Sista natten med gänget

Imorgon är det sista dagen i Libertyville för mig. Det ska bli skönt att slippa kontorslandskapet med de hemska heltäckningsmattorna, fyllt med inkompetenta IT-arbetare som gör allt för att slippa att faktiskt göra något. Det är som om de inte bryr sig. De jobbar en massa, men det är bara för att deras chefer piskar dem. De är tvungna att jobba övertid utan att få betalt för det, så hur ska de kunna känna sig inspirerade?

I morse var det i alla fall jätteroligt att se hur det går till när man ska ha ett möte 8.30. Det var ett gäng som nästan var i tid, d.v.s. bara några minuter sena. Sen var det nästa gäng som kom någon gång strax efter nio, i samma tid som de brukar komma till jobbet. Sen var det några som kom ännu senare, och som missade allt det väsentliga och bara fick ta del av det meningslösa småprat om detaljer som möten utan vettig ledning alltid leder till. Tyvärr missade då också de allra flesta mitt lysande inledningsanförande, inklusive knackig engelska och min allra första powerpoint-presentation.

Det jag kommer sakna är i första hand all galen americana (jesus saves support our troops). Det jag kommer sakna minst är 11 timmars arbetsdagar och det ständiga jävla bilåkandet.

LA&M

För att överleva tills jag kommer hem till Sverige så inledde jag gårdagen med att springa en halvtimme på ett löpband i gymmet. Jag dog nästan, men klarade mig till frukosten på Elly's. Jag kände mig fortfarande lite småsjuk, men åkte med till Chicago, där vi efter att ha fastnat i bilköer någon timme mötte upp med Johan, Johan och Morgan. På hennes förslag åkte vi till LA&M, the Leather Archive & Museum, ett ganska speciellt ställe. De hade många fina föremål i sin utställning: väggmålningar med Tom of Finland-aktiga motiv, en tavla med den något provocerande titeln "The Last Supper in a Gay Leather Bar with Judas Giving Christ the Finger", en stor uppsättning bilder på extrema intimsmycken och kroppsmodifieringar, en tortyrkammare, ett samling uniformer, en liten Gay Leather Bar, en Leather History Timeline och annat smått och gott. Hade det inte varit för att jag var lite rädd att min väska skulle öppnas i tullen och jag skulle bli inspärrad så hade jag nog köpt några muggar med gay-erotiska motiv.

Sen var vi givetvis tvungna att ta en tur till Millenium Park och ta foton av bönan, innan vi drog vidare till Chicago Pizza and Pasta, för Chicago-pizza och öl tillsammans med lokala bekanta till Montan. Det var en bra Chicago-pizza, ganska annorlunda mot den som serverades på Due. Vet inte riktigt vilken som var bäst, men jag tror mer på Due, med dess mer chunky tomatsås. Stället kändes dock ganska mycket mysigare, inte lika trångt, bökigt och skrikigt. Ett antal weissbier konsumerades, men vi glömde bort att testa deras olika Long Island Ice Tea-varianter. Vi drog vidare till en pub i närheten, där jag chockades av att ordet "foliba" tydligen inte finns i det amerikanske språket, men vi drack lite till, innan Göran och jag åkte "hem" till Libertyville.

Idag har jag träningsvärk i benen efter löprundan igår. Det känns bra.

Supersize me på riktigt

Man åker ju bil här. Typ de 500 meterna från hotellet till jobbet, från jobbet till lunchen, från lunchen till jobbet, från jobbet till hotellet, från hotellet till middagen, från middagen till hotellet. Och så jobbar man 11 timmar om dagen. Man kanske tänker att man borde motionera lite på hotell-gymet, men man kanske inte pallar. Resultat: jag har promenerat runt lite i Chicago i helgerna, men under veckorna har jag knappt rört mig alls. Jag känner hur min kropp börjar falla sönder. Jag tog några öl i förrgår, och känner mig fortfarande bakfull. Min kropp klarar inte av att återhämta sig från minsta lilla. Jag är kvar här tills på onsdag. Kommer jag dö? Fortsättning följer.

