Mitt Malmö: del 1

Idag startar vi en ny serie här på bloggen, där jag visar upp mindre kända attraktioner i Malmö. Det kan röra sig om detaljer som gör mig glad, eller platser jag trivs bra på.

Vi går ut starkt med någonting som är milt roande, men klart värt att ta upp. Bilden säger mer än några excentriskt formulerade meningar därom:



Vill man besöka detta smultronställe, denna oas i den ibland ohumoristiska staden, så promenerar man Amiralsgatan bort från stan. Ungefär halvvägs mellan Nobelvägen och Rosengård, på vänster sida, ligger det, kvarteret Manligheten.

The soundtrack of my bakfylla

Andreas Mattsson - Metal Sky
Anna Ternheim - I'll Follow You Tonight
Antony and the Johnsons - Hope There's Someone
Auteurs - Unsolved Child Murder
Beach Boys - God Only Knows
Bon Iver - For Emma
The Byrds - Turn Turn Turn
The Cardigans - Communication
Christian Death - Electra Descending
Cocteau Twins - Lazy Calm
The Cure - Charlotte Sometimes
David Bowie - Heroes
Einstürzende Neubauten - Nagorny Karabach
Erik de Vahl - Friendly fire
Erik Enocksson - The Joy Of D.H. Lawrence
Erik Satie - Trois Gymnopidies I. Lent et douleureux
Faye Wong - Tredje låten från skivan med dinosaurier på omslaget
Frida Hyvönen - Straight Thin Line
Habib Koité - Kanawa
Jonas Lindgren - Lights Will Guide You, Home
Joy Division - The Eternal
Khonnor - Phone calls from you
Landberk - Undrar om ni ser
Love Spirals Downwards - And The Wood Comes Into Leaf
Low - Cut
Maher Shalal Hash Baz - Sunrise
Majessic Dreams - When You Sleep
Marion - Your Body Lies
Mogwai - Waltz For Aidan
Monumentum - Nephtali
New York Dolls - Lonely Planet Boy
Nick Cave and the Bad Seeds - Your Funeral My Trial
Nick Drake - Way To Blue
Pogues - Danny Boy
Roky Erickson - I Have Always Been Here Before
Sigur Ros - Olsen Olsen
Simon & Garfunkel - Scarborough Fair
Slowdive - Machine Gun
The Smiths - I Know It's Over
The Tragically Hip - Bobcaygeon
In the Mood for Love soundtrack - Yumeji's Theme
Waylon Jennings - Silver Ribbons
Willie Nelson - It Will Always Be

Det jag ville säga om rasande boktravar

Jag fick en möbelleverans, och har lagt sex timmar på att möblera om, bygga möbler, våndas och slutligen dricka ett glas vin. Ett tag, när boktravarna var för höga, så räddade mina ninja-reflexer några travar med böcker från att rasa ihop över mig. Vilket fick mig att tänka på Kafka, igen:

För övrigt har det aldrig lyckats mig att få se honom, han kan inte komma ner, han är alltför överhopad av arbete, hans rum har man beskrivit för mig så, att alla väggar är dolda av pelare av stora, på varandra staplade dokumentbuntar, det är bara de handlingar som Sordini just har under arbete, och då ideligen handlingar dras fram ur buntarna och lägges in och allt sker med största brådska störtar pelarna om och om igen omkull, och just dessa beständiga, kort på varandra följande sammanstörtningar har blivit betecknande för Sordinis arbetsrum. Nåja, Sordini är en arbetsmänniska och det minsta ärende ägnar han samma omsorg som de största.

På något sätt så är Sordini en typisk mjukvaruutvecklare. En ångande punkig sådan, men ändå.

Samtidigt, i Finland

Enligt uppgift så har nu Nokias nya N-Gage-plattform 1 miljon registrerade användare, varav 600000 har tillkommit under de senaste månaderna. De är inte snabba, Nokia. Det har tagit en massa tid innan de slutligen har börjat sälja telefoner med N-Gage förinstallerat, men med tanke på vilka volymer de säljer, även av sina dyrare telefoner, så är 1 miljon småpotatis. Det skulle kunna vara 5 eller 10 miljoner i slutet av året. Det skulle kunna vara den spelplattform med det största antalet användare inom några år. Det skulle kunna få medvetande och ta kontroll över världen inom några år till. Det skulle kunna utrota hela mänskligheten inom ett decennium. Det skulle ha kunnat förvandlas till ett svart hål innan 2037-buggen äter upp det. Som marketing-avdelningen skulle säga: N-Gage, maybe it's teh future!!!??

