Bloggaren Bildt

Bertil Torekull anser inte att Carl Bildt borde blogga så hämningslöst. På sin blogg redogör Bildt för vad han anser om saker och ting som skrivs om honom. Han reflekterar även över vardagliga ting. Han håller på detta sätt på att åsidosätta den tredje stadsmakten. Han borde hålla sig till etablerade media, eller något. Paralleller dras till Hugo Chavez TV-program.

Jag har väldigt svårt att ta det här på allvar. Ingen som läser Bildts blogg lär undgå att inse att det handlar om egna åsikter. Torekulls debattartikel är mer av ett rant än ett seriöst debattinlägg, och borde som sådant snarare ha publicerats på en blogg, där det är högre i tak än på en av Sveriges största dagstidningar. (Borde jag ha använt ironi-parenteser där?)

Blogg

Blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg; blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg.

Blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg? Blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg, blogg blogg blogg blogg. Blogg blogg blogg blogg blogg blogg! Blogg blogg blogg blogg blogg...

Änglarna

Jag såg den här "Universums änglar". I vanliga fall känns filmer som bygger på böcker man läst ganska fattiga, men i det här fallet kändes boken fattigare än filmen. Historien berättas på ett mer kompakt sätt i filmen. Det känns som om den här sorgliga historien fungerar bättre med bilder på människor, eller som om författaren inte riktigt lyckades beskriva förloppet tillräckligt bra. I själva verket kommer jag inte riktigt ihåg vad jag tyckte om boken. Den var kanske bra, men inte mycket mer än så.

Jag gillar att det är en ganska konventionell film. Det finns lite surrealistiska inslag, men det är inte överdrivet, utan det fungerar när det används för att illustrera galenskapen. Vissa delar av musiken känns dock en aning fel, men i stort fungerar den också bra. Egentligen tycker jag att film blir bättre utan musik, men så länge den inte stör alltför mycket så kan jag acceptera det.

Allt som allt en rekommendabel film. Jag ger den en 8 på IMDb.

Dansbands-Roky

Men produktionen på i stort sett allt Roky har spelat in är så hemsk att man blir förvirrad av känslorna som uppstår inom en. Skäms man? Blir man nervös? Är man full i sjutton?

De flesta inspelningarna går att sortera in i en av tre grupper: live-inspelningar med så dåligt ljud att det är svårt att räkna ut vad som är trummor och vad som är gitarr (Heroin-covern på "Evilhook Wildlife E.T." är ett bra exempel), inspelningar med bara sång och akustisk gitarr (eller som på "A Day and Night With Roky Erickson", sång, akustisk gitarr och så någon sopa som lägger på lite egna improvisationer på elgitarr som ofta låter som om de tillhörde en helt annan låt än den som faktiskt spelas) och så den allra värsta kategorin; studioinspelningarna som låter som om de kontrollerats av en dansbandsproducent som tycker att vissa av Christer Sjögrens solo-skivor är "jävligt råa faktist".

Här och där förekommer dock detaljer som gör en lite glad, som de helt vansinniga syntharna i refrängen på låten som har gett den här bloggen dess namn. Och så finns det en del grejer som helt enkelt låter bra också. Men nu var det ju inte det vi skulle prata om.

Den mordiske farfadern

Det finns en låt av Roky Erickson som heter "The Singing Grandfather". Jag kände för att skriva något om den, men när jag hittade det här så insåg jag att en länk helt enkelt var bättre. Läs gärna alltihop, inklusive bitarna om Real Life Chicago. Läs sen allt annat på sajten. Vad ska man säga om idén att skriva 30 dikter om ett black metal-band? Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte.

senast.frekvensmodulering överensstämmelse?

Alltså på last.fm räknar de ut ens musikaliska grannar, d.v.s. folk som enligt deras avancerade algoritmer har samma musiksmak som en själv. Jag har lyssnat en hel del på techno under de senaste åren. Mina musikaliska grannar är sådana som enbart lyssnar på techno. Enligt min bedömning måste dessa människors musiksmak stämma ganska dåligt överens med min.

Men man får inte bara gnälla, man måste komma med KONSTRUKTIV KRITIK, har jag hört. Nu finns det väl inte något vettigt genre-system på last.fm, men visste man vilka genrer olika låtar tillhör så skulle man nog kunna göra en bättre bedömning. Om jag exempelvis lyssnar på 40% techno, 10%house, 30% pop, 10% black metal och 10% kristen gangstarap så passar inte min musiksmak speciellt bra ihop med någons som lyssnar på 99% techno och 1% polsk punk.

