Girl, ambulance, internet love!!!!!!!!

Basia Bulat gör mig lite glad just nu.

På fredag åker jag till en hemlig ort med jobbet, fast det är inte hemligt längre vart vi ska, för det droppades lite för många hints, och med hjälp av tidtabellerna på kastrup.dk så lyckades vi lista ut att det är till Mallorca vi ska. Ganska stört på något sätt, men man är ju inte riktigt svensk om man inte har varit där, så det ska bli götta.

Idag fixade jag en bugg som jag jobbat med i 3-4 dagar. Det var väldigt skönt. För att ni ska lära er något, utan att behöva kämpa som jag gjort, så publicerar jag fixen här:

SetParent( aParent );

Påverkad, destruktiv, beståndsdelar

De två senaste gångerna jag har varit på systemet så har den som stått före mig i kön nekats att handla för att han varit påverkad. Det är något sorgligt över de här situationerna. Det är förnedrande och pinsamt.

De har börjat fixa mitt badrum. Den första fasen är destruktiv. Jag har inget badrum. Jag var ner i källaren och letade efter en dusch. Jag hittade ingen. Däremot hittade jag väldigt många soprum. Jag får duscha på jobbet tills de är klara med mitt badrum.

Apan har slitit sig loss från sina beståndsdelar och gör nu solokarriär som bloggare. Och ny skiva snart. Huj.

We are the friends of Karl Pilkington

Jag såg den här TV-serien Extras, som Ricky Gervais och hans långa kompis gjorde efter The Office. Jag har inte brytt mig om att kolla på den förut, för jag är inte något större The Office-fan, men jag såg ett avsnitt på planet från Japan, och det var tillräckligt bra för att jag skulle titta vidare. Det som gör den här serien bättre än The Office är att den inte bygger lika mycket på pinsamhetshumor. Jag vet inte vad andra har för problem, men jag tycker inte att det är roligt att titta på människor som gör bort sig och är pinsamma. Det finns en del sådant i Extras också, men det handlar mer om allmänt mys. I början är det lite roligt med kända skådespelare som är självgoda, men det känns som att den grejen tonas ner efterhand. Sen gillar jag att huvudpersonen plötsligt slår igenom och blir känd i början av andra säsongen, för släkt med tanken på att pinsamheter är kul är idén att det är komiskt med människor som ständigt misslyckas.

Allt som allt en helt okej serie, något bättre än The Office, som funkar bra om man inte orkar tänka.

På en annan planet

Jag brukar läsa bloggarna på Kernel Planet, där folk som hackar Linux berättar om sina öden och äventyr. Det är dels ett (ganska dåligt) sätt att hålla sig à jour med vad som händer med Linux-kärnan, men mest är det underhållning. Ganska nördig sådan, men jag har inga problem med den virtuella propeller-kepsen jag har på mig. Och kom inte och påstå att den här postningen inte är rolig.

Man lär sig saker också. Idag har jag lärt mig uttrycket Cargo Cult Programming.

Stallmannen

Igår var jag till Linköping och lyssnade på Richard Stallman, som pratade om copyright. Han är duktig på att prata. Han pratar långsamt och tydligt och strukturerat. Det han säger är väl genomtänkt. På senare år har han blivit mer öppet allmänpolitisk, vilket känns befriande, eftersom resonemangen om fri mjukvara kan kännas ganska inskränkta om man inte sätter in dem i ett större sammanhang.

Fast samtidigt, jag har själv väldigt svårt för argument mot att kämpa för en viss sak, eftersom det finns andra saker som är viktigare. Det är ett vanligt sätt att avfärda sådant man inte sympatiserar med: varför tänka på miljön när det finns människor som svälter, varför tänka på jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige när det är så mycket värre i Afghanistan, varför tänka på djuren när det finns människor som lider? Hur ska man göra då? Tillsätta en kommitté som avgör vilken fråga som är viktigast och sen få alla att lägga sin energi på att lösa det, och sedan gå på det näst viktigaste problemet? Frihet att använda datorprogram, det skulle kunna beskrivas som ett ilands-problem, men resonerar man inte utifrån ett ganska snävt ilands-perspektiv själv då?

När Richard Stallman diskuterar copyright så kritiserar han samtidigt hur våra regeringar styrs av storföretagen, snarare än av väljarna. Och är inte det ett seriöst problem, så säg.

Fuckups vi minns

Jo, för jag är ju hemma nu. Jag trodde att det var imorgon jag skulle åka, men så var det inte, det var idag. Det kom jag på sent igår natt. Sen fick jag inte så mycket sömn, och inget avslutande tokshoppande. Istället fick jag 10 förkylda timmar nedtryckt i ett flygplanssäte. Allt gick i alla fall väldigt smidigt och nu är det skönt att vara hemma igen.

