Är regeringen radiostyrd?

Det hävdar i alla fall vissa. USA har givetvis mycket tyngd, men i grunden är det politik: ge oss något och vi ger dig något tillbaks. Inte något man behöver vara konspiratoriskt lagd för att inse.

Hade FRA och IPRED införts utan att USA lagt sig i? Ja, men kanske inte lika snabbt. De verktyg för övervakning som internet erbjuder är alldeles för kraftfulla för att makthavarna ska kunna motstå frestelsen. Man kan alltid komma med ursäkter i stil med att man bekämpar terrorism eller barnporr, men i själva verket är det verktyget i sig som är drivkraften. Och när man väl har öppnat Pandoras ask så är det kört.

Lite politik så här i juletid, det var väl härligt?

Förra helgen och så vidare

Jag har inte haft tid att blogga om förra helgen, eftersom vi har jobbat sjukt mycket under den senaste veckan och hotellets "high-speed internet connection" i och för sig var snabb, men hade en förmåga att blocka mina mac-adresser hela tiden, så att jag inte kunde använda det.

Förra helgen var vi i alla fall till Toronto. På tips från en av våra många nya kollegor så drog vi till ett ställe som hette Crocodile Rock, som stämde bra med beskrivningen: "cheap drinks, cheap interior and cheap women". Där drack vi Jägermeister och Red Bull, Vodka och Red Bull och andra drinkar med Red Bull i. Samt okända shots ur provrör. De spelade den allra mest smaklösa musik man kan tänka sig. Vi han knappt komma innanför dörren innan de drog på Summer of 69 med Bryan Adams, och senare kom kvällens höjdpunkt: Cotton Eye Joe med Rednex. En bra kväll för svensk-kanadensisk musik, med andra ord. När de stängde så stod vi utanför och pratade med folk, när en liten kille först försökte fimpa i Kalles öga, och sen började mata sparkar mot honom, medan hans kompisar försökte hålla tillbaks honom. Det var roligt.

På söndagen bestämde vi oss för att åka tillbaks till Yorkdale Mall för att jag skulle köpa en guldfärgad tröja på American Apparel (den butiken känns seriöst som att kliva in i Hannerstigs garderob, för er som känner honom). Jag köpte inte tröjan, men både Karl och Henrik lyckades hitta presenter åt sina respektive, så det blev bra i alla fall.

Efter Yorkdale Mall så åkte vi vidare till Niagara för att titta på fallen. De var maffiga. Jag tog inga bilder, men om du inte vet hur de ser ut så kan du gå in i Internet Explorer och klicka. Vilket påminner mig om när jag visade Amigan för klasskamrater på högstadiet, och konceptet mus var helt nytt. De trodde typiskt att jag skämtade när jag berättade att man flyttade runt den på bordet för att röra muspekaren på skärmen. En kort demonstration av P.O.W. brukade få dem att fatta allvaret i situationen. De borde seriöst ha skeppat det spelet med maskinen, som en killer app för musen som input-don. Jag gillar "don". Eller "zeug" som Heidegger skulle säga. Han borde ha kallat "Sein und Zeit" för "Zeug und Zeit" istället, det hade typ varit skitroligt. Z.U.Z. typ.

I onsdags så var vi i Ottawa för möte med QNX (som också ägs av RIM). Limon från hotellet till flygplatsen avgick 4.30, vilket var lite tidigt, men jag klarade mig förvånansvärt bra under dagen trots det. Jag sov på flyget dit och på flyget hem. Vi hann givetvis inte se något av Ottawa, förutom QNX-kontoret. Det gjorde ett väldigt gott intryck, fast på ett annat sätt än RIM-folket i Waterloo, som var väldigt trevliga och hjälpsamma, på ett sätt som jag inte har upplevt förut. QNX-folket var allmänt awesome och alla vi träffade, inklusive VD:n, var väldigt, väldigt Unix. Han blev skitnöjd när vi sa att Cascades var skrivet i C, eftersom han närde ett djupt hat till C++. När vi kom hem på kvällen var klockan 22.30. Då var jag trött.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite. Vårt ombokade flyg hem avgår imorgon kväll. Förhoppningsvis så är det inte snökaos i Amsterdam då.

Ridande poliser på KLM

Tjenixen!

Jag sitter fast i Toronto p.g.a. ovädret ni har dragit på er i Europa. Kanske åker hem på söndag kväll. Vi får se.

Här är vi ute och flyger, jag vet inte riktigt var, landskapet är svårtolkat, kan vara England.

Här vet jag var vi är, ett sushi-ställe i uptown Waterloo, som har den goda smaken att servera Asahi Dry.

Hotell-baren på Best Western St. Jacobs har den goda smaken att servera Bud Light. Kvinnan som jobbade där har jag ingen bild på, men hon är lätt en av de mer bisarra personer jag har träffat.

Den här julgranen på Eaton Center känns lite sådär lagom amerikansk, i det att den typ inte alls ser ut som en riktig gran.

Våra guider i RIM-jungeln: Jason och Salmaan.

Och så Steven så klart, ständigt leende och sjukt service minded. Här är han dock upptagen med att äta en macka.

Den här mattan är tydligen standard på alla nordamerikanska IT-företag.

Henke glassar i limon på väg till flygplatsen. Här levde vi fortfarande i en värld av naivitet där flyg till Amsterdam går i tid.

På hotellet på flygplatsen går jag under namnet "Alf Kerlund".

Borta bra

Hej!

Nu är jag i Kanada, må du tro, närmare bestämt i Waterloo, Ontario. Jag har inga bilder, eftersom jag inte har tagit några, eller sett något värt att ta bilder på, men det kommer säkert senare. Just nu är det mycket snö, mörker och jobb, snarare än vin, kvinnor och sång.

Hittills känns det väldigt likt U.S.A., med städer som är väldigt glesa, trevlig service och medelålders män i för stora jeans. På ett viktigt sätt skiljer det sig dock från U.S.A.: det finns trottoarer. Jag har även sett ett flertal fotgängare, vilket tyder på att idén med trottoarer inte är dålig.

Hotellet, ett Best Western, påminner ganska mycket om Candlewood Suites i Libertyville, med skillnaden att här inte finns någon allergi-framkallande filt på rummet, medan det däremot finns en hotellbar. Rummet är stort och det finns sprinklers. Kylskåpet är i stort sett helt tyst, medan AC:n låter ganska illa.

Annars vet jag inte.

Hejdå!

