ptrmn + bsblt == true

ptrmn grävde sin grav där han stod. Men alla blev lurade, för det var ingen grav, det var en hemlig gång som gick till hans hemliga studio. I studion fanns inte Basia Bulat, men väl en fin liten sång av henne, som hette I Was a Daugther. I sin hemliga studio hade ptrmn en hemlig apparat. Han matade in Basias sång i ena änden av den hemliga apparaten, och i andra änden kom det ut en omgjord version. När ptrmn, likt en zombie, stönande och lätt rutten, grävde sig upp ur sin grav, så hade han i handen en ogg. Den ville han dela med världen, eftersom världen ofta delade med sig av oggar och mp3or till honom, så han laddade upp den här. Funky, yo!

Kimchibloggen, dag 666

Under de senaste dagarna är det många som har varit på mig och bett mig ge en uppdateringen om kimchi-situationen. Den förra laddningen kimchi är uppäten, så just nu står jag utan, men nästa dos står på lagning och kommer tuggas på framåt helgen någon gång.

För att ankyta lite kimchi-temat, så kan jag berätta att jag idag intog lunch på Govindas, trots mina reservation mot Hare Krishna. Maten jag fick var ganska bra. Inte speciellt intressant, men bättre än vad man får på en genomsnittlig indisk restaurang här i stan. Precis som alla indiska restauranger jag någonsin ätit på så led dock även denna av en total brist på kimchi. Detta i motsats till alla koreanska restauranger, där det alltid har funnits kimchi att tillgå. Alltså: Korea mot Hare Krishna 1-0.

CP-Linux

För några år sedan var det någon typ av nyhet om en Linux-distribution av och för kristna (man skulle till och med kunna kalla det för en kristen Linux-distribution, tror jag), där demoner kallas änglar istället. I övrigt vet jag inte vad skillnaden var. Huruvida det var sant vet jag inte heller. Nyss råkade jag skriva "/dev/nyll" istället för "/dev/null" och kom på den lysande idén med en CP-variant av Linux. /dev/null kanske skulle heta /dev/nylle, ls skulle (som i KennyOS) stå för "lethal system call" och boota om systemet, och Open Office skulle köras i bakgrunden hela tiden. Vad man skulle göra med det centrala kommandot cp vet jag inte riktigt.

Fan vad värdelöst det vore. Fan vad ingen någonsin skulle lägga ner någon energi på att göra det här. Och så. Dessutom verkar cplinux.de inte alls vara speciellt CP, förutom att hela sidan är på tyska. Tillägg till CP-listan:

2597. Blogga.

Politick

Utöver arbetet med häpnadsväckande maskiner har jag idag även läst vidare i Anne Applebaums bok om Gulag. Det är en bra bok, men hon dras, som den journalist hon är, åt det raljerande, retoriska, sensationalistiska. Gött. Men förordet, skrivet av akademiledamot Peter Englund, är värre. Bokens ämne är, jämsides historisk utläggning, det klassiska Stalin är värre än Hitler-temat. Fler människor dog. Utrensningarna var lika (eller, enligt herr akademiledamoten, mer) godtyckliga. Som om det vore det som får oss att att se de individer som rantar om Hitlers ondska som upplysta, snarare än som pekoralister. (Eller i alla fall som upplysta pekoralister.) Hur som helst har det inget att göra med korrekt historieuppfattning: hur många Hitler respektive Stalin personligen torterade till döds har ganska lite att göra med hur mycket din genomsnittliga högstadielärare i samhällskunskap kommer anordna temadagar emot personen i fråga. Kanske något att fundera på över jul och nyår?

Fantastiska maskiner, del 1: Bombmotorsåg

Uppfinningens område

Föreliggande uppfinning avser generellt manlighet i krigföring, och avser särskilt en anordning för att bomba och såga i stridssituation.

Bakgrund

I dagens konfliktfyllda samhälle hamnar man ofta i konfliktsituationer som man inte kan klara sig ur utan att ta till extremt manliga åtgärder. Sådana är dock inte alltid möjliga, då utrustning ofta saknas.

Det förekommer att enskilda personer bär med sig handeldvapen, knivar, yxor och i vissa fall även bomber, men dessa förekomster är ojämt utspridda, och det är inte alltid vapen finns till hans då en provokatör dyker upp.