Jag återkommer med the ultimate showdown: vilket är det (enligt min subjektiva åsikt) objektivt bästa landet av Kina, Sydkorea och Japan? Det kommer tävlas i kategorier som mat, natur, coolhet, mobiltelefoner, TV etc.

Medan ni håller andan i väntan på detta så bör ni läsa "Tiden det tar" av Hanne Örstavik. Det kanske finns bättre romaner, men jag kan inte komma på någon på rak arm.

Trahastar

Min hals ar fortfarande inte bra, sa jag stallde in mina planer pa att branna mina sista yen pa klader och atpinnar och stannade inne. Jag far klara av det imorgon istallet. Forhoppningsvis blir jag bra tills dess, men hur som helst sa tanker jag inte missa min sista chans pa lange att tokshoppa.

Anyway, for att fordriva lite tid sa sag jag pa Troy. Jag har inte sett Gladiator eller nagon av de har andra Hollywood-filmerna som utspelar sig under antiken, men det kanns som om Troy holl vad de alla lovar: det var en riktigt usel film. Nu blir jag sa klyschig att jag sjalv tycker det ar jobbigt, men det gar inte att undvika att saga det nar man far ett sadant perfekt upplagg: trahasten sjalv ar inte i narheten av att vara sa traig som de andra karaktarerna. Det ar kanske inte skadespelarnas fel (fast visst, de ar daliga), manuset ar fruktansvart. Allt gar fruktansvart langsamt, vilket det inte ar nagot fel pa i sig, men man maste fa in nagon typ av stamning i det om det ska vara langsamt. Annars blir det bara langsamt. Receptet for att fa till stamning i en sadan har pekoral ar att dranka skiten i storslagen musik, garna med lite new age-inslag. Men enkla losningar har en formaga att inte funka sa bra om de har anvants 3 miljarder ganger tidigare.

Om nu atminstone stridsscenerna hade varit bra sa hade det kunnat vara en hyfsad film, men aven de ar trista. Fast under dem kanns det i alla fall som om nagot hander. Nar de forsoker gora drama blir det annu varre. Brad Pitt ser sur ut och mumlar om att han vill bli ihagkommen i artusenden. Folk dor och deras efterlevande blir sadar Hollywood-ledsna sa att man bara onskar att de sjalva skulle do ocksa. Och tja, det gor de naturligtvis, sa smaningom. Men det tar sa lang tid...

Oh well, slutrantat for idag. Choppi-gong, ah, mekong-betong frahaba hokomahaya smolensk. Krb. Stabatt fjuck m'peng-m'peng.

The soundtrack of our lives

Petter sitter och tittar pa en musik-DVD med Uppsala-bandet Flower Kings, och det slog mig att det basta med att kunna spela musik ar att man kan komponera soundtracket till sitt eget liv.

Varlden enligt Anna

Today is a good day, har hon horts sjunga, och for att parafrasera och samtidigt sabba en catchy fras: yesterday was a good day. Glom det dar jag sa om HMV tidigare. HMV ar inte alls en bra skivaffar. Tower Records ar en bra skivaffar. Disk Union ar en bra uppsattning skivaffarer. Pa Tower hittade jag Just Ask the Lonely med Omar-S. Det ar en sadan dar skiva jag aldrig trodde att jag skulle se pa en skivaffar nagonstans i varlden. Jag kanner att innehavet av denna skiva gor mig till en battre manniska. You are what you buy, som det stod i nagon TV-reklam jag sag tidigare pa dagen. Om det stammer sa ar jag nu sa svart cool att de flesta inte skulle vaga prata med mig.

Pa kvallen var vi till en restaurang med hyfsad utsikt, pa 49:e vaningen, jag, Petter, Kaori och en kompis till dem som jag inte kommer ihag namnet pa, men hon var bra pa att dricka. Jag maste utfarda en varning: shochu och svagt gront te ar en ganska vidrig grogg. Den japanesiske olen rinner dock ner i halsen pa ett mycket angenamt satt. Efter den ganska posha restaurangen gick vi vidare till en riktigt sunkig bar. Dessutom, get this shit yo, de manliga delarna av personalen hade corpse paint och burrigt blont har. (Vidare: de serverade en riktigt god kimchi.) Det har skulle kunna vara den nast bisarraste baren i hela varlden. Jag tror fortfarande att Hitler Bar i Soul ar lite sjukare. Sista taget gick vid midnatt, sa aventyret avslutades pa hemmaplan med rejalt med vin. Idag har vi inte fatt mycket gjort.