Once I was a serene teenage tattare

För cirka ett dygn sedan kändes det ganska oklart hur det skulle bli, men redan på förmiddagen idag stod det klart att vi hade blivit uppköpta av ett företag med hundra gånger så många anställda, och med ett nästan lika poetiskt namn som vårt: Research in Motion. Typ som Poetry in Motion, fast med forskning istället för poesi. Jag rekommenderar min nya favorit-sajt för förklaring.

Det jag inte gillar är att jag inte längre kommer kunna berätta för häpnande skaror att jag jobbar för en firma som heter The Astonishing Tribe, men vafan, man får ta det onda med det goda.

"Mamma, vi flyttar till Kanada!"

Hofors, vi har ett problem

Under den senaste veckan har blivit uppringd tre gånger av olika människor som jobbar på Telia, som har frågat om mitt lägenhetsnummer. Tydligen har någon nyinflyttad misslyckats med att få sitt bredband inkopplat, eftersom min uppkoppling blockerar hans eller hennes. Tydligen har Telia inte något vettigt sätt att felsöka detta. Tydligen tror Telia att det på något sätt skulle kunna hjälpa att ringa till mig och låta oroliga. Vad vill de att jag ska göra? Säga upp mitt abonnemang?


Det är ju inte kloka, de där romarna.

Vad händer egentligen på webben?

Jo, det som händer är att TAT har en webb-sida värd namnet: http://www.tat.se/. Inga gräsmattor, inga vansinniga flash-appar, bara en massa sweetness.
Det som är allra sweetast är givetvis fotot där jag är med, där jag ser cool och pillemarisk ut och Mattias ser ut som ett mongo. Tummen upp till webb-teamet för deras goda smak!

Gubbgnäll

Just det, så jävla roligt, det har nu hänt mig två dagar på raken: någon framför mig i kön på Hemköp bestämmer sig i sista stunden för att lägga tillbaks något som de inte längre vill ha, och gömt varan i fråga på ett strategiskt ställe.

Igår var det en man i 50-årsåldern som la tillbaks ett äpple (ett äpple, precis) bland tablett-askarna. Den djupfrysta färdigmaten och Aftonbladet ville han dock fortfarande ha.

Idag var det en tjej i lite smått obestämbar ålder som smusslade ner en godispåse bland papperskassarna. Hon och hennes kille (eller son, inte helt säker där) handlade för över femhundringen, men godispåsen var inte längre aktuell.

Ibland brukar jag tänka att jag kanske skulle vara precis lika lycklig utan alla er andra jävla människor, men när sådant här händer så känner jag mig full av tacksamhet över att ni finns, oförutsägbara och helt jävla mongo, sådär som någon av Harmony Korines bättre filmer.

Till de bättre hör inte Trash Humpers, men den kanske är den mest mongo. Det är lite för mycket som känns igen från Gummo, utan att det egentligen är bra på något sätt. Fast ibland är det lite roligt. Men jag pallar inte kolla på skiten.

Bara så att ni vet!

Det finns inga ord

Gå och läs!

Är skandalen ett faktum?

Det kanske inte är lika legendariskt som Locums klassiska DN-annons, men XXXLutz blir faktiskt nästan lika dumt/roligt om man uttalar det på engelska. Firman i fråga verkar komma från Österrike, ett land där en stor del av männen ser ut som porr-skådisar. Kan den vara en tillfällighet?

Första avsnittet

Så vad säger ni om första avsnittet i nya omgången av Grotesco? Själv vet jag inte. Det var väl bra, men det nådde inte samma höjder som vissa avsnitt i första säsongen. Men det gjorde inte alla de gamla avsnitten heller. Och kanske blir det bättre av att ses om.


Annars då? Croatian Invasion, eller?

Tåget

Jag tycker att det känns lite dyrt att betala 2200 för att åka Malmö-Uppsala tur och retur. Jag beställde dessutom biljetten en månad i förväg. Jag misstänker att Stockholms-etablissemanget försöker förhindra skånska rasister från att sprida sitt budskap längre upp i landet.

Nästa funktion

C.

Det slog mig att nästlade funktioner borde kunna användas för att göra kod mer läsbar. Istället för att deklarera en privat hjälpfunktion som bara används på ett ställe som static och lägga den ovanför den anropande funktionen (eller, om man är en idiot som dricker bärs och lyssnar på skitmusik: efteråt, och med en för-deklaration längre upp), så stoppar man in den direkt i den anropande funktionen.

En sådan nästlad funktion kommunicerar tydligare än en static-funktion: den är uppenbart en privat hjälpfunktion, eftersom den bara kan anropas från den omslutande funktionen. Man slipper att idioter som dricker bärs och lyssnar på skitmusik lägger sina hjälpfunktioner var som helst i filen, använder fördeklarationer och låter bli att göra dem static. (Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle givetvis ändå undvika att använda nästlade funktioner, för att göra koden så oläsbar som möjligt.)

Sen att det här är totalt oanvändbart i praktiken, eftersom det bara stöds av GCC, ja, det är ju lite trist. Men i framtiden kommer nog alla använda Lisp, Scala och Python istället för C. Och kanske Ada. Nej, inte Ada. Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle antagligen välja Ada. Eller C#.

Baksidan

Jag gillar andra halvan av baksidestexten på Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis:

Naturen är en klaustrofobisk skördekalender. Hade den skrivits för hundra år sedan hade den innehållit notiser om historiska händelser och förutsägelser om väder, hälsa, krig och farsoter, samt råd om när åderlåtning, slakt och skörd var lämpliga att utföra.

Jag gillade boken också.

Om ointressanta grejer

Plötsligt sitter jag på jobbet och debuggar C#-kod. På en lånad Windows-dator. Vad i helvete är det som händer här?

Jag tror inte att det är idealiskt att lära sig ett nytt språk och framework genom att debugga i en stor och komplex app, men med tanke på att jag efter att ha fixat den här buggen kanske aldrig mer behöver använda skiten så lägger jag väldigt liten möda på att lära mig någonting.

Tänk om det hade varit något intressant istället, något som går att använda utanför Windows, något som jag kunde ha nytta av! Kanske något språk som är intressant på något sätt, och inte bara Microsofts klon av 00-talets Cobol. Då hade jag försökt lära mig någonting. Att tänka annorlunda. Nu är det bara lite obekvämt och ointressant. Fast inte värdelöst, för det är i alla fall lite utmanande.

Nästa gång jag gör den här typen av grej så hoppas jag att det är skrivet i Scheme, Haskell, Prolog, Brainfuck eller Intercal istället.

Putsar statistiken

Ser att jag bara har skrivit fyra inlägg här under oktober, så jag lägger till ett till, så ser det lite bättre ut.

The Final Showdown

Hej!