Såja, nu har jag dessutom transporterat mig tillbaks till 2003 och kopplat en sladd mellan routern och Macen, så nu har jag fungerande internet.

Mac-dagboken

Dags för uppdatering, säger datamaskinen. Eftersom jag kör Windows på jobbet och har kört Linux hemma i 10 år, så kan jag jämföra upplevelsen:

Windows: Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så tjatar Windows på mig om att jag måste starta om för att saker och ting ska börja funka. Det är Windows favorit-ögonblick, när man startar om datorn. Windows älskar när man startar om datorn. Steve Ballmer startar själv om sin dator minst 12 gånger om dagen.

Linux (Debian-baserad distro): Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så kan jag fortfarande fortsätta använda datorn, förutsatt att kärnan inte har uppdaterats, i vilket fall jag kan välja att starta om när jag vill. Ingen jävlas med mig, och jag har bra insyn i vad som pågår, eftersom jag är en sådan där snubbe som har brallorna uppdragna i armhålorna, enligt kommentar till föregående inlägg.

Mac: När jag tackar ja till att göra uppdateringen så loggas jag ut och kan inte göra något med datorn med uppdateringen sker. 10 paket ska uppdateras, och någon bugg (eller är det en sådan där user experience-funktion som Apple är så bra på?) gör att progress baren börjar om från 0 hela tiden, och den går aldrig över cirka 10%. Datorn startas sedan om.

Vad gäller uppdateringar så är Linux helt klart vinnaren, med Windows ganska långt bakom och Mac way behind.

I övrigt: hade wlanet funkat lite bättre så hade jag inte haft något att invända hittills, bortsett från uppdaterings-skiten.

Mäck

Hej!

Nu har jag en Macbook.

Sedan ungefär åtta timmar så är jag en anhängare av följande kontroversiella åsikter:

• Alla datortillverkare utom Apple bör utrotas. Skattebetalarna bör stå för notan.
  
• Allt Steve Jobs säger är sant. A priori.
  
• Bakgrundsappar på telefoner är en inkörsport till ett fascistiskt statsskick.
  
• Bosse Ringholm tycker att MacOS är bättre än Windows.
  
• Linux leder till impotens.
  
• Steve Ballmer är en ful, svettig gaphals.
  

I övrigt är allt ungefär som vanligt.

Min hörnsten i tillvaron

Kanske inte dagens roligaste, men dagens någonting i alla fall, t.ex. dagens wtf: jag blir helt oprovocerat uppringd av Cornerstone, som tydligen har fått tag på mitt nummer för att jag gick på Öredev i höstas. Säljaren var förvånad över att jag inte visste vilka de var, och även över att jag inte var intresserad av deras tjänster, vilka jag inte visste vad de var.

Efteråt var jag tvungen att kolla in webbsidan, och tydligen hade jag gjort helt rätt i att snäsa av dem. De erbjuder ingenting som skulle kunna hjälpa mig på något sätt. "Vilken kompetens behöver du i din arbetsroll?" står det på deras webbsida. Jodå, så att...

Men visst är det kul med lite IT ibland?

Solig dags morgon

Nu är det dags för nyheter från TT, idag presenterade av Mats Odell:

Jag fick en total shoe makeover på Löplabbet i onsdags. Det var roligt: jag blev speglad, filmad, avklädd, pronationsuppskattad och uppskjörtad, men nu har jag ett par nya fula skor. I morse tog jag dem på jungfruresa längs Kungsgatan. De fungerar, även om jag inte riktigt gör det än: frånsett språngmarschen till tåget i Göteborg i torsdags så har min ynkliga lekamen utsatts för ytterst ringa exercis av detta slag sedan förra sommaren.

Igår såg jag sista avsnittet av Battlestar Galactica. De knöt ihop det bra på slutet, och färgtonen förändrades. Det är synd att det är över, men samtidigt har jag tyckt att avsnitten på slutet har varierat lite i kvalitet, medan de tre och en halv första säsongerna genomgående var väldigt bra. Sista avsnittet var kaotiskt, religiöst och tårögt på ett värdigt sätt.

Jag ska köpa en Macintorsk och bli Mac-taliban. Eller jag tänker mig i alla fall att jag ska utvärdera om det passar mig bättre eller sämre än Linux. Jag har en känsla av att jag inte kommer komma fram till något klart svar på den frågan, men jag hoppas på att Steve Jobs ska överraska mig.

