Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Sommaren är kort, det mesta rostar bort

Såhär när det är sommar, sol och semester så gör man bäst i att undvika frånvaron av sol genom att studera data. Det har varit mycket språk inom dataområdet under de senaste åren, med mycket influenser från funktionella språk (åtminstone om man begränsar sig till matchning och map/reduce). Själv bryr jag mig mindre om Clojure, Scala och sådant där virtuellt, och intresserar mig istället för språk som kompileras till maskinkod, som Swift, Go och Rust.

Swift ska ersätta Objective-C i iOS-värden, Go används i första hand till backend-grejer och Rust ska ersätta C++ rent allmänt. Jag valde utan någon speciellt anledning att börja med att titta närmare på Rust.

Från början kände jag en viss entusiasm, t.ex. över makron och det klasslösa samhället, men entusiasmen mattades när det började lukta för mycket Ada. Och någon typ av namn-konvention från 70-talet. Jag kan se varför någon som kommer från Ruby-hållet skulle föredra Rust framför C++, men det känns mer som ett steg på vägen mot något bättre, än som ett språk som kommer kunna dominera långnivåprogrammering i ett par decennier. Systemet för ägarskap av data känns som att det mest skulle leda till krångel i en massa fall när man inte borde behöva bry sig. Cargo, som används för att definiera projekt, bygga och hantera beroenden, känns positivt 2015, men det räcker inte.

Jag lämnar Rust bakom mig med en känsla av att jag aldrig vill skriva speciellt mycket kod i det. Glad sommar!

Otillräknelighetshets

Saxat ur dagstidningen jag läser:

...i Hylland Eriksens bidrag hävdas att ett av de farligaste missförstånden som florerar i dagens välrd är att "man måste vara trygg i sin 'egen' kultur för att kunna acceptera andras." Inget, menar Eriksen, tyder på att det skulle stämma.

Och på tal om Breivik så känns det på något sätt skönt att han inte bedöms som otillräknelig. Människan har förmågan att tänka abstrakt, en förmåga som kan användas på olika sätt, till exempel till att välja var gränsen mellan människor och andra går. Att inte förklara bort honom som galen känns som det mindre mystifierande alternativet.

Stackars Annie Lööf

Tjö!

Det är synd om Annie Lööf. När höger-partierna vill profilera sig som egna partier med egna agendor, så har hon som ny partiledare för ett litet fjuttigt parti varit en bra slagpåse. Hennes oförsiktiga inbjudan till en alliansnystartskickoffchock i Almedalen fick kalla handen från de andra partierna. Oförsiktigt? Ja, hon ville lansera en Alliansen 2.0 med nya, fräscha krafter, vilket kändes som undertryck kritik av de andra partierna (stofilartade, med lädrig, äcklig hud, täckt av ett halvtjockt lager vaxartad svett och smuts). Inte konstigt att de slog bakut. Och nog har hon fått några extra hårda smockor för att hon är kvinna.

Men så får hon chansen att ta poäng. Fetingpoäng, tior från hela domarkåren. Hon får chansen att fördöma och kicka en generaldirektör som har misskött sig. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Det är som att sätta en straff i fotboll medan motståndarlagets målvakt sover. Pang, bom, KATISCH! (Det sistnämnda var ett cymbalslag.)

Och vad fan händer sen? Aftonbladet löpsedlar om hur Annie Lööf själv döljer notor från spritfester. På. Skattebetalarnas. Bekostnad. Oh no, som en Lemming hade sagt. Vad skulle Thorbjörn Fälldin ha sagt? (Antagligen något i stil med "öhm...". Jag vet inte vart jag ville komma med att dra in honom i det här. Dessutom dolde han också skandaler. Det var lättare på den tiden.) Bla-bla-bla.

En platta per barn

Jag funderade lite på vad som har hänt med OLPC-projektet på sistone, efter alla netbooks, phablets, mids och bongoloider. Så jag googlade. Det visar sig att de sysslar med tablets. Ganska coolt, de har ett lära läsa-program som går ut på att man delar ut tablets till barn i en by (typiskt i Etiopien), vilka de får experimentera med utan någon form av instruktion, och utan att vara läskunniga. Och det funkar. De testar grejer, chillar med sina tablets och lär sig läsa och skriva. Åtminstone enligt något pilotprojekt. D.v.s. ett projekt där man försöker lära piloter läsa. Det är inte det lättaste. Tacka vet jag flygledare, de är fan smarta.

