Hellners galna uppvisning

Svensk superskräll i sprintfinalen

Emil Jönsson i tårar efter bronset

VM-GULDET SOM CHOCKADE ALLA

Hellner fick sitt guld – då kom tårarna

Läsare: ”Kung Hellner och prins Jönsson”

Petter Northugs pappa berättar om svenskarnas taktik Till SportExpressen.se: "Verkar som Jönsson bromsar när Hellner får lucka."

Guldkuppen - så blåste han Northug

Hellner firar - med 30000 norrmän

Hellner, Northug och Jönsson hyllades tillsammans

Hellner: Det var ett helt perfekt lopp

Men på något sätt så känns det ändå som om det är Svenska Dagbladet som säger det bäst, på ett klassiskt, konservativt, tillbakalutat sätt:

Marcus Hellner tog VM-guld

Säga vad man vill om rubrikssättningskonsten, men inte går den framåt. Och säga vad man vill om Kalla, men jag börjar svänga över lite mot att fria till Marcus Hellner istället. Och när jag har sagt det om Charlotte Kalla så har det varit mest på skämt, nu är det mer som att jag funderar på hur många hundralappar man bör lägga på ringen om man vill få ihop det med en kille som har både VM- och OS-guld. Och säga vad man vill om Kalla, men i uppförsbacken i semifinalen så kändes det som om hon hade samma överlägsna klipp som Hellner hade i finalen, lite sådär så att man ironiskt kan säga att man fick tårar i ögonen när man såg det. Fast det är inte ironiskt, utan ett sådant steg får en faktiskt att få en tår i ögat. Fast ironiskt. Eller inte. Inte.

I fädrens spår för framtids segrar

14 mil på skidor på en dag, det är något det. Först Vasaloppet, sedan femmilen i VM. Tävlingen mellan tävlingarna vanns av Vasaloppet.

Att köra en VM-femmil med gemensam start känns ungefär lika absurt som att avgöra VM-finalen i fotboll med 90 minuters straffläggning. När alla deltagarna, utom möjligtvis Vincent Vittoz, dessutom verkar ha kommit överens om att helt enkelt ge Petter Northug guldmedaljen, så blir det ointressant. FIS, snälla, sluta göra skäl för namnet och inse att en riktig skidåkare klarar av att hålla tempot själv!

Vasaloppet är en annan sak. När man har åkt skidor i över fyra timmar så är man ingenting. Man har reducerats till en typ av singularitet: en kropp som drivs av vilja, och i viss mån kolhydrater och grundämnet syre. Det är ingen tvekan om att Daniel Tynell, som idag tog sin tredje seger, var hårdast av alla. Under de två sista milen förvandas Vasaloppet från en skidtävling till ett metafysiskt frågande. Plötsligt handlar det inte om meriter, utan om något grundläggande i tillvaron. Ingen kan säga var gränsen går mellan det möjliga och det omöjliga: varje lopp är ett nytt svar på frågan.

Här i världsrymden, där vi bor, ser det ut på samma sätt: gränsen mellan kyla och hetta, neutronstjärnor och tomrum, rörelse och stillestånd, ligger insprängd som ett nät i varandets hela struktur. Tomrummet är en absolut kyla, men en stjärna är ett hjärta, som med envis frenesi skapar rörelse. Och liv.