I sådana situationer måste man handgripligen kunna försvara sitt revir med bestämda åtgärder. Exempelvis gäller detta då man handlar kläder, en expedit kommer fram till en för att hjälpa en och man känner sig en aning fjollig. I en sådan situation bör man omedelbart visa vem det är som bestämmer, och att man minsann inte är intresserad av några bögattiraljer.

Kort sammanfattning av uppfinningen

Ett syfte med föreliggande uppfinning är att den ska fungera som vapen i många olika situationer, även i sådana situationer där de flesta skulle tveka att ta till våld.

En fördel med uppfinningen är att den endast kan användas av riktigt biffiga typer (s.k. karla-karlar) och att ingen som använder den kan misstänkas för fjollighet.

Uppfinningen består av ett sammansatt system, bestående av en kraftig, kärnkraftsdriven motorsåg, kopplad till en databas, och med en bomb längst fram.

En fördel med uppfinningen är att den kan användas även till andra manliga uppgiften, såsom att såga ned träd eller lagra information om sand (i den ingående databasen).

[Det blev aldrig något patent, eftersom jag aldrig blev klar med den här texten. Skrivet för 4-5 år sedan, då jag jobbade på ett företag som sysslade med den här typen av innovation. De interna skämten var ofta av manlig natur, och avsåg databaser fyllda av sand.]

Kimchibloggen, dag D

Spänningen var, som de brukar säga (idioterna), olidlig. Kimchin blev hyfsad. Inte direkt bra. Inte helt dålig. Det blev inte riktigt rätt med proportionerna, det är något som fattas i smaken, och det var inte bara chilin det blev för lite av. Nästa gång: mer och starkare chili, pressad lök istället för hackad, death from above och ett skrockande i skymningen.

Kimchibloggen, dag C

Imorgon smäller det, då ska jag smaka av kimchin. Nu är det spännande. Fuck you!

Som förberedelse till avsmakningen imorgon så utvecklar jag mig musikaliskt genom att ladda ner bulgarisk säckpipemusik, japansk gagaku och drone doom.

Nu ska jag sova och drömma om kimchi.

Hur billig är du då, min lille vän?

Radioheads nya skiva får man ladda ner gratis. Ändå väljer folk att ladda ner den från bittorrents. Den här artikeln ställer frågor kring detta beteende som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle kunna uppkomma.

Inte för att jag skulle brytt mig om att lyssna på en ny skiva av Radiohead i vanliga fall, men just det faktum att de valde att göra så här gjorde mig intresserad. Jag letade upp deras webbplats och försökte ladda ner. Det var inte helt lätt, men efter att ha letat mig fram genom en ful och svåranvänd webbplats så blev jag placerad i kö. Medan dettta pågick så letade jag upp en torrent istället. Sen ville Radioheads webbsida att jag skulle fylla i en massa uppgifter om mig själv, där t.ex. telefonnummer var obligatoriskt. Okej?

Först kändes det lite som att Radiohead är down with the kids, men när jag kommit såhär långt och hunnit läsa artikeln ovan så kändes det som att Radiohead snarare var down with the drugs, så jag stängde Radiohead-sajten och väntar nu på att filerna ska komma till mig via bittorrent. Där slipper jag lämna ut min email och mitt telefonnummer till okända människor.

Nästa steg: jag kommer lyssna på tre av låtarna och sedan ta bort dem medan jag mumlar något om trötta jävla gubbrockare. Men vi får se, jag vill minnas att jag då och då lyssnade på Radiohead med viss behållning när jag bodde i Enköping.

Dummare än kungen

Jag föll för hypen igen och testade senaste Ubuntu, släppt för några dagar sedan. "Mistake!", skulle jag pipa om jag vore en karaktär i Bomberman. Det är jag inte, men jag pep det ett flertal gånger i alla fall. Ubuntu gillar inte min dator, och antagligen inte mig heller.

Som vanligt går det snabbt att installera, man ges inga val och kastas in i Gnome när man bootat om datorn. Man kanske väljer att slå på lite grafiska effekter, nvidias egna drivrutiner installeras, fönsterhanteraren dör, X slutar ta emot input och jag bootar om med powerknappen.

Ett par fruktlösa försök att laga skiten senare letar jag upp min Debian-skiva och installerar om det. Vis av tidigare erfarenheter väljer jag att inte låta installeraren hjälpa mig med att installera ett "desktop environment", utan jag tar hand om det själv genom ett ninja-move som i ninja-kretsar kallas "aptitude install wmaker xorg".

Någon gång ska jag köpa en ny dator, en söt liten laptop med intel-grafikkort. På den kanske jag kommer testa att installera ubuntu igen. Eller inte. Vi får se.

Modernt

Idag när jag gick hem så passerade jag en affär som skyltade med att de ställde ut "modern konst". Det känns som om det var ett tag sedan man hörde det uttrycket, och ska man vara petig så skulle man kunna fråga sig om de menar konst som är modern idag eller om det handlar om modernistisk konst. Men jag tror att det som avses är sådana däringa tavlor som inte är fina, ja, man kanske inte ens ser vad de föreställer. Sådant där som var på modet bland konstnärer som var aktiva på den tiden då män hade hatt och mustasch. Jag tyckte i alla fall att det var kul, och om Du inte gör det så kan Du dra åt helvete.

Kimchibloggen, dag 3

Jag tror att det går bra, men kimchin sköter sig ganska mycket själv. Dagens arbete bestod i att ställa in burkarna i kylskåpet. Igår kväll luktade det vitlök om den något mindre täta burken, idag luktade det mera som surströmming. Jag tror att succén kommer bli total. I will prevail and wade in the blood of my enemies.

Nerspolat

Om jag förstår Naseer rätt så är det verkligen slut på Synergenix nu. Den tidiga historien känner jag inte så bra, men företaget hade en storhetstid runt 2003, när Sony Ericsson levererade populära telefoner med mophun integrerat. Sen fanns det säkert möjligheter, men försöken att bredda verksamheten och göra allt möjligt, utan att vara bäst på något, var inte speciellt lyckade. När jag började jobba på Synergenix så hade de nyligen köpts upp av ett amerikanskt katastrof-gäng som hette Kayak. Efter ett namnbyte (Blaze var inte bättre än Synergenix) och diverse misslyckanden så höll företaget på att gå omkull. Jag slutade i den vevan, sen köptes Blaze, eller åtminstone den svenska delen (jag är inte insatt) upp av casual-jätten Oberon, mophun las ner och nu har de tydligen tröttnat på sin lilla svenska utvecklingsstudio och bestämt sig för att lägga ner den.

Tänk så bra det hade kunnat gå, med tanke på hur coolt mophun faktiskt var, även efter att Sony Ericsson gjorde slut. Tänk om man hade kunnat satsa på high end-spel (jag visste inte ens att Lock'n'Load 2 fanns att köpa, coolt) fullt ut och ta tillvara på det vi faktiskt var duktiga på. Tänk om man hade kunnat satsa på kvalitet istället för licenser. Tänk om mobilspelsbranschen inte hade varit som TV-spelsbranschen i början av 80-talet. Ja...

Shit happens.

Kimchibloggen, dag 2

Badabam:

Jag hällde av saltvattnet och sköljde kålen i icke-salt vatten. Sen mixtrade jag ihop kryddblandningen: ett par matskedar chili, 6-8 klyftor vitlök och en ganska fint hackad gul lök. Jag blandade kål och kryddor och packade den ganska fränt luktande blandningen i glasburkar, diskade upp och kände mig nöjd. Sen insåg jag att jag glömt sockret, så jag tömde ut kålen igen, blandade i en matsked socker och packade återigen i allt i burkarna. Jag tror att sockret är viktigt för jäsningen. Nu står burkarna och ser giftiga ut på köksbänken. Allt är väl.

Kimchibloggen, dag 1

Äntligen är det av mina fans länge emotsedda kimchi-projektet igång! Salt köpte jag för flera veckor sedan, kål köpte jag idag och vatten har jag i kranjäveln. Och ja, det är allt som behövs for the first stage of glorious kimchi, yo. Jag löste upp en halv deciliter salt i en liter vatten (resultat: väldigt salt vatten, så motstå frestelsen att festa på denna soppa, då dylika excesser kan leda till de allra gräsligaste symptom). Jag ska kålen i ganska stora bitar. Jag tryckte ner kålen i kastrullen med det artificiella Döda Havs-vattnet. Jag la på en tallrik, för att hålla kålen under vatten. Nu väntar jag. Imorgon ska skiten (d.v.s. kålen) ur askan (vattnet) och i elden (chili+vitlök), sen blir det mums filibabba (eller horror from beyond the grave) inom någon vecka.