Men det var inte det jag hade tänkt prata om. Det jag hade tänkt prata om var det här med förkortningen OLPC - One Laptop per Child. Man kan tala om en OLPC-laptop, alltså "a one laptop per child laptop". Och så kan man prata om en sådan per barn: "one laptop per child laptop per child". Det blir ju RENA SNURREN av det.

Om att gå i skolan

Jag läste ut "The Death and Life of the Great American School System. How Testing and Choice Are Undermining Education" av Diane Ravitch. Hon var polare med Bush och tyckte också att hans naiva program för att att förbättra skolan i USA var något. Sen genomfördes skiten och hon tänkte om, när hon såg hur det gick.

I princip: att applicera marknadskapitalistiska principer på skolan gör den inte bättre. Att stänga de skolor som får lägst betyg (eller minst förbättring) är inte en lösning, eftersom problemet inte är skolan, utan demografin. Att kicka lärare som rent statistiskt ger de sämsta provresultaten (eller de lägsta förbättringarna) är inte en lösning, eftersom resultaten beror så mycket på elevunderlaget. Och proven. Och dagsform.

Det som ger resultat är inte att fokusera på siffror, utan på läroplanen. Och att höja läraryrkets status. Vi må vara i nyliberalismens slutskede som dominerande ideologi, men den har inte gett sig. Även i Sverige tänker politiker att det kanske är smart att lägga ner den där problem-skolan. Om man lägger ut skiten på entreprenad så måste resultaten förbättras, annars kan man lägga ut den på annan entreprenad. Fan vad smart!

På de sista skälvande sidorna (långa, tröglästa sidor) verkar författarinnan medge att roten kanske inte är skolan, utan helt enkelt social orättvisa. Kanske om Bill Gates satsade sina pengar på att utbilda unga, fattiga mödrar, istället för att vräka in dem i privat-skolor, så skulle det kunna göra saker bättre. Sen är hon tillbaks till att höja läraryrket.

I princip: (precis som i stycke 2) Diane Ravitch har rätt i att nyliberala reformer inte funkar i alla sammanhang. Hon antyder att skolan bara kan tillföra en viss mängd. Men hon är fortfarande tillräckligt mycket lärare för att lägga all sin energi på att vilja höja läraryrket. Och facket. Som tydligen är roten till allt ont i Amerika, enligt Bush et al.

Klart det är.

Bevisa att du inte är en robot

Varför skulle jag vilja bevisa att jag inte är en robot? Tänk om jag kunde bevisa att jag var en robot. Tänk så förvånad du skulle bli då då, lilla vän! Skulle jag ta Turing-testet? Sägs inte det vara svårare än högskoleprovet? Skulle man kunna kvotera in sådana som har klarat Turing-testet på attraktiva universitetsutbildningar för att ge homosexuella pionjärer inom datavetenskap högre status? Högre status än vadå? Robotar, eller?

Medan giftet verkar

Jag tänkte inte helt osökt på en sak. Den här tiden på morgonen när man ligger vaken och inte går ur sängen. Man kanske ligger där och tänker på döden. Eller fantiserar om att det är sommar och att solen skiner på en, snarare än att man är varm för att täcket är för varmt. Eller den mest olycksbådande tiden: fem över halv. Eller: "nu kommer klockjäveln snart ringa igen". Man kanske har stånd. Det är lätt hänt så dags på dagen. Om man inte är tjej då, då har man inte det. Eller man kanske har någon annans stånd i handen. Nu börjar det här likna en kristdemokrats värsta mardröm, d.v.s. något jag endast kan rädda genom att referera till Herren Jesus Kristus Halleluja. Sure, man kan även tänka på Herren Jesus Kristus Halleluja. Jag tycker han är bra, jag. Men det som verkligen är värdigt, när man ligger där med sin dåliga andedräkt, sitt svett i armhålorna och sitt eventuellt skitiga medvetande, är att tänka på hur man ska döda sina fiender. Jag brukar dela in människor i olika grupper beroende på hur de planerar att döda sina fiender. Vilken typ är du? Är du Batman-skurk-typen, som tänker dig att du ska spärra in din ärkefiende i ett lufttätt rum och långsamt fylla det med brun gas? I så fall kan du dra åt helvete!

Neko

Dagens vettigaste: installera 90-talsklassikern Neko på jobbdatorn:

Nästa steg: xBill?

