Ibland blir man så trött på att klaga att man av misstag säger något positivt

House har kanske den snyggaste vinjetten i TV-historien.

Är inte det där Bertie Wooster?



Jag såg fel, det var visste en suddig abstrakt molekyl-aktig sak.



Bertie Wooster sedd från sidan. Fast här ser det inte alls ut som han. Intrigen tätnar.



Plötsligt: rötter med glow! Och fortfarande: partiklar som rör sig långsamt, långsamt.



Additive blending sviker aldrig.



Eventuellt Bertie Woosters hjärna sedd ovanifrån. Någons hjärna är det i alla fall. Och partiklar: långsamt, långsamt.



En helt oväntad naturupplevelse, det är som om världen öppnar sig.



Och så Bertie Woosters ryggrad. Och partiklar: långsamt, långsamt.



Något mer du undrade?

Dagens awesome

UASSO

Om sammanfattning

En av Apples favoriter just nu är att representera saker med skärmdumpar. Sedan tidigare finns Exposé och Spaces, där man hittar sina öppna program med hjälp av små skärmdumpar av antingen fönster eller hela skärmar. I båda de fallen fungerar det ganska bra. I senaste Safari finns den här Top Sites-skärmen (det känns inte helt överraskande när utvecklarna av en webbläsare väljer att sno en feature som debuterat i Opera), som man kan använda för att snabbt och enkelt navigera till sina favoriter (top sites låter lite som "favoriter", vilket vissa Lugna Favoriter-lyssnare nog skulle gilla att "utforska"):



En bild säger mer än tusen ord, men om tusen+ ord inte räcker: vad är problemet? Problemet är att de där webbsidesdumparna har alldeles för mycket gemensamt. De är mestadels vita med lite plotter längs kanterna och en hel del text. Typ sådär som webbsidor ser ut. De står inte ut tillräckligt mycket för att man ska kunna hitta det man letar efter omedelbart. Det är alltså samma problem som med att hitta rätt källkodsfönster med hjälp av Exposé.

Det hade varit bättre att representera sidorna med ikoner och eventuellt namn. Idén med skärmdumpar är inte dum i sig, men i det här fallet funkar det inte, eftersom det blir alldeles för plottrigt. Det funkar däremot när man tittar igenom sin surfhistorik i coverflow-läge:



Vad är skillnaden? Skillnaden är att bilderna i det andra fallet är större, vilket gör det lättare att urskilja dem, och att man får kontext i form av sidor man besökt tidigare och senare. Plötsligt har man en massa information som hjälper en, snarare än får en att känna sig mer närsynt än man faktiskt är.

Clowner etc.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta, d.v.s. i Sverige för sådär 50 år sedan, så gick man på cirkus. Man såg vilda djur från Afrika, lustiga clowner och vansinniga trapetskonster. Det var nästan övernaturligt fantastiskt, det var en smak av den vida världen som man hört talas om, men låg så oerhört långt bort att man nästan måste vara en tysk eller engelsk upptäcksresande för att ha varit där. Dr. Livingstone, I presume?

Sen kom TV:n med naturprogram och cirkusföreställningar från Stockholm och Moskva. Och skämt som var jävligt mycket roligare än clowner som drattade på ändan. Och om man istället för på cirkus gick på bio så slapp man lukten av hästskit, som man på grund av industrialisering och därav följande urbanisering och runtfarande i bensindrivna fordon inte längre var så bekväm med.

Cirkus tillhör tiden för världsutställningarna och den gamla sortens naturresurskolonialism. Samtidigt påminner den som medium om TV: någon långt borta bestämmer vad du är intresserad av, och transporterar det till dig. Eftersom du är så utsvulten på allt som är spännande, så är du nöjd med i stort sett vad som helst, som hästar som springer runt, runt, pådrivna av män i lustiga hattar.

Femton böcker

Hittade det här på Fejan: "Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes..." Varför inte, det brukar vara så på den här bloggen att datanörderier och boknörderier avlöser varandra, för att då och då blandas med lite filosofinörderier och andra nörderier, så vi kör:

Knut Hamsun: Markens gröda
Halldor Laxness: Islands klocka
Elsie Johansson: Glasfåglarna
Franz Kafka: Processen
Pär Lagerkvist: Dvärgen
Jean-Paul Sartre: Varat och intet
David Christian: Maps of time
Hanne Örstavik: Vecka 43
Gilgamesh-eposet
Douglas Adams: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Njals saga
Philip K. Dick: Valis
Charles Bukowski: Min oskuld och Pearl Harbour
Alf Henriksson: Alla tider
Brian Kernighan och Dennis Ritchie: The C Programming Language

Det där blev inte speciellt jämställt, men det är ganska mycket så min bokhylla ser ut. Några andra som hade kunnat vara med på listan är Göran Thunström, Siri Hustvedt, Annie Proulx, Majgull Axelsson, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Jan Fridegård och Martin Heidegger.