Som trogna läsare säkert minns så köpte jag en Macintosh-dator för ett och ett halvt år sedan, för att se om det skulle passa mig. Nu känner jag att jag kan komma med ett svar. Svaret är att jag är gammal och lat och att Mac är bättre på vissa sätt, medan Linux är bättre på andra sätt. Till och med Windows har sina fördelar, även om de är få.

Det som är bra med Mac är att saker funkar. Operativsystemet stöder hårdvara. Man kan koppla in en projektor och det bara funkar. Jag kan använda Apples egen mailprogram på jobbet för att koppla upp mig mot det notoriskt inkompatibla Exchange. Jag kan skriva kod till min iPhone.

Det som är bra med Linux är att det funkar. På andra områden. Det är genomskinligt, även om det kan vara dimmigt. Fönsterhanteringen kan ställas in så att det känns som om den funkar, i motsats till Mac, där allt är som Steve har bestämt att det ska vara. Pakethanteringen funkar, i motsats till MacPorts som ställer till med en massa problem.


Det som gör att jag fortsätter köra Mac är att det trots allt funkar ganska mycket som Linux. Det sätter käppar i hjulen, men inte lika brutala som de hårda Linux-käpparna. När jag blir rik ska jag anställa en egen sysadmin, så att jag kan köra Linux igen.

Hejdå!

Polisspåret

Så vad gör polisen när en skånsk laserman skjuter folk på löpande band? Antagligen inte så mycket, för det är säkert de själva som är ute och skjuter efter "apajävlar" som heter Neger Niggerson.


Indicier som pekar i polisens riktning finns det gott om. I vilken del av landet är folk mest rasistiska? I Skåne. Vilken yrkesgrupp är mest rasistisk? Poliser. Så de skånska poliserna är uppenbarligen någon form av muterade super-rasister.

Är X kultur, eller är det underhållning?

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.


Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".


Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Det är Jan Björklund som bestämmer

Det är inte förvånande att regeringen väljer att köra över Skolverkets förslag om att de fem världsreligionerna ska ges lika mycket uppmärksamhet i grundskolans religions-undervisning. Det följer mönstret. Jag antar att Jan Björklund anser att ämnet religion ska se ut som det gjorde när jag gick i skolan: andra religioner förlöjligas av frikyrkliga lärare, och kristendomen trycks ner i halsen på en ändå från lågstadiet.

Att man hinner tröttna på det långt innan man kan få lära sig något intressant, och att allt som någonsin sägs om vår kära statsreligion är positivt är helt enkelt något som de skoltrötta små blonda a-barnen får leva med.

Kristendom, om Sverige-folkpartiet får välja!

Sjukt kreativ

Jag kom på en så jävla bra spelidé! Så här är det: man är en haj som har fått alla sina fenor avskurna av en ond japansk kock, som har tänkt koka soppa på skiten. Men utan fenor kan man inte simma! Så man kommer till den magiska hajen, som söver en och gör att man kan glida runt i ett drömlandskap och leta efter sina fenors själ, men är jagad av den onde kockens sinnesjuka gud, som kastar tomater, morötter och sjögräs efter en! Då måste man simma och hoppa och skit och så om man hoppar tillräckligt högt så kommer man ut i rymden, där man måste köra en bil på månen och hoppa över kratrar och undvika rymdvarelser som är gröna! När man kommer till slutet av den banan så blir det krig, så då måste man kriga! Sen hittar man kanske lite fenor, så då kan man simma runt i kriget och skjuta på ubåtar, fast om man blir torpederad så dör man, och då vaknar man upp och inser att man inte kan simma, så då blir man deprimerad och måste gå till psykologen! Men psykologen är en psykopat som ställer skitkonstiga frågor om ens föräldrar och ens sexuella läggning och hur man minst av allt skulle vilja bli dödad! Det visar sig att psykopatologen är den onde kockens bror! Men då får man hjälp av en apa som är skitsöt och ger man honom bananer så får man bonus, dubbelt så mycket poäng! Men får man ingen bonus så gör det inget, för man kan alltid börja om igen och testa att ge honom bananer igen. Om man ger honom morötter så blir allt helt flippat och så blir det en massa tunnlar med psykedeliska mönster på väggarna, och så är det en massa minigames som man inte klarar, där man ska äta piller, eller åka ubåt, eller springa skitfort och vinna OS-guld för att man slår Carl Lewis på 100 meter i OS i Los Angeles 1984. Men om man klarar mindre än 3 av minispelen så åker man ut, men då kan man kvala tillbaks in i spelet genom att skriva shell-scripts skitfort. Sen blir det som ett metaspel där disketten med spelet har kommit bort, så det finns inget spel, utan man bara drar runt och letar efter disketten hemma, och till slut hittar man den under sin dator. Eller om det är ett TV-spel. Det kan finnas olika versioner. Fast är det en cartridge så vete fan vad som händer! Om man flippar ur totalt så får man ett extraliv, men då måste man akta sig extra mycket, för det dyker upp en massa pajsare som man inte vet vad fan de är ute efter! Tiltar man så skakar hela spelet utav bara helvete och sen helt plötsligt blir det skittråkigt, och allt går ut på att bara inte tröttna, men sitter man igenom flera timmar eller dagar eller veckor av monoton skit med bara bruna texturer så kommer man till sista banan, och det är där skiten verkligen lyfter! Där är det som att allt händer på en gång, och man förvandlas till en massa olika grejer hela tiden och måste använda en massa olika verktyg på skit-originella sätt som inte är ett dugg intuitiva och naturligtvis blir det krig igen, så att man måste kriga som fan, typ kriga för sitt liv! Det finns egentligen inget sätt att klara sista banan, förutom möjligtvis att meditera eller göra yoga eller något så att man når insikt om hur meningslöst det är, och det är då man inser hur man ska lösa den sista gåtan. Fast även den är omöjlig! Sen mår man bara dåligt och skär sig i handlederna för att man har bränt en massa tid på ett dataspel och tänker "Vad fan, jag ger det en chans till" och gör man det så kommer man till slutscenen där man helt utan förklaring har fått tillbaks sina fenor, simmat runt en massa i havet och startat ett företag där man säljer begagnade Kalle Anka-tidningar till havsdjur och så blir man rik och flyttar till Beverly Hills och blir ihop med hon som spelade Kelly i Beverly Hills. Sen är det som att man flyttar in i TV-serien och blir polare med Brandon, men just när allt verkar bli perfekt och man får komplimanger av honom för att man har en snygg frisyr så upplöses hela verkligheten i atomer och universum återskapas i en typ av inverterad eller kanske uppochnedvänd Big Bang, och så börjar allt om på nytt. Fast andra gången är det inte alls som första gången, för handlingen är icke-linjär, och man battlar mot goblins, dvärgar, alver, enhörningar, robotar, orcher, hobbitar, spöken, enorma katter, råttor, spindlar, ankor, exploderande lik och andra sådana fantasy-varelser som inte finns i verkligheten. Allt går ut på att få så många hit-points som möjligt. När man har flest hit-points av alla som någonsin har spelat spelet så kommer man till den riktiga slutscenen, för den första var bara en dröm eller något, och där vet jag inte riktigt vad som kan hända, men jag hoppas att jag kommer på ett svar på det, för då tror jag att Electronic Arts eller Illusion Labs kommer utveckla spelet och jag kan spela det på min iPhone på väg till jobbet, trots att jag går till jobbet och så kommer jag bli ofantligt rik och äta en massa fet mat och bli skittjock och skaffa långt skägg, hästsvans, solglasögon och en lång, svart läderrock och bara glida runt och vara skitdryg och kalla de som spelar mina spel och bloggar och twittrar om hur cool jag är hela dagarna för köttbullar. Frågor på det? Du ska veta att jag har jobbat i spelbranschen, så jag har fan koll på vad jag snackar om.