Fast det finns inte något rätt eller fel här, så vem bryr sig?

Begynnelsen, del 8: Majvor

Petter hade en fröken som hette Majvor när han gick i förskolan. Någon gång fick de ett klistermärke och när Petter frågade henne vad det stod så berättade hon att det stod "Se upp för mig i trafiken". När någon frågade Petter vad det stod så svarade han följaktligen att det stod "Se upp för Majvor i trafiken", vilket var jättekul, så den historien fick man höra om och om igen tills man tröttnade på den.

När han gått ut förskolan fick han börja i skolan, som bestod av ett antal baracker. Man gick förbi dem på vägen till Konsum. När vi flyttade fick han en pärm med bilder på alla i klassen. Jag fick ingenting från min "klass" i förskolan, fast det damp ner ett trist julkort så småningom.

Gasräkningen

Snartel
Knorp
Fidla

Pjalk no. 5
Skrybb
Fjunkert

Tillägg? Kanske.

Ja nej

Jag vill se dina ben
Jag vill se dina ben
Ditt skelett är nyckeln
till mysteriet

Rotera
Universum
Baklänges
Tills
Kycklingar
Runkar
Reservoarpennor

Att synliggöras

Vad innebär det egentligen att vara synlig? Det känns ungefär som om det innebär samma sak som att synas, vad nu det betyder. Jag skulle kunna tänka mig något åt det här hållet: om Ylva tittar rakt mot Xerxes, och Xerxes är synlig, så ser Ylva Xerxes. Om nu Xerxes vore ett objekt i ett grafiskt användargränssnitt, t.ex. en dialog-ruta, och han har en metod som heter IsVisible(), som returnerar en bool, så känns det naturligt att den skulle returnera true om Xerxes är synlig (d.v.s. syns om man tittar på skärmen), och false om han inte är synlig. I Symbian bör man dock läsa dokumentationen noggrant, för där betyder CCoeControl::IsVisible() något helt annat...

CCoeControl är basklassen för alla GUI-kontroller. Om man anropar IsVisible() så får man ut det värde som har satts på den aktuella kontrollen med metoden MakeVisible(). Att man anropat MakeVisible() med argumentet true betyder dock inte att den syns på skärmen. Så ett mer korrekt namn på metoden IsVisible() skulle vara VisibilityFlagSet(), och sen kan man bara fortsätta spekulera om vad visibility-flaggan betyder.

Brev från Skottland

Om man känner sig lite ledsen någon gång så kan man alltid lyssna på "Letter from America" med Proclaimers. Det är inte bara en härligt svängig liten popdänga, utan dessutom är dialekten skitrolig.

Begynnelsen, del 7: Förskolan

Jag började förskolan när jag var fem år. Tydligen var jag tidigt utvecklad, eller något. Fast när vi var hos doktorn som hette något som lät som "Puré" så fick vi heta Linus Normal och Petter Perfekt. Petter behövde dock inte börja förskolan ett år tidigare. Det var några få andra av barnen som bara var fem, de flesta var stora och lite farliga. Det var speciellt en kille som jag inte gillade, han skulle alltid bråka.

En gång kissade jag på mig, vilket var väldigt pinsamt. "Akta dig så inte Linus skiter på sig!", uppmanade den dumma killen den jag skulle gå brevid. Väldigt roligt, haha.

Begynnelsen, del 6: Emil

Det fanns en annan kille som ännu mindre och emligare än jag. Eventuellt hette han Emil. Hans pappa var från Norrland, vilket var lite speciellt, även om Tierp väl egentligen inte ligger mer än 5 mil från Norrland. En gång bjöd han oss på vindruvor när han varit och handlat.

Emil var ett år yngre än jag, vilket gav mig ett stort övertag. En gång hade han på sig ett par mjukisbyxor som det var jättelätt att dra ner. Jag drog ner dem gång på gång och skrattade så jag grät, medan han grät av någon annan anledning. Till slut fick han nog och började skrika på sin pappa. Han syntes inte till, men däremot kom min pappa ut på balkongen och frågade vad som pågick. Emil skrekgrät att jag ville se hans pillesnopp, vilket var en ganska fri tolkning av mitt handlande, men som tur hörde inte pappa vad han sa. Efteråt frågade han var jag gjort och eftersom det där med att dra ner byxorna kändes dumt så sa jag att jag hade slagit honom.