Mysteriet

Idag hände något mycket märkligt när vi skulle åka och äta frukost. En grupp om säkert tio människor gick över vägen. Det är fler fotgängare än jag sett sammanlagt under min tid här i Libertyville hittills. Först tänkte jag att det var det fina vädret som lockat ut dessa människor ur deras bilar. Sen upptäckte jag att de kom från kyrkan och att parkeringen av någon anledning låg på andra sidan vägen. Ja, vad gör man inte för Jesus Christ the saviour? Han dog och tog på sig våra synder, men det känns nästan som en lika stor uppoffring av dessa hans trogna anhängare att gå ("you mean you walk walked?") över vägen.

You got any ID?

rEn annan rolig sak med USA är att alla vill se mitt ID hela tiden. I och för sig oftast när jag vill ta en öl till maten (ser jag verkligen ut att kunna vara under 21?), men idag även när jag skulle köpa några PSP-spel. Jag lyssnade inte så noga på förklaringen, men jag tror att det var något om att spelen kunde hamna i minderårigas händer, men jag tyckte mer det lät som att de vill samla in data om folk. Hur som helst så hade jag passet i bilen, och eftersom jag betalade med cash och var utlänning så var det tydligen okej. Okej.

Pelle Plutt i Chicago

Okej, så igår kom vi faktiskt iväg till Chicago. Gött. Det var tillräckligt kallt och blåsigt för att det skulle vara lite drygt att vara utomhus. Men fint är det. Jadå. Jättefina, höga hus i lite försiktigt experimentell form. Inte i närheten av att vara lika scifi som Tokyo, men jag gillar sådana här grejer, så jag är positiv i alla fall. Jag ger det VG, eftersom stora städer is the shit. Boing-boing.

Bland det fetaste vi gjorde var att stå och köa i typ 20 minuter för att köpa popcorn för typ 3 dolares. Det var en trevlig kö, och de ostbågiga pocornen var goda, medan de kanderade var riktigt hemska. Blandningen får tummen ner. Kände man sig hungrig så kunde man köpa 23 liter popcorn för 131 dollar. Men då ska man fan vara hungrig. Yo yeah.

En annan fet sak var att vi käkade Chicago-pizza på det nästan ursprungliga Chicago-pizza-stället. Damn, den var tjock, men inte på ett flottigt och saggigt sätt. Medan vi stod och väntade på vårt bord så kom det in en skönt tjock italienare, vars hela uppenbarelse var som klippt ur Sopranos. Om han inte var maffioso så är jag inte data.nörd. Larry Bird. Eller jag vet inte.

På hemvägen köpte jag och Christian varsin PSP. Bland det fetaste var när Christian skulle öppna sin i bilen och hade vissa problem att ta sig in i förpackningen, vilket filmades. LOL! ASDF! QWERTY! Antagligen den mest misslyckade unboxing-filmen någonsin. Eller kanske den näst sämsta.

Sen gled vi runt i en massa malls och skit också, men jag vet inte riktigt vad poängen med sådana inne i stan är, med tanke på hur mycket fetare de är ute i förorterna. Och så fattar jag inte riktigt hur AC:n i mitt rum funkar. Kanske DU vet?

The American dream

Idag har vi levt the American dream. Vi hade tänkt ta oss in till Chicago, men stannade till på vägen för att besöka en mall. Den var ganska stor, och hade butiker där man kunde köpa lego, prom-dresses, böcker om bajs, skor, datorer och väskor. Vi drog vidare till en gitarraffär, vilket slutade med att vi fick slå Christian medvetslös med en bas och släpa honom därifrån.

Höjdpunkten var lunchen på Chipotle, där jag blev nekad att köpa en öl, eftersom jag inte hade något leg på mig. Men vi fick feta burritos och vouchers för mera burritos. På hobbyaffären var det Görans tur att få ett tungt föremål slaget i huvudet. Men inte förrän han hade köpt bilar och helikoptrar.

