Rätt och fel

Visst, man ska inte smygfilma, man ska anmäla fallen ett och ett. Och vad säger den finska (eller svenska) poliskonstapeln när man anmäler ett fall av vanvård av djur? "Fuck it", skulle jag tro. Skapelsens krona, du vet.

IDM från Detroit

Jag såg just på last.fm att en av de mer populära taggarna att sätta på Robert Hood är "idm". För att kontra med en annan TLA: wtf. Robert Hood är så jävla mycket mer UDM än IDM så det finns inte. Det är liksom hela poängen.

(Det som får mig (och en legion andra demoner) att reagera negativt på IDM-grejen är "intelligent". Vad är det som är mer intelligent med den än annan dansmusik? Och är det över huvud taget dansmusik? Det är som att kalla allt som är lite annorlunda för "experimentellt" (tolka mig dock inte som att jag anser att IDM är "annorlunda", precis som med allt annat så är det annorlunda innan man hunnit vänja sig vid det). På discogs påstås Khonnor syssla bland annat med "experimental IDM". Oh. My. Dog. Det visar bara hur galen IDM-prylen är. Spelar Khonnor dans-musik? I have always been here before. I have always been here before. I have always been here before.)

Vidare: igår fick jag ner en packe Evert Taube-skivor. Evert var en av mina favoritartister när jag gick på lågstadiet, d.v.s. innan jag började lyssna på Kiss, W.A.S.P. och Twisted Sister. Jag har inte lyssnat på honom sen dess, men det funkar fortfarande. Sen är faktiskt Evert ett skitroligt namn.

Och så kom jag på en faktor som saknas i grannskapssystemet på last.fm: bredd. Jag tror inte att den här open mindedness-mätaren gör något bra jobb vad gäller exakthet, men om en sådan faktor hade räknats med när ens musikaliska grannar plockas fram så hade jag sluppit ha grannar som antingen bara lyssnar på techno eller bara lyssnar på Cure.

Det var en sak till jag ville säga också, innan jag sätter mig och kollar på Futurama-filmen: jag gillar artister som gör olika saker. Som Boris, som jag lärde känna som en drone doom-ensemble, men som på Akuma No Uta spelar en typ av musik som känns helt oemotståndlig om man som jag gillar Stooges. Alltså, typ, du behöver inte byta artistnamn för att du går från house till techno, eller för att du byter från pop till jazz. Vi gillar dig i alla fall.

Något att fundera på över jul och nyår?

Tjäna pengar på att må dåligt

Intressant artikel. Så att man mår dåligt och är mobbad på jobbet bör inte få en att säga upp sig, utan man ska istället stanna kvar tills arbetsgivaren är tvungen att sparka en, så kan man tjäna ett par årslöner i avgångsvederlag? Man tar sig för pannan. Och felet med det här verkar enligt artikeln vara att vi har för bra anställningsskydd i Sverige. Jag tycker det känns som om roten till det onda är att man värderar pengar högre än sitt eget välmående.

LENA HAR KÄNT SIG utfryst av sina arbetskolleger under flera år. Hon mår dåligt och är ofta sjukskriven. Hon vill ha ett annat jobb. Där börjar hennes dilemma. Hon kan säga upp sig själv, men har ingen garanti att det blir bättre på det nya jobbet. Därför har hon fått rådet att vänta tills arbetsgivaren köper ut henne. Flera tidigare arbetskolleger fick en årslön i avgångsvederlag. Inte minst för sina barns skull väljer Lena därför att stanna.

Så om man vantrivs på jobbet så är det ingen idé att byta jobb, för man har ingen garanti för att det blir bättre där? Tjenare. Det är inte som att det finns någon garanti för att det inte är bättre heller. Jag säger då det...

Av egen erfarenhet vet jag dock att det uppfattas som dåligt att säga upp sig. Man ska inte bry sig om att man vantrivs, huvudsaken är att man har ett jobb. Jag sa upp mig från mitt förrförra jobb, utan att ha något nytt jobb färdigt, eftersom jag vantrivdes. För mig kändes det helt naturligt, men jag har tydligen inte fått mig tillräckligt med luthers arbetsmoral till livs, för jag fick utstå kritik för detta. Jag ville helt enkelt inte jobba längre, jag sökte inga nya programmeringsjobb på ett tag, eftersom jag fått sådan avsmak för det. Men ska jag följa den här artikelns råd så antar jag att jag borde ha behållt jobbet, men maskat tills jag fått sparken. Vilket idiot jag måste vara som inte gjorde det.

