När jag var "liten" (typ på högstadiet) lyssnade jag en del på Candlemass, ett band som spelade en typ av doom metal, och var ganska bra. Det fanns element i deras musik som jag aldrig fattade, som i "vad är grejen med det här partiet, det suger ju". Det slog mig någon gång under förra veckan vad det rörde sig om. Frågan aktualiserades av att jag för ett tag sedan lyssnade igenom deras andra skiva igen.
Förra lördagen fick jag en leverans av böcker från adlibris.se, bl.a. John Darnielles bok om Black Sabbaths skiva "Master of Reality". Tydligen måste man ha lyssnat på skivan för att fatta boken. Eller det tror jag inte, han är bra på att skriva, men jag laddade ner den och lyssnade. Det var ganska länge sedan jag lyssnade på Black Sabbath sist, men det som slog mig var lösningen på problemet med vissa element i Candlemass musik.
Candlemass gillade Black Sabbath, ungefär sådär som kristna gillar Jesus. De spelade liknande riff, bara för att det var så det skulle vara, och jag är säker på att de lät utmärkt i replokalen. På skiva är det något som fattas, för när Candlemass tuggar på i sina snabbare partier så fattas det smuts i maskineriet. Det är alldeles för rent. Det är som om man skulle spela Discharge-punk med ren produktion. Det funkar inte. Det skulle mest låta konstigt, och som en bieffekt lite löjligt.
Tänkte att du kanske ville veta, dårå. Jodå, s'att...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar