När jag ändå sitter vid datorn...

...och lyssnar på Grotesque, så kan jag ju blogga lite om dem, eftersom jag har tänkt göra det tidigare när jag lyssnat på dem. Jag har nämligen, via vetenskapliga metoder (d.v.s. slutsatser (smakomdömen) dragna från empirisk data (musiklyssnande)) kommit fram till att av alla de 3 miljoner death metal-band som fanns i Sverige runt (i lös mening) 1990, så var Grotesque allra bäst. Att de var så kortlivade att de aldrig hann göra bort sig hjälper, men det lilla de spelade in är så bra, så de behöver inte så mycket hjälp.

När andra band spelar fort så låter det antingen för mekaniskt eller bara kraftlöst. När Grotesque spelar fort så låter det som om det går skitfort, som om det är på väg att gå över styr, och jag undrar fortfarande när jag hör vissa låtar hur de egentligen klarade av att få låten att hålla ihop. Andra faktorer som bidrog till deras storhet: Tompas sjuka, djupt personliga sätt att sjunga, de tuffa låttitlarna (Ripped from the Cross? Blood Runs from the Altar? Spawn of Azathoth? -- vad fick de allt ifrån?), det grymma drivet i trumspelet, den lagoma tajtheten (varken kliniskt eller sunkigt) och de oväntade tempobytena, som dock aldrig följde det som senare blev hela genrens kännetecken: ett kaos som bara kändes slumpmässigt och onödigt.

Vidare: vem fan har snott mitt ex av Incantation, inköpt på Expert i Uppsala? Svar till "Pissed off vid Värnhem".

Tvåan och trean då? Några av de andra som var sjukt bra åtminstone ett tag var Tiamat (runt första och andra plattan), Unleashed (båda demona, innan de bytta sångare och blev vikingarockare), Merciless (andra demon, första plattan) och kanske några som jag glömt bort. Entombed? Kanske runt sista demon. Grave? Samma här. Morbid? Var inte det snarast thrash metal?