Vilse i vattenfallet

När jag läste data runt 2000 så fattade jag ingenting av vad vi fick lära oss om processerna runt själva kodandet. På OS-kursen fick vi skriva en kravspecifikation och ett design-dokument, vilket vi skulle lägga lika mycket tid på som kodandet och testningen. Eftersom specifikationen naturligtvis visade sig vara omöjlig att implementera utan ändring så fick vi uppdatera den allt eftersom vi upptäckte problem. På kursen som hette Software Engineering så fick vi lära oss en väldig massa detaljer om metoder för att ta fram specifikationer av olika slag.

Jag vet inte riktigt var de här avancerade metoderna används, men jag föreställer mig att det rör sig om hemliga försvarsanläggningar, kärnkraftverk, banker och myndigheter. Jag kände absolut inte igen mig från de open source-projekt jag var bekant med. Däremot visste jag att akademiker var av uppfattningen att en utvecklingsmetod som den som användes för Linux-kärnan helt enkelt inte kunde fungera. Det gjorde att de inte kändes helt trovärdiga.

Agile fanns redan på 90-talet, och en gästföreläsare från Nya Zeeland la i alla fall någon föreläsning på att lära oss om Extreme Programming. Under 00-talet har Agile slagit igenom, men kursbeskrivningen för Software Engineering i Uppsala ser fortfarande ut som den gjorde för 10 år sedan. Samma kursbok används dessutom, Software Engineering av Ian Sommerville.

Jag tog fram mitt exemplar, 3 upplagor gammalt, och bläddrade lite i det. De avsnitt som innehåller något som jag skulle kunna tillämpa är minimala, om de finns över huvud taget. Jag kollade upp vad som har förändrats under de senaste upplagorna, och det verkade inte vara mycket, även om det har tillkommit ett kapitel som under rubriken "Rapid Software Development" bland annat tar upp Agile, exemplifierat av Extreme Programming.

Jag tittade igenom de slides som finns tillgängliga för nedladdning. Författaren är inte positiv till Agile. Agile används för att utveckla mjukvara fort, men leder till sämre kvalitet. Och det är svårt att testa, för det finns ingen specifikation. Det är svårt att avgöra vad som har gjorts, för det finns ingen dokumentation. Koden blir svår att underhålla, för om man gör ändringar hela tiden så går strukturen sönder. Principen att hålla designen så enkel som möjligt är också problematisk: "Maintaining simplicity requires extra work". Och så går det givetvis inte att skala upp Agile till större projekt: "Agile methods are probably best suited to small/medium-sized business systems or PC products." Damn, den gamla klassikern, riktig utveckling sker på mainframes. Hemliga försvarsanläggningar och banker var det.

En av anledningarna till att Agile har tagit över under de senaste 15 åren är att all utveckling inte längre sker på storföretag eller myndigheter. Utvecklarna har makt över sin situation, snarare än att det är en kille i slips sju nivåer upp från närmsta ingenjör i hierarkin som bestämmer hur det ska gå till. Men bland de gamla akademikerna så skrivs fortfarande all riktig kod i Cobol och Ada, och handlar om pengatransaktioner. Designspecifikationen specificerar arkitekturen hela vägen ner till algoritmer och datastrukturer. Programmeraren översätter specifikationen till program. Moduler utvecklas parallellt och integreras först framåt slutet av projektet, precis innan den livströtte testaren kallas in, hittar fel och får skäll för att han är ansvarig för att projektet blir försenat (han gästföreläste på Software Engineering-kursen, och beskrev sitt arbete just så). För projektet blir försenat, det blir det alltid. Och lösningen heter ännu mer detaljerade specifikationer, som gärna ska verifieras formellt, så att den kan implementeras rätt av utan att en enda bugg uppstår, att ett enda krav ändras under projektets gång eller att ett enda tankefel upptäcks.

Ett problem jag hade både med Software Engineering och på andra kurser var att det aldrig berättades hur, var och när saker tillämpas. Idéerna är alltid abstrakta. Av den anledningen vet man inte vad som är viktigt, vad man faktiskt ska lära sig, och vad man kan glömma bort, eftersom det bara är av akademiskt intresse.

Mer jul

Fantastiskt fin version av världens bästa jullåt någonsin: Last Christmas (Hot Digi Remix) av Goto80. Även Triad är med på ett hörn.

Folkfuck folie runt granen

Äntligen hemma igen, efter att ha firat jul i den gamla nordiska hedendomens hjärtland, i Blot-Svens hemtrakter i centrala Uppland. Där firade vi satanistisk jul, med black metal-julsånger, obscena prydnader i granen, julevangelium enligt Teratologen, en tyst minut för Gilles de Rais, blod i snapsen för att hedra Erzsébet Bathorys minne, och så naturligtvis det traditionella julbordet med grillad padda, fladdermusspjäll, friterade rödmyror, rödbetssallad med arsenik (till mindre omtyckta släktingar), etterstarkt kaffe med obligatorisk kask, frutti di mare (levande marulk, rutten lutfisk och gammal god surströmming, med stinkande tofu som vegetariskt alternativ), sylta gjord på benmärg från krigsförbrytare, julskinka på överviktiga dalkullor, helstekt spädskunk, halvor av stekt grisägg, strimlade drakvingar och så Gordon Ramsay då.

Ond fortsättning på er! Tips på hur man tillagar brittiska stjärnkockar mottages tacksamt till nästa års högtid.

Labbrapport

Det var i Kina tidigare i år som tanken kastades fram: tänk om man skulle gå och ta en öl, och inte säga ett ord under hela tiden. Handsken var kastad, och jag kunde inte låta bli att plocka upp den. Det var uppenbart redan från början att det rörde sig om ett grundläggande filosofiskt frågande, snarare än om att känna sig obekväm bland andra människor.

Efter att ha planerat och skjutit upp tillställningen cirka tio gånger så kom vi oss slutligen för att ta tjuren vid hornen och go for broke. Jag hade tidigare bestämt att Tröls var the place to be, men risken att jag skulle stöta på bekanta som skulle hota upplägget gjorde att vi bytte till Fregatten. Man träffar inget vettigt folk på Fregatten.

18.30 idag var det bestämt, och en minut i halv var jag där. Köpte en Krusovice och satte mig ner vid ett ensamt bord. Inom en minut är jag utsatt för Fregatten-effekten: en man med en öl sätter sig vid mitt bord och börjar prata. Jag tar även honom vid hornen och diskuterar fornnordiska namn, assembler-programmering och verkstadsindustrin. Jag ursäktar mig när Jens dyker upp.

I början är det väldigt ansträngande. Fortfarande efter en halvtimme funderar jag på vilken typ av undanflykt som kan ta mig härifrån. Sen börjar världen flyta i takt med att berusningen tilltar, och framåt slutet kan vi då och då nästan skratta tillsammans åt vad vi ser runt ikring oss. Då har vi redan bevittnat ett klassiskt Fregatten-nummer: folk som spiller öl över både sig själva, stolar, bord och golv.

När den sista ölen var halvt urdrucken var det som om allt föll på plats. Det var möjligt. Vi kunde klara det. De som talar om hinder talar som druckna. Det ursprungliga avtalet hade gällt ett minimum av tre öl och två timmar. Vi hade klarat det. Snön log emot mig när jag sneddade över Värnhemstorget på väg hem.

Fregatten sviker inte.

EU-ordföranden, statsminister Fredrik

God jul snart då!

Jag tittar lite på nyheterna. På svt.se står det så här i en ingress: "EU-ordföranden, statsminister Fredrik, uttrycker frustration över resultatet av klimatmötet i Köpenhamn." Så jävla roligt.

Men han är inte bara rolig när man pratar om honom, utan även när han pratar själv. Det gick ju åt helvete i Köpenhamn. Vad är problemet? Vi kollar på några lösryckta citat:

"När det gäller Kina är inställningen att tillväxt går före allt annat." Sure, precis samma gamla U-I-fråga som vanligt: de tycker att de borde få uppnå vår nivå innan vi ska ställa vår typ av krav på dem.

"Världen består inte av 193 demokratier som nu står till svars inför sina väljare." Okej, så om du frågar en typisk väljare om de vill göra sig av med bilen så menar EU-ordföranden, statsminister Fredrik att han/hon skulle göra det för miljöns skull?

Problemet är att demokratier, precis som diktaturer, ser till sina lokala intressen, även om det i demokratier typiskt görs på ett mindre godtyckligt absurt sätt. Ska man lösa globala problem så behövs det någon som har global auktoritet.