Idag avgörs världscupen i längdskidåkning. Majdic eller Kowalczyk? Cologna eller Northug? Eller, ännu mer spännande: är det här första gången någonsin, i någon idrott, där herrtävlingen har avgjorts innan damtävlingen? Inte för att vi ska ta det som ett tecken på att FIS ledning anser att damtävlingen är viktigare, men kanske i alla fall att de inte ser kvinnor som missbildade män.

Det anses allmänt att Peste Noires första fullängdare, La Sanie des siècles - Panégyrique de la dégénérescence (jag copy'n'pejstade titeln, om det är så att du undrar), är bättre än den andra, Folkfuck Folie. Det finns två saker som talar emot den allmänna opinionen. För det första så är "Folkfuck Folie" en helt fantastisk titel, oavsett vad det kan tänkas betyda. För det andra så kan man se Folkfuck Folie som en råare, rockigare reaktion mot att La Sanie kanske blev lite för polerad och symfonirockig, och faktiskt lite för snygg här och där. Båda skivorna är hur som helst under av kreativitet och musikalitet inom black metal-formeln, endast överträffade av originalet och förebilden Burzum.

Vi avslutar med en av Gubben Eriks grunnor: Gäster - en sorts parasiter?

Punktifiera

Nu har jag testat Spotify lite grann, på min fönsterutrustade jobbdator. Det uppfyller både förväntningarna och farhågorna.

En sak är att själva grunden, med strömningen av ljud, funkar så bra att det känns som om man har låtarna lokalt. I och för sig är uppkopplingen idealisk, så hur det kommer att funka över 3g får vi se, men det känns väldigt stabilt.

En annan sak är användargränssnittet och designen. Grått, grått, grått, grått, ljusblått, turkost, trist. Varför tycker någon någonsin att den här typen av färgschema är en bra idé? Eller så är det inte själva färgtonen som är fel, utan bara hur den används. Det är marginellt bättre än om Windows-widgets hade använts rätt av, men fortfarande mycket fulare än vad Winamp var för 10 år sedan.

Interaktionsmässigt så funkar gränssnittet hyfsat, men känns lite knöligt. Ytan för de senaste sökningarna och spellistorna är för liten i förhållande till de andra elementen, speciellt sökresultaten. Jag förstår att man vill hålla allt på en skärm, men det gör balansen mellan sökningar och musikuppspelning ganska sned, för att vara en musikspelare. Hela fönstret tar upp för stor plats. Det ska bli roligt att se hur det kommer se ut på mobilen så småningom. Jag har en känsla av att den begränsade skärmstorleken kan pressa fram ett användargränssnitt som är bättre än detta.

En detalj som är riktigt hemsk är att sökresultaten kommer upp huller om buller, sådar som det var på Kazaa back in the bad old days, snarare än sorterat efter skiva, som på Soulseek. Det kanske är någon inställning som jag har missat, men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha det på det här sättet.

Avslutningsvis det allra sämsta: musikutbudet. Ungefär hälften av artisterna jag söker efter finns inte med över huvud taget. Av vissa artister finns bara enstaka skivor med. Det här gör att det inte finns en chans att Spotify skulle kunna ersätta fildelning som musikkälla. Men om de så småningom lyckas fixa det här problemet, så kommer vi knappt behöva dela filer med varandra.

Smart, eldräven!

Om Firefox kraschar, vilket händer då och då när flash-pluginnet bestämmer sig för att jävlas, så dödar jag programmet och startar det igen. Ibland får jag då upp den här dialogboxen:



Ett härligt exempel på en onödig popup. Det jag får göra är att klicka på OK, skriva "killall firefox" i ett shell och sedan starta Firefox. Allt helt i onödan, eftersom Firefox självt kunde ha gjort samma sak med den gamla processen och sedan startat den nya instansen. Att dessutom föreslå att jag skulle starta om datorn känns mest som en förolämpning.

(Varför inte passa på att återknyta till helgens påstående om att de flesta programmerare är inkompetenta? Den här funktionen är uppenbarligen designad och implementerad av en riktig sopa, med noll koll på interaktionsdesign och/eller system-API:er.)

De som skiter i allt

Krusell, ett företag som tydligen tillverkar hölster till mobiltelefoner, har publicerat sin topplista över telefoner som de anser säljer bäst, baserat på hur många hölster de säljer till olika telefoner. Om du undrar vad jag menar: har du någonsin sett en ingenjör i 45-årsåldern, med instoppad skjorta, chinos, överkammad flint och någon sådan här bricka som låter honom passera in på kontorskomplexet där han jobbar, med en tegelsten inklädd i fejk-läder hängande i bältet? Det är det vi snackar om, det är han som är Krusells kundkrets, och det är själva fejk-lädret som är deras produkt.