Mat som är dum i huvudet

Plötsligt slog det mig: jag gör alldeles för lite saker som är helt dumma i huvudet! Jag borde göra mer saker som är helt idiotiska! Jag vill helt enkelt ha lite mer CP i mitt liv. Eftersom jag höll på att laga mat när jag fick min insikt så insåg jag att jag borde laga mat som är helt dum i huvudet.

Igår kväll gjorde jag ett första experiment med mat som är helt dum i huvudet. Det blev inte helt lyckat, men jag är nybörjare och kommer nog bli bättre på det med tiden. Här är receptet:

Blanda följande i en kastrull: fyra plommon-tomater, en liter vatten, en rejäl sked keso, två påsar Lipton red tea, en matsked skånsk senap, salt, peppar och gurkmeja. Koka skiten i två timmar. Servera i djup tallrik, med lite olivolja.



Tyvärr blev det inte helt lyckat, det smakade rätt okej, sådär som det lätt gör om man kokar en soppa i ett par timmar. Men jag lärde mig ett viktigt CP-trick: keso som kokats i två timmar får en härligt gummi-artad konsistens. Där har jag något att bygga vidare på!

Katatoni

Förklaringen är att vi på Sputnik-redaktionen ända sedan valet diskuterat hur resultatet bör betraktas, utan att kunna komma överens. Diskussionens vågor har gått höga, men ett vetenskapligt perspektiv har hela tiden hållits. De mer anarko-sataniskt lagda har hävdat att de nazistiska partiernas framgångar är bra, för att "de är evil och det här hjälper oss att do darkness". De klassiskt humanisterna har istället antingen tagit livet av sig eller gått med i Facebook-grupper mot rasism. Eller vafan, jag skämtade bara, vi bryr oss inte om sådana världsligheter som valresultat. Feck off!

För ett mer djuriskt Sverige

Nu när valhetsen går in i sin allra mest hetsiga fas, den så kallade "slutspurten", så tänkte jag ta tillfället i akt att avhandla det mest svårtolkade budskapet: kristdemokraternas. På affischerna så stirrar han vad han nu heter (du vet, deras motsvarighet till Jimmie Åkesson) olika vilda djur i ögonen, och så står det "Ett mänskligare Sverige".


Man kan se det på olika sätt, t.ex. att tjuren (eller vad fan det är, någon bondlurk kanske kan messerschmitta in det korrekta svaret i en kommentar) representerar Satan. Kanske det, horn har han i alla fall. Men jag tror snarast att det handlar om en annan aspekt av den kristna religionens kärleks-budskap: att djur är en råvara som man kan behandla hur man vill. Med "mänskligare" (hade det varit för knöligt att säga "mer mänskligt"?) menar man mer humanistiskt, d.v.s. mer betoning på alla människors lika "värde" och andras obefintliga "värde".

På detta borde de kunna locka till sig en och annan jägares eller bondes röst, men för de allra flesta så tror jag att sämre behandling av djur är en ganska oviktig fråga. Kanske förklaras hela grejen i något twitter-meddelande eller någon status-uppdatering på Facebook, som var vad som skulle avgöra det här valet. Tydligen så blev det inte så och jag uppmanar er alla att försöka påminna er om vem som tvärdissade sociala medier i valrörelsen redan för aslänge sedan. (Ledtråd: det korrekta svaret är "Det var du Linus, du är så jävla awesome").

Och så.

Nya kemiska dödsknarket får dig att älska alligatorer!

Jag fattar inte vad som hände med Google Wave, tröttnade de på det? Det var som att det hade kunnat bli nästan sådär coolt som de hävdade från början, men sen floppade det och de la ner skiten. Varför? Jag misstänker att de kommer lansera det igen under ett nytt namn, när de ha fått fram något som är bra.


Jag tycker att Jever Fun, den alkoholfria Jevern, har ett väldigt, väldigt roligt namn. Det är roligt på så många sätt. Den heter "Fun", och det är roligt. Det är som en omvänd paradox, eller en kort rekursion. Vad kallas det när något är självbeskrivande på det sättet? Den vanliga Jever heter bara Jever, och Jever Fun får det att framstå som att den inte är rolig. Eller menar de att det är en lustig idé med alkoholfri öl? Jag skulle kunna prata om det här i timmar, men jag känner att det är mindre viktigt än att informera om jod, så jag låter bli.

Bloggers förslag på "etiketter" (det heter "taggar" på svenska, okej?): skotrar, semester, höst.

På Dr. Vectors "Made in Italy - The Best of Guillermo Blanco" finns låtar som "Top Gigolos", "Time for Tennis", "M-m-music", "Dragonlove (macho mix)" och "R.O.T.O.R. After Dark". Perfekt för en lördag förmiddag som känns som söndag.



Om du vill lära dig objektorienterad programmering med Smalltalk och inte kan engelska, så finns det en bok på svenska att ladda ner här: Objektorienterad programmering i Smalltalk av Björn Eiderbäck, Pär Hägglund och Olle Bälter. Ett mycket fint exempel på svensk universitets-baserad data-kultur, med mycket sådant där språkligt finlir, där man skriver alla orden på svenska, snarare än ungefär hälften.

Dagens skräppost

Idag fick jag brev från tre partier: Krist-, Social- och Sverige-demokraterna.

Kristdemokraterna värnar om familj och företag. Socialdemokraterna värnar om trygghet och välfärd. Sverigedemokraterna ovärnar om invandrare och brottslingar.

Ingenting väcker den minsta uppmärksamhet. Alla säger precis vad man förväntar sig. I nyheterna pratas det bara om valet. Varför? Alla säger precis vad man vet att de ska säga. Om man följer nyheterna tillräckligt noga, tappar man då perspektivet så mycket att man tror att det som sägs faktiskt är nytt? Blir det oväntat att sossarna vill ha välfärd och moderaterna ekonomisk utveckling? Att sossarna vill höja och moderaterna sänka skatten? Att högerpolitikerna tror att utbildning går ut på att förmedla kunskap? Att vänsterpolitikerna tror att man får mer skatteintäkter genom att anställa fler i stat och kommun?

JAG VET INTE! LÄMNA MIG I FRED DÅ!

Mer valfläsk

När man talar om trollen så kommer Skånepartiets valpropaganda som ett brev på posten. Samma dag som mitt röstkort. Kan det vara ett tecken? Är det Skånepartiet jag ska rösta på? På framsidan finns en bild på Mona Sahlin iförd slöja, och texten "SKA MONA BESTÄMMA ÖVER SKÅNE? Mona Sahlin har frivilligt tagit på sig den islamiska slöjan. Ett självständigt Skåne blir oåtkomligt för Mona."


Aha, så även i detta val kämpar Skånepartiet för det värdiga målet att frigöra Skåne från Sverige. Lockande! Vidare kräver de att "islam avlägsnas som ideologi", att reaktorerna i Barsebäck startas igen, att elever inges respekt för lärare och andra vuxna, fler poliser, skatterna sänks, att spårvägssatningen i Malmö stoppas, att hemspråksundervisningen upphör och att "gängkrigen bemöts med utvisningar".

På framsidan står det även "Läs brevets insidor, i massmedia är det tabubelagt!" Det kanske det är i massmedia, men här på Sputnik-bloggen får alla minoriteter komma till tals, även gamla rasistiska sur-gubbar från Skåne! Samtidigt känns det inte direkt som att de som politiskt parti är i minoritet som invandrings-fientliga, där är de i gott sällskap med Sverige-demokraterna, Krist-demokraterna, National-demokraterna och andra grupper som är demokratiska, även om det inte står så i namnet, t.ex. Folkpartiet.

Valfläsk

Snart är det val, så jävla roligt! LO skulle hävda att det är rena motsatsen till dunderdumt eller megafel. När det nu är demokrati en gång vart fjärde år så ska man passa på att utnyttja sina rättigheter. Det finns en massa partier att välja på och det är inte lätt att veta vilka man ska rösta på. Den gamla goda strategin är att rösta på ett av blocken, antingen Mona-gänget eller Konspirationen. Ett mer modernt val är att fundera kring de mindre etablerade partierna.

Sverigedemokraterna är mer populära än någonsin, och inte undra på det, när de stoltserar med en partiledare som ser ut precis som han i KD, fast kanske lite bonnigare. De ligger liksom och vibrerar runt 4-procentsspärren, så det är lite spännande att se hur det ska gå. De har nyligen lagt upp en fin liten film på sin hemsida, som berättar vad valet handlar om. Antingen så lägger vi pengar på pensionärerna eller på invandrarna. En flock kvinnor i burka springer förbi en stackars tant med gåstol och kommer först till pengarna. Hu!

Ett annat intressant alternativ är Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI. Pensionärer är ivriga röstare, men röstar inte så ivrigt på SPI. Kan det vara för att de är lika gammaldags som sin webbdesign? Eller för att pensionärer är för konservativa för att rösta på något så nymodigt som ett parti som inte fanns på den gamla goda tiden? Kan kanske SPI-Posten, det officiella organet för Malmö-avdelningen, locka fler att rösta? Ja, kanske, men knappast mig. Humor räcker liksom inte hela vägen. För er som inte fått ett exemplar så drar jag några citat:

• Etablerade gäng, familje- och släkt konstellationer med invandrarbakgrund, löst sammanhållna gäng av ungdomar utan större framtidsutsikter, beväpnar sig på olika sätt för att uppnå den "respekt" de inte kan erhålla på annat sätt. Mottot är: Kan man inte vara bra bland de bästa får man bli sämst bland de sämsta.
  
• Varför säger man att gangsters är hårdkokta när de i själva verket är råa?
  
• Av en tillfällighet kom jag 1990 i kontakt med Sveriges Pensionärers Intresseparti. Efter att ha studerat program och övrigt material beslöt jag att gå med i partiet. Vad som tilltalade mig mest var kampen för äldres rättigheter och den redan då felaktiga flykting- och invandrarpolitiken.
  

Kanske att en möjlighet för dessa båda partier vore att köra valsamverkan? De verkar ha så mycket gemensamt. Vill de ha lite extra drag under galoscherna så borde de slå sig ihop med Skånepartiet också.

Reklam

Jag väljer att visa den här bilden som den är, utan vidare kommentarer:

Prata lite

Jag läste den här boken som heter Coders at Work, där Peter Seibel intervjuar stjärn-programmerare. Den är stundtals ganska tråkig, stundtals ganska rolig. Första intervjun, med Jamie Zawinski, är mest tråkig, fast det är intressant att höra hur Netscape kördes ner i skiten av ledningen. Brad Fitzpatrick, som startade LiveJournal, var mycket roligare. Sen blir det mest en massa gamla gubbar (och en gumma). De flesta har vunnit Turing-priset och började programmera på 50-talet, eftersom det råkade finnas en IBM-dator på deras high school. Därför har de lite annorlunda perspektiv på saker mot vad man är van vid, och kan säga ganska udda grejer. Och de har inte nödvändigtvis så mycket koll som man skulle kunna tro, vilket någon också beklagar sig över. På 70-talet kunde man fortfarande förstå hela systemet man jobbade med, nu jobbar man mot web services och använder hundratals libbar som andra skrivit, som man inte kan ändra i om man skulle vilja.

Jag rekommenderar, men inte på ett översvallande sätt.

Kusinen från landet

Är jag taskig om jag kallar Agile för Leans kusin från landet? Eller Scrum för Kanbans? Det är väl inget fel på landet? Sure, folk luktar dynga, lyssnar på Basshunter och kör traktor, men vi behöver fortfarande jordbrukare för att påminna oss om vårt förflutna och för att slänga EU's budget på.

