Din mer svensken filmad helq

Nu har jag betat av tre filmer till, och börjar tycka att jag kanske borde göra något annat, men snart är det slut på helgen och jag är tillräckligt frisk för att jobba imorgon.

Hata Göteborg handlar om grupptryck och att hänga ihop med människor man egentligen inte tycker om. Den känns ganska seriös och bra, men samtidigt är det något som fattas. Det var lite som att se om Fjorton suger, och Staffan Hildebrands ande svävar tung, mörk och svart över Helsingborgs himmel. Och någon måste hamna på kåken.

Offside är en typ av wannabe-mysig dramakomedi. Det känns som om det finns olika mål, men att inget fullföljs. Det är inte galet. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Det är inte tankeväckande. Det är ingenting. Det är knappt ens trist.

Det sociala arvet var inte som jag och Stefan Jarl trodde att den skulle vara. Det går ju bra för barnen. Det går till och med bättre än väntat för Kenta. Det är några intressanta berättartekniska grepp, men annars känns det mest skönt att jag har sett den nu, så att jag slipper senare.

Den svenska filmer helq

Eftersom jag inte kunde tänka mig att spela Wipeout hela helgen, när jag ändå ska sitta hemma och vara halvsjuk, så tog jag och laddade hem en massa svenska filmer från de senaste åren, som jag inte sett tidigare. Antingen sådana som jag var lite intresserad av, eller som jag tänkte att jag kanske borde ha sett. Nu har jag tagit mig igenom tre stycken.

Fjorton suger försöker vara Fucking Åmål och lyckas hyfsat. Lite sämre manus, lite sämre musik, lite sämre skådisar, lite sämre dialekt. Men rätt okej.

Underbar och älskad av alla är en vuxen pinsamhetskomedi av en kille som var rolig på 80-talet. Jag fattade inte riktigt varför den gjordes över huvud taget, men det finns säkert någon som tyckte att den var rolig.

Masjävlar tyckte jag var bra. En fin skildring av småsinthet, avundsjuka och livets små tragedier. Man skulle kunna se det som att det handlar om hur det är på landet, med alla snöskotrar och röda stugor, men jag tycker den är bredare än så.

El Diablo

Här på groggbloggen är vi lite förkylda såhär på självaste fredagen, och rekommenderar därmed följande recept, på en mysig liten grogg, som skulle kunna kallas något i stil med Yellow Death eller Ginger Tonic:

En slurk ljus rom (eftersom det var vad som fanns hemma)
Rejält med pressad citron
En bit ingefära, finhackad

Blanda, drick, njut/lid. Kanske inget för finsmakaren, men jag ser det som medicin, och medicin ska smaka illa.

Förra helgen, på Compusphere, fick jag återuppleva förra årets braksuccé, Finnish Coffee, fast efter ett uppdaterat recept:

En halv kopp kaffe
En halv kopp Jägermeister
En näve grus

När jag ändå sitter vid datorn...

...och lyssnar på Grotesque, så kan jag ju blogga lite om dem, eftersom jag har tänkt göra det tidigare när jag lyssnat på dem. Jag har nämligen, via vetenskapliga metoder (d.v.s. slutsatser (smakomdömen) dragna från empirisk data (musiklyssnande)) kommit fram till att av alla de 3 miljoner death metal-band som fanns i Sverige runt (i lös mening) 1990, så var Grotesque allra bäst. Att de var så kortlivade att de aldrig hann göra bort sig hjälper, men det lilla de spelade in är så bra, så de behöver inte så mycket hjälp.

När andra band spelar fort så låter det antingen för mekaniskt eller bara kraftlöst. När Grotesque spelar fort så låter det som om det går skitfort, som om det är på väg att gå över styr, och jag undrar fortfarande när jag hör vissa låtar hur de egentligen klarade av att få låten att hålla ihop. Andra faktorer som bidrog till deras storhet: Tompas sjuka, djupt personliga sätt att sjunga, de tuffa låttitlarna (Ripped from the Cross? Blood Runs from the Altar? Spawn of Azathoth? -- vad fick de allt ifrån?), det grymma drivet i trumspelet, den lagoma tajtheten (varken kliniskt eller sunkigt) och de oväntade tempobytena, som dock aldrig följde det som senare blev hela genrens kännetecken: ett kaos som bara kändes slumpmässigt och onödigt.

Vidare: vem fan har snott mitt ex av Incantation, inköpt på Expert i Uppsala? Svar till "Pissed off vid Värnhem".

Tvåan och trean då? Några av de andra som var sjukt bra åtminstone ett tag var Tiamat (runt första och andra plattan), Unleashed (båda demona, innan de bytta sångare och blev vikingarockare), Merciless (andra demon, första plattan) och kanske några som jag glömt bort. Entombed? Kanske runt sista demon. Grave? Samma här. Morbid? Var inte det snarast thrash metal?

Folklig resning

Skulle hänga med på den här FRA-demonstrationen som alla andra skulle på, fast mest för att det var roligt att Johan hade köpt en megafon som han skulle spela What is Love genom, men det var så lite folk så att det inte kändes ett dugg kul. Och dessutom är jag inte så negativt inställd som alla andra, eftersom jag inte är ett dugg insatt. Inte för att jag vet om någon annan är det heller, men de flesta skiter i sådant mer än jag.

Tydligen fanns det stora missnöjet bara bland libertarianska bloggare. Som tror att någon utanför de närmast sörjande i blogosfären verkligen bryr sig om något de skriver. Men jag är tacksam så länge jag har något att post-ironisera över. Huvudsaken är att ingen vet att jag bryr mig om något.

In battle there is no krukväxt

Nu har jag spelat klart God of War till PSP. Det var kul. Jag har dödat en massa konstiga monster, tjafsat med grekiska gudar, löst en del enkla pussel och slagit sönder en himla massa blomkrukor och statyer. Miljöerna var fantasifulla och imponerande, men själva berättelsen gav mig ungefär lika mycket som att se om Commando. Eller kanske Sin City, som kändes ungefär lika nyanserad som det här spelet. Det är de goda mot de onda, Indiana Jones mot Hitler. Men visst, det är ett dataspel. Nu kan jag gå tillbaks till att spela Wipeout.