Även planen på att "supa skallen" gick åt skogen, för vi hamnade alla i paltkoma efter ett besök på ett ställe med award-winning pies, som vi dock inte orkade äta, eftersom vi redan tuggat i oss trist och själlös mat. Men vi chillade i alla fall med Roco Loco (eller Loco Roco?) och helikopter.

Nu ska jag sova som fan.

Postcards from Libertyville

Nu är jag och Christian framme i Libertyville (en håla några mil från Chicago). Det gick inte riktigt så smidigt som vi hade tänkt oss, men det gick i alla fall.

Det började med tåget. Vi tog det säkra före det osäkra och tog 13.02-tåget. Det tog oss till Malmö Södra innan det la av. Så satt vi där ett tag. Sen kom det ett annat tåg som vi klev på, och så kom vi fram till Kastrup. Det första som mötte oss där var besked om att planet var två och en halv timme försenat. Ja, jag säger då det. Så vi fick hänga på Kastrup ett par timmar extra.

När vi satt och hängde så träffade vi på Staffan, som hade varit på user experience-mässa i Florens. Han var lite utmattad efter att ha hört på cirka 3000 presentationer under den senaste veckan. Efter blaskigt kaffe och en fin blåbärsmuffin på Starbucks så tog vi oss till gaten, där vi hängde någon timme innan vi fick gå på planet. Sen fick vi vänta en halvtimme på att det skulle lyfta.

Flygresan var som sådana brukar vara, med det undantaget att jag lyckades sova åtminstone fem timmar. Tack, Mattias! När vi skulle gå in för landning så åkte vi på några riktigt härliga luftgropar, så då var det plötsligt roligt att flyga för ett ögonblick. Sen tog det en massa tid igen, och när vi väl klivit av planet så var vi tre timmar senare än planerat. Ja, jag säger då det.

Vi blev upplockade i regnet och blåsten av Nils och Göran, som forslade oss till The Cheesecake Factory, där Eric mötte upp och jag åt en ganska fin pizza. Vi satt där i ett par timmar och pratade om the state of the universe, varpå vi åkte till Candlewood Suites och loggade in, höll jag på att säga, men jag menar checkade in. Jag tror att det var ganska bra att vi valde det här hotellet, för här finns det en massa bra grejer, som kylskåp, kaffebryggare och spis på rummet.

Nu borde jag gå och lägga mig, för jag ska upp om sex timmar. Guten nacht yo.

Ack Xlib du sköna!

I morse tröttnade jag definitivt på bloatet som kallas Gnome och gick tillbaks till min gamla vän Windowmaker. Igen. Alltså, in med Windowmaker, ut med bekvämligheten. Ska man köra Windowmaker ska man inte vara rädd för att pilla i configfiler, även om det inte är strängt taget nödvändigt. Men det finns lite andra problem att fixa, som min gamla favorit, att byta mellan svensk och engelsk tangentmappning. Förra gången jag körde Windowmaker så löste jag det från kommandoraden: "se" ger svenska tecken, "us" ger engelska (det där har att göra med vad tangentmappningarna kallas av systemet, inte att jag tror att USA ligger i England, eller vice versa).

Den här gången valde jag en annan väg: hur svårt kan det egentligen vara att skriva en liten sådan där dockapp? Om man bara tar en befintlig och modifierar den för sina egna hårdkodade ändamål så borde det väl inte vara så svårt? Nej, det var det inte. Jag plockade en som hette wmbuttons, som ger en ett gäng knappar för att köra olika kommandon, och började mixtra med koden.

Det tog några timmar, fast det inkluderade surfande på google pictures efter bilder på svenska och engelska flaggor (5 minuter) och en rejäl uppstädning av koden (större delen av tiden). Hurra för fri mjukvara: jag har nog inte sett så dålig kod sedan jag lämnade universitetet. Eller vad sägs om nästlade switch-satser, där den inre switchen kollar efter vilken musknapp man tryckt ner, och sedan gör samma sak oavsett vilken det är. Fast i tre olika cases, och med identisk kod i varje fall. Och detta på två ställen, precis efter varandra. Jag är uppenbarligen inte mållös, men det lär ha mer att göra med mig än med koden i fråga.