Scrum var säkert bra för 15 år sedan om man var van vid att ha 2 års releaser-cykler där allt var planerat på förhand. Eller fortfarande idag, i samma situation. Och ofta kan det säkert funka utmärkt att bestämma sig i förväg för vad man ska göra under de nästa tre veckorna, men det är svårt att se poängen. Varför ska man egentligen göra skillnad mellan produkt-backloggen och sprint-backloggen? Eliminera sprint-backloggen och du närmar dig Kanban. Eller strunta i det och kör dina små vattenfall.

Och behöver man kunna hantera saker som dyker upp under en iteration så får man använda workarounds, som att planera in slack för just sådana situationer. Men hela förplaneringsidén är stendöd för mig. Att sätta story points och mäta hastighet känns bara som ett dummare sätt att mäta flöde.

Jag ville bara ventilera lite.

Kära Skånetrafiken

Är det verkligen rimligt att det ska vara fyra pers före en i kön till biljettautomaten och att det tar nästan 10 minuter att få sin biljett?

Är det rimligt att det tar flera sekunder innan man får någon form av feedback när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att det dyker upp en muspekare när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att hela köpet avbryts om man vill ändra en siffra när man skriver in PIN-koden för kortet man betalar med?

Är det rimligt att det tar 10 steg att köpa en biljett?

Med senap på

Jag tänkte bolla en affärsidé med dig, om det är okej?

Bakgrund: till exempel Alice Tegnér har skrivit en sjuk mängd barnvisor och säkert dragit in bra med pengar på det. Men problemet är att de börjar bli ganska gamla och inte formar de små barnens världsuppfattning på ett bra sätt. Barnvisor handlar typiskt om sotare och/eller bönder, inte om HTML-programmerare och/eller kärnfysiker.

Min idé är att ge ut en bok med barnvisor som har uppdaterats för den nya tiden. Ta till exempel gamla goda "Köp varm korv":

Köp varm korv
Köp varm korv
Köp varm korv med senap på

Typiskt gammaldags bullshit som det är svårt för barn att relatera till nu för tiden. Men kolla in min upphottade 2000-talsversion:

Internet
Internet
Internet med senap på

Vad tror du?

Ett as till gympalärare och så hon Wetterstrand

Jag tycker lite synd om Raymond och Maria som blev en sådan klassisk one hit wonder. De var mycket mera intressanta än de flesta andra som gör hit-musik. De lyckades till och med göra folk upprörda, eftersom det var lätt att tolka deras texter som att de såg ner på folk som bor i radhus. (Vill man verkligen ses ner på för att man bor i radhus så är det bättre att titta på Grotesco.)

Men de sa inte åt dig att skämmas för att du handlar på Hennes och Mauritz eller jobbar som säljare. Det de sa var att de undrade om det inte fanns något mer. Var finns substansen som faktiskt ger livet mening? Jobbet, livet, äktenskapet, det är bara kulisser. När man är liten så är världen magisk, sen sugs man in i konventioner, traditioner, vett och etikett.

Civilisations-kritik skulle man kunna kalla det. Ibland känns det nästan som om de håller på att trilla ner i diket och bli kristna, men vi får hoppas att det inte går så illa. De känns på något sätt som ett Knutna Nävar för 2000-talet: ingen Stalin som tar hand om dem, men samma proggiga kyla. Vad finns det över huvud taget nu för tiden att hålla fast i? Ekologisk diesel? Feng shui? Piratpartiet? Allt det där låter bara som mer kulisser.

De har helt enkelt substans, i motsats till mycket annan skitmusik som idioten lyssnar på när han är full.

CEnhet

Jag ville använda unit-tester till ett Cocoa-projekt.

Dum som jag är så gjorde jag ett nytt försök med OCUnit, vilket jag skrivit om tidigare. Jag vet inte varför jag ens brydde mig. Det suger inte bara för att Steve Jobs har bestämt att man ska använda det på ett idiotiskt sätt, utan även för att det saknar dokumentation, saknar ett uppenbart sätt att köra sina unit-tester programmatiskt och presenterar sina resultat på ett dåligt sätt.

Nästa steg var att testa med Google C++ Testing Framework, som vi kör på jobbet. Det funkar ganska exakt som man vill att det ska göra, letar automatiskt upp ens testfall, kör dem och ger vettig output. Google Test är dock C++, och även om det går bra att blanda C och C++ så ska man tydligen inte försöka blanda C, C++ och Objective-C. Nitlott igen.

Samtidigt som Björn Skifs och Arne Hegerfors hoppade fram och vrålade "TREDJE GÅNGEN GILLT" i örat på mig (det piper fortfarande), så drog jag ner CUnit. Jag säger som Neal: "Aaaaah..." Det är lite mer jobb än med Google Test, eftersom C inte har RTTI, så man får snällt registrera sina testfall, men det som är trevligt med CUnit är att det går att använda på ett vettigt sätt. Och med lite snabbt hopkokad hjälpkod så är den extra ansträngningen för att registrera testsviter och testfall minimal.

CUnit får 3 sälar på den grönländska betygsskalan.

1984

1984 var det OS i Los Angeles och Carl Lewis tog fyra guld, men det var inte det jag hade tänkt prata om. Jag funderade på det här med det fria samhället där friheten steg för steg inskränks, tills man har övervakningskameror installerade i hemmet för att se till så att man inte gör något dumt.

I Sverige gillar man noll-visioner. Ingen ska behöva dö i trafiken. Inget barn ska behöva utsättas för sexuella övergrepp. Men om man skulle hantera noll-visionen för döds-olyckor i trafiken som man hanterar barnporr så skulle man väl typ behöva förbjuda privat-bilism. Eller åtminstone alkohol. Noll-visionernas snällhet doftar av religiös och politisk extremism.

Enligt Peter Englund så hade vanliga, renrasiga tyskar det ganska bra i Hitler-Tyskland. Så länge man inte gjorde något oövertänkt så kunde man sitta i sin TV-soffa och ta det lugnt. (Tyskland var sjukt hitech på den tiden, typ sådär som Japan är idag.) Åtgärderna mot judarna var för tyskarnas bästa och de som hade rent mjöl i påsen hade inget att frukta.

Den som har rent mjöl i påsen har aldrig något att frukta, vilket är det som är så jävla bra med att ha rent mjöl i påsen. Har man istället rent heroin i påsen så har man förverkat alla sina samhälleliga rättigheter, och är det ren dynamit man ens funderar på att bära runt så förtjänar man inte ens det som FN kallar för mänskliga rättigheter. Och om de som tittar på kamerabilderna av vad som försigår i ditt hem bara har tystnadsplikt så är det säkert värt det om vi kan få tag på en terrorist eller pedofil då och då.

