Idag kom jag mig slutligen för att se "Dom kallar oss mods". Jag hade trott att den skulle vara roligare och mindre tragisk. Den är delvis rolig, men sjuttonåringar som håller på att supa ner sig och sover i trappuppgångar är inte speciellt kul. Den är vågad och närgången på ett sätt som känns modernt, men respektfull mot de medverkande. Jag undrar hur mycket som är arrangerat och hur mycket som är spontant. Jag gissar på 39% arrangerat och 62% spontant.
Förutom det jobbiga temat och de irriterande huvudpersonerna så är det en sak till som gör filmen jobbig att se: det låga tempot. Det kändes att tågresan från Stockholm till Hedemora tog några timmar, trots öl och hasch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar