Solen skiner, men vem bryr sig?

Den här helgen har jag haft ett stort behov av att sitta hemma och trivas, så jag skiter i att vädret är det bästa på länge. Eller inte för mig, eftersom jag har varit där solen bor ganska mycket under de senaste veckorna.

Men i alla fall, dagens halv-överraskning är att nya Motörhead-plattan är riktigt bra. De gör som Ramones och gör sin grej. Ljudet är lite fetare än på den gamla goda tiden, men annars är det ungefär samma kvalitet som på t.ex. Ace of Spades. Kanske är det formatet som är tillräckligt enkelt för att de aldrig ska kunna gå sönder: 3-minuterslåtar som kombinerar röjigt och tungt i olika kombinationer, Lemmys ansträngda men avslappnade sång, vers-refräng, gitarrsolon, sjukt tight och kompetent spelat och det där unika soundet. Det är inget som sticker ut på den här skivan, ingen 1916 eller Orgasmatron, men det är bra. Antagligen hade jag lika gärna kunnat lyssna på någon av de tidigare skivorna, men whatever. Rock out with your cock out, and impress your lady friends, helt enkelt.

Jag läste Scrum and XP from the Trenches av Henrik Kniberg, halva igår, halva idag. Den var bra. Lagom kort för att det skulle kännas som ett vettigt projekt och väldigt insiktsfull. Jag fick en hel del inspiration att reformera hur vi gör saker på jobbet, och eftersom de flesta jag jobbar med ändå läser den här bloggen så kan ni se det som en varning. First you live and then you die.

Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Det sistnämnda var helt omotiverat.

The informational individual

Jag blev så glad när jag hittade den här bloggen. Killen har lika mycket koll som Jokubonis. Bilderna som visar hur hans mjukvara ska förändra världen är inte bara snygga, utan helt och hållet klara.

IQ blomkruka

Sådant här, d.v.s. attacker mot slentrian-antropocentrismen, gör mig så glad. Slemsvampar är intelligenta. Som det påpekas i artikeln så ser inte slemsvampar så intelligenta ut, men att se intelligent ut betyder bara att man har människolika attribut. Det är ett besynnerligt ställe, det här stället vi bor på; universum.

Glaset du gav mig

I Kina har de en förmåga att ge en väldigt små ölglas. De är mindre än vanliga dricksglas, runt en deciliter, ungefär dubbelt så höga som de är breda. Först känns det jättedumt, men om man dricker vanlig jävla ljus öl, som inte skummar så mycket, från flaska, så tar det inte någon lång utvärderingsperiod för att man ska börja gilla det. Man fyller glaset, skålar och dricker halva i en klunk. Sen dricker man en klunk till och fyller på. Har man just tuggat i sig någon tuff chili så tömmer man glaset i ett svep. Sen får man kanske skåla igen. Det blir lite som att dricka snaps, fast gott istället för brännande. Det känns mer festligt än att lägga en längre stund på att få i sig ett stort glas. För socialt drickande är det dessutom överlägset att på det kinesiskt/koreanska sättet ta in ett par flaskor att dela på, istället för att på det svenska sättet beställa in varsinn öl, som man sedan svartsjukt vaktar. Det blir så mycket mindre problem med att synka beställningar etc.

Jag vet inte, det här kanske går till historien som det blajigaste inlägget någonsin på min blogg, men det är lördag och Tipsextra har inte börjat än. Hade det varit back in the good old days (d.v.s. på 80-talet) så hade Luton och Stoke spelat, och det ena laget hade vunnit den leriga kampen med ett mål mot noll. Han den där roliga killen med mustaschen som jag tror heter Staffan (Lindeborg?) hade nog kommenterat. Och så.

Det är synd om människorna

Åtminstone brukar jag ibland tycka synd om de som inte känner Jon.

Bloggblaj

Just nu, eller kanske för ett par dagar sedan, jag hänger inte riktigt med, så ska man i bloggoblajsfären tycka att det här är obegripligt, frånstötande och löjligt. Det tar jag inte ställning till, men tack alla ni som länkade, för bloggen som helhet är bra. Jag läste flera artiklar och tyckte det var roligt med lite debatt. Sen kom jag på mig med att undra varför jag satt och läste en blogg, när jag kunde ha suttit och läst DN Kultur eller DN Debatt istället. Men bloggar är mer lättillgängliga. Visst, man får inte alltid de klaraste tankarna, men man slipper en viss tyngd som trycker ner en. Det är ju i alla fall (mest) för nöjes skulle man (jag) läser.

Men den aktuella bloggen är bättre än det mesta på det sättet att olika människor får komma till tals. Man kan ju försöka läsa andra svenska debatt-bloggar, men de skrivs av enskilda personer som skriver om samma sak i varje inlägg. Skatt är stöld, yo!

OS på CCTV

Läser på Russell Beatties blog att NBC gör ett dåligt jobb med att sända OS i USA. Själv var jag i Kina och tittade på CCTV. CCTVs OS var ganska Kina-centriskt, men ändå på något sätt objektivt. Dessutom sände de ofta på 4-5 kanaler samtidigt, så om man inte tyckte att beachvolleyn var tillräckligt intressant så kunde man ofta titta på tyngdlyftning eller luftpistolskytte på någon annan kanal. De gjorde ett halvdant jobb med friidrotten, som då och då avbröts av nyheter (jag missade t.ex. hela herrarnas höjdhoppsfinal), men det var kul att de visade den trots att Kina knappat tog några medaljer. Och Jörgen Perssons framfart i bordtennis sände de givetvis.

Sen kändes det som om hela OS gick sönder när Liu Xiang blev skadad och Susanna Kallur ramlade, men det var (antagligen) inte CCTVs fel. Sammantaget: tummen upp för CCTV.

Resan till väster

Jag hade inte med mig varken gris eller apa, och har inte fått tag på någon Buddha, men jag har i alla fall rest ända till Malmö. På resan lärde jag mig några viktiga läxor:

• Patapon är inget roligt spel. Det är en kul idé, det är snyggt designat och det är sött, men det är fan inte roligt att spela. Jag har ett makalöst taktsinne, men när jag spelar Patapon så klarar jag inte av att hålla en rak fyrtakt. Vad är problemet? Antagligen att spelet helt enkelt suger.
  
• 200 sidor bok räcker inte långt om den är tillräckligt bra. Jag läste klart Jesus Land av Julia Scheeres, sen hade jag inget att göra, förutom att spela Patapon (Wipeout Pure låg i den incheckade väskan) och titta på Stargate Atlantis tills batteriet tog slut i min eee. Sista timmen satt jag och stirrade tomt framför mig, i ett försök att se djup ut.
  
• Svenska idrottsmän får åka i ekonomi-klass hem från OS. Linus Thörnblad flög med samma plan som jag. Var det måhända ett straff för att han inte ens tog sig till finalen?
  

Väl hemma upptäckte jag att Hemköp vid Värnhem har en ny ingång. Galet. Jag höll på att inte hitta till kassan när jag skulle betala. Som plåster på såren så bjöd kassörskan på en femtioöring. Tack!

Kommunist, javisst!

Sista kvällen i Kina bjöd på ännu en överraskande restaurang-upplevelse. Olofs kompis Fengwei tog med oss till en riktigt oldschool restaurang, en kvarleva från kommunist-tiden. Servicen var minimal, utbudet var litet och stället var litet och kyffigt, men fullt med folk. Man beställde och betalade vid en disk, och fick med sig plastbrickor med maten på, och sedan fick man bäst man kunde hitta ett bord att sitta vid. Fengwei lurpassade på några tanter som hade ätit färdigt, och vi fick dela det lilla bordet med två andra. Maten var riktigt bra. Vi åt upp den fort och drog vidare, för att inte hogga bordet för länge. Det jag inte riktigt fattade poängen med var att man skulle dricka vatten som nudlarna kokats i. Det smakade vatten.

Efteråt kände jag mig djupt kommunistisk, och köpte en väska som det står "Tjäna folket" på.

Jack Attack

Jag läste en bok som hette "On the Edge. The Spectacular Rise and Fall of Commodore" av Brian Bagnall. Den handlar om vad det låter som: en biografi över Commodore. Man får lära sig mycket intressanta saker om hur man inte ska sköta ett företag, en del som jag känner igen mig i, och en del som jag hoppas att väldigt få känner igen sig i. Det är mycket galna historier om både det ena och det andra, både om människorna och om projekten. Utifrån kan det ha verkat som om Commodore hade något slags strategi, om man ser på VIC-20, C-64, C-128 och Amiga, men här verkar det mer som om det mest är slumpen som gjorde att det blev som det blev. Vettiga projekt las ner och ovettiga startades upp, för att sedan läggas ner och startas om igen.