Ja, kukars skymning, som far brukar mumla när han sitter på toaletten. Nu blir det åka av.

Han är en apa!

Code Monkeys är en TV-serie som är ganska rolig ibland, speciellt när de inte försöker vara jättegalnare än South Park, utan bara skämtar om dataspel. Jag börjar bli så gammal så att jag känner att jag vill ha någon typ av substans i min underhållning, men avsnitten är korta som avsnitt i TV-serier med korta avsnitt, så jag behöver inte bränna någon onödig tid. Ett avsnitt av Code Monkeys räcker ungefär till att äta en stor tallrik tortelloni med tomatsås.

Visst hade det varit kul om det verkligen hade funnits kommersiella spel som hette Hobo Killer, Big Ass Dolphin, Ninja Robot Pirates, Moon Tennis, Bacon Avenger, Knights vs. Aliens och Drunk Tank? (Det är inte en retorisk fråga. Svaret är ja.)

UFO-mocka

Det varmaste och finaste Kraftwerk har gjort är väl Man Machine, eller hur? Fan, kom igen nu då, håll med då, jag är ju din polare, fan... Det är kärlek i den produktionen, fan. Jag ska säga dig en sak, jag har tagit tjack i tjugo år, då fattar du, man har varit med om en del. Det är hur rent som helst, men samtidigt vibrerar det, eller hur? Jo för fan.

Det jag aldrig riktigt har gillat med Suede, även om jag har slagit i mig både det ena och andra till We Are the Pigs och Sleeping Pills, är att produktionen är så klinisk. Fan... Sleeping Pills, mannen! Hehe. Du fattar! Ja vafan, det är jävligt skönt att gitarren i refrängen i So Young är så jävla klar, men man stör sig ju på skiten ändå, eller hur? Som fan alltså. Inget skitsnack om Suede, men du fattar, man kan ju störa sig på grejer.

Men alltså... Ja, jag ska säga dig en sak, grabben, och lyssna nu för fan, det här är ingen jävla lek. Jag har suttit på kåken, säkert femton gånger, så det är inte vem som helst du snackar med här. Du fattar vad jag menar. Fan, jag gillar dig, men inget jävla jidder, fan, du hajar? Svara, för fan! Alltså, du ska lyssna på Drowners-covern med Flying Saucer Attack, det är fan hårt. Det är som Jesus and the Mary Chain, fast låter illa på riktigt, du fattar? På riktigt alltså.

Fan, du har inte en hundring att låna ut? Vore schysst som fan. Du vet, jag måste dra nu, har lite grejer att styra med.

Orkar, orkar inte

Orkar man verkligen ta sig till Marseille första helgen i november för att gå på Data Airlines och Main? Fördelar med att ta sig dit: jag har aldrig varit i Frankrike, det kommer trevliga människor, det bli bra musik, åtminstone en antydan till death from above och säkert någon fastcompo där jag kan utklassa konkurrenterna. Nackdelar: jag blir trött av att flyga, av att vara i länder där folk inte fattar vad man säger och av att sova på betonggolv medan folk spelar elektrobröt på högsta volym.

Vi får se, som far brukar väsa när han ligger och pissar i groggvirket.

Fryst

Förra helgen såg jag ett TV-program. Kristian Luuk intervjuade sin gamla polare Fredrik Lindström. De satt och pratade en timme och verkade ha det ganska trevligt, medan jag hade tråkigt och väntade på nästa rockvideo. Idén med programmet är nämligen att gästen har valt fem rockvideos. De spreds ut över hela programtiden, så att jag var tvungen att fortsätta titta, trots att bara två intressanta saker om Fredrik Lindströms liv kom fram.

Den ena intressanta saken var att hans familj under hans barndom klädde upp sig till lördags- och söndagsmiddagarna. Fadern stod i kostym (eller var det frack?) och höll tal inför sin hustru och sina två söner. Jag önskar att jag hade fått vara med om något sådant, åtminstone en gång.