Yokohama sickness

Yo, jag blev lite sjuk i halsen, var lite trasig igar, men nu ar det battre. Idag har vi varit och badat pa ett sadant dar schysst badstalle med en massa fresha bassanger och bastu och sadant. Det japenske bastu ar inte jattevarm, men valdig dimmig. Dessa far kanske mitt spraken att regrediera? Hai.

Pa vagen ditt var vi med om en minimal bilolycka, vilket givetvis tog runt en halvtimme att reda ut, med polisinblandning och sa. De ar inte snabba, de japanska snutarna. Men antagligen grundliga. Pa hemvagen torskade vi for fortkorning. Det tog sakert tio minuter av bannor att reda ut det. Samt en del boter.

Coming up next: dinner!

Japaneros, andra dagen

Igar var vi runt lite pa stan, teh Tokyo. HMV ar en fet skivaffar. Typ 53 vaningar (eller i alla fall 4) med riktigt fett utbud. Man raknar inte riktigt med att hitta Marit Bergman och Melody Club pa en skivaffar i Japan. Sadana grejer. Och sa var vi upp i Tokyo Tower och kollade pa utsikten. Sadana grejer. Sen hade Kaori lagat en fet middag och vi drack lite sake och avslutade med att kolla pa en mangafilm som faktiskt var bra. Sadana grejer.

Forsta dagen i Japan

Nu ar jag i Japan. Har har man inte a, a och o, men daremot andra konstiga tecken sa att det racker. De har ocksa en massa spannande byggnader (fina kakar), som jag inte har tagit nagra bilder pa. Vi var till Petters och Kaoris lokala hak, som skilde sig fran motsvarande svenska stallen genom att vara trevligt, billigt, ha drickbar ol och ett stort utbud av tilltugg. Das ist alles for nu. Arigato yo.

Fragged

I Battlestar Galactica säger de "frag" istället för "fuck". Det låter lite ovant i början, men är bättre än ett pip eller karaktärer som använder engelska motsvarigheter till "järnspikar" när de är upprörda. Smart drag, typ. Jag vet inte hur de kom på att använda just "frag", men kortformen "fragged" av "fragmented" används här och där, och är ens disk fragmenterad så är den också fuckad. Det funkar för mig.

Skiten är borta

Idag har jag installerat Debian 4.0. Själva installationen är inte riktigt lika friktionsfri som Ubuntus, men vad gör väl det när den resulterar i ett fungerande system. GNOME och KDE är borta till förmån för Xfce. Har dock inte upptäckt någon direkt anledning till att fortsätta köra Xfce, så eventuellt byter jag tillbaks till Windowmaker så småningom.

Sensmoralen är att Ubuntu är nybörjarvänligt, men har man kört Linux förut så finns det ingen fördel med att köra det. And death comes a-knocking at tea-time.

Herr busschauffören

På Flaming Lips senaste skiva finns det en låt som heter "Mr. Ambulance Driver". Det är coolt, och det är tur att de inte valde att kalla den för "Mr. The Ambulance Driver", för det hade kunnat rubba någon typ av kosmisk balans som eventuellt borde bevaras.

Tjong i ballongen, mina kära herrar!

Sitter och funderar på hur jag ska fixa jetlag-grejen på tisdag. Jag hade tänkt gå upp tidigt på morgonen ett tag innan jag åkte, men jag glömde bort det, så nu är jag mer inne på quick fixes. Eftersom jag redan är för susig i huvudet för att orka räkna på saken så har jag kommit fram till att jag ska vara uppe väldigt länge ikväll, sova runt 4 timmar, tvärdäcka i 18-tiden imorgon, sova till typ 2 på natten och sen somna på planet (som avgår i 15-tiden på måndag).

Jag bedömer att risken att planen misslyckas totalt är runt 53%. Troligtvis kommer jag somna innan jag bordat planet och därmet missa det. Men who dares wins, mothafuckahz!

Skiten måste bort

Min kärleksaffär med Ubuntu är över. Nu ska skiten bort. Jag har nämnt X- och bluetooth-problem tidigare, och idag jävlades det med mig igen. När jag loggade in så startades inte fönsterhanteraren, utan jag var tvungen att göra det för hand. Inget problem egentligen, men det här känns inte som Linux, det känns som den där skiten de tvingar mig att köra på jobbet: opålitligt och instabilt.