Vän av tvåor gläder sig säkerligen åt att se två isländska böcker, två historieböcker, två norska böcker, två kvinnliga böcker, två scifiböcker, två urgamla böcker, två nördar som skrivit en bok tillsammans och två gånger två nobelpristagare.

WWDC i backspegeln

Allt som sas i detalj är hemligt, men några allmänna iakttagelser kan jag i alla fall dela med mig av.

Som utvecklare känner jag mig uppskattad av Apple. Det var mycket fokus på iPhone-appar, men det Apple själva presenterade kändes riktat mot mig. Det var nya och förbättrade API:er och nya och förbättrade verktyg. De har i och för sig inte fixat fönsterproblemet i Xcode, men det är väl som med fönster/app-problemet: de har bestämt sig för hur det ska funka och kommer inte avvika från den inslagna vägen, även om den är krokig, gropig och översvämmad.

Jag imponeras av deras självförtroende: de behöver inte vräka in 3000 nya blixtrande funktioner i Snow Leopard, utan väljer i stället att putsa på det de har och satsa på kvalitet. Snow Leopard ser ut precis som Leopard och funkar precis som Leopard. De litar så mycket på sin marketing-avdelning att de inte anser att de måste mata den med onödiga funktioner.

Arrangemanget som sådant var väldigt proffsigt, men efter ett tag kändes det som att det var lite för mycket yta. Presentationerna var fläckfria vad gäller form, men innehållet var inte alltid på topp. Mat och dryck var under all kritik, alldeles för amerikansk. Frukosten bestod mestadels av kaffebröd, lunchen var otillräcklig, vilket tydligen skulle kompenseras med läsk, chips och godis under eftermiddagen. Lovely!

Och ibland har Apple en förmåga att lukta som en svettig Steve Ballmer:

Detta har hänt

Dear reviewer, wondering what new...

Matthew Garrett berättar om vad han hittar i en ROM-image från en Palm Pre. När vi försökte köpa en Pre så var den slut-slut-slut och kö-kö-kö och vänta-en-vecka-vänta-en-vecka-vänta-en-vecka. And also: livejournal wtf?

På Symbian Foundation-bloggen rapporteras det från deras event vid WWDC. Info som det är intressant att den fattas: hur många som egentligen dök upp.

På samma blogg skriver de också om hur ST-Ericsson och ARM har kört en SMP-variant av Symbian.

Techcrunch berättar om en i detaljerna ganska kontroversiell rapport om sålda exemplar kontra profit bland mobiltillverkarna. Det är dock knappast speciellt kontroversiellt att dyra telefoner ger mer vinst per sålt exemplar, så att Apple och RIM, som håller sig undan från massmarknaden, tjänar mycket pengar är inte överraskande. Perspektivet är intressant i kontrast till den återkommande rapporteringen av försäljningssiffror. Företag är trots allt till för att tjäna pengar.

Fan vad trött jag är på den här skittrista postningen nu. Jag lyssnar på Vomitory istället.

Bagage, pirater, starkare

Hej på dig!

Nu är jag hemma i Malmö igen. Jag sitter och lyssnar på Bohren und der Club of Gore och bloggar, i väntan på att (i) mitt bagage ska anlända och/eller (ii) det ska bli tillräckligt sent för att jag ska kunna gå och lägga mig. Jag var väldigt trött i tretiden i eftermiddags, men det har gått över. Nu känner jag mig bara död istället.

När vi skulle kliva på planet i München så såg vi en vagn utanför planet, med Christians gitarr och en skateboard som jag fraktar hem från San Francisco åt en kollega. Det kändes tryggt, för har bagaget klarat sig hela vägen från Amerika så ska det väl hänga med till Köpenhamn också? Icke sa Nicke. Gitarren kom fram, men ingen skateboard, inte min resväska och inget av Neals bagage heller. Av oförklarlig anledning blev våra grejer kvar i München. De ska skjutsas hit så småningom, men när klockan nu är nio så har jag inget större hopp om att det ska ske i kväll, som mer eller mindre utlovat. Oh well.