Den andra intressanta saken var att Fredrik Lindström hävdade att man lär sig tycka om musik under sin uppväxt, sen fortsätter man tycka om samma musik. Det var uppenbarligen sant i hans fall, för hans videos var från 70-talet, och det verkar vara sant för de flesta. Det är därför människor över 30 alltid lyssnar på trist jävla musik. Själv känner jag inte att jag håller på att fastna i det där träsket än, men det här gäller väl mest för folk som inte faktiskt är speciellt intresserade av musik. Eller jag vet inte. Man kanske måste vara ovanligt nyfiken för att bry sig om musik som personer äldre eller yngre än en själv skapar. Det är som att ändra sig. Det är svårt, men det går. Och alla får lyssna på vad de vill (förutsatt att det inte är Tomas Ledin).

Glad, snäll och ganska söt

Idag är jag entusiastisk över följande: Stereolab, den här artikeln på IDG.se, A Perfect Circle, nytt nummer av Afghanistannytt och Windowmaker. Götta, as they say, the asswankers.

TV on the radio

Eller radio on the net. Idag har jag lyssnat en del på last.fm-radio, i jakt på ny musik. Jag är mer lat nu än vad jag var för några år sedan, när jag började lyssna in mig på techno. Då surfade jag runt och letade upp artister som verkade intressanta, laddade ner en massa musik och lyssnade. På sista tiden har jag graviterat mot ambient i olika former, men känner inte att jag orkar gå igenom allt. Jag kan lyssna lite på Brian Eno, Cocteau Twins, Palestrina och Plastikman, men det finns ingen vettig väg till en övergripande bild av vad som finns.

last.fm hjälper en del, men jag måste än en gång ondgöra mig över konceptet "liknande artister". Sådana här tjänster bygger på för många antaganden som inte stämmer. En artist kan göra mer än en sorts musik. En lyssnare kan lyssna på olika genrer. All musik består inte av fristående delar om 4 minuter. Miljontals användare som taggar saker efter eget huvud ger inte nödvändigtvis vettiga resultat. Att en låt har spelats på min dator betyder inte att jag tycker om den.

Annars är last.fm's radio ganska mysig, förutom att klienten har något allvarligt fel i sin textutritning, som gör att jag ofta inte kan se vad det är jag lyssnar på. Just nu hör jag t.ex. en ganska dålig låt som kanske är gjord av en artist med det passande namnet Lame.

En svart låda

Tycker du att det är rätt att hålla djur i djurparker och zooanläggningar? På det svarar Mahler, 66: "Djurparker är inget för mig, jag är intresserad av teknik."

Man frågar sig vad som flugit igenom hans huvud, men jag har själv fått sådana här Vi 5-frågor vid några tillfällen, och det som hamnar i tidningen är inte citat. Därför blir det sådana här Skalman-svar ganska ofta. Man kan glömma att få något vettigt sagt, eftersom man är begränsad till cirka 10 ord.

In the beginning there was death

Dave Jones bloggar om att det är 10 år sedan han installerade Linux för första gången. För mig var det 9 och ett halvt år sedan. Jag hade hört talas om Linux något år tidigare, men var inte så intresserad av datorer just då och fattade inte vad det handlade om. Sen köpte min dåvarande sambo en PC och jag började lära mig C från någon galen tutorial jag hittade på nätet. Kompilatorn var djgpp, en gcc-portning till MSDOS, som jag körde på min 486-laptop med 4MB RAM.

Våren 98 hade jag separerat från Sara och sparade ihop till en egen dator, ett monster med 200MHz Pentium MMX, 32MB RAM och 2,5GB hårddisk. Jag köpte till Windows 95 för att vara på den säkra sidan, men det första jag gjorde när jag fått hem datorn var att installera RedHat Linux 4.2, som följde med boken RedHat Linux Unleashed, en av de många vansinnigt dåliga böcker som givits ut av Sams Publishing.

I RedHat 4.2 kunde jag inte få igång X i någon högre upplösning än 320x240, så någon vecka senare betalade jag ett par hundra spänn för RedHat 5.0. Det var ingen idé att försöka dra hem en hel CD-image över modem. Jag fick igång X och kunde köra fvwm i glorious 800x600. Jag kunde surfa med Netscape, men det kraschade allt som oftast (minns ni paniken som uppstod varje gång det stod "Starting Java" i statusraden back in the days?), så jag höll mig för det mesta till Lynx.

Mina intryck av Linux på den tiden: det var stabilt som urberget och kryptiskt på ett inbjudande sätt. Jag satt framför datorn 14 timmar per dag, lärde mig använda Emacs och bash och läste mina mail i pine.