Kontorsmaterialet du gav mig

Idag när jag satt på jobbet och blickade ut över mitt skrivbord så slog det mig att jag hade en himla massa pennor och block, medan jag inte har några hemma när jag behöver det. Jag skulle kunna smyga ner hur mycket kontorsmaterial som helst i min väska och ta med det hem! Eller så skulle jag kunna gå och köpa 20 pennor och 10 block av olika storlekar för en liten, liten bråkdel av min stört höga IT-lön.

Men det fick mig att tänka på en tidigare flickväns mamma, som utan betänkligheter snodde med sig saker från sitt jobb, trots att hon var kristen. När hennes dotter konfronterade henne med det så argumenterade hon för att så mycket övertid som hon jobbar så var det inte som att hon gjorde någon skada. Så kan man ju resonera. Men om man gör upp avtal med folk utan att berätta det för dem så tycker jag att man åtminstone ska fundera på hur det skulle låta om man faktiskt skulle berätta det för dem. Speciellt med avseende på vad man ska svara när de säger "Men hur skulle det se ut om alla gjorde så?"

Och angående den frågan så tror jag att alla som inte är helt bombade har ett favoritsvar på den frågan. Min knärycksreaktion när jag hör den brukar vara att tänka "Men alla gör inte så." Eller, i vissa situationer, "Men alla gör ju redan så!" Typ fortkörning och fildelning och sådant.

Fan, tänk om alla skrev "kuk" på sina bloggar, hur skulle det se ut?

Min gissning

Inga jävla straffar i den här matchen. Tyskland vinner med 3-0. Inom två timmar vet vi. I WILL PREVAIL! (Support our troops!)

Det är över nu

Holland, jag gör slut. Jag borde lära mig någon gång att laget som är bäst i gruppspelet ofelbart åker ut i kvarten. Men ni var så duktiga. Nu är det slut. Jag älskar er inte längre. Ryssland, Ryssland, Ryssland. Det var som att kolla på hockey på 80-talet. Ryssland dominerar, Ryssland gör mål, Ryssland är bättre på alla sätt.

Idiotiska åsikter i vardagen, del 1: Vetenskap och religion

I något som kanske blir en serie bloggpostningar, men kanske bara denna, kommer jag tala om för er att ni har fel för att ni är dumma i huvudet, vilket kommer få er att bli arga och sluta läsa mina bloggar. Kanske inte alla, men vissa av er, i alla fall.

Nej, jag kan inte. Ni är dumma i huvudet, men det är inte erat fel, så det är lugnt.

Okej, hej!

(Okej, okej, sluta tjata. Det jag hade tänkt göra var att dra paralleller (kan man stava till både parallell och Nietzsche utan att konsultera varken ordböcker eller filosofilexikon har man rätt att skriva andra på näsan) mellan gravitation och telepati. Sug på den, du!)

Boyzone

Såhär dagen innan den där meningslösa högtiden (fast egentligen betyder högtid samma sak som meningslös, tror jag) som alla i Sverige firar utom jag (utom "nysvenskarna", som istället firar kinesiskt nyår, spansk påsk, bangladeshisk chanukka, inuitisk alla hjärtans dag etc.) avslutade jag "arbets"-"veckan" (jag "skämtar" om att jag snarare "jobbar" än jobbar, hihi, och att det inte ens är en hel femdagarsvecka) med att gå på en workshop om Arduino (där det inte blev så mycket shoppat för mig, eftersom batteriet på min Dell dör efter ungefär 15 minuter och jag glömde ta med mig laddaren (hela poängen med det här inlägget är att slå personligt rekort i parenteser (jag tror jag har gjort något liknande förut, men kommer inte ihåg (avslutningen på den här meningen kommer se ut som LISP (setq 'hello "fuck you"))))).

Arduino är någon typ av DATACHIPS som man kan NÖRDA sig med om man är NÖRD och gillar DATACHIPS. Det var INSPIRERANDE och fan jag orkar inte ironiblogga mer men jag kommer nog köpa en och så kommer jag nörda mig lite grann innan jag tröttnar ungefär som med gp2x och säkert andra saker jag har köpt men det kan vara kul att skriva lite AVR-assembler och se vad man kan hitta på och en GSM-modul vore coolt fast då får man skaffa ett mobilabonnemang för att man (jag) ska kunna ringa (eller messa) hem till sin (min) dator och säga hej (då) jag sov typ sex timmar i natt så nu ska jag sluta vara kreativ (att blogga är precis lika kreativt som att vara en riktig författare som t.ex. Jan Gullego som skriver om vapen nu och på medeltiden fast påhittat och på fruktansvärt dålig journalistprosa) och sätta mig och typ kolla igenom tre säsonger av simpsons på raken simpsons är roligt för homer är dum och bart är busig och lisa är smart och marge har blått hår och maggie kan inte prata hej då ps jag orkar inte fixa länkar men googla på arduino så får du se själv fuck you

Sliten

Kära dagbok!

Igår sprang jag en mil. Det var något av ett äventyr. Det började med att jag tittade i fel tidtabell, när jag skulle ta bussen till stadion. Sen skulle jag ta en annan buss, som var försenad. Eftersom vägen var avstängd för loppet så stannade den på ett lite oväntat ställe och jag fick gå en bit. Det slutade med att jag missade starten med några minuter. Men när jag väl kom iväg så var det ganska mysigt att springa förbi alla som gick eller helt enkelt inte höll samma elit-tempo som jag.