På avdelningen kritik så tycker jag alltid det är trist med språkliga fel, inte för att det direkt gör det jobbigare att läsa om det inte är för mycket, men för att en liten extra ansträngning skulle ha kunnat fixa småmissarna (de små tomtenissarna: Nils-Erik, Nils-Oskar och Nils-Göran). Det är totalt fokus på Amerika. Vad som hände på de oberoende avdelningarna i Europa får man veta väldigt lite om, det kommer mest någon liten kommentar om det ibland, i stil med "medan det gick åt helvete i USA så gick det fortfarande alldeles utmärkt i Europa". Okej, utveckla, tack! Sen skulle jag vilja ha lite mer extern kontext ibland: vad tyckte folk som köpte datorerna? Vad tyckte de om programmen? Det får man veta väldigt lite om, t.ex. skulle jag tycka att det vore kul att höra lite mer om vad Amiga-användarna tyckte om den fruktansvärda BASIC-implementationen som Microsoft knölade ihop åt dem.

Allt som allt en rolig och intressant bok. Antagligen får den inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att uppfylla sitt uttalade syfte, att korrigera den felaktiga historieskrivningen på området, där Wozniak och Gates brukar får oförtjänat mycket cred. Men allt kan ju inte vara rätt hela tiden heller.

Radiostyrd

Mitt lokalsinne sviker mig igen och igen. Igår tänkte jag ta en promenad från Sihui till Dawanglu, eftersom jag suttit stilla större delen av dagen. Jag kom aldrig till Dawanglu, eftersom jag missbedömde riktningen och gick ganska exakt 90 grader fel, norrut istället för västerut. Det var en dock en trevlig väg att gå. Jag gick längs en motorväg, med två meter breda trottoarer och tre meter breda cykelvägar. Det var parker och dammar längs vägen. Efter sådär fyrtio minuter insåg jag att jag hade gått fel, men såg en intressant avtagsväg och gick in på den. Efter en stund var jag helt oväntat vid den olympiska beachvolley-stadion. På hemvägen såg jag det nya TV-huset i Guomao på avstånd, och insåg mitt misstag. Jag tänkte att jag kunde gå dit och ta tunnelbanan hem därifrån, men skyskrapor är lättare att navigera efter på avstånd än på nära håll, så efter ett tag vände jag och gick tillbaks samma väg som jag kommit. Väl tillbaks i Sihui var jag nöjd med att jag fått en trevlig promenad. Det var mulet, vilket gjorde att vädret lämpade sig väl för en promenad, trots att det 28-30 grader.

Idag tänkte jag vis av tidigare misstag faktiskt ta mig till Dawanglu. Planen var, lite överambitiöst, att promenera hela vägen till Xidan, men jag insåg att det antagligen inte skulle funka. Det började bra. Jag tog riktning mot TV-huset och började gå. Jag såg inte till tunnelbanestationen i Dawanglu, men tänkte att jag måste ha missat den. Jag kom ganska nära TV-huset, tog några bilder, men hittade ingen tunnelbanestation här heller. Skam den som ger sig, tänkte jag, och gick vidare, mot Yonganli. Efter en bit till insåg jag att jag måste vara på väg i fel riktning. Jag lät mig inte nedslås av detta, utan gick vidare. Jag misstänkte att jag kommit för långt åt höger, och hittade efter någon timme en karta som bekräftade detta. Det började regna. Jag fällde upp paraplyt och gick "ett kvarter" (eller typ två kilometer) åt vänster, tills jag kom till Jianguomen. Därifrån tog jag tunnelbanan hem. Jag hade kommit ungefär halvvägs till Xidan. Imorgon tar jag tunnelbanan åtminstone halvvägs dit. Att promenera den vägen är trevligt, om det inte är för varmt och man lyckas undvika DVD-försäljare och allmänna bedragare.

Buddhist, javisst

Idag åt vi middag på en buddhistisk restaurang, en mycket märklig upplevelse. För att komma in fick man passera en bom, kontrollerad av säkerhetsvakter. Innanför bommen fanns en parkering, från vilken man leddes av munkar, genom en labyrint av alléer och korridorer till ingången till själva restaurangen. Väl där fick man händerna insmorda med illaluktande olja, medan orangeklädda munkar slog på gonggongar och tutade i horn runt omkring en.

Vid bordet var man först tvungen att vänta tre minuter under absolut tystnad innan man fick in dryckesmenyn. I den två meter långa menyn fanns det ett stort antal ganska dyra fruktdrycker att välja mellan, varav alla av någon anledning innehöll spenat. Vi beställde varsitt glas spenatjuice. Dryckesmenyerna plockades bort och vi fick de ännu större matmenyerna. Vi beställde in vegetarisk pekinganka och lite annat smått och gott. Maten bars in på lotusblad av några damer som sedan stod kvar några minuter vid vårt bord och rabblade mantran. Riset hade färgats grönt, eftersom buddha tydligen inte tyckte om vitt ris.

När vi hade ätit klart och ville betala så fick vi inte gå förrän vi ätit frukt. Frukten kom i en skål som det rykte kolsyreis ur. Vi åt upp frukten och betalade. När jag fick tillbaks växeln så var det mycket mer än vad jag hade väntat mig (flera hundra, faktiskt), vilket förklarades med att det är buddhistisk sed att ta mindre betalt än man först sagt. Vi gick därifrån med fickorna fulla av pengar. På utvägen gick man en annan väg. Ett av rummen man gick igenom kantades av män i blå dräkter som slog träpinnar mot varandra.

En ovanlig upplevelse, men maten var god. På tunnelbanan hem hände inget konstigt alls, vilket på något sätt kändes lite underligt.

Nu vill jag inte titta på handbollen längre

Sverige ligger under med 28-21 mot Norge, och det är fem minuter kvar. Okej.

Jag är tillbaks i Peking. Medan de andra var och badade, så gled jag och Olof runt i centrala Dalian. Som utlänning skulle man kunna misstänka att det är ett fåtal ställen i Kina, typ Peking, Shanghai och Kanton som fylls med skyskrapor och monumentala torg, medan resten av landet består av nedslitna tegelbyggnader från 70-talet. Så är det inte. Vi besökte ett antal storslagna torg och parker och givetvis finns det en massa skyskrapor av glas och stål. I bergen vid den stora parken nere vid havet/moderna muséet så har postmodernisterna lossat några av skruvarna som håller fast hjärnan vid skallbenet och byggt en borg som ser ut en upprustad europeisk medeltidsborg. Det känns aningen surrealistiskt att se dess torn sticka upp bakom några vanliga skyskrapor.

Medan vi stod i incheckningskön på Dalians flygplats så hittade Olof en 3d-skärm. En riktig. En sådan där som man läser om på IDG, och inte riktigt fattar vad det kan vara för gottet att sätta tänderna i. Bilden var aningen grynig, och och man ändrade insynsvinkel så fick man underliga glitchar, men det kändes verkligen som om objekten var i 3d. Jag är imponerad. Jag tror att framtiden är här nu. Åtminstone på flygplatsen i Dalian.

Annars var nog dagens roligaste händelse när mitt snus höll på att sätta mig i klistret i säkerhetskontrollen. Jag blev muddrad och metalldetekterad, och vakten hittade snusdosan i min ficka. Jag tog upp den, öppnade den och sa "tobacco". Hon sa något som lät som "chewing", på vilket jag svarade "yes", men det hon tydligen frågade var om det var något jag åt. Det skulle jag inte vilja göra.

Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in

- Kyparn, det är en fluga i min soppa!

Ja, så brukar det låta i "roliga" historier, så för just den situationen borde man ha en massa galna kommentarer att komma med. Men är man i Kina och inte kan språket så skiter det sig.

Det som hände var, givetvis, att det var en kackerlacka i soppan. Den _vegetariska_ soppan. Sug på den, du!