Sen har vi de andra klassikerna: den enorma main-funktionen, där i stort sett all funktionalitet finns, en stor mängd globala variabler, helt ovettig ordning på (de fåtaliga) funktionerna, onödiga omritningar, kommentarer i koden som bara berättar vem som skrivit delar av den, hjälp-meddelandet som skrivs ut på stderr, blajiga debug-utskrifter (typ "Bye!" när man avslutar), hårdkodade koordinater i utritningsfunktionen, lyssnande på onödiga events och slutligen, min personliga favorit: buffer overflows i argument-parsningen.

Men fick jag ut något av det då? Jodå. Jag lärde mig lite mer om bazaar, framför allt hur bekvämt det är att använda distribuerade versionshanteringssystem till små, enkla projekt. Nu finns det ingen anledning alls att inte versionshantera sin kod. Jag lärde mig lite om det allmänt bespottade Xlib, som i och för sig är gammaldags och lite knöligt, men som jag (med en hel förmiddags erfarenhet) tycker verkar ha fått ett oförtjänt dåligt rykte. Och så att xpm-bilder definieras i C-syntax, som man kan inkludera direkt i koden. Döm om min förvåning när jag öppnade en i vim och kunde se själva bilden, wysiwyg, direkt i editorn. Helt crazy och en manifestation av total unix-coolhet.

Annars då? Jodå, s'att, men det...

Igår

Igår gick jag upp ur sängen på morgonen. Sen åt jag frukost. Jag datade lite och hittade en konstig bugg som jag ska kolla vidare på på arbetstid. Jag var till Vanna och Henrik (och Cecilia som är och hälsar på) och åt våfflor och lämnade av mitt Typematrix-tangentbord som jag inte använder längre (Henrik hade spillt kaffe på sitt).

Vi gick till systemet och jag handlade en flaska halvlöjligt dyrt vin. Jag gick hem, cyklade en virtuell mil i högt tempo och dog nästan. När jag orkade resa mig igen så lagade jag mat, vilken jag åt tillsammans med ett glas av vinet. Det var gott. Jag blev positivt överraskad av att vinet hade skruvkork, eftersom korkkork egentligen bara är krångligt.

Efter träningen, maten och vinet så befann jag mig i ett pseudo-katatoniskt tillstånd, och allt jag orkade göra var att titta på ett flertal avsnitt av Family Guy. De försöker variera sig, men det är ändå väldigt mycket att Peter säger "Not like that time when I had sex with Ted Koppel" och så får man se vad som hände.

Sen ryckte jag upp mig och promenerade hem till Vanna och Henrik igen, där vi förfestade och sen gick till Inkonst och lyssnade på ett danskt band som spelade på kakburkar och konstiga flöjtar. Det var ganska bra, åtminstone en stund, men antagligen rätt trist på skiva (eller "mp3", som det heter nu för tiden). De hade en "DJ" som spelade diverse "världsmusik" också. Jag sätter "DJ" inom citationstecken eftersom han DJ-ade sådär som man tydligen ska göra om man inte spelar elektronisk musik, dvs. man mixar inte ihop låtarna på något sätt, utan spelar bara låtar efter varandra, som om man vore en mp3-spelare. Det gör det ganska störande att försöka dansa, eftersom man måste stanna upp mellan låtarna och sen börja om, gärna i en helt annan takt. Oh well, jag blev i alla fall svettig, och det är väl huvudsaken.

När klockan började närma sig ett så blev jag trött och gick hem och missade huvudakten. Jag gick och la mig. Sen somnade jag så sött, så sött. Framåt morgonkvisten drömde jag konstiga drömmar, som jag helst inte vill gå in på. Och det var dessutom idag, så det hör inte hemma här, eftersom rubriken är "Igår". (Det finns regler, och dem måste man följa, som den där socialdemokratiska landstingspolitikern, som jag brukade ta samma buss till Uppsala som på mornarna när jag bodde i Enköping, sa i en TV-intervju en gång. (Ja, det var en fin mening det, perfekt avslutning på ett nästa perfekt blogg-inlägg.))