Vid 6-7 kilometer började det kännas ganska jobbigt, och jag vände bort mitt ansikte från gud. Men håller man tillräckligt låg fart så är allt möjligt, och jag kom i mål på ungefär en timme. Jag är nöjd att jag överlevde och att jag inte simmar i ett hav av träningsvärk idag. Jag är lite stel (och bakfull, men det har inget med löpningen att göra), men i övrigt rätt okej.

Idag ska jag sitta still.

MVH

Linus

Sex med Steve Ballmer

Microsoft har alltid varit allmänt ocoola. Deras produkter är långsammare kopior av andras, deras framtidsplaner styrs av den nervösa killen som håller i plånboken. Men som det stora IT-företaget måste de försöka framstå som att de leder branchen. De vet vad nästa stora grej är. Typ som när Bill Gates sa att Internet var en fluga, men sen ändrade sig och skrev om hela The Road Ahead när han insåg att han hade haft fel.

Jag vet inte om det är det som driver Steve Ballmer att hävda att alla media kommer distribueras via IP-nät om 10 år. Inga tidningar. Inga böcker. Inga skivor. Han kanske tycker att han låter visionär, men för mig känns det ungefär lika sexigt som om han tagit på sig nitbälte och spandex. Eller för att uttrycka det på ett mer kitchigt sätt: man tar sig för pannan.

Objektivitet, standardisering, kvalitet och demokrati

Standardiserad information är numera min huvudsakliga källa till information om samhälle och politik. Den gör inte bara viktiga nedslag i det politiska livet i Sverige, utan för mig även tillbaks till min barndoms 80-tal, då alla var socialdemokrater (även centerpartisterna).

X-kanalen

TV4 vill att vi ska se dem som fotbollskanalen. Det gör inte jag. De är reklamkanalen. Sänds fotboll på SVT kan jag tänka mig att lyssna på vad de har att säga i halvtid. På TV4 kommer först 5 minuters reklam, sen kommer redaktionen och visar några repriser och säger att Tyskland måste rycka upp sig, sen kommer 5 minuters reklam till och sen kommer andra halvlek. Vem orkar titta på sådant?

Lokala problem

I ett märkligt debutarbete, 'Gräset sjunger', har Doris Lessing sysslat med sydafrikanska problem och gjort det på ett sätt som måste fängsla och hålla kvar läsarens intresse från första sidan till den sista... den är skriven med stark spänning och en konstnärlig berättarförmåga så att man till fullo förstår det beröm den fått i de engelskspråkiga länderna, där den redan gått ut i flera upplagor.

Så lyder utdraget ur Göteborgs Postens (särskrivning var inte något som uppfanns under 90-talet) recension, troligtvis från 1951, då den första svenska utgåvan kom. Det intressanta är formuleringen "sydafrikanska problem". Det specificeras inte vari dessa består, men teman i boken är mänskliga relationer, äktenskap, jordbruk och rasism. Jag antar att det är det sistnämnda som främst avses, vilket är intressant, med tanke på hur samerna fortfarande sågs och behandlades här hemma i Sverige.

Även en recension ur DN citeras:

'Gräset sjunger' är en bra bok, den ger ett styvt kvinnoporträtt, och de problem den blottar är inte bara exotiska, de är påträngande angelägna här och nu.

(Citaten ovan är autentiska, inte någon typ av postmodern internet-hittepå.)

Purity and addons for all

Hejsan!

Jag har varit lite hängig i helgen och missat grillning och Rock Band hos Petter, Majessic Dreams i Köpenhamn och första matcherna i fotbolls-EM. Men jag har hunnit läsa Doris Lessing (se föregående inlägg) och ladda ner extra-grejer till Wipeout Pure. Plötsligt är spelet dubbelt så stort. Jag hade börjat tröttna på det, eftersom det började bli svårt och jag kände igen alla banorna, men nu är det som ett nytt spel igen. Götta.

Och igår uppgraderade jag till Ubuntu 804. Det tog någon timme och nu kör jag Firefox 3, som känns snabbare på vissa saker än tvåan. I övrigt vet jag inte riktigt vad det kan vara för gottet att sätta tänderna i. Mer kul: list -s.

Ha det så bra!

Linus

Som science fiction...

...där ingenting förklaras:

Skulle han kunna vinna henne, den sköna Prunella, som förde sig som en drottning bland dessa burghers och mynheers och frodiga fruar med sina doeks och veldeschoens? Kunde han? Han stirrade och stirrade. Tant Anna som dukade fram koekies och biltong till middag, iförd en röd doek, kaffir boom-trädens färg, skrattade så att hennes tjocka kropp skakade och sade för sig själv: - Det blir nog inte så lätt.

Onda krafter

De drar in mig i sina världar, som jag inte vill veta av. Hela tiden nya ställen man måste hänga på. Har man en gång börjat så kan man inte sluta, eftersom alla har sitt sätt att hålla kontakten. ICQ, IRC, MSN, Skype, Orkut, Flickr, Facebook, Assbook, LinkedIn, kaféet vid torget. Man orkar inte. Det går inte. Jag har annat att göra.

Satt och söp

i parken, när jag berättade för Dr. Alban hur mycket jag tycker om Unity. Jag tror att jag har berättat om det tidigare, men han har en sceners minne. Beröm håller i 3 minuter, skäll i 3 dagar. Sen blir man som man blir. X diskuterades. B avhandlades. A finns. Nu kör vi. Nu dör vi. Nu stör vi. Sistnämnda har uppnåtts.

OS-feber, del 3: Slaget om Los Angeles

Det första OS jag följde var, om vi inte räknar vinter-OS tidigare samma år, där Gunde Svan var i sitt esse, det i Los Angeles 1984. Fyra år tidigare hade OS i Moskva bojkottats av USA och deras polare, och 1984 var det Sovjet som bojkottade Los Angeles, i något som skulle kunna betraktas som kalla krigets dödsryckningar. Mot alla odds dök dock Rumänien upp, och Kina deltog i sitt första OS sedan revolutionen, antagligen för att jävlas med Sovjet, men även för att dominera lite allmänt. Kina kom trea i medaljligan, bl.a. tog de guldet i den första tävlingen som avgjordes, i skytte, där Ragnar Skanåker kom tvåa.