I rymden kan ingen höra dig ringa

En liten rapport från dagens slösurfande kanske vore på sin plats, eller vad tror du? Whatever, nu kör vi, nu dör vi. Jag satt och kollade lite på sådana webb 2.x-prylar som Dapper, Yahoo någonting och Google Mashups. Sen sket jag i det, för det var lite för tekniskt och trist för mitt bakfulla huvud. Men här kommer en manuell mashup:

Ron Liechty skriver på sin Forum Nokia-blogg om iPhones koppling till Star Trek, och på Wikipedia kan man läsa om Martin Cooper, som räknas som mobiltelefonens uppfinnare. Han hade communicators från Star Trek som förebild. (Och förresten så fanns det redan bil-telefoner, det han och hans anhang var först med var telefoner man bär med sig.)

Men när kommer vi ha sådana där combadges som de har i Star Trek? Det är inte mycket som behöver komma till. Med tanke på hur mycket onödig funktionalitet som finns i redan väldigt små telefoner så borde det gå att få ner storleken till en liten bricka om man plockar bort skärm och annat shitto.

Nu blev jag naturligtvis tvungen att testa röststyrningen på min telefon, och det funkar ganska bra. Det är inte sådär fantastiskt snabbt och det blir inte alltid rätt, men med lite träning borde det gå att använda fullt ut.

Sen finns det ju andra idéer om hur en bra kommunikator ska se ut, t.ex. det här monstret som Nokia lanserade under veckan.

Begynnelsen, del 5: Italien

En gång åkte vi faktiskt till Italien, jag, Petter, mamma och pappa. Jöns var liten och fick vara hos Ulla och Börje i en vecka istället och jag antar att det inte gjorde någon större skillnad för honom. I Italien var det annorlunda än hemma. Vi bodde i ett eget litet hus och i husen runt bodde andra turister. På morgonen kom munkförsäljaren och ropade "munkar, bullar", på svenska men med italiensk brytning. Munkarna var stora och mjuka och innehöll något slags vaniljfyllning. De små ödlorna som klängde omkring överallt gillade också munkarna.

En kväll var vi på något slags underhållning, de vuxna fick varsitt glas vin och busschauffören sjöng om Santa Lucia, vilket var vansinnigt komiskt, eftersom man ju annars bara sjunger den vid just Lucia. Det var en man som satt vid vårt bord och han visade att han kunde trolla bort sitt vin, vilket han gjorde genom att dricka upp det i ett svep. Det var ganska roligt. Sen var han tvungen att dricka av sin frus vin, för hans var slut.

OpenMoko

Det här är coolt, även om man måste vara svårt nördig för att uppskatta det... De håller på att utveckla en helt öppen telefon, baserad på fri mjukvara och öppen hårdvara. Själva enheten verkar lite väl biffig för min smak, men med en telefon ute med helt fri mjukvara kan vem som helst plocka upp bollen och springa. Problemet med Linux till mobiler har varit att det inte har funnits något färdigt system att stoppa in i en telefon. Om det här projektet får tillräckligt med luft under vingarna så kommer det finnas ett system, tillgängligt för vem som helst att utveckla vidare. Ledande utvecklare är erfarna Linux-hackers, så att det kommer satsas på kvalitet är det inget tvivel om. iPhone i all ära, men om folk av det rätta virket ger sig på den här plattformen finns det ingen hejd på vad den kommer kunna göra. Det har inte funnits någon telefon tidigare som man har kunnat utveckla något annat än tilläggsprogram till, här kan man skriva om allt, inklusiva bootloader, kärna och användargränssnitt. Det här är inte ett hot mot Nokia, Samsung eller Sony Ericsson, men Symbian och Microsoft har all anledning att oroa sig.

Eller så blir det bara skit av det, men nu ska vi inte vara sådana.

En dum klient, en ännu dummare server

SymbianOS är ett sådant där system som bygger på en mikrokärna. Precis som i andra sådana system så finns en massa funktionalitet i servrar, som man kommunicerar med genom att skicka meddelanden till. Vill man öppna en fil så skickar man ett meddelande till filservern. Vill man rita något i ett fönster så skickar man ett meddelande till fönsterservern. Vill man ha tag på sprit så skickar man ett meddelande till spritservern. Man behöver i och för sig inte ta hand om de här detaljerna i vanliga fall, utan man går igenom ett klientlib som sköter själva meddelandeskickandet.