Attackerad av tefat

Bästa kommentaren någonsin om en popgrupp: "I think its perfect that this band existed."

Lätt underhållning

Tänk om Microsoft hade skapat gmail. Jag tyckte det var roligt skrivet och ritat.

Så lätt men ändå så svårt

Friendly Fire: 23:51 (en så kallad fullängdare)
The Awakening: 27:00 (8 låtar av varierande längd)
Oh! My Spine: 30:53 (ännu en LP)
Oh My Darling: 35:13 (12 låtar)
The Return: 36:54 (Bästa metal-plattan någonsin?)
Burzum: 47:10 (Nej, den här slår det mesta.)

Något att fundera på över jul och nyår, kanske?

Den kristdemokratiska dagstidningen som varit

Jag var hos Öresundshälsan på Djäknegatan (jag har bott där, fast det var i Uppsala) på hälsoprofil. Jag fick fylla i ett formulär, utfrågas om detsamma, lämna prov på två olika typer av kroppsvätskor (det var inte svett och snor) och cykla en bit på en stationär cykel med vidhängande digitaldisplay. Jag ansågs inte behöva kasseras riktigt än, även om min syreupptagningsförmåga utsattes för viss kritik.

Jag fick ett av Svenska Afghanistankommitténs utskick. Jag är såld på konkret information, så jag kunde inte låta bli att ge dem lite pengar, även om min ekonomi (i någon ganska abstrakt mening) är ansträngd just nu. För 165kr kunde jag ge papper och pennor till en hel skolklass, för 420 skolböcker till en hel skolklass (samma som skulle ha fått papprena och pennorna?) och för 840 dricksvattenpump och sittmattor till en hel skola. "Eller valfritt belopp!" Det valfria beloppet (med utropstecken) tilltalade mig inte alls, så jag valde alternativ 2, skolböcker. Poängen är att det finns en lärdom att dra av detta: ge konkreta exempel på vad stålarna ska gå till, yo! När jag får slumpmässiga tiggarbrev från andra organisationer som jag annars slentrianmässigt autogirerar till så brukar de åka i papperskorgen med en gång. Alltså: Afghanistankommittén - Linus 1-0. Och givetvis: Linus dåliga samvete över att han la hela sin skolgång på att otacksamt klottra i sina skolböcker, som dessa kunskapstörstande afghanska flickor hellre skulle ha dött än saboterat - Linus plånbok 1-0.

Skivan du gav mig

Jag fick några skivor jag beställt från cdon.com. Av störst intresse på förhand var Erik de Vahls två första skivor, som jag letat och letat efter på det världsomspännande datanätet, men inte hittat. Det var lite som när jag köpte skivor på högstadiet: jag visste ungefär vad jag skulle få, men jag hade inte faktiskt hört skivorna förut. Jag tror att Friendly Fire skulle kunna utvecklas till en nästan lika stor favorit som Oh! My Spine. Inte lika finurlig, men skön.

Det roligaste var ändå nästan att jag fick en skiva som jag inte hade beställt, av en grupp jag aldrig hört talas om. Efter att ha kollat upp Hella på det världsomspännande datanätet så bestämde jag mig för att behålla den och beställa om Sunn O))) & Boris skiva någon annan gång. Jag har inte bestämt mig för om det var smart än, men det är tillräckligt hysteriskt för att jag ska lyfta på hatten.

Och i övrigt: börjar det bli helt ute med klassiska plastfodral? Fyra av de sex skivorna jag fick kom i sådan här digipack. Jag gillar det, de känns mer organiska än plastfodralen, som mest känns hårda, kantiga, fula och opraktiska.

Ljud vi minns

Det har inte varit så mycket C64 på sistone, men när jag lite motvilligt börjar lyssna på bidragen till Sidcompo 7 (finns som mp3 för folk som inte äger brun-beige hårdvara) så inser jag hur mycket jag har saknat den här ljudbilden: arpeggiona, puls- och filter-svepen, Jeff-basarna, triangel-vågformen.

Jag har inte hunnit igenom så många av låtarna, men som vanligt så känns det som om den tekniska nivån är hög, även om själva musiken kanske inte är speciellt spännande. Eventuellt måste man redan ha en känslomässig koppling till ljudet för att uppskatta det här. Jag vet inte.

Rymdprofessorn

Jag frågade rymdprofessorn, "Är det något bra på TV ikväll?" Han svarade, "Jag pratar inte svenska längre, jag rör mig bara med engelska rymdtermer."

