Ibland när jag tänkter på Jeff Minter, så blir jag nästan tårögd. Han och jag har ett långt förflutet tillsammans, han har alltid skrivit de mest flippade spelen. När jag och min bästis/granne Tobias spelade Matrix och Attack of the Mutant Camels i hans källare, så täckte vi för fönstren, släckte allt ljus och la på egna ljudeffekter på spelen. C64-an var ny och skinande gråbeige och världen var full av magi. Själv datamaskinen var inte speciellt estetiskt tilltalande, men de sexton färgerna på den flimrande skärmen var galna, dansande vansinnesskapelser. Minns du Bandits så vet du vad det handlar om: en psykstörd kombination av rymdskepp och frukt. Det var inte Jeff Minter som kodade Bandits: hade han gjort det så hade det varit mycket snabbare, och frukterna hade varit kameler.
Igår fick jag tips av Hannes att läsa vad Minter har skrivit om sin digitala uppväxt. Man får inte missa det här om man är det minsta nördig, så gå och läs. Det är som ett långt, personligt brev från en parallell dimension.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Båda de här meningarna uttrycker upplevelser jag hade som barn:
"One day, I was hanging out in the kitchen in a nine-year-old kind of way"
"We worshipped in the glow of that little screen."
Det var jag som skrev ovanstående kommentar. Varför är blogspot så jävla idiotiskt att det inte kollar vad fan man skriver i rutan? Om man inte skriver ett skit så committar den texten i alla fall vilket ju är helt uppåt väggarna!!!
Det var ett religiöst beteende som kan vara svårt att förstå såhär i efterhand, men som ändå fungerade fullt ut. Det är lätt att glömma att man satt där med BASIC 2.0 och inte hade någon koll, men jaken fångar all den surrealistiska magin i det han skriver.
Lysande biografi :) Känner igen mig på en del punkter, t.ex. känslan av mysterium kring PEEK, POKE och SYS i mina möten med BASIC som barn, innan jag förstått hur en dator egentligen fungerande. Och bristen på lättillgänglig information och dokumentation, som tvingade en att tålmodigt experimentera sig fram. Och inte minst glädjen i att skriva sina egna spel.
Egna spel, jodå: Olofs troligtvis enda avslutade mastodontprojekt Johnny Puma. För att inte tala om mina egna storverk, textäventyret How to Become a Humiker (med en separat kommando-parser i varje rum, jag var inte så bra på det där med abstraktion) och det textbaserade RPG-spelet The Hardcore Singer's Tale.
Jag minns Hardcore Singer's Tale ganska väl, bl.a följande:
"You get 150 for that, asslicker." (När man sålt sitt bat rope som man köpte för 100)
"How to create characters
Dear asshole, you don't create characters in this game."
Från Johnny Puma minns jag bl.a:
"Press F to go forward, press B to go back"
"Press I to go Ingang" (gjorde man det såg man en konstig animation med teckengrafik som ämnade kopiera en grej i spelet V)
"Sugar Ray has new life" (spelet gick alltså ut på att rädda den kidnappade Sugar Ray)
Skicka en kommentar