Ska man implementera egna servrar, vilket man är tvungen att göra ganska ofta, så är man dock tvungen att gå i närkamp med klient/server-ramverket. Man skulle kunna föreställa sig att ett OS som är så baserat kring klient/server-kommunikation skulle ha väldesignade mekanismer för detta, men det är trots allt Symbian vi snackar om här. Jag tänkte att vi skulle ta en liten titt på det knarkrus som är serversidans gränssnitt mot inkomna meddelanden, en klass om i SymbianOS 9 heter RMessage2.

Ett meddelande kan innehålla max fyra argument. Dessa plockar man ut med metoderna Int0(), ..., Int3(), om de är numeriska, eller Ptr0(), ..., Ptr3() om de består av strängar. Det finns ingen form av typkontroll, så både klienten och servern måste ha koll på vilka typer det är som gäller för de olika argumenten. Lustigt nog finns det inga uppgifter om hur många argument klienten har valt att skicka med i RMessage2. Det finns alltså inget sätt att kolla om klienten har gjort ett korrekt anrop eller ej. Jag skulle tro att anledningen till den här designen är antingen att man ville spara utrymme (det skulle faktiskt ta hela 2 bitar för att representera antalet argument) eller för att det inte var tänkt som ett öppet system från början. I en situation där man jobbar flera stycken tillsammans på ett projekt kan det här vara ganska irriterande. Säg att någon lägger till ett nytt argument till en funktion på servern. Det finns ingen som helst kontroll på att klienten skickar vettiga argument, så buggarna som uppstår är jobbiga att fixa. Det här skulle vara okej om det fanns något sätt att generera stubbar för att skicka och ta argument, men så roligt ska vi inte ha. Det här är SymbianOS, så vi marshallar våra argument själva.

Jag tänkte peka på en sak till i RMessage2 som jag finner ganska roande och säger en hel del om hur det går till när man designar API:er på Symbian. I SymbianOS 9 finns det ett capability-baserat säkerhetssystem, d.v.s. en applikation har rättighet att göra olika saker, baserat på vilka capabilities den har. En server måste alltså kunna kolla vilka capabilities en klient som gör ett anrop har, så att den kan avgöra om den har rätt att be om en tjänst. I RMessage2 använder man HasCapability() (eller HasCapabilityL()) för att kolla capabilities. Notera dock att det finns två överlagrade versioner av varje anrop. Med den ena kollar man om klienten har en viss capability. Med den andra kan man kolla två capabilities samtidigt. Varför någon skulle vilja ha den andra versionen är en gåta för mig. Och om man nu kan vilja kolla två capabilites, varför inte tre? Tja, i så fall får man göra flera anrop. Och jobbar man på Symbian så får man uppenbarligen gratis crack till morgonkaffet. Gött.

Begynnelsen, del 4: Tierp

Av någon anledning känns det som om det alltid regnade i Tierp. Vi bodde i en lägenhet på andra våningen på Mattiasgatan. I lägenheten brevid bodde några som brukade spela fiol och dansa hela nätterna. Jag tror jag tyckte att det verkade roligt, men tydligen fanns det andra som var en aning upprörda. Jag vet inte om problemet var moraliskt eller akustiskt.

I nästa lägenhet bodde nog Magnus som var nio år. Honom var jag rädd för. Några jag inte var rädda för var mopedpojkarna, som adopterade Petter när han var 5-6 år. Han fick åka med på deras mopeder och enligt vad han sa så fick han styra själv, men såhär i efterhand känns det inte speciellt sannolikt. Jag fick åka med en gång. Det var ganska spännande.

Trean

Igår höll jag mig vaken halva natten för att se A Better Tomorrow III. Den har sämre rykte än föregångarna, men vissa verkar gilla den bättre. Det gör inte jag, fast det är uppenbart varför vissa föredrar den. Det är vackert foto och intressanta bilder från sjuttiotalets Vietnam. Det är en hel del action även i den här filmen, men handlingen känns lite smått förvirrad och det är inte helt uppenbart varför de måste skjuta på varandra hela tiden. Actionscenerna känns dessutom mer som transportsträckor i den här filmen, dels eftersom det inte är John Woo som har regisserat, och dels för Mark (Chow Yuen-Fat) i den här filmen, vars handling föregår de andra filmerna, inte har utvecklats till någon ninjamästare än.