Tegelstenen som är inklädd i läder tillhör troligtvis följande gäng telefoner:

1. (1) Samsung SGH-i900/i910 Omnia
2. (2) HTC Touch HD
3. (5) Nokia 6300
4. (3) Nokia E51
5. (4) Blackberry Storm
6. (8) Nokia E71
7. (6) Nokia 3109
8. (-) Nokia 5800
9. (7) Sony Ericsson X1 Xperia
10. (-) Nokia 3120

Så basically, om du vill vara cool och framstå som om du inte jobbar med programmering, så köp ingen av ovanstående telefoner. Risken är att du kommer drabbas av ett plötsligt begär att klä in den i fejk-läder och hänga den i bältet som håller upp dina chinos.

Tänkte att det kunde vara schysst med en varning...

Är dörren halvstängd eller halvöppen?

Här är en bra artikel om hur man som utvecklare kan konkurrera med open source-mjukvara. Många bra poänger om brister i typiska open source-projekt, som kan destilleras ner till "open source-utvecklaren bryr sig inte om andra användare än sig själv". Det kan handla om användarvänlighet (okej att en n00b inte klarar av att ladda ner saker från sourceforge, jag tycker också att det är orimligt krångligt), design, support, kommunikation, men den för mig mest intressanta punkten är den sista: rent teknisk kvalitet.

Standardtugget i open source-världen, i Stallman- och framför allt Raymond-traditionen, är att open source-kod är bättre, eftersom vem som helst kan inspektera den, buggfixa den, förbättra den på alla möjliga sätt. Men det händer inte med automatik, de flesta små projekt utvecklas av en ensam nörd. Den mesta kod som skrivs här i världen är dålig, oavsett om det sker på ett stort företag eller nattetid i ett sovrum.

Det är dessutom inte så att all kod som skrivs på fritiden är open source, eller att all kod som skrivs på arbetstid är stängd. Men oavsett var och när du skriver kod, så är du ett undantag om du är duktig på det. Och kodskrivande är ändå bara en liten del av mjukvaruutveckling.

Steve Jobs har nu även uppfunnit konsten

För mig känns det ganska uppenbart att konstens främsta uppgift är att lära oss nya saker om oss själva, om världen, om andra människor, att få oss att tänka på nya sätt. På det sättet undviker jag på ett snyggt sätt idiotiska synpunkter såsom "ska det där vara konst, det är ju fan inte ens snyggt" och "det är fan inte konst att låtsas vara sinnessjuk och bli tvångsomhändertagen". Konsten är bland det viktigaste som finns, och den står alltså inte bara ovanför juridiken på ett estetiskt plan, utan även på ett moraliskt.

Men det som har med Steve Jobs att göra är de här datamålningarna, som en snubbe som heter Jorge Colombo (ej att förväxla med den fiktive brottsbekämparen Colombo, och ej heller med den icke fiktive upptäcksresanden Columbus) har gjort på sin iPhone. De kanske inte ser så spektakulära ut, men anledningen till att jag känner att jag måste nämna det här är att det är så väldigt sällan som något som faktiskt är estetiskt tilltalande över huvud taget förknippas med mobiltelefoner. Mobiltelefoner är oftast skitfula, såväl vad gäller industridesign som det som visas på skärmen. Det hade liksom inte alls varit lika intressant för mig om det varit ritat i Photoshop.

Nuff said.

Enheten

Jag tittar på en TV-serie som heter The Unit. Den är ganska rolig: den handlar om en amerikansk super-hemlig specialstyrka, där alla är riktiga ninjor när det gäller att skjuta ihjäl skäggiga terrorister. And their wives, för att hela familjen ska digga skiten. Medan männen är i Irak och skjuter ihjäl skäggiga terrorister, så teamar fruarna upp och löser sina egna problem. Det är som en uppdaterad Mission Impossible, blandad med Lilla huset på prärien.

Hela grejen är uppenbarligen ett beställningsjobb från Bush-administrationen. Det är en himla massa atomvapen som planteras i amerikanska städer och mordförsök på presidenten. Terroristhotet är ständigt närvarande. Och så kryddar man med lite hets mot pacifister och christian values. Det här gör mig inte speciellt mycket, eftersom det blir löjligt uppenbart om man inte bor i det där religiöst fundamentalistiska landet på andra sidan Atlanten, där en ständig kamp pågår mellan de goda och Sauron bin Laden.

Men ibland undrar jag ändå hur de tänker. I det senaste avsnittet så drog hela gänget iväg till Filippinerna för att helt enkelt skjuta ihjäl en skäggig arab som hade dödat deras kompis. Som det framställdes så uppfattade jag det som att det handlade om personlig hämnd, snarare än om att försöka skydda Amerikas säkerhet. Hur kristet är det? Men tänker man efter så är det inte så underligt, det handlar om bara om att definiera om mänsklighetsbegreppet till att betyda en vit, kristen människa. Härligt, härligt med en stor dos humanism då och då!

Robotvisioner

David Wood bloggar om ett AI-projekt i Kina och nämner det här med husrobotar, som någon AI-dåre tror kommer vara en jättemarknad år 2030.

Men vill man verkligen ha robotar i sin närhet? Jag tänker mig inte något Terminator-scenario, utan snarare defekter. Det behöver inte röra sig om en bugg som får roboten att sparka mig i huvudet, det kan vara någon miss som gör att den glömmer stänga av strykjärnet. Det är inte som att vi klarar av den komplexitet som finns i mjukvara nu, så varför skulle vi klara det bättre om 20 år, när koden kommer vara ännu mer komplex?

Lotta Lotass och andra namn

Jag vet inget om henne, förutom att hon just har valts in i Svenska Akademien och har ett sjungande vackert namn, som hade passat utmärkt på en karaktär i Bamse. Grattis, Lotta Lotass!

Jag passar på att tipsa om Litteraturbanken, där man kan hitta texter av andra, äldre författare som man känner igen namnet på, men inte vet något om. Smaka på de här exemplen: Ottilia Adelborg, Dan Andersson, Ivar Arosenius, Victoria Benediktsson, August Blanche, Fredrika Bremer, Petrus de Dacia, Erik Gustaf Geijer, Wendela Hebbe, Benjamin Höijer, Anna Maria Lenngren, Lars Lucidor, Fabian Månsson, Johan Ludvig Runeberg och Fredrik Bogislaus von Schwerin. Samt, givetvis, Falstaff, fakir. (Missa inte förordet till hans "En hvar sin egen professor eller allt mänskligt vetande i sammandrag". Även genomgången av kyrkohistoria är intressant.)

Avlusnings-produktivitet

Jag har varit med på en mailing-lista (wow man mailing-lista oldskool det säger jag nu yo) för "Forum Nokia Champions" i flera år. Det mesta som diskuteras där är för mig helt ointressant, men jag vill inte lämna den, eftersom jag känner att jag skulle kunna missa något viktigt i samma ögonblick som jag sa upp prenumerationen. Jag har inte skrivit något meddelande själv på flera år, men idag är jag bakfull och känner mig lite galen, så jag var tvungen.

Diskussionen gällde huruvida man kan utveckla för Symbian under Linux. Problemet är att SDK:t är gjort för Windows, och man kan tydligen inte över huvud taget få "emulatorn" att funka under Linux, ens med Wine. Detsamma gäller det nya Eclipse-baserade IDE:t Carbide C++. Någon hävdade att produktiviteten åtminstone fördubblas om man har tillgång till Carbide, simulatorn och on-device debugging, men att en begränsad utvecklingsmiljö kan funka för hobby-projekt.

Den kommentaren gjorde att jag kände att jag måste kasta mig in i diskussionen, med mitt som vanligt något perverterade perspektiv på saker och ting.

Under mina förstå två år med Symbian så använde jag inget IDE och ingen simulator, eftersom Codewarrior, som var det som gällde på den tiden, inte egentligen tillförde något, och simulatorn simulerade inte tillräckligt mycket för att vara användbar. Carbide, som är grejen nu för tiden, är i min mening dessutom ganska rejält mycket sämre än Codewarrior, eftersom det är så sjukt långsamt och tungt.

En hårdvaru-debugger kan låta trevligt, men att vara beroende av avancerade debuggnings-faciliteter är i min bok tecken på inkompetenta utvecklare och/eller för komplex mjukvaru-design. Kombinationen är dödlig. Dessutom hjälper inte debuggern alls om man jobbar med mer intrikata system, med multipla processer och IPC.