Okej

Tre veckors ledighet. Vafan ska jag göra nu då? Svar: ingenting. Ljusa tider för bloggen.

bada

Samsung kallar bada för ett OS, men det ser mer ut att vara en applikationsmiljö som kan flyttas mellan olika OS. Det finns en massa intressant information på dev-sajten. Jag tittade igenom det de kallar för "tutorials", som snarare påminner om presentationsmaterial. De är ganska roliga, med engelska som är dålig på ett sätt så att det bara blir skojigt. Min favorit: "Can I play with data corruption and other madness?" (Svaret på frågan är nej, man kan inte leka med data-korruption och annan galenskap i bada.)

Det är lite läskigt att de verkar ha tagit starka intryck av Symbian: C++ med tvåfas-konstruktion, inget multipelt arv utom med interface-klasser, inga exceptions, all data minutiöst inkapslad etc. Man slipper visserligen leaves, active objects och 50 sträng-klasser, men den errno-liknande felhanteringen ser inte direkt smidig ut att använda.

UI-delen är väldigt konservativ, ett klassiskt "Button *b = new Button()"-API. Det finns en builder med som kan spara ut komponenter som XML. Exemplet som ges är att man gör sin komponent i buildern och skapar upp en kontroll från XML-en i C++-koden. Verkar lite knöligt, men eventuellt så kan man ladda in en XML-fil för hela UI:t, som med GTK/Glade. Vill man göra coola UI-grejer så finns det en Flash-kontroll och GLES, som överallt annars.

Annars är det mycket stöd för att hantera communities, kontakter, social nätverk, realtidswebben 3.5 etc. All ens interaktion med andra loggas automatiskt, och det finns API:er för att söka i databasen där infon lagras. Det finns även med API:er för att hantera en del special-grejer, som ansiktsigenkänning, haptics, rörelsesensor etc.

Rent allmänt ser det ganska trevligt ut, trots Symbian-vibbarna. Det skulle nog kunna vara ganska trevligt att jobba med. Och med slogans som "The platform with more opportunities" så kan man knappast misslyckas, eller hur?

En miljon röster

Jag försöker läsa Carol Clerks Pogues-biografi, vilket inte är lätt. Hon har tydligen bestämt sig för att hon vill låta alla komma till tals hela tiden. Texten är så späckad med citat att den består mer av späck än av späckee. Det är ingen överdrift: jag slår upp en slumpmässig sida och räknar till 9 citat. Ungefär halva textmassan på sidan består av citat. Problemet med det här är att tempot dras ner till ett minimum. Varje nytt stycke är ett citat, en ny röst, ett nytt hinder för handlingens framåtskridande.

Det är som att se en dålig amerikansk dokumentär. I scen efter scen lyssnar man på människor som pratar. Först kommer flintisen i den bruna kavajen och säger "He had such a great sense of humour, I remember once when he...", sen kommer kvinnan i den lila dräkten och säger "Of all the people I've ever known, he was one of the most imaginative and humble...", och sen kommer den skäggiga psykologen och säger "He used to go to Minnesota during the summers, although he preferred the winters in New York."

Det leder ingenstans. En författare måste våga berätta sin historia. Hon har lika stor chans att försvanska i sitt val av citat som genom att referera dem. Det handlar inte om respekt mot biografiobjektet, utan om respekt mot läsaren. Det kanske är menat att vara postmodernt eller något, men det är snarare postintelligent.

Trådar i poolen

Det är kul att uttrycket "multitasking" har slagit igenom på bred front, med tanke på hur obskyrt det kändes när man köpte sin första Amiga. Vad finns det för andra sådana där datatekniska uttryck som kan komma att leta sig in i vardagsspråket inom en snar framtid? Delat minne? Thread pools? Multipelt arv? Turingmaskin?

Whatever, någon snubbe som heter Paul E. McKenney skriver om hur osvårt det är med parallellprogrammering. Han har en bra poäng och argumenterar för den på ett bra sätt, eller åtminstone emot den motsatta ståndpunkten.

Kanban, NoSpread, Håkan

Vi har börjat köra Kanban i ett projekt på jobbet, istället för Scrum eller kaos. I en lättrörligt organisation kan man byta process utan motstånd. Det tog inte mer än en halv dag från att förslaget kastades fram till att det var igång. Scrum passar om man utvecklar längs en långsiktig linje mot horisonten, som i ett spelprojekt eller en webbsajt eller en tomteverkstad. Kanban passar när man utvecklar i ett game of life, med ständiga förändringar, flera parallella men divergerande spår och prioriteringar som ändras från en dag till nästa.

Efter att ha tvingats jobba i Excel i flera timmar idag så slog mig tanken att skapa en väg ur denna lejonkula, genom att utveckla ett program som gör det som Excel används till, men inte är avsett för: att representera en samling entiteter, en per rad, med ett flertal egenskaper var, strukturerade i kolumner. Inga oändliga rutnät, inga kalkyler, inga tusen funktioner, utan bara det allra nödvändigaste. Rutor med text i, som uppträder som man vill när man använder programmet på det sättet: automatiska radbrytningar, intuitiv navigering, lite färgkodning och fonter, sortering per kolumn, enkelt att flytta rader upp och ner. The future looks bright. Eller vi får se.

Naseer skriver om Sverige idag och att inte vara född här. Jag hänger upp mig lite på det här: "70-talister och nedåt är relativt vana med det Sverige vi har idag". Jag vet inte det, jag. När jag var liten så var Sverige Anna Olsson, Maria Eriksson, Mikael Andersson, Anders Håkansson, Jenny Mattsson, Håkan Andrén, Anna-Maria Stark, Karl-Åke Nilsson, Christine Rosquist, Kenneth Elofsson, Lennart Åkerlund och Ove Hjort. En sverigedemokrats småsensuella dröm om ett rensasigt vaterland. Man kanske åkte in till Uppsala, såg en mörkhyad människa och tänkte "Oj, coolt, en utlänning, undrar vad han tycker om Sverige". Det är inte speciellt länge sedan, men det är väldigt annorlunda.

Är inte sociala medier väldigt 2007?

Det är kul när även gammelmedia går på hypen om bloggosfären. Och dessutom med bild på det där mongot som heter någonting som jag inte kommer ihåg, men påminner om namnet som gav twitter ett ansikte inom den svenska politiken, (Mats) Odell. Läs artikeln, den är rolig!

Jag vet inte vad som krävs för att man ska kunna kalla sig "expert på sociala medier", men tydligen hjälper det att inte ha något perspektiv över huvud taget. "Nästan 80 procent av våra folkvalda är övertygade om att nästa val till stor del kommer att avgöras på internet." Eller för att uttrycka det mer korrekt: nästan 80 procent av våra folkvalda är övertygade om att de skulle uppfattas som gammaldags om de inte låtsas tro på twitter-hypen.

Kan inte någon berätta för mig:

1. Hur många röstar i riksdagsvalet?
2. Hur många av dessa läser dagstidningar, tittar på TV eller lyssnar på radio?
3. Hur många läser politikers bloggar och kvitter?

Historien om hur Mona Sahlin gjorde bort sig är rolig, eftersom den är så nördig. Hon fattade inte att någon "expert på sociala medier" ansåg att hon inte gjorde rätt som försökte använda twitter för envägskommunikation. Att ett gäng "experter" anser det lär inte ha gett henne speciellt mycket negativ uppmärksamhet. Det är lite som om jag påpekar hur ohackig repliken "Yeah, RISC is good" är i filmen Hackers. För de flesta som ser filmen är det hemligt hackersnack som vanligt folk inte fattar, så det spelar ingen roll om det låter löjligt för mig som expert.

Men visst är det betecknande för vår tidsålder att det politiska budskapet ska få plats på 140 tecken.

Tja!

Har det kommit någon ny häpnadsväckande musik i år som jag har missat?

And also: varför envisas iTunes med att ofta lägga in dubbla kopior av alla låtar när jag importerar musik?

Män som hatar grisar

TV-bönder sysslar med djurplågeri och Vellinge-moderater njuter av livet genom att skjuta rådjur med explosiva golfbollar.

"4 § Djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar eller för att användas för ändamål som avses i 19 § eller i tävling skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt."

Grisar på betonggolv, kor och hästar i bås, höns i burar, det finns knappt några djur inom livsmedelsindustrin som kan bete sig naturligt, så att tjafsa om djurplågeri i enskilda fall är mest löjligt.

Det finns gott om goda anledningar till varför bacon inte är årets matprodukt.

Lotus 1-2-3

1. Dagens matproduktrecension: tomte-latte med saffrans-biscotti på Espresso House. Första tuggan av biscottin smakar saffran på ett ganska härligt sätt. Andra tuggan är mest socker. Sen fortsätter det så. Tomte-latten är en vanlig latte med massor av extra socker, vispgrädde ovanpå och kardemumma (ej att förväxla med författaren bakom verk som "Två år i varje klass" och "Sigge Nilsson och jag"). Eventuellt finns det espresso där någonstans i bakgrunden. Fruktansvärt sött, och kardemumman funkar inte alls lika bra som kanel kunde ha gjort. Jag fick inte i mig hela. Tur att jag intog den ironiskt, annars hade skämtet kunnat handla om mig, snarare än om matprodukten. Äsch, vem försöker jag lura, skämtet handlar alltid om mig.