Som uppföljare till de båda tidigare filmerna känns den inte så lyckad, och jag svårt att se någon annan anledning till att den här filmen gjordes än att de kunde casha in på de tidigare succéerna. Handlingen är helt fristående, så man kan se det som en separat film, och som sådan är den inte helt fel. Vackert foto, som sagt, ganska goda skådespelarinsatser, men förutom det så känns det som en rutin-film från fabriken i Hong Kong.

8x8

Tittade lite på melodifestivalen (översättning för utländska läsare: "the melody festival") och slogs av alla demoeffekter de kör ("they drive demo effects") för att piffa upp tillställningen ("the event"). Det är inte bara de vanliga partikeleffekterna, som man tydligen måste köra i alla sport- och nöjessändningar ("sports and entertainment broadcasts") nu för tiden, utan även, hör och häpna ("hear and be astonished"), en plasma. Ja, hej och hå ("hello and hoe"), så kan det gå.

Den stora skitigheten

Nu har jag sett The Big Dirty, Trailer Park Boys-filmen. Precis som det brukar vara med filmer som är baserade på TV-serier så är den som ett längre avsnitt. Den innehåller både bra och dåliga saker. Det är sprit, knark, stöld, våld, idioti, fängelse, strippklubb, pistoler, katter, hundar, pommes frites, hamburgare, cigaretter, poliser, kärlek, solsken, förolämpningar, elakheter, hockey, mamma, pappa, barn, glasögon, skjortor, skjul, växel, popcorn, hår, stövlar, ringar, slapstick, skithökar, tomflaskor, magar, flintar, hip-hop, bilar, stängsel, fyrverkerier, fester, vägar, träd, gräs, stenar, asfalt, grus, böcker, kasetter, pussar, kramar och en del annat. Alla de gamla favoriterna är med, även om Trinity spelas av en helt annan person. De här killarna lär sig aldrig. Det är death from above som gäller, hela tiden. Jag gav den 7 av 10.

Begynnelsen, del 3: Keso

I lägenheten i Tierp fanns två toaletter. En användes som toalett, den andra som förråd. Ett något udda minne är att jag sitter inne i förrådet och skedar i mig keso direkt ur paketet. Eventuellt gör jag det i smyg, för att jag inte är säker på om det är okej att bara ta keson ur kylskåpet och äta upp den. Ekonomin var inte så bra. T.ex. brukade det finnas ett paket salami, 10 skivor, varför vi fick två skivor var. Sen fick man klara sig utan salami på mackan.

Begynnelsen, del 2: Jöns

Jag minns när Jöns föddes. Jag och Petter togs omhand av en kollega till pappa medan det pågick. Vi var i en lägenhet i samma område som vi bodde i. Barnen i det hushållet var mycket äldre än vi, och jag var lite rädd, fast på ett sådant där barnsligt sätt, det var inte så farligt. Jag hade inte lärt mig att oroa mig på riktigt än.

Sen skulle vi åka till BB och hälsa på mamma. Det jag minns av det är att jag bajsade på mig och att Petter blev arg för att jag inte hade sagt något om att jag behövde gå på toaletten. Det var pinsamt och jobbigt.

Begynnelsen, del 1: Skidor

När det gäller tidiga minnen så kan det vara svårt att veta om man kommer ihåg dem, eller om man bara tror att man gör det, för att man har hört berättas om dem. Jag tror t.ex. att jag kommer ihåg när jag bröt nyckelbenet, jag blev knuffad eller sprang in i en dörr. Men jag vet inte, springer in i dörrar är väl sådant man gör när man är i den åldern.

Jag tror däremot att mitt första riktiga minne är att jag åkte skidor. Det brukar då och då berättas om hur jag uttryckte min frustration genom att utbrista "jävla hidor!", och det finns ett foto på mig, inte tre fyllda, med ett par blå skidor på mig. Det som får mig att tro att jag kommer ihåg det här på riktigt är detaljer som jag minns men som inte förekommer när andra minns den. Vi åkte skidor bakom huset brevid vårt, det är jag ganska säker på. Det känns som om det var åtminstone en meter snö, men antagligen var det mycket mindre. Det var jag som var liten.

Topplistan

Topp-50-listan över förra årets mest sålda mobilspel känns på något sätt lite sorglig, även om det inte direkt är några nyheter för oss som är lite intresserade. Överst tronar Tetris, sen följer en bunt andra trista titlar, mobilversioner av konsol-titlar som Sonic, gamla arkad-konverteringar (Pac-Man känns inte så hett 2006), spel baserade på frågesporter som Who Wants to be a Millionaire, biljardspel (t.ex. Sexy Pool från Indiagames), en filmtitel, ett gäng fotbollsspel och lite pusselspel.