Resan gick bra annars. Inga större förseningar, inga missade plan, ingen som fastnade i någon skum säkerhetskontroll. Det tog 21 timmar, men jag sov säkert fem timmar mellan Chicago och München. I min hjärna spelas följande lilla melodi: asödlkfja+98yu2GQ#€ GJwg+98 as+g98hapdg9 as+d98ghölqk3j ASD gQT 4!Y €#!!# €t!#€ t3€ 34g sjung hej och hå för en flaska med rom, femton gastar runt död mans kista, för hej och hå och en flaska med rom

Just det, jag läste en bok om pirater, som verkar vara det fetaste på historiefronten just nu, om man ska gå på hur fördelningen på avdelningen för världshistoria ser ut på Borders (där man även kan köpa kaffe av för det Amerikanska landet väldigt icke-servil personal). "Villains of All Nations. Atlantic Pirates in the Golden Age" av Marcus Rediker avhandlar sjöröveriet under tiden 1716-1726. Det jämställda och visionärt demokratiska inom piratvärlden är det som det trycks mest på i boken, och utifrån min oinsatta synvinkel är det det mest intressanta och överraskande. Välskriven och definitivt läsvärd, åtminstone första halvan, sen börjar det kännas repetitivt.

Jag läste även en bok som heter "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström, som även författat manus till TV-serier som "Ebba och Didrik" och "Glappet". Den handlar om (o)jämställdhet i skolan, och jag önskar att många skolungdomar läser den. Kanske är den överdriven, men nog kan man känna igen sig. Tummen upp, lättläst och medryckande.

Jag tyckte att det här var medryckande, så jag kör lite till: ÄÖKJIH=Y)P8u9p8y2 !"€#%YEWGeqr gQT q3T€ fgp 984t 0åjåw0ej t4jpoerhig hej och hå och en flaska med rom

Skyltar etc.

Nu är det slut på WWDC, och man kan slappna av lite i Sankt Franciskus stad lite igen, innan det är dags att åka hem. Vi råkade springa på cable car-muséet, där man kunde se motorerna som driver runt vagnarna:



Fram till 1909 eller något sådant drevs de med ångmaskiner, men sedan dess är de newskool och elektriska. På muséet fanns ett exempel på hur undantagstillstånd kunde se ut efter en naturkatastrof i början av 1900-talet:



Något jag inte fotograferade var en tidningssida som beskrev hur ett 20-tal personer skjutits ihjäl av militär för att de hade lootat och/eller varit rude to women. Jag tror att det sistnämnda måste vara en förskönande omskrivning. Hur som helst, när vi ändå är inne på skyltar, de här finns vid brunnar, för att informera om att man inte ska dumpa krabbor i dem:



Den här loggan hittade jag på sidan av en skåpbil, och anledningen att jag fann den värd att fota var att både namnet "Warman" och designen på loggan fick mig att associera till thrash metal från mitten/slutet på 80-talet:



I slutet på 80-talet så var just the Bay Area stället där det hände i thrash metal-världen, med Testament som främsta representant för det typiska soundet. Testament var ett av de band som fick mig att ge upp thrash metal och leta upp tuffare musik, som Bathory, Pestilence, Sepultura och Morbid Angel. Men om Testament någon gång under 1989 hade promenerat längs Post Street i San Francisco, och tittat västerut, så hade det nog antagligen redan då sett ut ungefär så här:



Fast man hade inte sett lika mycket av internet, www och IT, vilket väl är ungefär vad som har hänt i världen sedan 1989. Just det, det var någon skit med Berlin-muren också.

Tårta och öl

När Apple bjuder på fest så bjuder de kungligt: utomhus i typisk San Franciskansk kvällskyla, dålig amerikansk indierock (Cake) på scenen och festen tar slut vid nio. Okej.

Idag var jag på en najs presentation om advanced debugging techniques, som kanske inte var sådär överdrivet advanced, men najs. Najs rimmar på majs. Och bajs.

Men rent allmänt har det varit lite väl mycket nybörjar-sessioner. Som total Mac-noob kan jag förstå expert-föredragen alldeles utmärkt. Men vad vet jag, hela grejen kanske bara är till för att få mig att känna mig smart.

Inlägg nummer 666: Vegetarisk kartong

Ja, det här är verkligen inlägg nummer 666 på den här bloggen. Inte mycket mer att säga om det, tror jag, förutom Hail Satan.