Delirium i Dalian

Nu är jag i Dalian, en stad som ligger i närheten av Korea. Naturen här ser ut ganska mycket som den gör (i de delar jag har besökt) i Korea: skogsklädda kullar. Mycket trevligt. Jag är här på teambuildingaktivitet, fast inte som en del av teamet. Vi har ett späckat schema under våra tre dagar här. Igår var jag uppe innan tuppen, sen tog vi flyget hit, till hotellet, lunch på kinesiskt restaurang (bara en sådan sak), och sedan ett besök på en havsdjurpark. Djuren hade inte så mycket lebensraum, och speciellt isbjörnarna såg lite molokna ut. Men enligt uppgift ska det vara bättre än på andra djurparker i Kina. Efter det blev jag fruktansvärt trött och orkade inte äta någonting på den koreanska restaurangen. Sen sov jag.

Idag har vi varit ut till havet och badat (inte jag naturligtvis, jag sysslar inte med sådant) och gått några kilometer längs kusten. Sen bara regnade det mer och mer, så det slutade med att vi klämde in oss fem pers i en taxi och åkte hem till hotellet. Imorgon tror jag att vi ska ta en närmare titt på stan, innan vi åker hem till Peking. Härnäst: middag.

Men det är fint här i Dalian. Det känns mycket mindre än Peking, eftersom det inte är mycket skyskrapor överallt. Det bor några miljoner människor här, så det är inte här som de 1,3 miljarder kineserna bor.

Just nu: svenska folket rasar mot Kina

Skandalen är ett faktum: den svenska kvartsfinalen visas inte i kinesisk TV. Istället fick jag se Kina mot Japan, där det i och för sig var kul att Japan slog ett blekt Kina. Enligt de svenska tidningar är Sverige-matchen en "rysare" (0-0 efter full tid). Jag ska gå och lägga mig nu, för jag ska upp fem imorgon (weekend-resa till Dalian).

I övrigt: svensk dubbel-final i tennis, vem hade kunnat tro det? Brasilien slog ut Norge i den andra kvartsfinalen i fotboll. Inte helt oväntat, och Marta var grym, men när misslyckades Norge med att ta sig till semi sist?

Ofärd av Dick Harrison

Semestern är den bästa tiden att läsa böcker. Böcker läses med fördel på kaféer eller i parker, beroende på faktorer såsom väder och dagsljus. Även uteserveringar fungerar. Förutsättningar för kafé-läsning är att jag inte är i ett svensk- eller engelsk-språkigt land, för då blir jag störd av folks prat. I sådana miljöer har jag läst Ofärd av Dick Harrison.

I början är språket problematiskt. Författarens röst känns inte stadig. Jag är ingen litteraturvetare, och kan inte analysera det här speciellt djupt, men det är något med formuleringarna som skiljer en skicklig författare från en mindre skicklig. Det Harrison försöker göra här är inte helt lätt: han vill berätta sin historia på ett sätt som känns som om det passar till miljön, Europa under 600-talet. Men att redan på första sidan hänvisa till vargar som "glupande bestar" inger inte förtroende. Efter ett tag vande jag mig och kunde acceptera skavankerna.

När jag väl kommit in i boken så flöt jag igenom den ganska snabbt. Det är bra driv i berättandet, även om det blir monotont ett tag i mitten, när det är det ena mördaruppdraget efter det andra. Här och där får jag en känsla av att handlingen är en smula osannolik, men den är inte orealistisk. Det handlar inte om en vanlig människa, utan det är en äventyrsroman, inte helt olik Röde Orm. De övernaturliga inslagen skulle kunna kännas jobbiga, om det inte var för att världen var så mycket mera mystisk på den tiden. De är dessutom öppna för tolkning: här tolkas de som de skulle gjort på 600-talet, som om de vore helt och fullt verkliga, medan man nu hellre skulle amatörpsykologisera kring dem.

Allt som allt är jag mycket nöjd med Ofärd. Det är en väldigt bra semesterbok. Ingen stor litteratur, men mycket läsvärd, och dessutom skriven av en expert på medeltiden, så att man slipper pinsamma misstag.

Varmluft/insekter

Detta har hänt:

Linus sov till nio, släpade sig upp ur sängen vid tio, var duschad och klar vid halv tolv och hade vid tolv tagit sig till CIT Tower för lunch med Olof och hans gäng. Lunchen avlöpte på planenligt sätt, varpå kaffe intogs på Starbucks. Sistnämnda tog ungefär två timmar, men de har bra uppkoppling, och Linus eee är ett alldeles utmärkt verktyg till att surfa, kolla mail etc.