Keats eller Kenneth

Jag kommer inte helt osökt att tänka på Bruno K. Öijer. Jag läser en bok om honom som heter "Det svarta puzzlet", där jag gillar användningen av bokstaven 'z' i titeln. Jag gillar en hel del annat också. Jag gillar att läsa om Bruno. Jag gillar att titta på intervjuer med honom på TV. Typ den där han på frågan om vad han tycker om kulturpolitik säger något i stil med "När jag hör ordet 'kulturpolitik' så börjar jag svettas". Bruno är en citat-maskin. Han är en rock-stjärna. Kolla frisyren, kolla emo-sminket, kolla hans BMI. Men när jag väl sätter mig ner och ska läsa hans dikter så känns det ofta lite jobbigt. Han skruvar till metaforerna så hårt att det blir halvt smärtsamt. Han gör den där grejen där man känner att man hänger med, sen kommer twisten på slutet och man inser att man inte alls är med. När det handlar om att hugga sönder något med en yxa, när det hittills har handlat om moln och blå himlar. Vad fan är det han vill hugga sönder? Gud? Åh fy fan, det är inte helt rätt. Fast det är typ gud han säger är död ("som en viss Nietzsche skulle gasta", för att citera den där märkliga Peter, som jag lärde känna när jag pluggade teoretisk filosofi B i Uppsala, och speciellt givetvis på Craig Dilworths metafysik-kurs, men som jag tappade kontakten med runt 1997, efter att han varit på min inflyttningsfest i Lund, där även en viss Arvid Tuba var närvarande). När. Han. Säger. Det. Där. Som. Jag. Så. Ofta. Återkommer. Till: Rakblad Kristna handleder Utrotad mammut glittrar Den dikten läste jag första gången i det fina fanzinet Hymen. En gång för länge sedan. Typ 1990, skulle jag tro. Nu för tiden har vi bloggar istället för fanzines. De är mindre påtagliga. Som i att man inte kan ta på dem, för att vara konkret. De är inte så konkreta, för att vara konkret. Fanzines var typiskt i A5-format, maskinskrivna och framställda med den klassiska typen av klipp-och-klistra-teknik, där man använda saxar och klister. Så det jag ville säga var nog att jag tycker att om någon svensk poet borde på Nobel-priset, någon gång om 30 år, när det är okej att ge en svensk författare priset igen, så är det väl Bruno. Han skulle säkert tacka nej. Eller dyka upp på festen och skära sig i handlederna. Eller nita kungen när han får priset. Fast vid det laget kanske kungen inte ens lever. Så då får han nita hon Victoria. Eller någon annan arvinge. Eller allihop. Fast om 30 år kommer han väga ännu mindre än nu, typ 30 kilo, och bestå helt och hållet av nikotin och alkohol. Det kommer inte bli någon munter Nobel-fest. Att ge Bruno Nobel-priset skulle vara lite som att ha en bild av Johnny Bode på 200-lapparna. Fast inte riktigt lika konstigt, och inte riktigt lika OPK. Over and out. JMP $EA31. Nästa bloggpostning kommer antagligen handla om speedcode.

Kompisen

Angående den vid det här laget ganska gamla och trötta hen-debatten, så vill jag ta upp ett relaterat spörsmål: orden "tjejkompis" respektive "killkompis". Jag reagerar alltid på dem. Varför finns orden över huvud taget? Är det så mycket undantag att ha kompisar av andra kön. Borde det generaliseras för att mer exakt beskriva ens kompisar? - Gubbkompis. Äldre, manlig kompis. - Receptionistkompis. Kompis av obestämt kön som jobbar som receptionist. - Hobbyreceptionistkompis. Kompis av obestämt kön som är receptionist på fritiden. - Gubbreceptionistkompis. Äldre, manlig kompis som jobbar som receptionist. - Moderatgubbreceptionistkompis. Ja, ni fattar kanske vid det här laget.

Kvinnor som hatar män

Hej!

Efter att i ett par månader ha bott granne med Turteatern i Kärrtorp så lyckades jag slutligen se deras uppsättning av SCUM-manifestet. I Uppsala. Omskakande, starkt och väldigt tankeväckande. Läs mer om det i UNTs recension. Det känns som att det sägs ganska bra där, så jag behöver inte skriva så mycket mer om det.

Läs även kommentarerna till UNTs recension. De speglar den ena sidan av den vilda debatten (eller vad man ska kalla det) kring pjäsen när den först gick upp: Solanas var värre än Hitler och sådant hat ska inte lyftas fram. Inför pjäsen fick man ett litet häfte med uttalanden om kvinnor av stora män i stil med Strindberg och Napoleon, som sagt sådant som att kvinnor är männens egendom och att man kan göra vad man vill med dem.

Hejdå!

Vet ni? 1/2!!!

Jag heter Linus. Jag bor i Stockholm. Jag har just varit på mitt livs första charterresa.