Men det man undrar är hur långt det kan gå innan folk reagerar. I den nazistiska romanen "The Turner Diaries" så är det bara den nazistiska eliten som gör väpnat motstånd när de förtrycks av judarna och deras svarta lakejer. Vanligt folk sitter kvar i TV-soffan, mätta och nöjda. Hur viktiga är egentligen våra friheter? Om demonstrationsfriheten skulle tas ifrån oss med förevändningen att upplopp hotar säkerheten, hur skulle debatten se ut? (I praktiken skulle man inte behöva ändra grundlagen, det är bara att steg för steg ge färre tillstånd.)

Och när är det man säger "Nu får det vara nog"? Det känns lite löjligt när liberal-piratistiska bloggosfären börjar tjata om 1984 så fort någon inskränkning av internet-anarkismen klubbas igenom. Men när slutar det kännas löjligt? När kommer du och jag börja prata på det sättet? Eller kommer vi helt enkelt vara nöjda så länge det är värre någon annanstans? Typ i USA där de äter skit och tycker att Hollywood-filmer och Britney-musik är konst och att republikaner inte är ödlor från rymden?

Big Chill

Nu är jag tillbaks från England. Där var det soligt och fint och man fick gå på festival och lyssna på Explosions in the Sky (ur form, lät som på skiva), Theo Parrish (jag var ur form, sämre än på skiva) och Lol Hammond (obeskrivlig). Här är några bilder:


Christian tycker tydligen att det är sjukt roligt att packa in grejer.


Så här gör man när man är på festival: man sitter i gräset framför en scen och dricker öl, läsk eller vatten.


Så här gör man när man är på festival: man är ett barn som bygger sig en insektsdräkt och paraderar förbi curry-skjulet.


Neal på taket till sin campervan, stolt som en tupp.

Norberg 2010

Vi åkte bil. Det gick bra. Sen tog batteriet i min telefon slut.

Vi drack öl och vin och sprit. Det gick bra. Johan dök upp. Henrik, Natasha och Jens dök upp. Det regnade horizontellt. Partytältet var ett genidrag. Utan det hade vi suttit i våra tält i två dagar.

Vi fortsatte sitta i regnet. Hecate värmde oss med ett stört uppträdande. Niklas och Kim dök upp. Anders och Raquel dök upp. Johans stol gick sönder. Jag hade svårt att sova. Petter sålde öl.

Plötsligt dök solen upp. Det var bra. Labelable var kul. Pizzan var god, men meningarna gick isär om pizza-salladen. Zabutom var bra. Jag sov mig igenom en noise-konsert. Sen sov jag i tältet.


Vi åkte bil. Det gick bra. Det var varmt. Vi åt på McDonalds. Vi drack kaffe på Statoil.

Det var lika bra i år som förra året, fast jag hade högre förväntningar. Det var sämre väder. Det var mindre bas i Mimer. Tiden stannade inte.

Ögonblicksbild

Imorgon: Norberg.

Idag: Tvätta kläder, packa pappas kappsäck.


Igår: Bra drinkar på Carib Creole.

Konsert-upplevelse

Idag var jag på hardcore-konsert på Debaser. Jag gick dit för att se Kvelertak, som spelade först, men när vi kom dit, vid åtta, så höll de på att bära ut sina instrument. Fail. Gaza var lite sega i början, men kom igång rätt snart, och under sista låten röjde de järnet. Kylera var stoner, punk och lite stadion-rock, med sina två trummisar. När tjejen sjöng var det ganska tufft ibland, när killen med det stora, burriga håret sjöng så kändes det lite utstuderat "vi vill vara Black Sabbath, fast 40 år för sent". Converge hade en riktigt showig sångare, som det sprutade kaskader av svett och saliv om, men musik kändes lite "blaha, vi spelar hardcore som fan, fan vad vi är hardcore, nu kör vi en hardcore-låt som är jävligt hardcore". Bra grejer antagligen, men inte speciellt engagerande.


Folket som var där kändes inte så värst hardcore, antagligen var de amerikanska banden lite för fjolliga för riktiga sluskpunkare. Och antagligen så går inte riktiga punkare på Debaser, oavsett vilka som spelar. Rätt mycket crediga t-shirts däremot: Venom, Agoraphobic Nosebleed, Terrorizer etc.

Vad jag kan minnas från när jag var på någon hård spelning senast så brukade man känna sig rätt överkörd efteråt, det här var mest lite trevligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal. Oh well.

Buggchocktävlingen, del ett: Agans

Det pratas alldeles för lite om debuggning och hur man gör det på rätt sätt. En utvecklare kan lägga halva sin arbetstid på att leta buggar, men i skolan får man inte lära sig ett skit om det. Det finns en miljard böcker om programmering, men bara en handfull om debuggning. Man får lära sig det själv, bäst det går. Under de senaste åren har det i alla fall dykt upp ett par böcker, och för ett par veckor sen köpte jag fyra stycken, som jag tänkte berätta lite om. Den första skummade jag igenom idag: "Debugging. The 9 Indispensable Rules for Finding Even the Most Elusive Software and Hardware Problems" (puh) av David J. Agans.

Agans är gammal som gatan, och har en massa erfarenhet. Boken är smockfull av vad han kallar "war stories"; berättelser om buggar han stött på och hur de har fixats. Ibland blir det för mycket exempel, de bryter ner berättandet, ungefär som om man använder för mycket citat. Samtidigt är texten lättsam och boken är föredömligt kort. Jag gillar att han inte gjort ämnet onödigt tungt och vetenskapligt. Det som behövs i en debugging-bok är att lära ut de grundläggande principerna på ett sätt som gör att så många som möjligt kan tillägna sig dem. Där gör han ett väldigt bra jobb och får med det mesta.

Ett problem jag ser är att han är aningen för old school. Många av exemplen kommer från hårdvaru-design långt tillbaks i tiden, där det varit ett stort företag att få igång utrustning för att kunna observera problemet. Därför är en av hans 9 regler "Don't think but look". Det är ett vettigt råd i situationer där det är bekvämare att luta sig tillbaks och fundera runt problemet, än att gå in och observera. Vad gäller debuggning av mjukvara idag så skulle jag föredra den motsatta regeln: "Don't look but think". Det är alldeles för enkelt idag att dra igång sin debugger och sätta breakpoints och steppa runt. Man tittar med mikroskop, utan att kunna se sammanhanget.

Förutom just det så är jag entusiastisk. Han får med nästan allt jag tycker är viktigt, och boken är lättläst och tillgänglig. Han kanske kunde låta lite mindre skrytsam när han på slutet hävdar att läsaren nu är mycket bättre på att debugga än tidigare, men i de flesta fall har han antagligen rätt. Agans ligger bra till i Buggchocktävlingen!