Men om man tittar på svt.se så ser man att det finns ett digert utbud. 22.05 visas "En kärlekshistoria", som är bra bl.a. för att den inte är vad den verkar vara. 00.10 följer de upp med "Ett hål i mitt hjärta", en sådan där lite hårdare Moodyson-film, som är bra, men obehaglig. Vill man absolut missa sista kvarten av "En kärlekshistoria" (det vill man inte, för då missar man den vackra, konstiga slutscenen), så kan man slå över till ettan och titta på "Bloody Sunday", som handlar om vad det låter som. Jag fick den rekommenderad så sent som igår, och tror att den kan vara väldigt bra, även om det nog känns lite underligt att den där killen från "Kalla fötter" är med.

Gulag. De sovjetiska lägrens historia av Anne Applebaum

Till att börja med så är Peter Englunds förord ungefär så otrevligt som man kunde vänta sig av honom i en bok som behandlar Sovjet. Han förvandlas till en pekoralist så fort ämnet kommer på tal. Det gäller att fördöma. Hans förord är ett koncentrat av budskapet i resten av boken.

Den egentliga avhandlingen har dock ett faktamässigt innehåll, som gör boken läsvärd. Den samlar ihop och återger lägrens historia och rapporterar om hur livet i lägren tedde sig, liksom hur deras administration såg ut. Där har jag inget att anmärka. Det är allt runtomkring som retar upp mig.

Många enskilda utsagor i boken är så tvivelaktiga att de knappast kunde ha skrivits av någon som inte jobbar som journalist. Det är sensationalistiskt på ett sensationellt sätt: ofta berättas det om grymheter (ett typiskt ord för boken) på ett sätt som skulle känts medryckande, om det inte vore så att jag under läsningen reflekterat över var dylika grymheter också har uppträtt och uppträder till denna dag. Författaren lutar sig då mot siffror: si och så många hundra tusen gick under 1948. Ja, men gör det saken värre? För mig känns det mest som ett sätt att sopa andra regimers otrevligheter under mattan. Om det inte är ett par miljoner som behandlas illa så kan det knappt räknas som orättvisor.

Och så har vi det hejdlösa objektiviserandet: det verkar finnas något sådant som en intrinsikal olaglighet, som författaren ofta åberopar sig på. Jag förmodar att det är den "västerländska civilisationens" 2000-tal som står för det objektivt sanna, som vanligt. Över huvud taget vädjar många resonemang här till att läsarens världsbild överstämmer med författarens: kvinnor tål inte lika mycket som män, straff är rätt om det är "yrkeskriminella" som utsätts för det och annat som kan kännas objektivt sant om man är vit medelklass år 2005.

Min kritiska läsning leder mig även till många nya upptäckter om djurens natur. Djur är grymma, egoistiska, brutala, saknar självkänsla och får stå som förebild för människor som iscensätter folkmord. Jag känner personligen inte till några djur som utövat någon utstuderad grymhet mot andra djur, speciellt inte av samma art som de själva, men Anne Applebaum verkar beläst och skulle säkert kunna komma med exempel på djur som inrättat koncentrationsläger. Hon kan givetvis inte låta bli att dra paralleller mellan hur det fanns föreskrifter för hur lägrens hästar och hundar behandlades å ena sidan, och hur lägrens fångar behandlades å andra sidan. Det är en kliché att påpeka att det värsta som kan hända en människa, är att behandlas som ett djur, men författaren till den här boken verkar inte inse att det skulle kunna ses som en kritik av hur vi behandlar djur.

Jag skulle kunna fortsätta hela natten att ta upp invändningar mot enskilda formuleringar (eller redovisa exempel på hur slarvig översättningen är, antagligen skedde den i alla hast efter att boken började uppmärksammas), men jag väljer att helt enkelt citera en bit ur Appendix: Hur många?:

En enda rund siffra över dödsoffren skulle vara ytterst tillfredsställande, eftersom vi på så sätt skulle kunna jämföra Stalin med Hitler eller Mao. Men även om vi fann en sådan tror jag inte att den heller skulle berätta tragedins hela historia. Inga officiella siffror kan till exempel återge dödligheten hos hustrur och barn och åldrande föräldrar som blev kvar, eftersom deras död inte dokumenterades separat.

Jag gillar inte att använda uttryck som "obehaglig människosyn", eftersom de vädjar till någon typ av slentrianmässig humanism, men obehagligt till mods känner jag mig i alla fall ofta under läsandet av denna bok. Men, som sagt, det är inte någon dålig bok, så länge författaren håller sig undan från resonerande.