Efter kaffet tog han sig till Xidan för att (det var förhoppningen) köpa kläder. På det första varuhuset han besökte köpte han en skjorta med dödskallar på och en skjorta utan dödskallar på. Han var även på toaletten, där följande inträffade. Då han tvättat händerna var det enda torkverktyg som fanns att tillgå en sådan där lufttork. "Suck", tänkte han, för han tycker inte om sådana. Han viftade moloket med händerna under den, vilket gav två olika, men inte oberoende, resultat: en loj ström av varmluft fläktade hans händer, och en skalbagge trillade ur. Skallbaggen studsade från hans händer och började glatt springa omkring på golvet. "Oj", tänkte Linus. Hans händer var emellertid inte torra, så han viftade igen, samma lama varmluftström uppstod, och ännu en skalbagge ramlade ur, studsade mot hans händer och började springa omkring på golvet. Linus torkade sina händer på byxorna och gick därifrån, och noterade i förbifarten hur den rökande mannen som stod brevid attackerade skalbaggarna med sina skosulor.

Imorgon kommer detta att hända:

Linus kommer försöka sig på att se tempoloppen i cykel, troligen vid Himmelska fridens torg, men eventuellt någon annanstans.

Bor Kolingen?

Idag har vi varit och fixat tillfälligt boendetillstånd till mig, vilket man tydligen måste ha om man inte bor på hotell. Vi tog en taxi till den lokala polisstationen, som låg lite avsides. När vi kom fram till polisstationen så var den dock utrymd. Vi fick gå till den nya polisstationen istället. Den låg en bit bort, men var större och finare. När vi kom dit visade det sig att vi behövde kopior av mitt pass och visum. Någon kopieringsapparat hade de inte på boendekontoret. Vi gick in på själva poliskontoret, där de hade en kopieringsapparat, men den var trasig. Vi uppmanades att gå en bit bort, där det fanns en kopieringsbutik.

Vi gick en bit längs en lerig väg, och kom fram till en by. Där upplyste lokala kommuntjänstemän om var kopieringsbutiken låg. Vi kopierade mitt pass och visum, vilket kostade en yuan. Väl tillbaks på polisstationen lämnade vi över kopior och pass, samt Olovs boendetillstånd. Vi väntade ett tag, medan mitt pass scannades i en pass-scanner, som var inkopplad via USB 2.0 och någon kontakt som påminde om en DIN-kontakt. Sen uppstod ett visst debakel, eftersom de först hade scannat mitt gamla visum. De fick börja om från början, men efter ungefär en kvart hade jag i alla fall ett boendetillstånd, komplett med stämpel och allt.

Nu bor jag. Kopior av mitt pass, visum och boendetillstånd finns i en pärm på polisstationen. Allt är gött.

Tjing-tjong

Resan gick bra, speciellt som jag utan att bli varskodd om det blev uppgraderad till economy extra på flyget från Stockholm till Peking. Numera kan man ta tåget från flygplatsen in till stan, när man är klar med att stå och gapa över hur blanka golven är på den nya terminalen.

Idag var vi och tittade på vattenpolo, där Australien spöade Grekland med 12-8. Det var festligt. Sen tittade vi på de nya OS-arenorna, som är lite mer scifi än vad man är van vid. Efter en fika på kvällen blev vi oväntat attackerade av regn. Bilder på detta kan tänkas dyka upp på flickr så småningom.

Jag har också ätit några olika sorters kimchi.

Övergiven

Brämhults verkar ha vänt mig ryggen. Jag köpte en liter-flaska apelsinjuice i morse, och den var jättekonstig. Färgen var mycket ljusare än vanligt och även smaken var lite konstigt tunn. Jag vet att alla apelsiner inte smakar lika, men det här ser jag som ett svek. Ska jag behöva börja göra min egen ljus? Vilken förnedring...

