Solig dags morgon

Nu är det dags för nyheter från TT, idag presenterade av Mats Odell:

Jag fick en total shoe makeover på Löplabbet i onsdags. Det var roligt: jag blev speglad, filmad, avklädd, pronationsuppskattad och uppskjörtad, men nu har jag ett par nya fula skor. I morse tog jag dem på jungfruresa längs Kungsgatan. De fungerar, även om jag inte riktigt gör det än: frånsett språngmarschen till tåget i Göteborg i torsdags så har min ynkliga lekamen utsatts för ytterst ringa exercis av detta slag sedan förra sommaren.

Igår såg jag sista avsnittet av Battlestar Galactica. De knöt ihop det bra på slutet, och färgtonen förändrades. Det är synd att det är över, men samtidigt har jag tyckt att avsnitten på slutet har varierat lite i kvalitet, medan de tre och en halv första säsongerna genomgående var väldigt bra. Sista avsnittet var kaotiskt, religiöst och tårögt på ett värdigt sätt.

Jag ska köpa en Macintorsk och bli Mac-taliban. Eller jag tänker mig i alla fall att jag ska utvärdera om det passar mig bättre eller sämre än Linux. Jag har en känsla av att jag inte kommer komma fram till något klart svar på den frågan, men jag hoppas på att Steve Jobs ska överraska mig.

Idag avgörs världscupen i längdskidåkning. Majdic eller Kowalczyk? Cologna eller Northug? Eller, ännu mer spännande: är det här första gången någonsin, i någon idrott, där herrtävlingen har avgjorts innan damtävlingen? Inte för att vi ska ta det som ett tecken på att FIS ledning anser att damtävlingen är viktigare, men kanske i alla fall att de inte ser kvinnor som missbildade män.

Det anses allmänt att Peste Noires första fullängdare, La Sanie des siècles - Panégyrique de la dégénérescence (jag copy'n'pejstade titeln, om det är så att du undrar), är bättre än den andra, Folkfuck Folie. Det finns två saker som talar emot den allmänna opinionen. För det första så är "Folkfuck Folie" en helt fantastisk titel, oavsett vad det kan tänkas betyda. För det andra så kan man se Folkfuck Folie som en råare, rockigare reaktion mot att La Sanie kanske blev lite för polerad och symfonirockig, och faktiskt lite för snygg här och där. Båda skivorna är hur som helst under av kreativitet och musikalitet inom black metal-formeln, endast överträffade av originalet och förebilden Burzum.

Vi avslutar med en av Gubben Eriks grunnor: Gäster - en sorts parasiter?