Paig och aporna

Paig tells it like it is. Som vanligt. Get är enklast att se djur som maskiner, helt olika oss. Människor är intelligenta, medkännande, kreativa och härligt individuella, medan djur är identiska, dumma automater. Det gör det i alla fall enklare att motivera att vi behandlar dem som vi gör.

Den nya webben är gammal som fan

Såg att slashdot firat 10-årsjubileum. Jävlars, är det så länge jag har tyckt att den sajten helt enkelt är ganska ointressant? Tydligen. Slashdot har alltid varit en web 2.0-sajt, i det att det är användarna som skapar innehållet. Redan första gången jag såg den så reagerade jag på hur jobbigt det kan bli om man bara vräker in innehåll, utan att bry sig om att sålla på något sätt. Diskussionerna rinner på i oändlighet, har man tur så sätts poäng på inläggen av folk som inte har bytt ut sina hjärnor mot falukorv, men oftast är det bara skit. Under de senaste åren har Slashdot-idén tagits fram som idealet för hur webben ska funka. Ungefär som spelbranschen börjar inse att deras accelererande investeringar i content inte ger lönsamhet. Kunderna kräver mer och mer, utan att vilja betala mer. Loppet är kört, kunderna får själva producera sina produkter. Det blir en fruktansvärd massa produkter. Man får söka bland produkterna. Har man tur så hittar man en bra produkt. Eller så mosar man ihop alla produkter och skapar en ny produkt av produktmos. Gött mos.

Gratis strupsång på sibiriska

Bugotak framför någon typ av sibirisk folkmusik. Det är obekanta stränginstrument, flöjter, mungigor och strupsång till höger och vänster. Idén att köra covers på rock-låtar känns inte så hett, men i övrigt borde det kunna vara spännande för ljudnördar. Själv bara gillar jag hur det låter när sångaren liksom brummar fram toner. Musiken laddar man ner gratis från last.fm.

Jag höjer ett varningens finger för den defekta nedladdningsservicen på last.fm: nedladdningarna av mp3or avbryts ofta, så även om det det ser ut som om man fått ner hela filen så har den i själva verkets brutits av på mitten (eventuellt är det den i cyberspace tydligen allestädes närvarande Glenn Rune Gallefoss som mumsar i sig bitarna). Låt dock inte detta hindra dig från att uppnå en nära-Bugotak-upplevelse.

Grabbarna i baren

För att jag såg den här Simpsons-filmen.

Den var knappt en besvikelse. Lite? För att recensionerna lät ju bra dårå. Men! Den var juhe precis sådär som jag hade föreställt mig. Som South Park-filmen va. Va? Som ett avsnitt ur serien, fast längre. Så lite man hinner med på en och en halv timme. Lite latte. Ingen fördjupning av karaktärerna. Bifigurerna finns knappt med. Dina favoriter. De hinns inte med. Ny, spännande story då kanske eller eller eller? Nej: samma som vanligt. Van-lugt. Fjodor van Lugt. Frederick of the Smell: Homer är dum, Marge blir besviken, Homer inser det och bättrar sig tillfälligt och så blir det ett lyckligt slut. Inte ens det kan de dra ut på lite. Klipp-klapp, problemen lösta, då kör vi eftertexterna. De har slut på skämt, slutat hitta på skämt, de har inget kvar. Kanske att de borde gjort filmjäveln för 15 år sedan istället. Jodå s'att.

Men det...

Miljöjäveln

"För oss på Akelius är miljön viktig. Vi vill ha en god inre boendemiljö, men vårt miljöengagemang sträcker sig även utanför våra egna områden. [Ett par rader bullshit bortklippta.] För att ge ökad komfort och för att minska vattenförbrukningen kommer vi att:

- Byta ut silen i kökskranen till en strålsamlare med kulled.
- Byta ut silen i badrumskranen till en strålsamlare.
- Byta ut duschslang och duschhandtag.
- Kontrollera att kranar och toalett är täta."

Okej, så jag förväntas tro på att:

- Min hyresvärds intresse för att minska vattenförbrukningen inte beror på att de tjänar pengar på det, utan att de bryr sig om miljön.
- Min komfort ökar genom att jag får mitt fullt fungerande duschhandtag utbytt mot ett som knappt släpper igenom något vatten och gör att temperaturen på vattnet varierar på ett ganska störande sätt.

Eller hur?