Tornade - i väntan på nästa OS

Imorgon jävlar, då smäller det. Jag hinner se någon timme av invigningen på TV innan jag åker till flygplatsen. OS-guld, OS-guld, OS-guld. Ska Stefan Holm göra det igen? Ska något trist guld tas i brottning, segling eller skytte? Ska mänskliga rättigheter respekteras på olympia-stadion i realtid? Ja, vem fan vet? Nu kör vi. På lördag är jag i Peking. Dör av värmeslag. Dödas av terrorister. Körs över av Maria Mutola. Nu är det kört.

Bokar

Jag fick några böcker från adlibris. De är snälla som skickar mig böcker. En bok jag fick handlade om Symbian. Jag vet inte riktigt varför beställde den, men jag kanske kände att jag inte borde tappa taget. En annan bok jag fick handlar om Jesusland. En tredje bok jag fick var Dick Harrisons romandebut Ofärd, som jag tror kan passa bra på Kina-resan.

Sen fick jag Mig äger ingen av Åsa Linderborg också. Den tog jag rätt och slätt och läste. Den var riktigt bra, annars hade jag inte sträckläst den. Och samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka att den känns som en lite tamare version av Svinalängorna av Susanna Alakoski, så är den tragisk och gripande på ett mer hjärtevärmande sätt. Rekommenderas, helt enkelt.

Sega söndag

Igår orkade jag inte så mycket, så jag tittade på några filmer. Först såg jag Harold and Kumar Go to White Castle. Det var en sådan där tokig oldskool-komedi där det händer en massa osannolika grejer. Jag tyckte det fattades ganska mycket i den, men jag klarade av att se klart den. Eftersom jag redan hade dragit ner uppföljaren, Harold and Kumar Escape From Guantanamo Bay, så såg jag den också. Den var kanske lite roligare, i det att den nästan skulle kunna ses som samhällskritisk. Fast inte mer än Mr. Smith Goes to Washington (som jag i och för sig inte sett, men vafan). Harold och Kumar blir misstagna för terrorister, hamnar på Guantanamo och rymmer osv. De hamnar bl.a. i Alabama där de hamnar på ett KKK-möte (sådär som man måste göra i komedier om man hamnar i de trakterna). Inte något som kommer stanna i mitt sinne, men jag klarade av att se klart den här filmen också. (Men visst är det sjukt jobbigt med så förutsägbara slut?)

Avslutningsvis så såg jag A Fistful of Dollars, eftersom tuffa cowboys i ponchos kändes lite lockande. Jag kanske har sett den förut, men det var länge sedan. Jag tyckte i alla fall att den var ganska mysig, även om Clintans sjuka skills med pistolen kändes lite löjliga. Det som överraskade mig en aning var det coola introt. Orange + svart och silhuett-cowboys funkar, även om ljudproduktionen inte kändes helt lyckad.

Kallt, varmt etc.

(Det här bloggpostningen tar upp olika temperaturer, speciellt med avseende på deras effekter på matprodukter.) En sak jag inte fattar är varför kaffet måste vara varmt. Eller maten. När det är varmt ute är det bättre med kalla matprodukter. Tycker jag. Matprodukter. Jag ville bara säga det igen. Själv gillar jag inte när maten eller drycken är riktigt varm, eftersom jag inte tycker om att bränna mig på tungan. Kallt kaffe är lika gott som varmt, sallad är bättre än kött och potatis. Och andra matprodukter. Men jag vet att du inte håller med, högt ärade läsare.

Några olika sätt att skriva "matprodukter":

• Matprodukt. (Singularis skänker en viss elegans åt uttrycket.)
• Mat-produkter. (Bindestreck gör att det ser aningen mongo ut.)
• MatProdukter. (Troligtvis en lista över olika matprodukter i ett Java-program.)
• MatProdukt *MatProdukter = NULL; (Nu har vi gått över till C.)
• "Matprodukter". (Citerat.)
• m47pr0duk73rz (Matprodukter för eliten.)
• Food products. (Direktöversatt till engelska, där det är korrekt att särskriva.)
• Da brodzcszjie produkt. (En gissning på vad "matprodukter" skulle kunna heta på polska.)
• http://www.matprodukter.nu/ (Matprodukter på internet.)
• mATPRODUKTER. (Reverse case. Mycket sällsynt. Uppstår oftast då Caps Lock-tangenten har tryckts ner av misstag.)

Såja. Nu har vi rett ut det också. I en annan bloggpostning kanske jag kommer lista exempel på olika matprodukter.