Det kanske nästan bästa med det här OS-et är att det fick Epyx att göra det legendariska spelet Summer Games. Inte för att det var lika bra som uppföljarna (Winter Games, Summer Games II, World Games, California Games, säkert diverse andra Games), men det var först och animationerna var så bra att man nästan trodde att man tittade på TV istället för på, eh, TV-n som C-64:an var kopplad till.

Agneta Andersson räddade den svenska insatsen med två guld i kanot. Annars blev det mest en himla massa silvermedaljer för Sverige, 14 stycken om jag minns rätt. Patrik Sjöberg gjorde sitt första OS och tog silver. Bosse Gustafsson tog silver på 50km gång, trots att bröderna Herrey hävdat att det var meningslöst för honom att ställa upp. Säkert några brottare. Troligtvis någon lerduveskytt. Diverse simmare. Vad vet jag? Det var länge sedan.

Sen var det Carl Lewis, som tog guld på 100m, 200m, 4x100m och längdhopp. Han dominerade totalt och jag har egentligen aldrig tyckt om honom. Han var säkert också dopad. Och hans musikkarriär var patetisk. We will never break it up? Nej, men någon kanske bryter nacken av dig! Och du tog aldrig världsrekordet i längdhopp, haha!

Slut på bloggsemestern

Nu är det slutslutbloggat. Jag har inte orkat skriva något sedan jag kom hem från Florens, mest för att jag är lat, men även till viss del för att jag är ful. Och Apan gick upp i rök. Sjukt.

I Italien var det varmt, speciellt de sista dagarna. Det blev en del kyrkor och muséer, för att inte tala om botaniska trädgården, där de skröt med sin överlägsna Gingko Biloba. Det blev även en del pimplande av rödvin, långsamma promenader och en utflykt till Pisa. Det var någon byggnad i Pisa jag kände behov av att kommentera, men jag glömmer bort vad det kan ha varit för något och jag tror att det kändes lite som att gå ner sig i kvicksand, bara att tänka på vad jag skulle kunna säga om det. Alltså: ingen kommentar.

En av de galnaste sakerna som hände mig i Florens var när en gammal dam kom och satte sig ner på min (MIN) parkbänk och satt och pratade italienska med mig i sådär en halvtimme. Hon fattade att jag inte fattade italienska, men det var som om hon inte fattade. Om du fattar vad jag menar.

I onsdags drack jag öl med Mattias. I torsdags drack jag öl med Erik, Jens och Grå Tinningars Charm. I fredags drack jag öl med Henke och Jens. Igår drack jag ingen öl. Det var nog bra, för efter Italien och denna vecka så hade jag druckit alkohol varenda dag i en och en halv vecka. Tog jag en svart vecka? Det ser inte bättre ut, men samtidigt kan inte ens den värsta nationalist hävda att det finns något mer äktsvenskt än att oroa sig över sin semesteralkoholism, så det är lugnt. Jag är i gott sällskap.

Just det: tummen upp för pastan, tummen lite svagt nedåt för pizzan.

Italien

nu är jag i ett land som heter italien. Jag har ingen data med mig på jag bloggar med mobilen. På här bra går det. Nu orkar jag inte skriva mer om det. Hej då!!!!!

Är det påsk?

Nej, jag har ju ätit melon!

Hur pratar man med Kjell?

Jag tänkte skriva något om en sak jag tycker är väldigt bra, och funderade lite på vad jag skulle skriva om den. Jag kom fram till att det jag helst skulle vilja säga är något i stil med "det tycker jag är bra", min standardformulering för uppskattning, när jag inte har tonfall och gester att ta till. Det är frestande att ta till absurdistiska uttryck när man gillar något, men jag är varken John Darnielle eller Magnus Reitberger. Jag är inte så fantasifull. Och om man börjar prata om herkuleiska prestationer så fort man vill säga att man gillar något, så finns det en risk att folk tröttnar och skiter i vad man säger. Nu vet jag inte i vilken utsträckning folk faktiskt bryr sig om vad jag säger, men det vore ju trist att förvärra saker, oavsett utgångsläge.

Och genom att gå till en metanivå slapp jag dessutom ta ställning för en TV-serie, vilket tilltalar mitt pissintellektuella samvete. Göttans!

Trött

Sedan jag kom hem från USA har jag hunnit vara i Alunda över helgen och ta "en öl". Ikväll spelar Explosions in the Sky på Debaser, men jag orkar inte. Jag orkar inte blogga heller, så jag länkar istället: Överraskande fotbollsfest på Ekebyvallen. För att inte tala om Johnny Bode. Det blir inte mycket bättre än så en dag som denna.

Donald Knuth

När jag läser den här intervjun med Donald Knuth så känns det som om mitt huvud skulle explodera. Inte för att han säger saker som är svåra att greppa, utan för att han säger saker som är självklara. Det är som att läsa Heidegger: när han säger något som är originellt så känns det ändå som om man redan visste det, eftersom det är så uppenbart.

H.emma

Nu är jag h.emma. Resan gick bra, åtminstone för mig. En äldre man som satt brevid mig tuppade av och de körde klassikern "Finns det någon läkare på planet?" Sådana situationer trodde jag bara uppstod i Svenska Mad. Det verkade inte vara så farligt, så med J.esus hjälp mår han nog bättre nu.

På planet pratade jag ett par timmar om den amerikanska kontra den svenska p.appersindustrin med mannen som satt brevid mig. Han jobbade i p.appersindustrin.

Nu sitter jag och chillar med en f.olköl och E.rik Enocksson. Och mitt härligt röda jordgubbstema i Windowmaker. Jag ska inte kolla jobbmailen förrän på måndag, så tills dess kommer Outlooks sjukt sega inbox fyllas på med mail från folk som inte vet att jag inte är i Libertyville längre och att jag känner mig smutsig bara av tanken på att ha något med det där projektet att göra igen.