2. Dagens bokrecension: Big History av Cynthia Stokes Brown. Ämnet är hisnande, men den här boken är inte bara hälften så tjock som David Christians Maps of Time, utan även ungefär en tiondel så sammanhängande. Dessutom kom den ut ett par efteråt. Så vad är poängen, när den mest känns som en förkortad utgåva av Maps of Time? Hela poängen med big history är att skapa sammanhang, en berättelse om universum som ersätter religionens i ett sekulärt samhälle. Här försvinner det till stora delar, även om det knyts ihop igen precis på slutet. Antagligen har den en poäng som inkörsport till de tyngre grejerna. Lite sådär som man är dömd till ett liv som heroinist på plattan om man röker en fet jävla holk.

3. Dagens skivrecension: Yoshimi Battles the Pink Robots av Flaming Lips. Jag vill inleda med att påtala att Flaming Lips är ett av tidernas sämsta bandnamn. Jag glömmer alltid bort det. Sen fattar jag inte att jag glömt bort hur bra den här skivan var. Eller att jag slutade lyssna på den vid något tillfälle. Produktionen balanserar vackert mellan blajigt och storslaget och lyfter det tillbakalutade materialet, som i och för sig är väldigt bra i sig, men som hade kunnat bli aningen segt om det framförts med ett mer konventionellt ljud. Vad hade Steve och Donna sagt om det här?

Tre femtedelar i Vellinge

Howard Zinn nämner i förbigående i sin "A People's History of the United States" att det i den amerikanska konstitutionen står att slavar har tre femtedelars människovärde. När jag läste den så valde jag att helt enkelt tro honom, medan en kompis till mig protesterade våldsamt när jag nämnde det. Det kunde inte vara sant. Men det var det, även om själva människovärdes-grejen är en tolkning av en politisk kompromiss.

Men hur är det med människovärdet i Vellinge? När någon tidigt en morgon anlägger en brand i en lövhög utanför ett tillfälligt boende för flyktingbarn så är det lätt att dra paralleller till den amerikanska konstitutionens hemtrakter och folk i spök-dräkter som bränner saker.

Här handlar det inte om några tre femtedelars människovärde, utan snarare om ett negativt sådant. Det handlar om livsstil, om att man inte ska behöva se fattiga på vägen till golfklubben. Det är verkligen inga bonnlurkar i stil med Sven-Olle Olsson som regerar i Vellingen, utan toddy-stinn konservativ överklass. Det har mycket mindre med rasism att göra än något så enkelt som egoism. Världens problem är världens problem, inte Vellinges.

Årets matprodukt

Tjenare, tjenare!

Långtida läsare av bloggen känner redan till detta, men för nytillkomna tittare så kan jag nämna att ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är matprodukter. Även själva uttrycket "matprodukter" är något jag tycker mycket, mycket om. (Och så tänker jag ofta på Lars Leijonborg.)

Idag har i alla fall tiden kommit för att, ett par månader för tidigt, utse årets matprodukt. Poängen har noggrant sammanställts, summerats och då och då även konkatenerats och katalogiserats veckovis. Enligt den senaste kalkylen så är det nu klart att ledaren har ett så stort poängförsprång att ingen av de andra tävlande har en teoretisk chans att komma ikapp.

Årets vinnare är... (Ta-da!) Spiskummin! Grattis säger jag till denna klassiska allkrydda! Kanske något för mästertwittraren Mats Odell att ta upp på nästa partitoppmöte?

Med vänliga hälsningar,

Linus

Einstürzende Neubauten

Det är en sak som jag inte riktigt förstår: det här kräkmedlet som kallas för house nu för tiden, varför kallas det för house när det har så mycket mer gemensamt med eurodiscoschlager?

Bloody Gågata

På väg från jobbet idag gick jag förbi en gatumusikant som spelade Roky Ericksons "Bloody Hammer". Awesome!

Stopp! Hjälp!

Jag har inte längre stopp i köksvasken, men har däremot kallvatten igen. Fastighetsskötare är typ de coolaste människor som finns.

I övrigt så vill jag passa på att rekommendera Pamplemousse av The J. Arthur Keenes Band, som är bland den finaste chip-ploppen jag har hört på mycket länge.

Du vet var jag läste det först. /Micke Rööd

Chuck Biscuits

Läste på Dagens Skiva att Chuck Biscuits var död "efter en långdragen kamp mot halscancer". Artikeln fanns i min RSS-läsare, men inte på webbsidan. Vadårå? Jo, grejen var att någon hade skämtat med någon snubbe i USA, genom att under ett halvår via email låtsas vara en cancer-sjuk Chuck Biscuits. Väldigt roligt skämt naturligtvis, och väldigt lustigt att skribenten på Dagens Skiva inte helt enkelt kan posta en korrigering, utan försöker dölja att de också blivit lurade genom att ta bort artikeln.

På internet är det alltid någon som kan höra dig skrika, även om det var länge sedan du skrek sist.

Dagens dikt

Saxat från Facebook: "Jag läste just Ian Wachtmeisters inlägg om Jimmie Åkessons inlägg. Skillnaden mellan de två är att Ian är en idiot."

Om någon som engagerar sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet genom att gå med i någon Facebook-grupp blir upprörd av det där citatet så ber jag så mycket om ursäkt.

Den ylande lokföraren

"Arga snickaren" är det bästa namnet på en TV-serie någonsin. Jag vet att jag skulle bli mycket besviken om jag såg på den någon gång, så jag låter bli. Jag bara älskar namnet: det är så fruktansvärt dåligt, så att det gör mig glad och får mig att känna mig full i sjutton. Arga snickaren hade varit ett helt vettigt namn på en karaktär i en bok eller TV-serie för de allra minsta, eftersom snickare, bagare och polis är sådana där yrken som man berättar för barn om, och ilska är en känsla som också är tillräckligt enkel för att man ska prata med de små idioterna om. Inte skulle en bok av Jan Lööf handla om en pillemarisk fondförvaltare! Arga snickaren däremot, så jävla bra. Så jävla bra. Så jävla bra.

(Om det inte skulle vara tillräckligt tydligt för att ni idioter till bloggläsare skulle fatta det: jag är ironisk när jag kallar barn för idioter. Idioten är den som dricker bärs, lyssnar på skitmusik och tror att det är en bra idé att uppfostra barn till att tänka i svart och vitt.)

(Från Wikipedia: "Mindre känt är att Lööf är en av de tre bagarna (Janos) i den klassiska TV-serien Tårtan (1972)".)

Gubbcool

Symbian har fått upp sin nya webbsajt. Väldigt trevligt på något sätt, åtminstone om man bara tittar på ytan. Innehållet har jag inte brytt mig om att titta på speciellt mycket. Men samtidigt som jag gillar den grafiska profilen så känns det ganska obehagligt hur de försöker framställa sig som något de inte är. För något år sedan var de så gubbigt corporate man kunde vara, nu ska vi tro inte bara att de har blivit coola och härliga, utan dessutom att de inte är ett företag, utan en gemenskap. Antingen så låtsas de för att lura folk, eller så tror de verkligen på 10 år gamla missuppfattningar om hur man kan lura hemmapulare att göra jobbet åt en, medan man själv håvar in pengarna. Hur det kommer att gå för dem kan man spekulera om (jag spekulerar i att det kommer gå illa, för ingen gillar Symbian, och det börjar bli alldeles för många alternativ: visst är det en fin tanke att Symbian och Windows Mobile försvinner och ersätts av Android och Maemo?), men jag tror som Harald Welte, som kommenterar det faktum att Symbian nu släppt källkoden till sin kärna.

Det var då

Några gånger när jag har varit ute och flugit så har jag börjat undra hur det var att flyga förr i tiden. Fick man även då apelsinjuice och burköl av flygvärdinnor med vagnar som precis får plats mellan gångarna, eller satt man kanske vid ett bord och åt? Det är ganska dåligt med information om det här spännande ämnet på det internationella datanätet internet, men det finns antydningar här och där. Problemet är dock att de flesta sajter som handlar om ämnet flyghistoria är mycket mer intresserade av maskinerna än av människorna i dem.

Jag hittade dock en del matnyttig information på Wikipedia, t.ex. så insåg jag att jag missat luftskeppen, som användes för att transportera rika knösar långt innan flygplanen. Och jag lyckades hitta ett väldigt litet bild på människor som sitter vid ett middagsbord ombord ett passagerarflyg. På sådana plan som DC-3 fick det plats ungefär 30 passagerare, eller något färre om det skulle finnas liggplatser. Maten som serverades kunde mycket väl vara tillagad på planet, istället för fryst och uppvärmd som nu.

