2008-07-21

Religion och sinnessjukdom

På vägen till och från Japan läste jag (ungefär halva) "The God Delusion" av Richard Dawkins, en bok som gör många ateister mycket entusiastiska. Det är inte konstigt. Den är kvick, snärtig och allmänt välskriven. Hade den varit lika insiktsfull som den är medryckande så hade den varit riktigt bra. Men med min akademiska bakgrund är det mycket som får det att kännas som om det kliar i sinnet.

Richard Dawkins är biolog. Han gillar inte Darwin, han älskar honom. Darwin har svaret på alla frågor. Det var någon positivist som ville definiera sanning som det som vetenskapen skulle komma fram till om den fick hålla på i oändlighet. Dawkins version skulle vara att sanning är det som Darwin skulle komma fram till om han hade fått leva för evigt. Har man insett det stora i evolutionsteorin så finns det inga gränser för vad man kan förstå. Dawkins har liksom hittat sin metod, och den anser han kan tillämpas på allt. Frågan om gud finns eller ej är en fråga som vetenskapen kommer ha svar på så småningom. Detta anser han att han kan säga utan att ha den minsta insikt i teologi (ungefär som man kan säga att Kalle Anka inte finns på riktigt, utan att ha studerat Disneys produktioner i detalj). Men kanske hade det varit bra om han hade försökt vinna lite insikt i den typ av abstrakt tänkande som har utvecklats inom t.ex. teologi och filosofi genom årtusendena.

Till Dawkins försvar måste sägas att han faktiskt ger sig på kärnfrågorna. Han tar hand om gudsbevisen. Det är inte så svårt. Men han ger sig på principerna, inte bara alla galna religiösa som faktiskt vill framställa religiösa idéer som om de vore vetenskapligt förankrade. Men som många andra "vetenskapligt" sinnade så håller han själv fast vid Occams rakkniv som om den faktiskt vore ett kriterium för sanning. Det är den inte, den är en estetisk värdering. Man väntar sig på något sätt att någon som har skrivit en "international bestseller" inom ett filosofiskt ämne ska ha bättre koll än sådana där nyliberala bloggare som anser att de kan presentera hållbara argument för värderealism. Dawkins argument för att ateism skulle vara en mer hållbar ståndpunkt än agnosticism (som i ett avsnitt beskrivs som liggande i mitten på en skala mellan ateism och teism) är ungefär av den kvaliteten. Detsamma gäller hur han skyller sådant som kvinnoförtryck på religion, utan att ens diskutera sambandet mellan religion och konservatism. (Med förbehåll för att det kanske tas upp i andra halvan av boken, som jag inte orkade läsa.)

Det är lite synd att det stundtals är så taskigt argumenterat, för stora delar är intressanta. Min koncentration på dem störs dock av de ständiga förlöjligande, nedvärderande utfallen. Jag håller med författaren om att religion, åtminstone organiserad sådan, är destruktiv, i det att den leder till auktoritetstroende snarare än eget tänkande. I övrigt är det svårt att hålla med, mycket för att det framställs på ett så osympatiskt sätt.

6 kommentarer:

Naseer sa...

Jag gillar jämförelsen med politik.

Varför är det okej att kalla ett barn kristet när man aldrig skulle kalla det republikanskt?

Annars håller jag med dig om att den är väldigt nedvärderande - Dawkins borde ha hållit igen, men jag antar att han var ordentligt på krigsstigen.

Olof sa...

Dawkins argument mot att sätta sig in i teologi, om jag minns rätt, är att teologi inte är en vettig akademisk disciplin överhuvudtaget, och att han därför inte behöver ödsla tid på att förstå teologiska spörsmål. Vidare nämner han att teologer inte kan ha mer kunskap om sitt ämne än andra, men jag minns inte hur han argumenterade där.

Annars vill jag minnas att boken inte blir bättre eller sämre i andra halvan, och han gör inte de försök att diskutera religion och konservatism du nämner.

puterman sa...

naseer: Det där med vad barn kan tro på är lite intressant, rent definitionsmässigt, och jag tycker inte att Dawkins tar upp den frågan på ett speciellt seriöst sätt, eftersom han missar att diskutera vad ett barn kan tro på över huvud taget. Är det helt och hållet meningslöst att tala om att ett barn tror på något, eftersom det ändå bara har blivit indoktrinerat av sina föräldrar och lärare? När blir man förmögen att ha egna åsikter? Kan man, analogt, ens tala om att det finns kristna vuxna, eller är de det också bara för att de har blivit indoktrinerade som barn? Krävs det att man har blivit påverkad att tro på något, och att sen ha ändrat åsikt (utan att ha påverkats av någon, t.ex. Richard Dawkins), för att man verkligen ska anses tro på det man tror på?

puterman sa...

Teologi är, enligt klassisk positivistisk doktrin, ingen vettig akademisk disciplin, eftersom det inte är en empirisk vetenskap. Detsamma gäller ganska mycket annat inom humaniora.

Olof sa...

Bo: Med vetenskap har då frågan inget att göra. Jag föreslår att vi diskuterar något annat.
Maj: Bo ska alltid vara så strikt!

puterman sa...

Satt faktiskt och försökte minnas namnen på de begåvade gymnasieungdomarna tidigare idag, men kunde bara komma ihåg Bo. Maj är verkligen ett höjdarnamn på en pigg jänta.