Morgondagens projekt: tåg till Uppsala, buss till Alunda och väldigt mycket PSP-spelande. Dagens projekt: att inte somna förrän ikväll, för att fixa jetlaggen.

He om he!

Sista natten med gänget

Imorgon är det sista dagen i Libertyville för mig. Det ska bli skönt att slippa kontorslandskapet med de hemska heltäckningsmattorna, fyllt med inkompetenta IT-arbetare som gör allt för att slippa att faktiskt göra något. Det är som om de inte bryr sig. De jobbar en massa, men det är bara för att deras chefer piskar dem. De är tvungna att jobba övertid utan att få betalt för det, så hur ska de kunna känna sig inspirerade?

I morse var det i alla fall jätteroligt att se hur det går till när man ska ha ett möte 8.30. Det var ett gäng som nästan var i tid, d.v.s. bara några minuter sena. Sen var det nästa gäng som kom någon gång strax efter nio, i samma tid som de brukar komma till jobbet. Sen var det några som kom ännu senare, och som missade allt det väsentliga och bara fick ta del av det meningslösa småprat om detaljer som möten utan vettig ledning alltid leder till. Tyvärr missade då också de allra flesta mitt lysande inledningsanförande, inklusive knackig engelska och min allra första powerpoint-presentation.

Det jag kommer sakna är i första hand all galen americana (jesus saves support our troops). Det jag kommer sakna minst är 11 timmars arbetsdagar och det ständiga jävla bilåkandet.

LA&M

För att överleva tills jag kommer hem till Sverige så inledde jag gårdagen med att springa en halvtimme på ett löpband i gymmet. Jag dog nästan, men klarade mig till frukosten på Elly's. Jag kände mig fortfarande lite småsjuk, men åkte med till Chicago, där vi efter att ha fastnat i bilköer någon timme mötte upp med Johan, Johan och Morgan. På hennes förslag åkte vi till LA&M, the Leather Archive & Museum, ett ganska speciellt ställe. De hade många fina föremål i sin utställning: väggmålningar med Tom of Finland-aktiga motiv, en tavla med den något provocerande titeln "The Last Supper in a Gay Leather Bar with Judas Giving Christ the Finger", en stor uppsättning bilder på extrema intimsmycken och kroppsmodifieringar, en tortyrkammare, ett samling uniformer, en liten Gay Leather Bar, en Leather History Timeline och annat smått och gott. Hade det inte varit för att jag var lite rädd att min väska skulle öppnas i tullen och jag skulle bli inspärrad så hade jag nog köpt några muggar med gay-erotiska motiv.

Sen var vi givetvis tvungna att ta en tur till Millenium Park och ta foton av bönan, innan vi drog vidare till Chicago Pizza and Pasta, för Chicago-pizza och öl tillsammans med lokala bekanta till Montan. Det var en bra Chicago-pizza, ganska annorlunda mot den som serverades på Due. Vet inte riktigt vilken som var bäst, men jag tror mer på Due, med dess mer chunky tomatsås. Stället kändes dock ganska mycket mysigare, inte lika trångt, bökigt och skrikigt. Ett antal weissbier konsumerades, men vi glömde bort att testa deras olika Long Island Ice Tea-varianter. Vi drog vidare till en pub i närheten, där jag chockades av att ordet "foliba" tydligen inte finns i det amerikanske språket, men vi drack lite till, innan Göran och jag åkte "hem" till Libertyville.

Idag har jag träningsvärk i benen efter löprundan igår. Det känns bra.

Supersize me på riktigt

Man åker ju bil här. Typ de 500 meterna från hotellet till jobbet, från jobbet till lunchen, från lunchen till jobbet, från jobbet till hotellet, från hotellet till middagen, från middagen till hotellet. Och så jobbar man 11 timmar om dagen. Man kanske tänker att man borde motionera lite på hotell-gymet, men man kanske inte pallar. Resultat: jag har promenerat runt lite i Chicago i helgerna, men under veckorna har jag knappt rört mig alls. Jag känner hur min kropp börjar falla sönder. Jag tog några öl i förrgår, och känner mig fortfarande bakfull. Min kropp klarar inte av att återhämta sig från minsta lilla. Jag är kvar här tills på onsdag. Kommer jag dö? Fortsättning följer.

Mysteriet

Idag hände något mycket märkligt när vi skulle åka och äta frukost. En grupp om säkert tio människor gick över vägen. Det är fler fotgängare än jag sett sammanlagt under min tid här i Libertyville hittills. Först tänkte jag att det var det fina vädret som lockat ut dessa människor ur deras bilar. Sen upptäckte jag att de kom från kyrkan och att parkeringen av någon anledning låg på andra sidan vägen. Ja, vad gör man inte för Jesus Christ the saviour? Han dog och tog på sig våra synder, men det känns nästan som en lika stor uppoffring av dessa hans trogna anhängare att gå ("you mean you walk walked?") över vägen.

You got any ID?

rEn annan rolig sak med USA är att alla vill se mitt ID hela tiden. I och för sig oftast när jag vill ta en öl till maten (ser jag verkligen ut att kunna vara under 21?), men idag även när jag skulle köpa några PSP-spel. Jag lyssnade inte så noga på förklaringen, men jag tror att det var något om att spelen kunde hamna i minderårigas händer, men jag tyckte mer det lät som att de vill samla in data om folk. Hur som helst så hade jag passet i bilen, och eftersom jag betalade med cash och var utlänning så var det tydligen okej. Okej.

Pelle Plutt i Chicago

Okej, så igår kom vi faktiskt iväg till Chicago. Gött. Det var tillräckligt kallt och blåsigt för att det skulle vara lite drygt att vara utomhus. Men fint är det. Jadå. Jättefina, höga hus i lite försiktigt experimentell form. Inte i närheten av att vara lika scifi som Tokyo, men jag gillar sådana här grejer, så jag är positiv i alla fall. Jag ger det VG, eftersom stora städer is the shit. Boing-boing.