I början var flygvärdinnorna sjuksköterskor, eftersom säkerhet var deras främsta uppgift. Vissa var till och med klädda i sjuksköterskeuniformer. Men innan det fanns flygvärdinnor så fanns det flygvärdar, som jag antar inte var utbildade sjuksköterskor, för inte fan kunde väl män vara sjuksköterskor på den tiden? De var väl snarare stiliga läkare, och om man var en stilig läkare med cigarett i handen, varför skulle man vilja jobba som flygvärd på en zeppelinare? För att det var ett äventyr att flyga? Kanske.

Tysk höst

Hej!

Jag och Erik var i München förra veckan, vilken resa jag tänkte redogöra för i ett skissartat fotoreportage. Som vanligt tog jag inte några speciellt relevanta eller intressanta bilder, men jag tänker inte låta detta stoppa mig, så nu kör vi.

Vid det här torget brukade den store Ivan Hajek ofta framträda, innan han för något år sedan flyttade till Nürnberg:



Här ser vi den i München mycket populära antika grekiska stilen:



Observera de allvarliga lejonen i bilden ovan, och skriv en uppsats på 500 ord om hur det förhåller sig till nedanstående gräsmattelejon:



Nog om gammal risig arkitektur, och till något mer modernt, nämligen hissen på hotellet:



Den här praktiska och stilfulla telefonmöbeln gjorde ett starkt intryck på mig:



Den bayerska stämningen infann sig inte bara då jag satt i en ölhall med literssejdlar med öl tillsammans med tyska män i lederhosen och tyrolerhatt och lyssnade på umpa-umpa, utan även ibland då lokala reklamskyltar dök upp:



Den här bilden tog jag inte ens i Tyskland, men den får vara med ändå:

Bayern München

Imorgon åker jag till München för att utforska den sydtyska kulturen. Jag är tillbaks på söndag.

Popstjärnor kan säga i stort sett vad de vill

Det var länge sedan jag sa något här som var det minsta kontroversiellt, så vafan...

Bland folk som inte har någon koll på vetenskap så verkar det som om det förutsätts att evolution är något som bara händer, inte något som påverkas av något. Men evolution förutsätter prövningar, evolution förutsätter att det finns sållning. Nu för tiden förekommer ingen sållning bland människor (i den rika västvärlden). Vem som helst som har grundläggande biologiska förutsättningar förökar sig (det är det det handlar om, glöm aldrig det, Darwin-lovers!). Så när ska det naturliga urvalet ta vid?

Jag är inte den som vill klinga den nazistiska klockan, men är det eventuellt så att det finns risker i att släppa taget, låta den moderna medicinska vetenskapen ta hand om alla problem och låta de mindre överlevnadslämpade generna sprida sig? Är det så att vår överlevnadspotential har nått en sådan nivå att vår teknologi klarar en liten dipp i naturlig överlevnadsförmåga? Antagligen. Frågan är hur utväxlingen ser ut. Jag tycker att resultaten känns oöverblickbara, men någon naturreporter som läser den här bloggen kan säkert berätta hur det egentligen ser ut, och vilka bristerna i mitt resonemang är.

Tack för idag, slut för idag!

Saker man ser på vägen till jobbet

En sak man kan se på vägen till jobbet är komisk gatukonst:

Shenyang, Shenyang

Jag har varit i Kina igen. I Shenyang, där Olof och Moxuan gifte sig. Det var ett väldigt fint bröllop. Hela resan var väldigt lyckad, om än kort och intensiv. Lite för mycket på programmet, lite för få sovmornar. Men jag visar lite bilder istället för att gnälla över sömnbrist. Inte från bröllopet, för jag hade inte kameran med mig, men lite sådana där slump-foton som jag brukar ta istället:



Ovanstående foto visar på en intressant feature på hotellet. Tydligen kan man ta med sig skålen hem om man är en esteemed guest. Eller något.



Nästa intressanta grej: det spelar ingen roll hur bra eller dåligt ett hotell är, man måste ändå alltid ha hiskeliga heltäckande mattor i korridorerna.



Och det spelar ingen roll var man finns i Kina, är man en av de där stensnubbarna som brukar hänga nedanför statyer på ordförande Mao så är man stenhårt koncentrerad och på väg i någon riktning.



Mellan Shenyang och Peking finns det en massa berg. Och dimma.

Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.

Livskärlek

Jag tänkte jag skulle berätta hur bra jag tycker att Lifelover är. De sätter ord och toner till alla de negativa känslorna på ett smaklöst och humoristiskt sätt. De post-punkar på ett sätt som snarare får mig att tänka på Yvonne än på Joy Division, och blandar upp det med samplingar från barnvisor och lyckas trots detta få det att lukta ganska mycket black metal ibland. Jag gillar att de aldrig försöker få det att låta som om de menar allvar. Att spela den här typen av musik, göra det med humor och få det att funka är de vad jag vet ensamma om.

Och dessutom: jag är inte din mamma!

Jurmala 09

I helgen var vi i Lettland med jobbet. Solen sken och alla var glada. Så här kan det se ut i en meny på en pub i Jurmala:



Och så här kan skylten se ut på restaurangen mitt emot:



I Riga lockades det med pannkakor.



Jag pallar liksom inte skriva så mycket, men en bild säger många ord och jag har läst i DatorMagazin att text är boring.

TV on the computer

Idag rekommenderar jag en liten mysig kortfilm om när Vertigo förlag åker ut på försäljningsresa. Väldigt intellektuellt högtstående!

Räkan

Igår var jag på bio för andra gången på bara några veckor. Inte min stil, jag vet, men jag tror att bio har blivit bättre. Både igår och förra gången så var det tillräcklig lutning på salongen för att jag skulle slippa se mer av någons nacke än filmen, och ingen som uppträdde alltför störande.

Jag såg den här District 9, en film om mänsklighet. Det var ganska många detaljer jag inte gillade med den, men allt som allt höll den sig över ytan. Temat känns igen från Starship Troopers: utomjordingar som av människor behandlas på vad som ibland brukar beskrivas som ett omänskligt sätt, men som jag hellre skulle kalla för mänskligt. Vi har en fantastisk förmåga att utesluta, och att behandla den uteslutne som värdelös.

I District 9:s Sydafrika står svarta och vita samman emot räkorna från yttre rymden, som stängs ute och experimenteras med, á la Mengele. Som ofta i science fiction är det storföretag som representerar ondskan. Är all scifi i själva verket kommunism? Nej.

Den sista halvtimmen blir en orgie i action, med en massa twists hit och dit. För mig känns det ganska onödigt, men för att citera en socialdemokratisk landstingspolitiker, "det finns regler, och dem måste man följa". Allt som allt okej, men övertydligt och obalanserat, så kanske en sexa eller sjua på en tiogradig skala, eller kanske mest av allt en sjua på en elvagradig skala. Någonstans därikring.

Huvudfoting

Konrad Krupinski är oproportionerlig. Inte ens en arkitekt kan ha ett så stort huvud.

När jag gick på gymnasiet så var det en kille något år under mig som var lika oproportionerlig, fast på ett annat sätt. Han hade väldigt långa ben och kort överkropp. Vi kallade honom huvudfotingen.

Det är insidan som räknas. Där finns det ben, brosk och blod.

Byråkrati

Mycket informativ bloggpostning om hur det kan vara att skaffa ett nytt pass i England. Det är ungefär sådär jag brukar vänta mig att det ska vara när jag ska ha något med myndigheter och blanketter att göra.

iPhone-spektaklet

En och en halv timmes promenad i regnet, med Rob Hubbard i lurarna. Världen kröker sig...

Men alltså, jag skaffade en sådan här iPhone 3GS, även känd som "det fetaste". Och visst är det fett, men det är inte höjt över all kritik. Det jag gillar är att användargränssnittet är så responsivt och mestadels intuitivt. Och att det finns gott om appar. Visserligen är det väldigt svårt att navigera App Store, men det är ganska sweet med en fungerande Facebook-app när man sitter på stan och väntar på Godot. Hårdvaran är välkonstruerad, om än lite stor. Att man bara kan välja mellan en svart och en vit variant känns väldigt Nokia-trist. Det funkar ganska bra att skriva på tangentbordet på skärmen, och de medföljande apparna är med få undantag ganska bra. Batteritiden är dålig, men inte helt värdelös. Som telefon är den ganska dålig, ljudnivån är väldigt låg, så att prata i den när det finns störande ljud runt en är i stort sett omöjligt.

Det finns två saker som jag verkligen stör mig på:


1. Metoden för att föra över musik. För att jag ska kunna "synka" musik till min iPhone så måste den in i iTunes-biblioteket. Jag har egentligen inte ens musik på den här datorn, men för att jag ska kunna föra över den till min telefon så måste jag kopiera över musik till den här datorn, lägga in den i iTunes bibliotek och sedan "synka". Det är krångligt och jobbigt. När man väl har fått över musiken till telefonen så går det utmärkt att lyssna på den.

2. Att det inte går att köra installerade appar i bakgrunden. Det är helt värdelöst att man ska behöva avsluta det körande programmet för att kunna kolla mail eller göra en snabb webb-sökning. Push notifications löser inte det problemet på något sätt. Och batteriet tar inte slut mera för att man kör saker i bakgrunden än i förgrunden.

Allt som allt så är iPhone mycket roligare än mina tidigare telefoner, men som telefon är den sämre. Jag skulle inte vilja byta tillbaks till S60, men skulle kunna tänka mig att testa Android. Eller kanske t.o.m. Maemo, om det kommer i någon vettig telefon någon gång.

Är bloggen på väg att dö ut som kulturell katalysator och demokrati-byggande infrastruktur?

Ja, det skulle man kunna tro, men nu i dagarna har en helt ny blogg startats, som på ett handfast sätt återgett mig tron på mediet som inte bara demokrati-skapande, utan dessutom som en kulturell motor. Lite sådär som Newsmill försöker vara utan att lyckas. Bloggen i fråga har det intressanta namnet "herrbusschauffören", d.v.s. något som rent gendermässigt skiljer den från den snarlika "dambusschauffören", och finns att beskåda eller prenumerera på här.

Putell på er, grevar och baroner!

Fast bättre

Satt på jobbet och skulle göra en presentation till imorgon, och kände ett stort mörker komma över mig när jag tänkte på Powerpoint. Men tidigare på dagen hade Micke hållt en rolig presentation, så jag kollade med honom vad han använde, och har nu, ett par timmar senare, gjort min första presentation med Prezi. Det är typ det fetaste. Det festligaste. Och egentligen inte allså coolt, eftersom det ändå rör sig om presentationer, men väldigt mycket roligare än Powerpoint. Eller Keynote. Eller vad som helst där man har 20 sidor med en punktlista på varje.

Rekommenderas. Eller på ren svenska: check it out, yo!

Eterneller

Eterneller är en vacker liten science fiction-bok, skriven av Viktor Johansson. Jorden har gått under, men några räddas av en rymdexpedition, som sökande flyger ut i rymden i jakt på ett nytt hem. Det poetiska språket tillåts då och då ta överhanden över handlingen, och det fungerar ändå. Berättelsen känns som tillverkad av snö, tomhet, metallsmak. Rekommenderas starkt.

Veggo-neggo

Vad är grejen med vegetarianer och fejkkött? Måste man försöka lura i sig själv att de här produkterna är bra på något sätt, för att inte svika sin vegetarianism? Eller har man suggererat sig själv att tro att de är i närheten av riktigt kött, för att man glömt bort hur det smakar och känns?

Igår åt jag lunch från Djurens Rätts stånd på Malmöfestivalen. Det fanns två rätter att välja på, varav båda innehöll fejkkött. Ungefär så där dåligt som det brukar vara. Det är knappast ett bra sätt att värva in nya vegetarianer, vilket jag antar är syftet. För folk som äter kött tycker antagligen att den vegetariska immitationen är ännu mer otäck än vad jag tycker, som inte har ätit kött på typ 10 år.

En annan grej är restaurang Vegegården här i Malmö. Som vilken typisk sunkig Kina-restaurang som helst, fast med fejkkött istället för riktigt kött. Utnämnd till Sveriges bästa vegetariska restaurang för några år sedan. Jag antar att det säger en hel del om konkurrensen när ett sunk-Kina-hak är det bästa som finns.

Men kanske måste man försöka uppmuntra den lilla verksamhet som finns med att servera vegetarisk mat, och inte bara gnälla som jag. Kanske ni andra, jag föredrar att gnälla på allt och alla.

Jesse Owens, Berlin

När Usain Bolt springer 100 meter så börjar plötsligt det gamla fina spelet Track'n'Field kännas realistiskt, även om han inte är nere på 7 sekunder. Men 9,58, fy fan.

VM går i Berlin och de amerikanska idrottarna har "JO" på sina dräkter, för att påminna om Jesse Owens, som i Berlin-OS gjorde Hitler rasande genom att slå de ariska övermänniskorna.

Potäter

Dagens uttryck: nu har du satt din sista potatis.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har satt en potatis.

Kan man över huvud taget dö om man inte har satt en enda potatis?

Är jag odödlig?

Mitt liv är full av motgångar. :(

Brrr

När jag går förbi BR Leksaker för att inhandla mitt morgonkaffe, så påminns jag om hur obehaglig den där tecknade BR-killen är. Han är menad att se busig och härlig ut, men är i själva verket bara läskig.

Ovanstående hade inte gått att twittra, eftersom det är 219 tecken, men inget är överflödigt i själva texten, så hur göra om man vill överflöds-twittra? Lösningen heter uTwt, ett fiffigt litet program som jag ännu inte har skrivit, som optimerar twitter-inlägg. I ett första steg så tar det bort vokalerna, like so:

Nr jg gr frb BR Lkskr fr tt nhndl mtt mrgnkff, s pmnns jg m hr bhglg dn dr tcknd BR-klln r. Hn r mnd tt s bsg ch hrlg t, mn r sjlv vrkt br lskg.

145 tecken, mycket bättre! Observera att ordet "i" försvann helt och hållet, och att jag även tog bort ett överflödigt mellanslag efter punkten i första meningen. Men vi är inte riktigt framme än! uTwts nästa knep för att optimera ner innehållet till twitter-format är att ta bort alla mellanslag. Se och häpna:

NrjggrfrbBRLkskrfrttnhndlmttmrgnkff,spmnnsjgmhrbhglgdndrtckndBR-kllnr.Hnrmndttsbsgchhrlgt,mnrsjlvvrktbrlskg.

109 tecken, långt under gränsen, så uTwt behöver inte ta till det slutgiltiga steget, den slutgiltiga förnedringen, att ta bort alla skiljetecken. Och jag behöver inte uppdatera uTwt till version 2.0, där det även på ett helt ointelligent sätt kan börja sortera bort konsonanter.

Så vad gör man med de 31 tecknen som blev över? uTwt har en funktion för att fylla upp dem med reklam, så att du kan tjäna pengar på ditt twittrande, och det faktum att du är smart nog att använda det senaste optimerings-toolet. Hälften av intäkten går till dig, hälften till mig.

Jag tror att det är den här typen av tilläggstjänster, distribuerade som en typ av Ajax-baserade plugins, som kommer driva den ekonomiska utvecklingen på webben 2.0 under de nästa 6 månaderna. Kom ihåg var du läste det först!

Verklighetsbruset

När jag tidigare idag satt och läste kommentarerna på mobil.se (antingen så är det jag som aldrig lär mig, eller jag som måste störa ut de konstiga tankarna med lite brus ibland) så reagerade jag på hur oduktiga människor som vill framstå som duktiga kan ta åt sig duktiga människors tankar och återanvända dem för att få sig själva att framstå som duktiga.

Puh, efter den långa meningen måste jag pusta ut ett tag.

Efter att ha pustat ut så känner jag att jag måste precisera vad det gällde om i det aktuella fallet: iPhone kan tydligen inte tillåta att tredjepartsprogram kan köra i bakgrunden, med motiveringen att batteritiden skulle sänkas på nolltid om man körde flera program samtidigt.

Oj, efter den idiottanken måste jag svalka av mig i tre sekunder.

Nu har det gått tre sekunder och jag kan komma till det tekniska resonemang som lägger grunden för slutdiskussionen, där det tekniska är följande: ett flertal mobila operativsystem har under de senaste 8 åren tillåtit både första-, andra- och tredjepartsprogram att köra i både för-, bak- och mellan-grunden och haft både sämre och bättre batteritid än iPhone och gPhone. Vi tar en mening till i det här stycket, eftersom de hör ihop: iPhone kör ett multitaskande operativsystem, även om de av någon anledning inte vill att tredjepartsappar ska köra i bakgrunden, av någon anledning som troligtvis fuckar upp Steve Jobs lever, precis som Windows Mobile är multitaskande, precis som Linux (Android) är multitaskande, precis som Symbian är multitaskande, precis som till och med systemen i gamla muggiga features-telefonerna från Sony-Ericsson och Nokia är multitaskande.

Vila nu upp dig i den svala skuggan från följande tekniska faktum: singeltaskande system spar batteri ungefär på samma sätt som autister spar kalorier. Kategorierna har inget med varandra att göra.

Därför blir det så roligt när man läser kommentarer från självutnämnda experter (så kallade internet-användare) som baserat på någon förflugen kommentar från Steve Jobs njurar försöker överträffa varandra i besserwisseritet genom att slå varandra i huvudet med kommentarer om att iPhone suger för att multitasking är framtiden (vilket det kanske var på 50-talet) eller att multitasking kör slut på batteriet på nolltid (vilket det kanske gör i landet Xplotrikovikanienmedmuminochallahattifnatteri-jävlarna, vilket jag inte tror att det finns ett land som heter, men om det gör det så antar jag att kontext-switchar där är bensindrivna eller något).

Nu ska jag sjunka tillbaks i soffan och bara andas.

Eftersom jag inte gillar direktkommunikation

Hallå, Larry, eftersom du frågade:

Senaste plattan, den stördaste, men kanske inte den bästa.

Första plattan, den populäraste, men kanske inte den bästa.

Andra plattan, den snabbaste, den bästa. Skivan som Greven hade spelat in om han varit lika stor musiker som visionär. Fast med Ea, Lord of the Deeps som bonusspår. Och Black Spell of Destruction. Fast på franska.

Oui, monsieur, c'est très bien.

Al-Omistan

Jag läste den här Skymning över Al-Omistan av Anna-Karin Selberg. Jag blir alltid lurad av sådana där roliga idéer. Rambo, kitsch, krig, bögporr och grekiskt drama, det kan ju inte bli dåligt, eller hur? Tja, dåligt är det kanske inte, men ganska ointressant. Om man bygger sina karaktärer av papp så kan det vara svårt att ladda dem med någon mening. Det blir platt och jag blir trött.

Bilddagboken

Kära bagdok, i helgen har jag varit på festival i Norberg. "Bagdok" låter lite koreanskt sådär. Det började i torsdags morse med att Larry hämtade upp mig vid 9, innan vi svängde förbi en konstig kyrka i Lund och hämtade upp Gåtill80, Raquel och Rosa. Sen körde vi som fan. Lunch intogs på en pizzeria i Ödeshög, där det kanske enda intressanta som hände var det här:



Jag missade tyvärr att ta en bild av Kalle Anka-väggbonaden i containern. Vi kom fram till Norberg runt 7. Vädret var inte perfekt:



Det fanns dock gott om partytält att gömma sig i och vi träffade folk vi kände och folk vi inte kände. Efter en blöt kväll, i mer än en mening, så gick det förvånansvärt bra att sova i tält. På morgonen åt vi frukost i pirat-tältet. För att illustrera detta så visar jag en bild på Zubas frukost och skor:



Andra valde att inta en mer kontinental variant av dagens viktigaste mål:



Fredagen var inte bara regnig, utan ibland även rätt rökig:



Inne i den här vackra byggnaden lyssnade vi på en kille som spelade ambient, som gjorde en vändning från blippigt till nästan new age, vilket gjorde det lite obehagligt:



Senare på dagen så gjorde vi ett återbesök och fick benen, tänderna och ganska mycket annat sönderskakat av drone-noise. Det kändes som om tiden stannade. Antagligen inte speciellt roligt att lyssna på hemma, men på lagom volym i en kyrkoliknande betongbyggnad var det perfekt.

Sen hade jag tänkt kolla på Skweee-battlen, men just då kändes det lite jobbigt att gå de 100 meterna från campingen till Kraftwerket, så jag struntade i det, men enligt andras rapporter så missade jag inte mycket.

Strax efter midnatt var det Gåtill80 och Raquels tur att spela. Det var en sådan där bra kaos-spelning, med bra röj och grymma visuals. Efter spelningen så tyckte de båda rockstjärnorna att det var dags att festa till, och jag lurades i rusdrycker och fick min campingstol demolerad av någon förbipasserande skweee-snubbe i röd träningsoverall.

På lördagen så åt vi piratfrukost igen, och när jag och Larry satt där i tältet och åt så kom det en långhårig cowboy-gothare och frågade om han fick sitta vid vårt bord. Det fick han, och sen hängde han efter oss resten av dagen, vilket var trevligt i början, men sen blev det aningen creepy. Men solen sken och vi var till sjön, vilket jag inte fotade, så istället får en kokett flirtig Gebreselassie illustrera solskenet:



På kvällen kollade vi lite när Rolemodel spelade och Raquel gjorde grafiska illustrationer, men det var inte lika bra som Goto80-spelningen, så vi gick därifrån efter ett tag.

När vi kom tillbaks till vårt läger så satt det en lokal nazist där, med mobilen fullproppad med Pluton Svea. Han var hur som helst ganska trevlig, och det var helt hysteriskt när han sjöng nationalsången och jag bytte ut "jag vill leva, jag vill dö i Norden" mot "jag vill leva, jag vill dö i Fairlight", och han hade tillräckligt mycket humor för att inte starta slagsmål. Han fick ett Fairlight-klistermärke som han satte på telefonen.

Idag så åkte vi hem, vilket tog hela dagen. Darth Vader var ständigt närvarande:



Allt som allt en väldigt bra festival, troligtvis den bästa jag har varit på. En del bra musik och ganska mycket navelskådande, växlande väderförhållanden och många trevliga människor. Det kan nog bli ett återbesök nästa år.

Just nu på jorden, i världsrymden

ledig, apoteket, taket, trött, stereo, ljus, dårar, kursiv, frukost, dammiga, vitt, vatten, telefon, dagen, kodade, Alf, gammal, efter, terminal, ansikte, piano, annat, spak, konto, satan, räkning, tunga, lögn, tack, kåda, ifrån, böcker, träd, friidrott, eld, festival, kompaktskiva, tapet, version, fri, brunt, park, blinkande, billjud, potatis, promenad, mänsklig, susning, kaffe, sol, hammare, analys, prosa, svett, skräp, hallå, rim

gas, mörker, evinnerlighet, dvärg

Senaste nytt från Fejan

Jag har sett Ivanhoe. Den var bättre än jag mindes. Och mycket mer Star Wars. Samma frisyrer, trånande blickar och sword fights.

Jag har dålig koll på fonetik.

Man ska inte börja okynnes-snusa igen, det är svårt att sluta.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Se där, fyra tweets på raken (fem inklusive denna), i ett enda blogg-inlägg. Vad är grejen med att begränsa sig till 140 tecken?

Donald Jobs

Jag hade tänkt kommentera det här med att utvecklingsverktygen till Mac känns lite Kalle Anka ibland. Tidigare har jag berättat om de positiva aspekterna, och det jag har gnällt på har gällt hanteringen av öppna filer i Xcode, som jag har insett hur man jobbar med på ett vettigt sätt.

Men några exempel:

Xcode har inget stöd för subprojekt, vilket finns i alla andra IDE-er jag har använt: Visual Studio har det, CodeWarrior hade det, Eclipse har det. Xcode har fastnat i någon idé om att man utvecklar libs/frameworks och appar separat, och att man inte vill vara inne och gräva i lib-kod när man skriver appar. Men det är inte tillräckligt generellt, det täcker inte in alla fall. T.ex. inte min situation på jobbet, där jag har ett framework, som är det jag utvecklar, som jag har olika frontends till. För frameworket (som i sin tur består av flera libs) vill jag ha separata projektfiler, som jag kan inkludera i projekten som jag bygger frontendsarna med. Nicht gut, säger herr Jobs, innan han går över till sin Monika Danielsson-röst och säger "det _vill_ du inte göra".

Det verkar inte finnas någon riktigt vettig grafisk frontend till Subversion. Jag gjorde en utvärdering och kör sedan dess Versions, som är bättre än att använda kommandoraden, men inte har stöd för merge och inte riktigt verkar fatta externals. Det känns nästan lite som en förolämpning när Apple väljer att ge pris till utvecklarna av programmet. Hur som helst, vill jag göra en merge eller uppdatera en katalog med externals till en viss version så är det kommandoraden som gäller.

FileMerge, som är Apples eget diff/merge-verktyg, är något av ett skämt. Man kan inte editera texten manuellt, utan kan bara välja den ena eller båda text-sekvenserna som diffar. Dessutom finns det ingen information om vilka snabbtangenter man kan använda. Jag har inte listat ut hur man väljer både versionerna. Klick, klick, klickety-klick. Eventuellt finns det bättre merge-verktyg, det har jag inte haft tid att kolla upp. (Dessutom är det fult och har dålig syntax-highlighting. Låna koden från Xcode, kanske?)

På WWDC var jag på en presentation om vad som var nytt i Xcode, där fick jag lära mig att det finns en feature i Xcode som kallas Snapshot. Man kan ta snapshots av sin källkod och gå tillbaks till tidigare snapshots. Om det nu finns Kalle Anka-kodare som inte har vett nog att använda ett versionshanteringssystem, är det då bättre att ge dem ett enklare sätt att sköta lokal backup-hantering än att tala om för dem att det finns något som kallas versionshantering och som är ett mycket bättre alternativ? Eller är det så att Xcode-utvecklarna själva inte har koll på hur man använder versionshantering på ett vettigt sätt?

Det här är detaljer, men detaljer som stör om man bara vill kunna göra vettiga grejer med vettiga verktyg. Det är som om det finns någon uppfattning om att nybörjare som kodar Hello World-program är de viktigaste användarna. Men visst, samtidigt har vi DTrace, Instruments, Interface Builder och LLVM som pekar i en annan riktning. Om några år kanske allt är riktigt bra, och jag kan sluta gnälla.

Burning Heart

Eye of the Tiger. Ivan Hajek. Så jävla hårt. Årets bästa liveinspelning.

Svenne-banan

Här på löpsedelsbloggen blir vi helt darriga av förtjusning då vi ser att "Legendarisk popsångare stämmer elbolag". Men vem kan det vara? Om de tar till ord som "legandarisk" så borde det åtminstone vara någon man har hört talas om. Typ Svenne Hedlund.



Det man frågar sig är varför han skulle stämma ett elbolag. Är det någon norrländsk entreprenör som har startat elbolag under namnet Hedlunds El? Eller har han fått en oerhört hög elräkning som inte alls har att göra med att hans rörförstärkare från 60-talet drar fjorton tusen gigawatt? Ja, inte fan vet jag...



Smaklig måltid!

lcp

jag la tre kvällar på att koda ett demo som jag sedan bestämde mig för att inte släppa för att det var för dåligt, jag hade liksom tänkt att det skulle vara simpelt, precis som first you live and then you die, fast att det skulle vara tankeväckande, men det kändes inte som om det blev det, och så var jag inte speciellt nöjd med musiken jag gjorde heller, men lcp var i alla fall trevligt som vanligt, men jag är ganska trött på hela scen-grejen, så istället för att åka på datapartyn så ska jag åka till München någon gång och låta bli att syssla med datagrejer, men som sagt lcp var i alla fall trevligt och det var schysst att träffa pragge, maktone, hollowman, zabutom och hans franska flickvän som jag inte kommer ihåg vad hon heter, jackasser, moh, goto80, britelite och soundemon, edhellon, rambones och så vidare, medan det var synd att sådana som twoflower, zyron, skate och brallan fattades, och det krävs ändå ett evenemang av något slag för att samla alla de här människorna på ett ställe, men evenemanget i övrigt är jag helt enkelt inte så intresserad av, och även om det släpps något bra demo någon gång så känns inte det heller speciellt intressant, ja du vet

Stackare

Såg på någon löpseden att "fotbollsstjärnan Glenn Hysén tvingas leva på A-kassa". Jag hoppas han tar sig igenom det. Det är inte bara mitt liv som är fullt av motgångar. Men min tid på A-kassa var inte så dum, så han borde göra som jag gjorde: luta sig tillbaka och ta det lugnt.



Mitt favoritminne av Glenn Hysén är när Sverige hade åkt ut i gruppspelet i VM 1990 efter att ha torskat mot Brasilien med 2-1, Skottland med 2-1 och Costa Rica med 2-1. En TV-reporter frågade vad han skulle ta sig till nu, och han svarade att han skulle "supa sig dyngrak". Stor skandal uppstod givetvis, eftersom idrottsmän ska föregå med gott exempel och spola kröken. Ungefär som peruanska kommunister.

Dessutom var han en av fyra Glenn i IFK Göteborg när de vann UEFA-cupen 1982. Bara en sådan sak. Och nu går han och stämplar.

Ålderstecken

Bortsett från andra mer uppenbara ålderstecken, såsom grått hår, så försämras även sinnesorganen med åldern. Jag har aldrig gillat honungsmelon förut, eftersom den smakar fotogen. Denna bismak har dock förnekats av äldre personer i min omgivning. På sistone har fotogenet försvunnit ur honungsmelon. Snart kommer jag inte känna skillnad på honungsmelon och vindaloo.

Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Om att få säga fel sak

I det näst senaste numret av Djurens Rätts tidning Djurens Rätt så tilläts en zoofil på insändarplats bre ut sig om hur han och hans kor har det bra tillsammans. Detta apropå att Djurens Rätt vill att det ska bli olagligt att ha sex med djur. Det är nämligen helt lagligt i Sverige idag, förutsatt att det inte rör sig om djurplågeri.

I det senaste numret fanns ett antal upprörda kommentarer till detta. Flera stycken drog paralleller till pedofiler och argumenterade upprört för att sådana inte borde få utrymme i tidningen. Detta är inte ägnat att väcka förvåning. Folk har olika åsikter om saker och ting, vilket är en av de där grejerna som gör mänskligheten som helhet så jävla härlig.

En mer intressant reaktion kom från Djurens Rätts förbundsstyrelse, som när de hörde talas om insändaren drabbades av moralpanik och valde att begränsa spridningen av det upprörande numret av tidningen. Sen bestämde de sig för att minska tidningens oberoende genom att låta en representant för förbundsstyrelsen sitta med i redaktionskommittén. Så att liknande pinsamma misstag kan undvikas i framtiden.

Det finns en massa fördelar med att inte låta zoofiler få komma till tals i Djurens Rätts tidning Djurens Rätt, t.ex. att det kan förse meningsmotståndare med argument i stil med att alla som är med Djurens Rätt är zoofiler, pedofiler, nekrofiler och stofiler, och att det helt enkelt gör tidningen bättre om den speglar förbundets åsikter. Lite sådär som Isvestja antagligen var den bästa tidningen i Sovjetunionen.

Det får mig att associera till hur politiskt korrekta samvetsmänniskor vill tysta nazister, för samtidigt som deras åsikter och argument är så absurda att ingen vettig människa kan övertygas av dem, så måste de tystas så att inte oförnuftiga och ovettiga människor övertygas av deras absurda argument och åsikter. (När jag skulle skriva "tysta nazister" så råkade jag felskriva det som "tyska nazister", vilket inte heller är ägnat att väcka förvåning).

Så vad ville jag säga? Att det är kul när människor säger intressanta saker, vilket också är en av de där grejerna som gör mänskligheten som helhet så jävla härlig. Och så kanske något om "yttrandefrihet" och "öppen debatt" och annat sådant där som alla vettiga människor håller med om att det är Bra Grejer(tm).

Nästa gång kanske jag berättar om varför jag anser att "humanism" är ett skällsord, av helt andra skäl än de tysta nazisternas.

Om det var så att du undrade

Jag har inte dött. Jag har bara inte bloggat. Det är inte samma sak. Jag är upptagen med följande mycket viktiga projekt:

-----> Super Mega Hip-Hop Writer
-----> International KRÖB Association
-----> Åshöjdens BK grillfest och loppmarknad

På återseende!

Ibland blir man så trött på att klaga att man av misstag säger något positivt

House har kanske den snyggaste vinjetten i TV-historien.

Är inte det där Bertie Wooster?



Jag såg fel, det var visste en suddig abstrakt molekyl-aktig sak.



Bertie Wooster sedd från sidan. Fast här ser det inte alls ut som han. Intrigen tätnar.



Plötsligt: rötter med glow! Och fortfarande: partiklar som rör sig långsamt, långsamt.



Additive blending sviker aldrig.



Eventuellt Bertie Woosters hjärna sedd ovanifrån. Någons hjärna är det i alla fall. Och partiklar: långsamt, långsamt.



En helt oväntad naturupplevelse, det är som om världen öppnar sig.



Och så Bertie Woosters ryggrad. Och partiklar: långsamt, långsamt.



Något mer du undrade?

Dagens awesome

UASSO

Om sammanfattning

En av Apples favoriter just nu är att representera saker med skärmdumpar. Sedan tidigare finns Exposé och Spaces, där man hittar sina öppna program med hjälp av små skärmdumpar av antingen fönster eller hela skärmar. I båda de fallen fungerar det ganska bra. I senaste Safari finns den här Top Sites-skärmen (det känns inte helt överraskande när utvecklarna av en webbläsare väljer att sno en feature som debuterat i Opera), som man kan använda för att snabbt och enkelt navigera till sina favoriter (top sites låter lite som "favoriter", vilket vissa Lugna Favoriter-lyssnare nog skulle gilla att "utforska"):



En bild säger mer än tusen ord, men om tusen+ ord inte räcker: vad är problemet? Problemet är att de där webbsidesdumparna har alldeles för mycket gemensamt. De är mestadels vita med lite plotter längs kanterna och en hel del text. Typ sådär som webbsidor ser ut. De står inte ut tillräckligt mycket för att man ska kunna hitta det man letar efter omedelbart. Det är alltså samma problem som med att hitta rätt källkodsfönster med hjälp av Exposé.

Det hade varit bättre att representera sidorna med ikoner och eventuellt namn. Idén med skärmdumpar är inte dum i sig, men i det här fallet funkar det inte, eftersom det blir alldeles för plottrigt. Det funkar däremot när man tittar igenom sin surfhistorik i coverflow-läge:



Vad är skillnaden? Skillnaden är att bilderna i det andra fallet är större, vilket gör det lättare att urskilja dem, och att man får kontext i form av sidor man besökt tidigare och senare. Plötsligt har man en massa information som hjälper en, snarare än får en att känna sig mer närsynt än man faktiskt är.

Clowner etc.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta, d.v.s. i Sverige för sådär 50 år sedan, så gick man på cirkus. Man såg vilda djur från Afrika, lustiga clowner och vansinniga trapetskonster. Det var nästan övernaturligt fantastiskt, det var en smak av den vida världen som man hört talas om, men låg så oerhört långt bort att man nästan måste vara en tysk eller engelsk upptäcksresande för att ha varit där. Dr. Livingstone, I presume?

Sen kom TV:n med naturprogram och cirkusföreställningar från Stockholm och Moskva. Och skämt som var jävligt mycket roligare än clowner som drattade på ändan. Och om man istället för på cirkus gick på bio så slapp man lukten av hästskit, som man på grund av industrialisering och därav följande urbanisering och runtfarande i bensindrivna fordon inte längre var så bekväm med.

Cirkus tillhör tiden för världsutställningarna och den gamla sortens naturresurskolonialism. Samtidigt påminner den som medium om TV: någon långt borta bestämmer vad du är intresserad av, och transporterar det till dig. Eftersom du är så utsvulten på allt som är spännande, så är du nöjd med i stort sett vad som helst, som hästar som springer runt, runt, pådrivna av män i lustiga hattar.

Femton böcker

Hittade det här på Fejan: "Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes..." Varför inte, det brukar vara så på den här bloggen att datanörderier och boknörderier avlöser varandra, för att då och då blandas med lite filosofinörderier och andra nörderier, så vi kör:

Knut Hamsun: Markens gröda
Halldor Laxness: Islands klocka
Elsie Johansson: Glasfåglarna
Franz Kafka: Processen
Pär Lagerkvist: Dvärgen
Jean-Paul Sartre: Varat och intet
David Christian: Maps of time
Hanne Örstavik: Vecka 43
Gilgamesh-eposet
Douglas Adams: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Njals saga
Philip K. Dick: Valis
Charles Bukowski: Min oskuld och Pearl Harbour
Alf Henriksson: Alla tider
Brian Kernighan och Dennis Ritchie: The C Programming Language

Det där blev inte speciellt jämställt, men det är ganska mycket så min bokhylla ser ut. Några andra som hade kunnat vara med på listan är Göran Thunström, Siri Hustvedt, Annie Proulx, Majgull Axelsson, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Jan Fridegård och Martin Heidegger.

Vän av tvåor gläder sig säkerligen åt att se två isländska böcker, två historieböcker, två norska böcker, två kvinnliga böcker, två scifiböcker, två urgamla böcker, två nördar som skrivit en bok tillsammans och två gånger två nobelpristagare.

WWDC i backspegeln

Allt som sas i detalj är hemligt, men några allmänna iakttagelser kan jag i alla fall dela med mig av.

Som utvecklare känner jag mig uppskattad av Apple. Det var mycket fokus på iPhone-appar, men det Apple själva presenterade kändes riktat mot mig. Det var nya och förbättrade API:er och nya och förbättrade verktyg. De har i och för sig inte fixat fönsterproblemet i Xcode, men det är väl som med fönster/app-problemet: de har bestämt sig för hur det ska funka och kommer inte avvika från den inslagna vägen, även om den är krokig, gropig och översvämmad.

Jag imponeras av deras självförtroende: de behöver inte vräka in 3000 nya blixtrande funktioner i Snow Leopard, utan väljer i stället att putsa på det de har och satsa på kvalitet. Snow Leopard ser ut precis som Leopard och funkar precis som Leopard. De litar så mycket på sin marketing-avdelning att de inte anser att de måste mata den med onödiga funktioner.

Arrangemanget som sådant var väldigt proffsigt, men efter ett tag kändes det som att det var lite för mycket yta. Presentationerna var fläckfria vad gäller form, men innehållet var inte alltid på topp. Mat och dryck var under all kritik, alldeles för amerikansk. Frukosten bestod mestadels av kaffebröd, lunchen var otillräcklig, vilket tydligen skulle kompenseras med läsk, chips och godis under eftermiddagen. Lovely!

Och ibland har Apple en förmåga att lukta som en svettig Steve Ballmer:

Detta har hänt

Dear reviewer, wondering what new...

Matthew Garrett berättar om vad han hittar i en ROM-image från en Palm Pre. När vi försökte köpa en Pre så var den slut-slut-slut och kö-kö-kö och vänta-en-vecka-vänta-en-vecka-vänta-en-vecka. And also: livejournal wtf?

På Symbian Foundation-bloggen rapporteras det från deras event vid WWDC. Info som det är intressant att den fattas: hur många som egentligen dök upp.

På samma blogg skriver de också om hur ST-Ericsson och ARM har kört en SMP-variant av Symbian.

Techcrunch berättar om en i detaljerna ganska kontroversiell rapport om sålda exemplar kontra profit bland mobiltillverkarna. Det är dock knappast speciellt kontroversiellt att dyra telefoner ger mer vinst per sålt exemplar, så att Apple och RIM, som håller sig undan från massmarknaden, tjänar mycket pengar är inte överraskande. Perspektivet är intressant i kontrast till den återkommande rapporteringen av försäljningssiffror. Företag är trots allt till för att tjäna pengar.

Fan vad trött jag är på den här skittrista postningen nu. Jag lyssnar på Vomitory istället.

Bagage, pirater, starkare

Hej på dig!

Nu är jag hemma i Malmö igen. Jag sitter och lyssnar på Bohren und der Club of Gore och bloggar, i väntan på att (i) mitt bagage ska anlända och/eller (ii) det ska bli tillräckligt sent för att jag ska kunna gå och lägga mig. Jag var väldigt trött i tretiden i eftermiddags, men det har gått över. Nu känner jag mig bara död istället.

När vi skulle kliva på planet i München så såg vi en vagn utanför planet, med Christians gitarr och en skateboard som jag fraktar hem från San Francisco åt en kollega. Det kändes tryggt, för har bagaget klarat sig hela vägen från Amerika så ska det väl hänga med till Köpenhamn också? Icke sa Nicke. Gitarren kom fram, men ingen skateboard, inte min resväska och inget av Neals bagage heller. Av oförklarlig anledning blev våra grejer kvar i München. De ska skjutsas hit så småningom, men när klockan nu är nio så har jag inget större hopp om att det ska ske i kväll, som mer eller mindre utlovat. Oh well.

Resan gick bra annars. Inga större förseningar, inga missade plan, ingen som fastnade i någon skum säkerhetskontroll. Det tog 21 timmar, men jag sov säkert fem timmar mellan Chicago och München. I min hjärna spelas följande lilla melodi: asödlkfja+98yu2GQ#€ GJwg+98 as+g98hapdg9 as+d98ghölqk3j ASD gQT 4!Y €#!!# €t!#€ t3€ 34g sjung hej och hå för en flaska med rom, femton gastar runt död mans kista, för hej och hå och en flaska med rom

Just det, jag läste en bok om pirater, som verkar vara det fetaste på historiefronten just nu, om man ska gå på hur fördelningen på avdelningen för världshistoria ser ut på Borders (där man även kan köpa kaffe av för det Amerikanska landet väldigt icke-servil personal). "Villains of All Nations. Atlantic Pirates in the Golden Age" av Marcus Rediker avhandlar sjöröveriet under tiden 1716-1726. Det jämställda och visionärt demokratiska inom piratvärlden är det som det trycks mest på i boken, och utifrån min oinsatta synvinkel är det det mest intressanta och överraskande. Välskriven och definitivt läsvärd, åtminstone första halvan, sen börjar det kännas repetitivt.

Jag läste även en bok som heter "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström, som även författat manus till TV-serier som "Ebba och Didrik" och "Glappet". Den handlar om (o)jämställdhet i skolan, och jag önskar att många skolungdomar läser den. Kanske är den överdriven, men nog kan man känna igen sig. Tummen upp, lättläst och medryckande.

Jag tyckte att det här var medryckande, så jag kör lite till: ÄÖKJIH=Y)P8u9p8y2 !"€#%YEWGeqr gQT q3T€ fgp 984t 0åjåw0ej t4jpoerhig hej och hå och en flaska med rom