Det här visar mest hur illa ställt det är med mobilspelsbranschen. Det är svårt att få ut egenproducerade titlar, det som säljer, p.g.a. att det är vad operatörerna väljer att sälja, är kända titlar från andra områden. Brands är hett, kvalitet helt ute.

Ny följetång: Begynnelsen

Då och då, allt oftare känns det som, kommer människor fram till mig och frågar hur allt började. Jag tänkte försöka berätta lite om det här på bloggen. Därför inleds här en ny följetång, där jag ska redogöra för begynnelsen och vad som följde på den. Det kommer att bli en storartad berättelse, med hjältedåd, kärlek, ondska och allt det där som händer resten av tiden. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Precis som i alla andra riktigt storartade berättelser kommer händelserna beskrivas strikt sekvensiellt, utan fånigt framåtblickande och stämningsförstörande filosoferande. Jag tänker Gilgamesh-eposet. Jag tänker Heimskringla. Jag tänker Markens Gröda. Ja, ni förstår.

Masstart

Jag är inte något större fan av masstart i längdskidåkning. Det resulterar ofta i att Anders Södergren försöker dra ifrån, men slutar femma efter att några italienare och norrmän har slagit honom i spurten. Intervallstart känns mer rätt, varje åkare får göra sitt bästa, och loppet förvandlas till en magisk härva av mellantider och tolkningar av dessa. Masstartslopp förvandlas inte alls, utan består av en lång sträcka fram till upploppet, där allt avgörs.

I skidskytte är det dock skillnad. Så fort man tror sig ha en aning om hur det ska sluta så blir det två straffrundor för någon och positionerna kastas om. Tanken bakom masstart är att det ska passa mindre insatta TV-tittare, som ska lockas av spänningen som byggs upp, och slippa bry sig om den förvirring som lätt uppstår när vissa inte ens har startat när andra redan har gått i mål. I skidskytte funkar det.

Hejdå

Jag lyckades slutligen se den här Farväl Falkenberg. Det kändes som en ganska intressant studie i att försöka berätta något som inte direkt är en historia. Tyvärr vet jag inte om jag tyckte att det var någon riktigt bra film. Det lyfte lite på slutet, men det var en ganska lång transportsträcka fram tills dess. Jag sitter och undrar lite över vilka olika karaktärer egentligen är. Skådespeleriet känns geniunt och vi får lite snygga parallaxscrollers, men mycket mer än så blir det inte.

Ögon

Tänkte bara berätta att Andreas Mattssons The Lawlessness of the Ruling Classes är bra. Fin popmusik, fin popproduktion, fin poprulltårta till kaffet efteråt. Och kaffe, det måste man ju dricka. Eller måste och måste, man kan ju låta bli, vissa dricker t.ex. te istället, vilket verkar lite underligt, men det finns folk till allt. Annars kan man med fördel byta ut kaffet mot snus. Däremot tror jag att ett totalförbud mot cigaretter vore bra. Cigaretter luktar illa, smakar illa och får en att må allmänt dåligt. Dessutom dödar de. Inte bara dig, utan barn och gravida kvinnor i din omgivning. Fy fan!

Kristin är inte som jag

För ett antal år sedan misslyckades jag med att läsa Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter. Anledningen till att jag inte lyckades var att jag mest irriterade mig på hur dumma i huvudet alla verkade vara. Lite så där som man föreställer sig att folk var på medeltiden: gud skapade jorden och fåglarna, jorden är platt och i utkanten av världen bor folk med hundhuvuden. Framför allt att de uppträdde som om de var radiostyrda av Ulf Ekman kändes jobbigt och orealistiskt.

Men realismen finns i the eye of the beholder, som man säger på ren svenska. Med lite större förståelse för den medeltida världen så är det inte svårt att acceptera att gud alltid ser Kristin. Det har inget att göra med brist på intelligens, lika lite som vårt vetenskapstroende (alla säger att det är så). Vi har en större förståelse för hur saker och ting faktiskt hänger ihop, men jag föreställer mig att det gnistrade mer om den dåtida världen än om vår version.

Piratkopiering är bra för oss

tyckte bara det här var lite roligt

ville bara säga att jag tyckte det här var lite roligt

bert

Dagens TV

I bakgrunden spelas "When We Were Winning" av Broder Daniel.

Erica Johansson: Det är Kent!