Ofärd av Dick Harrison

Semestern är den bästa tiden att läsa böcker. Böcker läses med fördel på kaféer eller i parker, beroende på faktorer såsom väder och dagsljus. Även uteserveringar fungerar. Förutsättningar för kafé-läsning är att jag inte är i ett svensk- eller engelsk-språkigt land, för då blir jag störd av folks prat. I sådana miljöer har jag läst Ofärd av Dick Harrison.

I början är språket problematiskt. Författarens röst känns inte stadig. Jag är ingen litteraturvetare, och kan inte analysera det här speciellt djupt, men det är något med formuleringarna som skiljer en skicklig författare från en mindre skicklig. Det Harrison försöker göra här är inte helt lätt: han vill berätta sin historia på ett sätt som känns som om det passar till miljön, Europa under 600-talet. Men att redan på första sidan hänvisa till vargar som "glupande bestar" inger inte förtroende. Efter ett tag vande jag mig och kunde acceptera skavankerna.

När jag väl kommit in i boken så flöt jag igenom den ganska snabbt. Det är bra driv i berättandet, även om det blir monotont ett tag i mitten, när det är det ena mördaruppdraget efter det andra. Här och där får jag en känsla av att handlingen är en smula osannolik, men den är inte orealistisk. Det handlar inte om en vanlig människa, utan det är en äventyrsroman, inte helt olik Röde Orm. De övernaturliga inslagen skulle kunna kännas jobbiga, om det inte var för att världen var så mycket mera mystisk på den tiden. De är dessutom öppna för tolkning: här tolkas de som de skulle gjort på 600-talet, som om de vore helt och fullt verkliga, medan man nu hellre skulle amatörpsykologisera kring dem.

Allt som allt är jag mycket nöjd med Ofärd. Det är en väldigt bra semesterbok. Ingen stor litteratur, men mycket läsvärd, och dessutom skriven av en expert på medeltiden, så att man slipper pinsamma misstag.