs-trc.net/pub/c64 på min 1541 Ultimate som levererades under veckan. Jag är fullt medveten om att det här inte är att räkna som sjukt nördigt, utan snarare patologiskt. Det är okej.
På spellistan just ju: Dr. Vector, Off!, Antonio Aguilar (tack, Mattias!), Blur.
Jag köpte en ny väckar-lampa, eftersom min förra pajade och jag vaknar så mycket bättre av ljuset än av ilskna signaler från en väckarklocka. Precis som den förra så har den ett användargränssnitt från helvetet. Jag försökte ställa klockan utan att läsa manualen. FAIL. RTFM. LOL.
Att kopiera 46000 små filer till ett MicroSD tar enligt min dator 6 timmar. Jag hade glömt bort hur sjukt långsamma flash-minnen kan vara. Har man en massa zip-filer i en katalog-struktur och vill packa upp dem till samma katalogstruktur och bli av med zip-filerna så kan man göra såhär:
yes | for i in `find . -iname *.zip`; do echo $i; unzip $i -d `dirname $i`; rm $i; done
Inte helt klockrent, men det allra mesta blev rätt. Syftet med hela grejen är att lägga över allt relevant innehåll från ftp.scs-trc.net/pub/c64 på min 1541 Ultimate som levererades under veckan. Jag är fullt medveten om att det här inte är att räkna som sjukt nördigt, utan snarare patologiskt. Det är okej.
På spellistan just ju: Dr. Vector, Off!, Antonio Aguilar (tack, Mattias!), Blur.
Jag köpte en ny väckar-lampa, eftersom min förra pajade och jag vaknar så mycket bättre av ljuset än av ilskna signaler från en väckarklocka. Precis som den förra så har den ett användargränssnitt från helvetet. Jag försökte ställa klockan utan att läsa manualen. FAIL. RTFM. LOL.
2011-01-12
Säga vad man tycker
Symbians tidigare CTO berättar vad han tycker, saker han aldrig hade kunnat säga om han fortfarande jobbade där. Jag gillar speciellt kommentaren om platform security, eftersom jag har lagt flera månader av mitt (arbets-)liv på att stångas med det.
Bulle
Henrik Kniberg skriver på sin blogg om bull-protokollet. Det kanske kan kännas lite överspänt, men om det funkar så löser det det vanliga problemet att saker ramlar mellan olika typer av sittmöbler och blir liggande på golvet tills bullbagaren tröttnar på att bullen ligger på golvet och samlar damm och torkar.
2011-01-09
Svenne-fest
Den första januari gifte sig Simon och Amanda. Det var ett väldigt fint bröllop och en trevlig fest efteråt. Men redan förra året var det svensexa, som jag tänkte visa lite bilder från. Bilder tagna med min telefon, som vanligt kanske inte helt fokuserat på händelseförloppet, utan mer slumpmässigt.
I omklädningsrummet till gympasalen fanns denna regelsamling. Mycket trevligt. I själva gympasalen spelade vi spökboll till black metal och dansade afrikansk dans (utan black metal). Det ska ni vara glada att jag inte fotade.
Sen var det kalenderfotografering med Simon. Här ser vi honom i den milt politiska september-utstyrseln.
Den grejen var väldigt rolig, vilket man kan se på Holgers och Jons miner här.
Sista punkten på programmet var fest, med riktigt bra mat från Golden China, försvarliga mängder sprit och mycket live-musik. Här ser vi Johannes och Simon musicera.
I omklädningsrummet till gympasalen fanns denna regelsamling. Mycket trevligt. I själva gympasalen spelade vi spökboll till black metal och dansade afrikansk dans (utan black metal). Det ska ni vara glada att jag inte fotade.
Sen var det kalenderfotografering med Simon. Här ser vi honom i den milt politiska september-utstyrseln.
Den grejen var väldigt rolig, vilket man kan se på Holgers och Jons miner här.
Sista punkten på programmet var fest, med riktigt bra mat från Golden China, försvarliga mängder sprit och mycket live-musik. Här ser vi Johannes och Simon musicera.
2011-01-08
Översatt
Såg en high school-film från 80-talet som hette "Say Anything..." och undrade varför jag aldrig hade sett den förut, eller hört talas om den. Kollade på IMDb och upptäckte att de har börjat skriva ut de svenska titlarna snarare än original-titlarna. "Say Anything..." översattes till "Snacka går ju...". Kanske inte riktigt lika dåligt som när "City Slickers" blev "Jakten på det försvunna skrattet" eller när "Arrested Development" blev "Firma Ruffel & Båg", men ganska illa. Typ "vi kan ju inte gå och titta på en film som heter så"-illa. Det hade kanske funkat om det hade varit en komedi. Den var för övrigt rätt okej, kanske till och med bättre än en eller annan John Hughes-film. Typ "Pretty in Pink", som för övrigt hette "Pretty in Pink" även i Sverige.
2011-01-06
Jaga spöken
Jag såg Chasing Ghosts, som handlar om killar (typ bara killar) som spelade arkad-spel på den gamla goda tiden, d.v.s. 1982. Den handlar om samma gäng som The King of Kong handlar om, fast fokuserar på 1982. Den är mycket sämre.
Den är sämre för att den är en amerikansk dokumentär, så det finns ingen berättare, utan allt måste berättas genom att människor i intervju-situationer pratar. Det är för många människor för att jag ska orka. Med. Och de är inte så häftiga heller. 16-åriga nördar har hunnit bli 50-åriga amerikaren, med allt vad det innebär. Det saknas berättande.
Om man har sett The King of Kong och känner att man absolut vill ha mer så kan man hitta guldkorn. Annars är den här filmen ungefär lika rolig som att fira jul med mig.
Den är sämre för att den är en amerikansk dokumentär, så det finns ingen berättare, utan allt måste berättas genom att människor i intervju-situationer pratar. Det är för många människor för att jag ska orka. Med. Och de är inte så häftiga heller. 16-åriga nördar har hunnit bli 50-åriga amerikaren, med allt vad det innebär. Det saknas berättande.
Om man har sett The King of Kong och känner att man absolut vill ha mer så kan man hitta guldkorn. Annars är den här filmen ungefär lika rolig som att fira jul med mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)