Bland det fetaste vi gjorde var att stå och köa i typ 20 minuter för att köpa popcorn för typ 3 dolares. Det var en trevlig kö, och de ostbågiga pocornen var goda, medan de kanderade var riktigt hemska. Blandningen får tummen ner. Kände man sig hungrig så kunde man köpa 23 liter popcorn för 131 dollar. Men då ska man fan vara hungrig. Yo yeah.

En annan fet sak var att vi käkade Chicago-pizza på det nästan ursprungliga Chicago-pizza-stället. Damn, den var tjock, men inte på ett flottigt och saggigt sätt. Medan vi stod och väntade på vårt bord så kom det in en skönt tjock italienare, vars hela uppenbarelse var som klippt ur Sopranos. Om han inte var maffioso så är jag inte data.nörd. Larry Bird. Eller jag vet inte.

På hemvägen köpte jag och Christian varsin PSP. Bland det fetaste var när Christian skulle öppna sin i bilen och hade vissa problem att ta sig in i förpackningen, vilket filmades. LOL! ASDF! QWERTY! Antagligen den mest misslyckade unboxing-filmen någonsin. Eller kanske den näst sämsta.

Sen gled vi runt i en massa malls och skit också, men jag vet inte riktigt vad poängen med sådana inne i stan är, med tanke på hur mycket fetare de är ute i förorterna. Och så fattar jag inte riktigt hur AC:n i mitt rum funkar. Kanske DU vet?

The American dream

Idag har vi levt the American dream. Vi hade tänkt ta oss in till Chicago, men stannade till på vägen för att besöka en mall. Den var ganska stor, och hade butiker där man kunde köpa lego, prom-dresses, böcker om bajs, skor, datorer och väskor. Vi drog vidare till en gitarraffär, vilket slutade med att vi fick slå Christian medvetslös med en bas och släpa honom därifrån.

Höjdpunkten var lunchen på Chipotle, där jag blev nekad att köpa en öl, eftersom jag inte hade något leg på mig. Men vi fick feta burritos och vouchers för mera burritos. På hobbyaffären var det Görans tur att få ett tungt föremål slaget i huvudet. Men inte förrän han hade köpt bilar och helikoptrar.

Även planen på att "supa skallen" gick åt skogen, för vi hamnade alla i paltkoma efter ett besök på ett ställe med award-winning pies, som vi dock inte orkade äta, eftersom vi redan tuggat i oss trist och själlös mat. Men vi chillade i alla fall med Roco Loco (eller Loco Roco?) och helikopter.

Nu ska jag sova som fan.

Postcards from Libertyville

Nu är jag och Christian framme i Libertyville (en håla några mil från Chicago). Det gick inte riktigt så smidigt som vi hade tänkt oss, men det gick i alla fall.

Det började med tåget. Vi tog det säkra före det osäkra och tog 13.02-tåget. Det tog oss till Malmö Södra innan det la av. Så satt vi där ett tag. Sen kom det ett annat tåg som vi klev på, och så kom vi fram till Kastrup. Det första som mötte oss där var besked om att planet var två och en halv timme försenat. Ja, jag säger då det. Så vi fick hänga på Kastrup ett par timmar extra.

När vi satt och hängde så träffade vi på Staffan, som hade varit på user experience-mässa i Florens. Han var lite utmattad efter att ha hört på cirka 3000 presentationer under den senaste veckan. Efter blaskigt kaffe och en fin blåbärsmuffin på Starbucks så tog vi oss till gaten, där vi hängde någon timme innan vi fick gå på planet. Sen fick vi vänta en halvtimme på att det skulle lyfta.

Flygresan var som sådana brukar vara, med det undantaget att jag lyckades sova åtminstone fem timmar. Tack, Mattias! När vi skulle gå in för landning så åkte vi på några riktigt härliga luftgropar, så då var det plötsligt roligt att flyga för ett ögonblick. Sen tog det en massa tid igen, och när vi väl klivit av planet så var vi tre timmar senare än planerat. Ja, jag säger då det.

Vi blev upplockade i regnet och blåsten av Nils och Göran, som forslade oss till The Cheesecake Factory, där Eric mötte upp och jag åt en ganska fin pizza. Vi satt där i ett par timmar och pratade om the state of the universe, varpå vi åkte till Candlewood Suites och loggade in, höll jag på att säga, men jag menar checkade in. Jag tror att det var ganska bra att vi valde det här hotellet, för här finns det en massa bra grejer, som kylskåp, kaffebryggare och spis på rummet.

Nu borde jag gå och lägga mig, för jag ska upp om sex timmar. Guten nacht yo.

Ack Xlib du sköna!

I morse tröttnade jag definitivt på bloatet som kallas Gnome och gick tillbaks till min gamla vän Windowmaker. Igen. Alltså, in med Windowmaker, ut med bekvämligheten. Ska man köra Windowmaker ska man inte vara rädd för att pilla i configfiler, även om det inte är strängt taget nödvändigt. Men det finns lite andra problem att fixa, som min gamla favorit, att byta mellan svensk och engelsk tangentmappning. Förra gången jag körde Windowmaker så löste jag det från kommandoraden: "se" ger svenska tecken, "us" ger engelska (det där har att göra med vad tangentmappningarna kallas av systemet, inte att jag tror att USA ligger i England, eller vice versa).

Den här gången valde jag en annan väg: hur svårt kan det egentligen vara att skriva en liten sådan där dockapp? Om man bara tar en befintlig och modifierar den för sina egna hårdkodade ändamål så borde det väl inte vara så svårt? Nej, det var det inte. Jag plockade en som hette wmbuttons, som ger en ett gäng knappar för att köra olika kommandon, och började mixtra med koden.