Ja, så under det år sedan jag bloggade senast så har jag flyttat. Det gjorde jag i december. Jag jobbar kvar på RIM, fast i Stockholm, på det Stockholmskontor som förut var JayCut. Som gjorde det bästa verktyget för online video-redigering, tror jag att det var YouTubes VD som sa. Fast jag var ju inte inblandad, och jag vet inte hur konkurrensen såg ut, så det var ett märkligt skryt.

Det är kul att blogga ibland. Snart ska jag skriva om Intersport. Tills dess får ni hålla till godo med en bild.


Bilden föreställer hundar. Jag tycker inte så mycket om hundar.

Can buy me love

The Great Happiness Space: Tale of an Osaka Love Thief handlar om värdar. Manliga värdar som är väldigt trevliga mot sina kvinnliga kunder. I Osaka. Så lite som att det finns hund- och katt-kaféer, dit man kan gå och umgås med djur, så finns det värdbarer, dit man kan gå och umgås med män. Eller kvinnor, vilket är mer allmänt känt. Kelly Osbourne var på en. Det såg jag på TV. Det är dyrare att umgås med människor än med djur. Och inte lika otvunget, verkar det som.

När det berättas att kvinnorna kan betala 2000-3000 amerika-dolares per tillfälle så börjar jag undra vilka kunderna är. Är de välbetalda karriär-kvinnor (de ser alla ut att vara 25-30), eller har de helt enkelt rika föräldrar? Nej, visar det sig efter någon halvtimme, i ett dramatiskt ögonblick: de är typiskt själva värdinnor eller call girls. Prostituerade. De har sex med män, eller serverar drinkar till män, som de inte vill ha sex med, eller servera drinkar till, och bränner pengarna de tjänar på att umgås med professionella underhållare, som de blir kära i och drömmar om att bli ihop med. Det blir de inte, eftersom värdarna inte menar ett ord av vad de säger, när de säger att de kan bli ihop med kunder.

Först känns huvudpersonerna väldigt cyniska och osympatiska, men de drar också ett tungt psykiskt lass. De kan inte ha egna förhållanden. De säljer också sina kroppar om tillfälle ges och det känns som rätt steg att ta. Men sex är typiskt avslutningen på en affärsrelation. Då återvänder inte kunden. De har fått vad de vill ha. De vill inte knulla och avsluta, de vill att kvinnorna ska komma tillbaks och köpa mer champagne, som serveras i tillbringare, med is.

De är snygga på Shinjuku-sättet: de bleker det halvlånga håret, de har designer-kläder som får dem att se ut lite som om de vore med i science fiction-film, de är "snyggare än vanliga killar", som en kund säger i filmen. Kunderna har ofta precis samma värdinna/kund-förhållande i sitt jobb, som de omvänt intar när de går till Issei och hans anställda. De verkar inte riktigt se parallellen.

Men om de här värdarna, som uppenbarligen är människor, även om de är cyniska och kalla och mest ute efter pengarna, ersätter heroin, amfetamin, benzo, kokain och Kir så kanske det i någon mening är bättre. Eller är beroende alltid lika dåligt? Kan det vara det? Är nikotin lika illa som alkohol? Är kokain lika illa som heroin? Är amfetamin lika illa som benzo? Är snygga, cyniska killar med blekt hår och dyra kläder lika illa som dessertvin? Vad jag har fattat så har de inte droger i Japan på samma sätt som vi har här. Jag undrar vad de tycker om män, om kvinnor, om droger, om förhållanden. Vad gör de som inte går på värd-barer, dricker de shozu-drinkar istället? Är det bättre eller sämre.

Livslång kärlek

Idag rekommenderar jag Lena Anderssons resonemang kring otrohet och livslång kärlek i DN.


Det var allt jag hade att säga.

Skajp

Jag uppgraderade Skype till version fem och undrar lite hur de tänkt runt UI:t. Det är stort, fönstret blir mycket större än förut. Antagligen tänker de att man ska ägna sig åt att skajpa när man skajpar, snarare än att ha det lite vid sidan om. Men de har lämnat för mycket plats. Kontaktlistan är mycket luftigare än förut, så att man ser mycket färre kontakter. Men den riktiga kickern är att de har lagt in någon form av hemmasnickrad coverflow. Den är helt vansinnig:

