2009-02-14

Jägare och tjuv

Frida Hyvönen sjunger i Dirty Dancing om sin barndomskärlek, som sedan de träffades sist har hunnit bli sotare, jägare och far till två barn. Så typiskt norrländskt, tänker jag först om att han är jägare, sen funderar jag lite på vad det betyder. Att kalla någon som är ute och skjuter älg för nöjes skull för jägare känns som missbruk av språket.

Så vad betyder "jägare"? Jägaren är en mystisk figur, en varelse som lever ute i skogen, med pilkoger på ryggen. Jägaren är skygg i sina kontakter med människor och trivs bäst i skogen, bland träden, fåglarna och de stora djuren. Han är typiskt man, men kvinnliga jägare kan förekomma. Han är en del av den natur han vistas i: träden och djuren är en del av världen precis som han själv. Han känner djuren, och djuren känner honom. Hud, bark, päls, fjädrar: han noterar skillnaden, men för honom är naturen ett.

Jag är osäker på om det här resonemanget visar på en ny attityd till kategorier från min sida, eller om det handlar om en annan aspekt av det. Grundläggande är fortfarande att användning av kategorier i språket är skadligt.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du är typiskt en sån som ogillar kategorier.

Olof sa...

Din definition av jägare ligger ganska nära "tracker" eller "ranger" (den första är en kategori personer i USA, oftast män, och den andra kategorin förekommer mest i Phantasie III där de attackerar tillsammans med sina hundar)

Apropå Phantasie III så var det spelet tyvärr aldrig lika fantasifullt som Might and Magic II. Man träffade aldrig på gnomer, råttor och robotar i samma party.

Twoflower sa...

På din beskrivning av jägare får jag lite vibbar av Orion, Cernunnos eller Herne the Hunter. En sorts halvmytisk manlig motsvarighet till de grekiska kvinnliga naturväsendena. Och Zeb Macahan såklart.

Som Olof skriver så var det någonting väldigt speciellt med Might&Magic II som aldrig Nikademus vrede närmade sig. Minns fortfarande förvåningen då jag första gången hittade en Ray Gun. Ray Gun vore ett grymt jägarnamn, förresten.

puterman sa...

Jag fattar inte vad ni pratar om. Phantasie III var överlägset på alla sätt, även om man inte kunde hitta några Ray Guns eller Death in a Box. Bara ljudeffekten när "the party found some gold" gör det till vinnare i den kampen.

Twoflower, jag gillar dina spränglärda referenser. Herne the Hunter får mig att tänka på The Golden Bough, som jag klämde mig igenom under gråt och tandagnisslan för sådär 15 år sedan. Ingen rolig bok, men jag känner att det faktum att jag läst den måste ha multiplicerat mitt människovärde med åtminstone 1,1.

Olof sa...

Jag skojade litegrann om det det där med fantasifullheten hos Might&Magic - det verkade aldrig som om de hade färdigdefinierade monstergrupper, utan allt blandades hejvilt. Jag minns att det var något väldigt komiskt just över att möta en grupp gnomer, råttor och robotar i vattenelementer år 100, när världen ännu inte hade hunnits skapas.

Men Might&Magic var trots sina skavanker kul i det att det var en större värld än Phantasie, och den var kul att utforska (framförallt tundran hade jag mycket kul med). Å andra sidan var det bara i Phantasie III jag upplevde det närmast som att ha hittat de vises sten när jag stod inför Nikademus och såg "An Encounter!"

Olof sa...

Hursomhelst var både Phantasie och Might & Magic mer skonsamma stridsmässigt än SSI-spelen, som gav en väldiga strategiska möjligheter, men gjorde att varje strid tog åtminstone 20 minuter. Eftersom man stötte på monster i stort sett hela tiden var det ganska frustrerande. Fast Pool of Radiance var ganska kul, speciellt när man skulle rensa slumkvarteren på diverse småfolk, och till sist hittade en grupp troll i den skummaste gränden. Sedan gillade jag ett av konceptena i Curse of the Azure Bonds, i att man kommer till en liten by som ockuperats av Dark Elves som bor i ett slott uppe på ett berg, och man måste kämpa sig igenom hela berget (som är fullt av labyrinter på flera nivåer) tills man kan ta sig an den onde uppe i slottet.

Jag tror faktiskt inte jag någonsin spelat ett rollspel som jag tyckte var dåligt. Ultima VI var lite för segt, men det var spännande och hade en väldigt stor värld.

puterman sa...

Det där med rollspel tyckte jag för det mesta bara var frustrerande. Om Bard's Tale kan jag bara säga "Hello", och Champions of Krynn var det enda SSI-spelet jag tyckte var något att ha. Might and Magic II var fattade jag inte poängen med, och inte ens Ultima V tyckte jag var så mycket att ha.

Hade jag en Xbox 360 skulle jag kunna tänka mig att spela Fable II, men det är en helt annan sak.

Olof sa...

"Might and Magic II var fattade jag inte poängen med, och inte ens Ultima V tyckte jag var så mycket att ha."

Nej, men å andra sidan har du hyllat Hitler vid tillfälle och argumenterar som en nasist. Så du får allt ge dig. Nu har du förlorat bigtime!

WV: ingereak

puterman sa...

Mitt liv är fullt av motgångar. :(