Det tog några timmar, fast det inkluderade surfande på google pictures efter bilder på svenska och engelska flaggor (5 minuter) och en rejäl uppstädning av koden (större delen av tiden). Hurra för fri mjukvara: jag har nog inte sett så dålig kod sedan jag lämnade universitetet. Eller vad sägs om nästlade switch-satser, där den inre switchen kollar efter vilken musknapp man tryckt ner, och sedan gör samma sak oavsett vilken det är. Fast i tre olika cases, och med identisk kod i varje fall. Och detta på två ställen, precis efter varandra. Jag är uppenbarligen inte mållös, men det lär ha mer att göra med mig än med koden i fråga.

Sen har vi de andra klassikerna: den enorma main-funktionen, där i stort sett all funktionalitet finns, en stor mängd globala variabler, helt ovettig ordning på (de fåtaliga) funktionerna, onödiga omritningar, kommentarer i koden som bara berättar vem som skrivit delar av den, hjälp-meddelandet som skrivs ut på stderr, blajiga debug-utskrifter (typ "Bye!" när man avslutar), hårdkodade koordinater i utritningsfunktionen, lyssnande på onödiga events och slutligen, min personliga favorit: buffer overflows i argument-parsningen.

Men fick jag ut något av det då? Jodå. Jag lärde mig lite mer om bazaar, framför allt hur bekvämt det är att använda distribuerade versionshanteringssystem till små, enkla projekt. Nu finns det ingen anledning alls att inte versionshantera sin kod. Jag lärde mig lite om det allmänt bespottade Xlib, som i och för sig är gammaldags och lite knöligt, men som jag (med en hel förmiddags erfarenhet) tycker verkar ha fått ett oförtjänt dåligt rykte. Och så att xpm-bilder definieras i C-syntax, som man kan inkludera direkt i koden. Döm om min förvåning när jag öppnade en i vim och kunde se själva bilden, wysiwyg, direkt i editorn. Helt crazy och en manifestation av total unix-coolhet.

Annars då? Jodå, s'att, men det...

Igår

Igår gick jag upp ur sängen på morgonen. Sen åt jag frukost. Jag datade lite och hittade en konstig bugg som jag ska kolla vidare på på arbetstid. Jag var till Vanna och Henrik (och Cecilia som är och hälsar på) och åt våfflor och lämnade av mitt Typematrix-tangentbord som jag inte använder längre (Henrik hade spillt kaffe på sitt).

Vi gick till systemet och jag handlade en flaska halvlöjligt dyrt vin. Jag gick hem, cyklade en virtuell mil i högt tempo och dog nästan. När jag orkade resa mig igen så lagade jag mat, vilken jag åt tillsammans med ett glas av vinet. Det var gott. Jag blev positivt överraskad av att vinet hade skruvkork, eftersom korkkork egentligen bara är krångligt.

Efter träningen, maten och vinet så befann jag mig i ett pseudo-katatoniskt tillstånd, och allt jag orkade göra var att titta på ett flertal avsnitt av Family Guy. De försöker variera sig, men det är ändå väldigt mycket att Peter säger "Not like that time when I had sex with Ted Koppel" och så får man se vad som hände.

Sen ryckte jag upp mig och promenerade hem till Vanna och Henrik igen, där vi förfestade och sen gick till Inkonst och lyssnade på ett danskt band som spelade på kakburkar och konstiga flöjtar. Det var ganska bra, åtminstone en stund, men antagligen rätt trist på skiva (eller "mp3", som det heter nu för tiden). De hade en "DJ" som spelade diverse "världsmusik" också. Jag sätter "DJ" inom citationstecken eftersom han DJ-ade sådär som man tydligen ska göra om man inte spelar elektronisk musik, dvs. man mixar inte ihop låtarna på något sätt, utan spelar bara låtar efter varandra, som om man vore en mp3-spelare. Det gör det ganska störande att försöka dansa, eftersom man måste stanna upp mellan låtarna och sen börja om, gärna i en helt annan takt. Oh well, jag blev i alla fall svettig, och det är väl huvudsaken.

När klockan började närma sig ett så blev jag trött och gick hem och missade huvudakten. Jag gick och la mig. Sen somnade jag så sött, så sött. Framåt morgonkvisten drömde jag konstiga drömmar, som jag helst inte vill gå in på. Och det var dessutom idag, så det hör inte hemma här, eftersom rubriken är "Igår". (Det finns regler, och dem måste man följa, som den där socialdemokratiska landstingspolitikern, som jag brukade ta samma buss till Uppsala som på mornarna när jag bodde i Enköping, sa i en TV-intervju en gång. (Ja, det var en fin mening det, perfekt avslutning på ett nästa perfekt blogg-inlägg.))

Fiser lite

Det börjar bli sent, men jag tror det här kommer kännas roligt imorgon bitti också:

Melody Gardot: Worrisome Heart
Universal/Universal Music

Jazz i den lättare viktklassen. Försiktigt pianoklink med en saxofon som fiser lite i bakgrunden.

Från Dagens Skiva.

Scrum

Jag var på Javaforum-möte idag, mest för att lyssna på ett föredrag om Scrum (en sådan där agile-process som vi har kört lite olika varianter av på jobbet). Jag hade inte så stort hopp om att det faktiskt skulle vara bra, men det var väldigt givande. Jag trodde att jag hade koll på de här grejerna, men det hade jag tydligen inte alls. Här finns slides i PDF-format.

Sen var det lite andra presentationer också, men jag sov inte så mycket i natt och höll på och dö gäspningsdöden, så jag gick hem istället.

Användarovänlighetschock

Jag har pratat om det tidigare, men hur kommer det sig att vissa ämnen får så många att känna sig som experter, trots att de har absolut noll koll? Det är inte många som skulle ge sig på att försöka laga någons tänder, utan att åtminstone ha läst första terminen på tandläkarutbildningen. Däremot är det helt okej att ge sig på att sätta ihop ett lättanvänt användargränssnitt. Inte konstigt att det ofta blir så dåligt.