Förståelse

I förmiddags var jag och köpte en kaffe med mjölk på närmsta Wayne's Coffee. Han som gjorde kaffet var ny och hade inte lärt sig vissa grundläggande färdigheter, som att vara artig mot kunder och att tillreda kaffe på bästa sätt. Jag tänker inte säga mer om service-grejen, men det är uppenbart att det är väldigt få ställen där man bryr sig om att försöka lära ut service. Det som störde mig lite mer var att han inte torkade av det här röret som man skummar mjölken med (berätta gärna för mig vilka gångbara facktermer som finns) varje gång han använt det.

Jag är säker på att någon berättat för honom att han skulle göra det, men att han inte ser poängen med det. Han tycker att det är bättre att göra det då och då, för att effektivisera. Men han kommer nog inse poängen ganska snabbt, eftersom mjölken torkar fast ganska snabbt och det kommer bli mera arbete för honom.

Så småningom kanske han också kommer inse den andra poängen med att göra det: petiga kunder tycker att det är ohygieniskt att inte hålla på sådan grundläggande renlighet. Antagligen kommer han upptäcka det någon gång när han själv köper kaffe någonstans av någon som gör likadant.

Och ändå tycker politiker att det är viktigare att sätta upp kunskapsmål, än att sträva efter att lära ut för förståelse och metalärande.

Många taskar

Jag fattar inte den här nya "multi-tasking"-grejen på iPhone. Det finns inget uppenbart sätt att avsluta en app. Istället hamnar den i en dold ficka som man kan plocka fram genom att dubbel-klicka på den stora runda knappen. Vad händer med appen när den hamnar där? Jag har inte en aning. Varför ska alla appar jag någonsin har startat ligga där och fisa tills jag tar mig tid att stänga dem med det lilla krysset, en efter en. Och vad gör det för skillnad? Jag vet inte. Steve, give me a sign!

Musik du borde lyssna på

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!


Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)

void *

nu vare väl länge sen jag skrev här
men jag har väl inge å säga
va ska ja prata om
return null

Diego Borg

Det är svårt att inte tycka synd om Diego Maradona, denna Argentinas egen Björn Borg, i ett ögonblick som detta.

Blogg nummer 800: ord på k

Eftersom det är någon typ av jubileum igen, så firar vi på Sputnik-redaktionen genom att lista ord som börjar på k, och som illustrerar bokstaven k's både aggressiva och fyrkantiga karaktär, men även dess föränderlighet, som gör den till något av en joker i alfabetet:

kackerlacka
Kafka
kapitel
kartong
kassettbandspelare
Kastrup
kategori
KD
KDDI
kenya
kimchi
Kina
Kjell
KKK
knark
knaster
kolonialism
kommunism
konservatism
konsum
kontorslandskap
kontrovers
Korea
kosmologi
kraftwerk
kravall
kriminalitet
Kristus
kronisk
krukväxt
Kröb
kuk
kultur
kungahuset
kylskåp
kärlek
Köln
könsroll
kött

När vi läser igenom listan så diskuterar vi bokstaven k's nationella karaktär, och kommer snabbt överens om att om det är så att den hör hemma i ett visst land, så bör det vara i Tyskland. Även Polen nämns, men röstas ned.

I sportens värld, var hör bokstaven k hemma? Är det i rugbyns leriga, håriga högar av svettiga män, eller i hästpolons borgerliga knastrighet (tänk tänder som krasar sönder i kollisionen med en klubba), eller kanske i en hårdför match fullkontaktskarate? Vi vet inte. Är bokstaven k över huvud taget sportig? Meningarna går isär.

Här börjar diskussionen kännas så inträngande i världens själva väsen att vi blir besvärade och oroade. Vi går vidare.

Åk till Norberg för fan!

Norbergsfestivalbloggen uppmanar mig att posta deras poster på min blogg, och jag är väl inte den som är den...

Eller är jag det? Vadå "den"? Är det något fel på att vara "den"? Jag vet inte. Whatever. Bra festival. Åtminstone förra året.

Japan

När jag var liten bodde det en man i en liten stuga på andra sidan skogen. Han kunde inte förstå hur ett så högteknologiskt land som Japan kunde förlora en straffläggning.

Xcode 4

Jag tittade igenom en WWDC-presentation om Apples utvecklingsverktyg (allt från WWDC 10 finns på iTunes), och Xcode 4 verkar kunna bli the shizzle, jämfört med Xcode 3 som är typ scheisse:

- Ett fönster. Inte tusen fönster. Ett fönster. Steve Jobs har uppfunnit the one window application. Hurra för Steve Jobs!

- Interface Builder finns integrerat i Xcode. I det enda fönstret. Man kan se dem samtidigt, man kan dra outlets och actions från buildern till källkoden.
- LLVM tar hand om kod-komplettering och att berätta för en när man stavat fel till saker. På demona ser det fett ut, hur det ser ut i verkligheten vet jag inte. Man blir lite orolig när presentatörerna står och säger positiva saker om hur bra editorn i Xcode alltid har varit, medan jag själv tycker att den är pinsamt långsam ganska ofta.
- De har gjort något åt svn-stödet, och förhoppningsvis fått det att funka. Och lagt till stöd för git. Och en diff-viewer med timeline. Och i motsats till t.ex. Versions så ska de tydligen ha stöd för både branch och merge. Förhoppningsvis på ett sätt som är användbart, snarare än som i Tortoise, där merge-funktionaliteten är så kryptisk att man ändå blir tvungen att göra det från kommando-raden.

- En ny debugger, LLDB. De sa mest att den är snabbare än gdb, jag hoppas att den har mer att komma med, t.ex. debuggning av optimerad kod.


Jag sa så sent som för någon vecka sedan om Xcode att det är uppenbart att det har utvecklats helt utan inblandning från Apples legendariska interaktionsdesigners. De verkar ha kallats in till Xcode 4. Att basera vyer på filter/sökningar känns ganska mycket mer 2000-tal än statiska hierarkier. Däremot antar jag att mindre sexiga delar av UI:t, som t.ex. projektinställningar, fortfarande är en enda röra. Jag skulle vilja se en kompetent interaktionsdesigner stoppa det i sin crack-pipa och röka.

Sen vill jag inte hypea det här för mycket innan jag har testat själv, det som visas i presentationen är bara den yttersta ytan . Ingenting sägs t.ex. om sådant som sub-projekt, som antagligen kommer fortsätta ofunka även i Xcode 4.