Häggström och Lenin

Det känns på något vis passande att det är på 90-årsdagen av oktoberrevolutionen som Göran Häggström väljer att föreslå att människor som blivit dömda för vissa brott inte ska få jobba som läkare. Det handlar enligt Häggström om förtroendet för sjukvården. Men förtroendet för brandkåren då? Rörmokarna? Och livsmedelsbranschen? Tänk dig själv om en giftmördare skulle jobba med att konservera frukt! Den enda vettiga lösningen om man tar de här problemen på allvar verkar vara att deportera alla som dömts till något brott.
Eller helt enkelt hålla dem inspärrade på livstid.

Helgläsning: en dator per barn

Den här artikeln handlar om hur de söta, gröna datorerna används i ett pilotprojekt på en skola i Indien. Jag hade tillfälle att pilla lite på en sådan här dator när jag var i London, och fattade inte mycket, men man kanske måste vara barn för att fatta. Jag skulle också ha velat ha en magisk maskin med kamera, ljudinspelning och andra galenskaper, när jag var fem år gammal. Det fick jag inte, för det fanns inga sådana då. Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Säpo ringde och sa att du var olaglig

God morgon!

Igår facebookade jag en del. Det har sina poänger, men det är mycket som är väldigt konstigt. Användargränssnittet känns helt och hållet oplanerat, man vet t.ex. aldrig riktigt vad man ska göra för att spara en bit text som man skriver på. Ska man klicka utanför textboxen? Ska man trycka return? Ska man säga "Kilimanjaro"?

En tråkig grej är att det får Konqueror att krascha ganska ofta. Det funkar dock ganska bra i Firefox, som jag även är tvungen att använda för att posta här på blögger. Att programmera webb-grejer måste vara det svåraste som finns. Eller så är alla som gör det KÖTTHUVUDEN. Ja, så måste det vara.

Det värsta med Facebook är dock att alla de här små apparna försöker få en skicka inbjudningar till alla sina FBK-ar, på ett sätt som får albanska pyramidspel att framstå som ganska sympatiska i jämförelse. De försöker hela tiden lura en och jag känner mig alltid lite osäker på om jag ska bli dödshotad av någon när jag lägger in en ny app. I kombination med att man får upp reklam för oseriösa låneinstitut så ger det en extra pikant webbupplevelse.

Och så.

Kimchibloggen, dag 669

När jag var liten så tittade jag på Benny Hill på TV. Benny Hills sketcher gick ofta ut på att han smiskade en flintskallig hangaround på flinten, men mycket oftare handlade det om att han tafsade på tjejer och kom undan med det. Benny Hill var en dirty old man på ett sätt som inte skulle ha varit okej idag. En sketch som jag av någon anledning kommer ihåg var en där han upprepade gånger sa "Learning all the time". Jag tror att det var så att han låtsades vara utlänning, och lärde sig nya ord genom att klämma en dam på olika kroppsdelar och fråga vad de hette.

Jag lär mig en massa om att göra kimchi, genom att göra diverse pinsamma nybörjarmisstag (n00b pwnd by kimchi yo). En sak som jag i fortsättningen tar på allvar är rådet att använda något för att pressa ihop kålen. Ligger den för löst packad så blir resultatet av en veckas lagring nada för kålen som ligger överst. Det blir liksom kål som legat i en burk i en vecka. Den är fräscht frasig och täckt av chili (det där lät som en reklamslogan), men inte fan är det kimchi. Men okej, koreanerna har haft ett par tusen år på sig för att utveckla konceptet, att det tar mig ett par försök att få det rätt är helt okej. Helt okej. The kids are alright. The boys are back in town. Basister som tar heroin. I am your hero, you are my heroine. Sword of Sodan. Danskar som kodar Amiga-spel. Tiger Mission. Leopard. Core Animation. Just det, Jöns skickade mig dokumentation om Core Animation. Nu ska jag läsa data.

Mer generellt

Ett muller. Ett brus. (Eventuellt struktur.) En ren sinusvåg: pling-plong, pling-plong. Det där som förenar Music for Airports av Brian Eno, Information Overload Unit av SPK och Filosofem av Burzum.

You're not making much sense right now.

Nej, men som Wittgenstein skulle säga: det låter såhär. Jag återkommer med illustrationer.

Svängigt

Först kändes Majessic Dreams helt menlösa, men när man känner för något som inte rockar riktigt lika hårt som Nick Drake så kan de passa alldeles utmärkt. Eller som Roger brukade säga: huvudsaken är att det inte svänger.

På samma tema så har jag omvärderat Slowdives sista skiva, Pygmalion. Mycket mindre pop än deras tidigare skivor, men helt perfekt om dessas drömska shoegaze känns för lättillgänglig.