Det har hänt en del sedan dess: KDE och GNOME, automake och autoconf, begreppet "open source", 3d-kort, bredband, firefox etc. Man lägger inte längre en eftermiddag på att konfigurera fvwm eller sendmail. Det enda som inte har ändrats är att vanligt folk fortfarande inte kör Linux på sina PC-datorer. Däremot kanske på sina mobiltelefoner eller DVD-spelare, men det vet de inte om.

Sjukdom

22.09 en fredagkväll får mig Dr. Eco Chamber plötsligt att börja fundera kring denotation och konnotation igen. Sjukdomstecken? Symptom.

Hur som helst (however), vad är det primära? (Det vore underbart att få gasta något i stil med "hela frågan är felställd!", men så tvärsäker kan man inte vara utan att känns sig dum i huvudet.) Det känns snarast som om det skiftar. Om man säger "Han där körde i minst 130" så är det som om man spottar ur sig en störtskur av konnotationer, men samtidigt är denotationen primär. Beroende på tonfall, kontext osv. Vi behöver inte spalta upp det.

Min fundering handlade snarare om förklaringar i stil med "Grejen med den här designen är att vi tänker i termer av givare och tagare, hagelgevär och måltavlor, och implementationen är aggressivt objektorienterad". (Programmerare gillar överdrifter.) Den som pratar ser framför sig vad han pratar om, den som lyssnar ser framför sig explosioner, trädstrukturer och abstrakta tankeflöden. Ibland ger sig lyssnaren in i en diskussion och kontrar med egna bilder och ibland blir diskussionen bara till ord. Just ord. Vad kallas det? Jag vägrar tro att det är mig det är fel på.

(Bloggning blir bara i undantagsfall så här abstrakt.)

Ett oanständigt liv

Nu har jag sett Ett anständigt liv också. 10 år har gått och alla förväntningar har infriats. Livet leker för missbrukarna och deras familjer. 1979 var Sverige fortfarande fruktansvärt svenskt. Det är inte bara innehållet som känns 70-tal, utan det känns att hela projektet är från en svunnen tid. Det känns modernt för att det är så omodernt. På den tiden gjorde man saker för att man brydde sig, nu skulle det kallas reality och man distanserar sig genom att vara närgången. Tillbakablickarna till den svartvita, fjuniga föregångaren känns obehagliga på riktigt. Sverige är skitigt och ont och har polisonger. Nu tänker jag inte skriva mer.

Bloggen fyller 50 år

Om jag har fattat saken rätt så firar "Din Sputnik-teori, min skapare" 50 år idag. Götta. Detta borde leda mig in på den vanliga spekulationen om vad teorin går ut på, och om vi verkligen är skapade av utomjordningar, men jag sitter på jobbet, så jag tar och jobbar lite istället.

Umberto Eco chamber

Jag läste Foucaults pendel när jag gick på gymnasiet och tyckte att den var ganska löjlig trots att den byggde upp en konspiration med rosencreutzare och tempelbröder och all möjlig ockultism efter att under de senaste åren ha läst några av hans andra böcker och fått mersmak så läser jag den nu igen och hoppas att den ska vara bättre än den var då

bättre än Dan Brown som har snott hela konceptet från den här boken eller hittat på det själv eller snott det från någon annan men Eco är en riktig författare även om hans långrandiga referenser till litteraturhistorien kan vara tröttande men inte när han gör det rätt som i Rosens namn eller Baudolino men bara jobbig i Drottning Loanas mystiska eld

jag har en bok med kommentarer till Kants verk där Derrida har ett verk med som jag har för mig heter Parergon jag har aldrig ens vågat försöka läsa det för texten ser helt ogenomtränglig ut sådär som den brukar vara med honom fast ännu värre ungefär som att läsa det här jag skriver just nu fast med mycket fler svåra ord och faktiskt någon form av tanke bakom som man tror att man kan greppa men som försvinner på något sätt eller som man inser inte alls är vad han menade

som Heidegger som man känner sig helt upplyst när man läser även om man inser att man bara fattar en bråkdel av i-världen-varon och tillvaron och onto-teologin och varandets vara och tyg som man använder som zeug