Jag är fortfarande i San Francisco, men orkar inte blogga så mycket, eftersom jag är på WWDC hela dagarna och är för slut på kvällarna. Eller för full av mat och öl. Eller för slut på grund av det.

Maten är dålig på WWDC, det har jag redan konstaterat. Writeroom är bra, däremot. Men för någon dag sedan så bestod den vegetariska lunchen av någon typ av "wrap". Min "wrap" innehöll inte bara någon trist blandning av sallad och annat typiskt vegetarisk "wrap"-fyllning, utan dessutom något som inte gick att tugga. Först höll jag på att tugga i mig en liten bit, men spottade ut den, eftersom den var hård och obehaglig. Några tuggor senare dök en mycket större bit upp, och jag kunde identifiera det otuggbara materialet som kartong. wtf? Steve Jobs, varför gör du detta emot mig?

I övrigt: jag vet inte.

Sluttwittrat och wwdcbörjat

Som jag sa på twitter tidigare idag: nu lägger jag ner twitter. Jag fattar inte poängen med det. Det ger mig ingenting. Det är jobbigt att följa andras kvitter och det känns som om det enda man kan säga är att posta länkar. Det blir helt enkelt väldigt lite substans på 140 tecken.

WWDC började idag. På keynoten sas väl ungefär vad jag hade väntat mig: mycket Snow Leopard, mycket iPhone-OS 3.0, en ny iPhone med ungefär vad man hade väntat sig. Det var några detaljer som var bra, t.ex. video-editeringsmöjligheterna på nya iPhonen och i nya Quicktime.

WWDC är väldigt välarrangerat i allt utom maten, som man får mindre av än läsken och snacksen. Alla presentationer under dagen har varit välrepeterade. Jag har installerat Snow Leopard. VPN funkar inte, vilket kanske löser sig under morgondagen. Nu ska jag titta närmare på nya Xcode.

WWDC-bloggen, del 1

Jag kunde som en varg
äta upp
IT-branchen.
För CTO-er jag kan
ingen aktning känna.
Med alla papperslappar
försvinn
för fan i våld.
Men denna...
Jag drar
ur jackfickan här
mitt dyrbara pass,
helt grönaktigt i tonen
Så läs
och avundas mig -
Jag är
Besökare
på WWDC!

-- Vladmir Majakovskij

Ännu en bloggpostning från SF

Det är något av en besvikelse att nätet är så dåligt här på budget-hotellet. Jag är trots allt i trakter som förväntas vara fett högteknologiska. Kombinationen långsamt nät och Exchange-servrar är ingen större hit.

Igår träffade jag en regnbågsman på Starbucks. Han var stor, hade stort skägg och fick gratis kaffe, eftersom han var en schysst snubbe som kom in flera gånger om dagen och välsignade de anställda. Tyvärr var det något problem med hans lägenhet, så han kunde inte sitta där och tillverka talismaner hela dagarna, som han annars brukar, så den jag fick var hastigt ihopsatt, men ändå kraftfull:



Även i övrigt är det väldigt mycket galna människor som glider runt här, speciellt på delar av Market Street. Och med galna menar jag psyksjuka. Är man psyksjuk på ett annat sätt så kan man promenera längst upp på kullen där Coit Tower ligger. Det gjorde jag igår, och hittade den här fina utsmyckningen på en mur:



När jag sedan kom upp så gawkade jag en del åt ett tjockt par som beklagade sig över de 10 trappstegen upp från parkeringen till tornet. Det här har inget med det att göra, men känns lite roligt:



Ikvällas var vi på bio och såg en Pixar-film som hette Up. Den hade sina poänger, men jag står fast vid att barnprogram inte är för vuxna, åtminstone inte om de vuxna är pissintellektuella, bittra nördar mellan 30 och 50.

Nu är jag trött. God natt!

Om du undrade vad jag har gjort idag och gärna vill se foton så borde det här vara precis i din stil

Vi bilade runt i världen utanför San Francisco i en stor jävla bil idag, typ sådär som man gör om man älskar frihet. Vi kom till Muirwood och tittade på bigass trees, alltså sådana här redwood-träd, eller sequoia eller vad de heter. De är svåra att fånga på bild om allt man har är en crappy Nokia-kamera, men såhär kan en av naturen byggd koja se ut:



Och såhär kan lite rötter se ut:



Sen kom jag på hemligheten med varför Falcon smakar så pissigt. Den amerikanska delen av företaget tillverkar pissoarer. Det som hamnar i pissoarerna skeppas över till Sverige, kolyras och alkoholiseras, för att sedan levereras i aluminiumburkar. Bildbevis:



I övrigt så var vi till Petaluma, där filmer såsom American Graffitti och Pleasantville har spelats in, och Napa Valley. I Napa drack jag en smoothie och kände mig sjukt nöjd över att jag inte drack vin. Sen var vi på Best Buy och köpte väldigt lite och sen åkte vi hem till San Francisco. Okej?