Sen vad man ska köra istället, det är en annan fråga. Det blir nog någon distribution som det känns som jag kan lita på, i stil med Debian, Slackware eller kanske t.o.m. Fedora (min första Linux-installation var Red Hat 4.2, så det vore lite back 2 da mf-ing r00ts yo antar jag). Lite quality, tradition, pride vore inte helt fel.

Den gamla goda tiden... Det kändes som att sitta vid en mainframe. Om något gick fel så var det mitt eget fel. Men om man gapar efter mycket så blir det som det blir: man kör en massa bloatware eftersom det är praktiskt, men tvingas leva med ett system man inte kan lita på. I min nya installation kommer det inte finnas något GNOME eller KDE. Kanske man skulle testa Xfce, som jag inte kört sedan 1999 eller något sådant, eller så blir det gamla goda Windowmaker igen. Vi får se. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer köra Ubuntu igen.

Sista planet. Igen.

Jag börjar nästan själv tröttna på mina rants om hur fantastisk Last Plane to Jakarta är. Men han gör det där som andra inte riktigt vågar (ungefär som den där teatergruppen som jag inte kommer ihåg vad den hette gör, men när de gör det så säger de "Kilimanjaro!" och använder hammare). Han skriver på ett sätt som får "alla" andra skivrecensenter att se ut som sopor. Han drar paralleller som andra inte skulle våga dra, eftersom dragna paralleller ofta överfaller dragaren med handgranater. Läs bara den här poetiska eftertanken om Bloody Pandas fantastiska skiva Pheromone och dö och fundera lite kring hur han lyckades dra in pansarkryssaren Potemkin i resonemanget.

Marx och Mona

Läste den här kortfattade artikeln. Executive summary: någon kines har skrivit en debattartikel där han pekar ut Marx som socialdemokrat. Det är kul att ledande kinesiska intellektuella äntligen har börjat anamma en teori som jag har förfäktat i åtminstone ett decennium. Folk har skakat på huvudet åt mig när jag lagt fram det här resonemanget, men det som är bra med blogmediet är att dialogen inte kan börja förrän jag gjort en detaljerad redogörelse för mina argument (den "detaljerade redogörelsen" blir i vanlig ordning på 3-4 meningar).

Stötestenen är i första hand språkbruket, och i andra hand epigonernas tolkning. För det första måste man inse att ordet "revolution" har andra betydelser än den idag gängse, d.v.s. (ungefär) "statskupp". Ingen anklagar Thomas Kuhn för att förespråka våldsamma maktövertaganden inom vetenskapen, trots språkbruket. Revolution betyder generellt en stor förändring, omkastning. Något som ofta glöms bort är att Marx använde ordet inte bara om övergången från kapitalism till socialism, utan även t.ex. från feodalism till kapitalism. Jag tror inte att någon skulle komma på att beskriva övergången från feodalism till kapitalism som ett våldsamt politiskt maktövertagande. Det rörde sig snarare om en långsam samhällelig process, som tog flera hundra år.

Marx mest "populäre" uttolkare är Lenin, av t.ex. (min store auktoritet när det gäller marxistisk teori) Zalma Puterman utpekad som en inkompetent filosof. Lenin var den som utifrån Marx kryptiska utsagor om övergången till socialismen lade ut teorin om hur överbyggnaden, i form av en politisk elit, skulle kunna orsaka en förändring i basen, d.v.s. övergången från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt samhälle. Kan man sin Marx så inser man lätt att denna idé passar väldigt dåligt in i teorin. I och för sig har även Marx då och då antytt att något sådant vore möjligt, men Marx var inte bara teoretiker, utan även politiker.

Marx förutsåg inte socialdemokratin, men den stämmer bra in i mönstret av samhälleliga revolutioner som han beskriver. Tidiga socialdemokrater hade samma slutgiltiga mål för ögonen som kommunisterna, d.v.s. ett socialistiskt samhälle. Det har inte Mona, men det finns fortfarande sossar som tror på samhällelig förändring. Och, som sagt, Marx var inte någon lysande spågumma. Historien har nog inte tagit slut än, även om det finns liberala teoretiker som faktiskt hävdar det.

Nydeklarerad och fin

Nu har jag deklarerat. Det ska man göra den första maj, så att man är klar innan den andra och slipper betala en massa pengar för att man skjutit upp något i onödan. Jag brukar inte deklarera i tid. Någon gång har jag varit flera månader sen, men har ändå aldrig behövt böta. Kommer ihåg att jag och Mattias pratade om det här någon gång, han hade kommit tillbaks till Uppsala efter sommaren. Ingen av oss hade lämnat in vår deklaration än. Jag var något snabbare än han med att faktiskt göra det sen, och slapp påföljd.

Men pröva inte på det här hemma, barn.