- hackig och långsam
- ingen transparens används och på grund av hur layouten ser ut så hoppar bilden som ska till förgrunden fram bakom den tidigare valda bilden
- det känns konstigt att dra och scrolla i den, vilket beror på att man inte kan dra i den, utan det listelement man inleder ett klick på väljs och scrollar till mitten
- samma konstanta scrollningstid används oavsett om man rör sig ett eller två element per steg
- många har ganska lågupplösta avatarer, vilket gör att de uppförstorade bilderna blir skitfula
- många har ingen avatar alls, vilket gör att man scrollar runt bland en massa identiska, anonyma bilder
- eller scrollar och scrollar, "hoppar" känns mer korrekt
- som typ Patrik Sjöberg


Jag har för mig att det finns en coverflow-widget i Cocoa nu för tiden, och använder man den så blir det ganska schysst. Nu använder väl Skype antagligen något portabelt toolkit i stil med Qt för sitt UI, men inte ska det behöva vara såhär dåligt för det?

Johnny

En annan sak jag gillar är Johnny Bode, och medlemmarna i Facebook-gruppen som vill ha hans porträtt på 200-kronors-sedlarna är inte ute och cyklar. Galningar behöver också lyftas fram. För de av er som inte läste Wikipedia-artikeln sist jag länkade till den så kommer här en kort sammanfattning av höjdpunkterna och lågvattenmärkena under hans karriär:


* Skrev en låt som hette "En herre i frack", som bl.a. spelats in av Gösta Ekman d.ä. och Jan Malmsjö.
* Satte upp en revy i Norge under kriget, där han drev med svenskar.
* Greps av Gestapo och sattes i koncentrationsläger.
* Skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen.
* Skrev religiösa sånger åt Lapp-Lisa.
* Importerade östtysk film.
* Skrev framgångsrika operetter till Wieneroperan.
* Påstod sig ha skrivit An Der Schönen Blauen Donau.
* Åtalades för bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning.
* Drabbades av psykos och hamnade på mentalsjukhus.
* Spelade in "Bordellmammans visor".


Ja, vad fan ska man säga? Nog verkar han roligare än Carl von Linné?

Boys in the Band

Jag är inte så snabb alla gånger, men nu inser jag hur bra Libertines var. Sjukt bra faktiskt. Det tog ett tag för att jag har långsamma reaktioner. Så här gick det till: jag och Henke lyssnade på Fuck Forever med Babyshambles. Han sa att han gillade Libertines bättre. Det gick typ fem år. Jag såg The Seven Ages of Rock. Scenen där polisen stormar Libertines lägenhet under en improviserad spelning imponerade stort på mig. Jag lyssnade på Up the Bracket och fastnade för Boys in the Band. Jag lyssnade mest på den låten. Det gick några månader. Jag lyssnade på hela skivan ett par gånger. Jag upptäckte fler och fler bra låtar. Jag insåg att hela skivan var skitbra. Jag laddade ner Libertines. Jag lyssnade på den en gång och tyckte att den var sämre än Up the Bracket. Det kanske den fortfarande är, men andra gången är den mycket bättre än första, och What Katie Said är en jättefin låt.


Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!

Hellners galna uppvisning

Svensk superskräll i sprintfinalen

Emil Jönsson i tårar efter bronset

VM-GULDET SOM CHOCKADE ALLA

Hellner fick sitt guld – då kom tårarna

Läsare: ”Kung Hellner och prins Jönsson”

Petter Northugs pappa berättar om svenskarnas taktik Till SportExpressen.se: "Verkar som Jönsson bromsar när Hellner får lucka."

Guldkuppen - så blåste han Northug

Hellner firar - med 30000 norrmän

Hellner, Northug och Jönsson hyllades tillsammans

Hellner: Det var ett helt perfekt lopp

Men på något sätt så känns det ändå som om det är Svenska Dagbladet som säger det bäst, på ett klassiskt, konservativt, tillbakalutat sätt:

Marcus Hellner tog VM-guld

Säga vad man vill om rubrikssättningskonsten, men inte går den framåt. Och säga vad man vill om Kalla, men jag börjar svänga över lite mot att fria till Marcus Hellner istället. Och när jag har sagt det om Charlotte Kalla så har det varit mest på skämt, nu är det mer som att jag funderar på hur många hundralappar man bör lägga på ringen om man vill få ihop det med en kille som har både VM- och OS-guld. Och säga vad man vill om Kalla, men i uppförsbacken i semifinalen så kändes det som om hon hade samma överlägsna klipp som Hellner hade i finalen, lite sådär så att man ironiskt kan säga att man fick tårar i ögonen när man såg det. Fast det är inte ironiskt, utan ett sådant steg får en faktiskt att få en tår i ögat. Fast ironiskt. Eller inte. Inte.