Sen har vi det där med hobby-projekt kontra professionell utveckling. Hobby-projekt behöver inte betyda att det handlar om enklare projekt eller att utvecklingen bedrivs på ett mindre organiserat sätt. Den huvudsakliga skillnaden är att man i professionella projekt har hårdare krav på produktivitet, vilket å ena sidan gör att man enklare klarar deadlines, men å andra sidan att kvaliteten åsidosätts.

Trivs man dessutom bättre med Linux än med Windows, så är det ganska uppenbart att man tjänar på att använda det. Jag kommer förhoppningsvis slippa Windows på jobbet så småningom, för det är ingen ände på dess uppfinningsrikedom när det gäller att jävlas med mig.

Så vad händer nu? Jag föreställer mig att Symbian-nördarna på mailing-listan är för väluppfostrade för att starta ett eldkrig, men om världens undergång inträder imorgon, och Johannes alla visioner förverkligas, så kan det vara mitt fel. Klart slut.

Silvester telefon

En riktig telefon är inkopplad i väggen (där det finns någon typ av stenålders-nätverk) med en äkta telefonsladd. En äkta telefonsladd är av någon anledning spiralformad. Så här kan det se ut när taiwaneser tillverkar den typen av riktiga telefoner. 2009, yo.

Och visst, varför inte: välkomna till 1983. Fredrik Belfrage och Ulf Brunnberg är coola utav bara helvete. Alphaville jagar skivkontrakt. Cia Berg är programledare för Bagen. Telefonsladd is the shit hos Luleå-juryn.

Och på tal om musik...

...så har Florian Schneider lämnat Kraftwerk. Det känns betydelsefullt på något sätt, men jag har svårt att förstå varför. Är det inte ganska mycket som om Mick Jagger hade lämnat Rolling Stones samtidigt? Eller Christer Sjögren Vikingarna? Kraftwerk har i och för sig aldrig sålt sin värdighet som Rolling Stones, och Vikingarna kan knappast någonsin ha haft någon, men ändå, idag spelar det ingen roll. Och jag är ändå inte den som bangar för att lyssna på Tour de France Soundtracks då och då.

Om att få en present

Brev:

Välkommen som kund på svenskaspel.se

Här kommer den utlovade cd-skivan "Schlagerhits".

Mvh
Monika Sandström

Projektledare AO Internet & mobil

Låtlista:

Charlotte Perelli: Hero
Sanna Nielsen: Empty Room
Rongedal: Just A Minute
Ola: Love In Stereo
Suzzie Tapper: Visst finns mirakel
Sonja Aldén: För att du finns
Nanne Grönvall: Håll om mig
The Poodles: Night Of Passion
After Dark: (Åh) När ni tar saken i egna händer
Shirley Clamp: Min kärlek
Jill Johnson: Crazy In Love
Bosson: Efharisto
Rednex: Mama, Take Me Home
Jan Johansen: Se på mig

I fädrens spår för framtids segrar

14 mil på skidor på en dag, det är något det. Först Vasaloppet, sedan femmilen i VM. Tävlingen mellan tävlingarna vanns av Vasaloppet.

Att köra en VM-femmil med gemensam start känns ungefär lika absurt som att avgöra VM-finalen i fotboll med 90 minuters straffläggning. När alla deltagarna, utom möjligtvis Vincent Vittoz, dessutom verkar ha kommit överens om att helt enkelt ge Petter Northug guldmedaljen, så blir det ointressant. FIS, snälla, sluta göra skäl för namnet och inse att en riktig skidåkare klarar av att hålla tempot själv!

Vasaloppet är en annan sak. När man har åkt skidor i över fyra timmar så är man ingenting. Man har reducerats till en typ av singularitet: en kropp som drivs av vilja, och i viss mån kolhydrater och grundämnet syre. Det är ingen tvekan om att Daniel Tynell, som idag tog sin tredje seger, var hårdast av alla. Under de två sista milen förvandas Vasaloppet från en skidtävling till ett metafysiskt frågande. Plötsligt handlar det inte om meriter, utan om något grundläggande i tillvaron. Ingen kan säga var gränsen går mellan det möjliga och det omöjliga: varje lopp är ett nytt svar på frågan.

Här i världsrymden, där vi bor, ser det ut på samma sätt: gränsen mellan kyla och hetta, neutronstjärnor och tomrum, rörelse och stillestånd, ligger insprängd som ett nät i varandets hela struktur. Tomrummet är en absolut kyla, men en stjärna är ett hjärta, som med envis frenesi skapar rörelse. Och liv.