men är man spränglärd på det sättet och inser att man bara blir lurad av språket så måste man uttrycka sig på ett sätt som inte är bekant och som gör att det tar tio minuter att läsa en sida och att man fortfarande inte förstår den eller om man har förstått den så kan man fortfarande inte vara säker för man kan aldrig vara säker på någonting speciellt inte på att man har förstått något vad det nu innebär att förstå någonting och om man kan förstå någonting som någon annan har tänkt man kan i alla fall inte förstå det på samma sätt för man kan inte vara någon annan men man kan inte veta det heller för kanske är vi alla helt lika även om det finns mycket som tyder på att så inte är fallet

när man läser Hanne Örstavik och lyssnar på Andreas Mattsson eller läser Park Wan-Suh så känns det som om det talar om något allmänmänskligt eller så handlar det bara om ett sätt som man kan vara på och kanske kan man vara på väldigt många andra sätt och antagligen finns det många som aldrig är på det sättet

det var roligt att spela jojo det var väldigt länge sedan sist det var trendigt ett tag med jojo när jag gick på lågstadiet enligt uppgift skulle världens duktigaste jojare komma till Alunda men jag var inte där och tittade när han jojade jag undrar hur det känns att vara världens duktigaste jojare från utlandet och komma till Alunda för att joja det kan inte kännas som om man är bäst i världen då

jag har en jojo tre mobiltelefoner två fjärrkontroller och en snusdosa på mitt skrivbord samt en hel del annat

nu ska jag gå tillbaks till Eco jag ville bara berätta lite

Roligt

Jag brukar inte läsa Hem & Hyra, som jag får från Hyresgästföreningen, men idag bläddrade jag igenom den och upptäckte till min stora glädje att de under rubriken "Läsarskratt" publicerade roliga historier. Fenomenet roliga historier har försvunnit nästan helt och hållet på senare år, men ibland kan man hitta dem i sådana här underliga publikationer. Jag tar mig friheten att citera en av dessa roliga historier i sin helhet:

Livräddaren rapporterar till chefen efter sin första arbetsdag.
- Det är så många trevliga människor som badar på den här stranden. Minst sju stycken har vinkat till mig i dag.

Om det är någon som inte fattar så kan jag förklara skämtet: livräddaren fattade inte att de badande människorna som vinkade höll på att drunkna och behövde hans/hennes assistans. Han var så jävla dum så att sju pers dog! Ja jävlar i min låda.

Ja herreje, det här var så roligt så vi tar en till, från min barndoms skattkista:

- Löjtnant, 113 Lejon anmäler sig.
- Bra, för in dem ett och ett!

Jag lämnar tolkningen som en övning till läsaren.

Musik på internet

Det finns en massa musik på internet. mp3.com, visst var det fint. Jag har hört att det till och med finns folk som gillar myspace. Kanske lite för att det finns musik där, och inte för att man tror att man har fler kompisar än man egentligen har. Och netlabels, underbara netlabels, bara man orkar vada genom all skit som ges ut. Och så jamba naturligtvis, där man kan prenumerera på skitdyra ringsignaler.

För att visa min hängivenhet till internet, och i synnerhet www, så väljer jag nu att själv lägga upp ett av mina alster för gratis nedladdning. Daniel är en dansvänlig housedänga som man slänger på när det känns som om det finns risk för att festen ska avstanna. Jag tror inte att jag överdriver om jag kallar den en floorfiller. I mono, som alla riktigt klassiska inspelningar. Som synes på last.fm så är låten i fråga redan ptrmns mest populära.

Småsensuellt

Det som är så jävla bra med mig är att jag är så jävla cool. Idag blev jag kontaktad av en rekryterare från Google, men avböjde artigt hans småsensuella invit. Igår började jag jobba i Cascades-teamet, och jag har svårt att föreställa mig något jag hellre skulle vilja jobba med. Sådeså.

Högt ställda förvändningar

Russell Beattie bloggar om gammal TV-spelsreklam. Själv minns jag snarast hur jag brukade läsa recensioner av spel, där bakgrundshistoria och upplägg redovisades, och bilder skapades i mitt huvud av hur häftiga spelen var. Bilder som var svåra att förklara. Eller något. När man sedan testade spelet så visade det sig oftast vara ett ganska sunkigt shoot'em up. Jag tänker Agent Orange till C64, ett spel som jag troligtvis har bloggat om förut. Men så fan heller att jag tänker länka till den postningen.