I brist på IT-campus

Hej!

Jag tror att jag har kommit på lösningen på Greklands ekonomiska problem...

Hela historien får mig att tänka på den där ekonomiska krisen i början av 90-talet, och hur man talade om den. Någon politiker som hade ådragit sig någon form av parasit i hjärnan hävdade att orsaken var att vi alla hade levt över våra tillgångar. Det var vårt fel. Kollektivt. Folk som bara gör sin grej och litar på att de med faktisk makt gör sitt jobb är skyldiga. Inte de som med ungefär ett decenniums intervall kör in ekonomin i en bergvägg och knäcker vanligt folks ekonomi.

...jag tror att lösningen kan vara att Greklands kommuner (antagligen strukturerade precis som stadsstaterna på Platons tid) ansöker om glesbygdsbidrag från EU och gör stora investeringar i att skapa sina egna platser i Second Life. Eller Second Reality. Fast det kan bli svårare...

Men ska man vara indignerad, eller ska man inse att det är såhär det ser ut? Det nuvarande systemet är inte perfekt, men kan något vara det? Är de ständigt återkommande ekonomiska jordbävningarna ett pris som motiverar de fördelar vi får i form av (faktiskt) ekonomisk tillväxt. (Jag var nära att ta fram ironi-parenteserna där, men ekonomiskt naiv som jag är så känner jag inte till något annat uttryck än det jag har indoktrinerats att använda.)

...du promenerar (virtuellt) in i det (virtuella) Aten, pratar (virtuellt) med en (virtuellt) förbistrykande (virtuell) filosof, tröttnar (virtuellt), går (virtuellt) vidare till det (virtuella) Sparta, äter (virtuellt) en (virtuell) tallrik (virtuell) blodsoppa...

Sedan vi lämnade det förmodat urkommunistiska jägar-samlar-samhället för varierande antal tusen år sedan så har livet varit en jämmerdal. Den enda möjligheten (vi bortser från politiskt inkorrekta utrotnings-lösningar) att uppnå det igen är antagligen att kolonisera tusentals beboeliga planeter och sprida oss tillräckligt glest för att kunna gå tillbaks till ett "naturligt" liv. ("Naturligt" står inom citationstecken för att indikera att mänsklighetens anpassning till sin situation är lika naturlig som daggmaskens.)

Jag skriver en mening till, för man kan inte avsluta med en parentes.