Fiser lite

Det börjar bli sent, men jag tror det här kommer kännas roligt imorgon bitti också:

Melody Gardot: Worrisome Heart
Universal/Universal Music

Jazz i den lättare viktklassen. Försiktigt pianoklink med en saxofon som fiser lite i bakgrunden.

Från Dagens Skiva.

Scrum

Jag var på Javaforum-möte idag, mest för att lyssna på ett föredrag om Scrum (en sådan där agile-process som vi har kört lite olika varianter av på jobbet). Jag hade inte så stort hopp om att det faktiskt skulle vara bra, men det var väldigt givande. Jag trodde att jag hade koll på de här grejerna, men det hade jag tydligen inte alls. Här finns slides i PDF-format.

Sen var det lite andra presentationer också, men jag sov inte så mycket i natt och höll på och dö gäspningsdöden, så jag gick hem istället.

Användarovänlighetschock

Jag har pratat om det tidigare, men hur kommer det sig att vissa ämnen får så många att känna sig som experter, trots att de har absolut noll koll? Det är inte många som skulle ge sig på att försöka laga någons tänder, utan att åtminstone ha läst första terminen på tandläkarutbildningen. Däremot är det helt okej att ge sig på att sätta ihop ett lättanvänt användargränssnitt. Inte konstigt att det ofta blir så dåligt.

Hur tänker sig t.ex. Ubuntu-utvecklarna med de här programuppdateringarna som dyker upp ett par gånger i veckan? När systemet upptäcker att det finns uppdaterade paket så visar det en liten ikon på taskbaren. Man klickar på den , skriver in sitt lösenord i dialogen som dyker upp och uppdateringsprogrammet körs igång. Där får man en lista över de paket som ska uppdateras, man klickar på "Install updates" och uppdateringen startar, men progress bar och allt. När det är färdiguppdaterat så kommer det upp en dialog där det står att det gick bra, och man får klicka på "OK". Sen trycker man på "Close" för att stänga sin Update Manager.

På vilket sätt kräver denna process någon som helst inblandning från min sida? Varför installeras inte bara uppdateringarna automatiskt? För att användarupplevelsen inte skulle bli tillräckligt lik Windows om man inte blev störd och frustrerad av systemet då och då? Antagligen.

OS-feber, del 2: Misja gråter

Mitt första OS-minne är från Moskva-OS 1980. Jag minns inget av själva tävlingarna (som Bengt Barons guld på 100m ryggsim), USA:s bojkott eller whatever, men jag var inte så gammal.

Det jag däremot minns är hur OS-maskoten, björnen Misja, grät under avslutnings-ceremonin. De gjorde den här kommunistiska grejen med folk på läktaren som håller upp skärmar med olika färger så att man ser motiv om man står ganska långt bort (eller ser det på TV). Det coola är att det var animerat.

Tror ni att det finns på youtube? Det gör det (fem och en halv minut in, men ser ni hela klippet så slipper ni missa de grymma animerade fåglarna). Inte riktigt lika häftigt som jag minns det, men väldigt fint ändå, och den melankoliska ryska sången gör nästan att jag får en tår i ögonvrån när jag ser det igen, 28 år senare.

Tagga skiten då

Jag tror att jag ska börja tagga mina inlägg här, om inte annat så för att det gör det lättare för mig att se hur det ser ut med balansen mellan inläggen. Jag tror att brukar bli någon typ av balans här mellan blaj och seriositet, data-nördighet och musik-nördighet, obegripligt filosoferande, meta-bloggande och dagbokande. Men vad vet jag. Det här är inte en marknadstillvänd blogg. Det är inte som att jag skiter i vad ni tycker, men jag lär inte anpassa mig (era jävla as). Om jag skriver om musik så är det om sådant jag tycker är bra, inte vad det nu kan vara för skit som ni har råkat höra talas om. Om jag skriver om data så handlar det om prylar jag är intresserad av, inte sådant som ni förstår (och förstår ni något av det så innebär det att ni också är nördar, se det som en varning!).

Ergo: tagga skiten då.