SF-bilderbloggen

Idag då? Några dåliga bilder? Några spännande händelser? Vi får se, jag har inte riktigt tänkt igenom vad som har hänt än. Please wait, thinking...

...

...

...

...

...

...

Thank you!

Det började med att vi åt frukost på ett helt ljusblått ställe, där vi togs emot av en gammal hippietant klädd i ljusblått som pratade väldigt tyst. Beställningen togs upp av en äldre man som pratade väldigt tyst. Maten bars fram av en yngre man som pratade väldigt tyst. Hela tiden var det ljusblått. Frukosten var helt okej. Notan kom in på ett fat som var väldigt ljusblått. Sen gick vi förbi ett riktigt USA-USA-USA-fönster:



Men världen är inte bara full av blaskig öl, utan även av palmer och solsken, vilket plötsligt fick San Francisco att kännas ganska kaliforniskt. De senaste dagarna har det annars varit mest mulet och blåsigt, så inte förrän idag har jag fått till en stilfull bonnabränna. Men det är att gå händelserna i förväg. Såhär ser palmerna och solskenet ut:



Och om du tycker att den bilden känns helt meningslös så har du inte sett nästa, som illustrerar de underliga vinklarna som genomsyrar stora delar av den här staden:



Sen här staden har inte bara konstiga vinklar, enstaka palmer och enstaka solsken, den har även enstaka homosexuella, eller snarare en himla massa, enligt uppgift. Castro heter stadsdelen som är San Franciscos gay-högkvarter (i motsats till den indiska restaurangen Gaylord, som vi senare på kvällen hoppade över för att den kändes för dyr), där man kan se sådana här fina väggmålningar:



Och istället för att komma med någon fyndig slutkläm så avslutar jag i all enkelhet med att säga "god natt": God natt!

Måndag i San Francisco

Hej!

Nu är jag i San Francisco. Här är det fint. Igår glömde jag berätta att jag träffade på en för en quarter glatt skrattande kille som hette Jolly Jack. Han var trevlig.



Idag har vi varit till Haight-Ashbury, där det finns butiker där man kan köpa haschpipor, butiker där man kan köpa Bob Marley-tröjor och butiker där man kan köpa andra hasch-relaterade grejer. Och så lite andra grejer:



Vi gick runt en del i Golden Gate Park, där vattenspridare här och där fick livet att kännas som ett ganska gammalt dataspel. Det var kul. Där fanns även blommor i färgglada färger, och andra färger, men på bilden ser vi färgglada färger:



På vägen mot en hyfsad burrito så hade någon plötsligt råkat bli politisk och kvalificerat sig som upphovsman till ett riktigt Kodak moment:



Najsu, säger jag, men efter att vi fått i oss burriton och kände oss nöjda med hippie-distriktet (jättemånga haschpipor, seriöst yo) så började jag och Mattias promenera, och innan vi hunnit speciellt långt stötte vi på en samling kulörta byggnader, som såg ut såhär:



Sen gick vi och gick vi och gick vi och kom så småningom till en väldigt trevlig bar, där vi kanske tog en öl eller två. Sen kanske vi kom hem till Chinatown. Troligtvis är vi de enda som någonsin har gett sig på att promenera hela vägen från Haight-Ashbury till Chinatown. Antagligen. Vi är i USA, ok?

Sen då? Jag vet inte. Men fotsulorna känns begagnade just nu.

California über alles

Hej!

Nu är jag i San Francisco. Här är det fint. Ett tag fanns det bara 22 kvinnor här. Vi smakade på friheten: Bud Light på ett regnskogsställe där det fanns klordoft, plastblad, brus och barn. Sjölejon ser ut som sniglar. Väldigt oprisvärd pasta till lunch, men frukosten var bra, om än dyr den också. Backarna är branta. Hotellet är ganska dankigt, men sjukt centralt. Massor av ninjasvärt i China Town. Jetlaggen är som en crouching tiger, tröttheten är the hidden dragon. Har jag glömt något? Antagligen.

Linus