Vid något tillfälle, då jag studerade filosofi, försökte jag argumentera mot min föreläsares realism vad gällde språklig referens. Jag hade inte egentligen tänkt igenom saken, men kände att han hade fel. Han hävdade alltså att om han sa "den där stolen är brun", så refererar uttrycket "den där stolen" till den faktiska stolen, mer precist tinget i sig som vi uppfattar som den där stolen.
Strax efteråt slog det mig att exemplet hade blivit intressantare om vi hade lämnat rummet och någon stannat kvar därinne, hällt bensin över stolen, tänt på och bevittnad hur den förvandlades till aska. Om jag och föreläsaren då hade stått utanför rummet och fortsatt prata om stolen, vad hade hänt med referensen? Rör de sig inte bara genom rummet, utan även genom tiden? Vilket ting i sig refereras det till när vi talar om Platon, som vi ofta gjorde på den tiden?
Längre kom jag inte just då, så när jag kom att tänka på det här igår kväll så slog det mig att det inte var uppenbart att jag hade haft rätt. Frågan verkade dessutom ganska oklar: vari består referensen? Det verkar uppenbart för mig att referensen är något i talarens sinne, men jag kan tänka mig att en realist skulle kunna ha en annan åsikt. (Kan man hävda något så absurt som att värden existerar på egen hand ute i naturen, så borde man inte banga för att hävda att det även finns en faktisk koppling mellan ett uttalande och ett objekt.)
När jag tänkt lite på mina gamla exempel så tog jag mig för pannan och suckade. Så naiv man kan vara när man fångas upp i någon annans tankemönster. I klassisk, analytisk språkfilosofi sysslar man bara med påståenden, helst väldigt enkla sådana, som refererar till fysiska objekt. "Den nuvarande kungen av Frankrike är skallig." (Uttala denna mening och Russell kallar dig för lögnare.)
Vad händer istället om vi refererar till något som inte är ett fysiskt objekt, om vi t.ex. säger "Förra veckan var det fint väder"? Skulle realisten hävda att tidsperioden som vi benämner "förra veckan" i den verkligt verkliga verkligheten är något i sig? Står där brevid tinget-i-sig-stolen en tinget-i-sig-vecka och skräpar? Jag hoppas att ingen kommer försöka hävda den ståndpunkten.
Vi får helt enkelt acceptera att referensen är talarens och att språket flyter: referenser måste tolkas av lyssnaren. Språk är kodning och avkodning, med saker som försvinner på vägen. Man kan förstå att det inte känns roligt att acceptera detta: en viss oro kan uppstå för att man inte har förklarat hur språket över huvud taget kan fungera.
Och så the standard disclaimer: jodå, man kan lugnt hävda att hela frågan är helt meningslös, om man känner sig destruktiv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad som är fint väder i sig är ju inte heller så klart, eller vilken plats man avser (vilket ju både talaren och de som lyssnar måste ha klart för sig).
Lustigt för övrigt att du nämner exemplet med kungen av Frankrike, eftersom jag kom att tänka just på Russells teori för några dagar sedan och hade ett så tydligt motexempel. Nu minns jag tyvärr inte i vad det bestod, men det känns så uppenbart att den inte stämmer.
Tja, Russells teori/modell faller platt på att den helt enkelt inte stämmer med hur språket faktiskt används och uppfattas. Enligt Russell så skulle det t.ex. helt enkelt vara osant att "Jultomten har skägg", eftersom det inte finns något sådant x att x är jultomten och x har skägg (för godtycklig definition av "finns", antar jag). I själva verket är det i de flesta sammanhang (oj, det finns tydligen en kontext utanför själva satsen, där blev det lite för komplicerat för positivisterna) helt ointressant vad sanningsvärdet är på ett uttalande av den typen.
Skicka en kommentar