Hur tänker sig t.ex. Ubuntu-utvecklarna med de här programuppdateringarna som dyker upp ett par gånger i veckan? När systemet upptäcker att det finns uppdaterade paket så visar det en liten ikon på taskbaren. Man klickar på den , skriver in sitt lösenord i dialogen som dyker upp och uppdateringsprogrammet körs igång. Där får man en lista över de paket som ska uppdateras, man klickar på "Install updates" och uppdateringen startar, men progress bar och allt. När det är färdiguppdaterat så kommer det upp en dialog där det står att det gick bra, och man får klicka på "OK". Sen trycker man på "Close" för att stänga sin Update Manager.

På vilket sätt kräver denna process någon som helst inblandning från min sida? Varför installeras inte bara uppdateringarna automatiskt? För att användarupplevelsen inte skulle bli tillräckligt lik Windows om man inte blev störd och frustrerad av systemet då och då? Antagligen.

OS-feber, del 2: Misja gråter

Mitt första OS-minne är från Moskva-OS 1980. Jag minns inget av själva tävlingarna (som Bengt Barons guld på 100m ryggsim), USA:s bojkott eller whatever, men jag var inte så gammal.

Det jag däremot minns är hur OS-maskoten, björnen Misja, grät under avslutnings-ceremonin. De gjorde den här kommunistiska grejen med folk på läktaren som håller upp skärmar med olika färger så att man ser motiv om man står ganska långt bort (eller ser det på TV). Det coola är att det var animerat.

Tror ni att det finns på youtube? Det gör det (fem och en halv minut in, men ser ni hela klippet så slipper ni missa de grymma animerade fåglarna). Inte riktigt lika häftigt som jag minns det, men väldigt fint ändå, och den melankoliska ryska sången gör nästan att jag får en tår i ögonvrån när jag ser det igen, 28 år senare.

Tagga skiten då

Jag tror att jag ska börja tagga mina inlägg här, om inte annat så för att det gör det lättare för mig att se hur det ser ut med balansen mellan inläggen. Jag tror att brukar bli någon typ av balans här mellan blaj och seriositet, data-nördighet och musik-nördighet, obegripligt filosoferande, meta-bloggande och dagbokande. Men vad vet jag. Det här är inte en marknadstillvänd blogg. Det är inte som att jag skiter i vad ni tycker, men jag lär inte anpassa mig (era jävla as). Om jag skriver om musik så är det om sådant jag tycker är bra, inte vad det nu kan vara för skit som ni har råkat höra talas om. Om jag skriver om data så handlar det om prylar jag är intresserad av, inte sådant som ni förstår (och förstår ni något av det så innebär det att ni också är nördar, se det som en varning!).

Ergo: tagga skiten då.

I datavärlden inget nytt

Det var som att vara tillbaks till 1998, fast med wlan istället för ljudkort. Eftersom jag inte har någon router hemma så försökte jag få min laptop att agera wlan-router, så att jag slipper rycka ur sladden ur hem-laptoppen när jag måste komma åt nätet från jobb-laptoppen. Men så kul ska vi inte ha. Det hade inte varit något problem om det inte vore för att drivrutinen inte stödjer att man sätter kortet i master mode. Vad jag har förstått så är det folk på Intel som skrivit drivrutinen, men det verkar inte som om de bryr sig om att försöka få det att funka på riktigt, utan det räcker med de funktioner som vanligt folk vill ha. Sugigt. Ska jag behöva ge flera hundra spänn för en router? Ja, life sucks and then you marry one.

Dagens fetto

En dagstidning tipsade om sajten squareamerica, där man kan se gamla foton på amerikaner. Det lät intressant, men jag blev besviken. Sen hittade jag det här porträttgalleriet, där bilderna är tillräckligt gamla för att verkligen vara intressanta. Kolla bara på utstyrseln och ansiktsuttrycket på mannen på första bilden. Eller varför inte de två coola killarna med cigarr och hatt. Det är värt tre minuters slösurfande, jag lovar.

gummo.ogg

Och har man inget annat att blogga om så kan man ju alltid hälla på lite mer hembrända ettor och nollor, och hoppas att någon av dem är ettan eller nollan som får internet-bägaren att rinna över, så att Tim Berners-Lee eller Paul Baran (eller varför inte någon Nobelpristagare som gjort sig känd för att ha skapat open source-hemsidor) får hämta den stora data-trasan och torka upp skiten. I det aktuella fallet rör det sig om en liten trudelutt som heter "Gummo" och som kom till för ett halvår eller år sedan. Obs! För er som föredrar "svängig" musik: "Gummo" "svänger" inte.

Ibland känner jag mig som Ned Flanders

Idag fick jag min deklarationsblankett och deklarerade via SMS. Tror det var första gången jag fixat det tidigare än ett par timmar innan deadline. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är röda, blåa eller gröna. Inga saker är gula. Det har Demokritos bevisat.

Eclipse

Jag har tänkt ett tag att jag ska testa Eclipse, och nu har jag gjort det. Executive summary: it sucks.

Eclipse är i första hand menat för Java-utveckling, så det är säkert mycket bättre till det, än till C, som jag testade med. Det tog runt en minut att starta det och Java-segheten fortsätter att kännas när man använder det.

För min utvärdering valde jag ett litet GUI-program, med GTK+. Det första problemet som dök upp var att Eclipse inte har något stöd för pkg-config, så för att få rätt på include-kataloger och libs så var jag tvungen att köra pkg-config från ett shell och klistra in libsen och katalogerna, en i taget. Skitsmidigt hörru!

Bygga och markera fel i koden är Eclipse bra på. Något den är dålig på är att debugga, vilket är hela poängen med att använda ett IDE för mig. Det går att sätta breakpoints, men när jag försöker steppa i koden så tar det stopp. "Cannot find bounds of current function." Där ser man.

Och där lägger vi ner. Jag har säkert gjort något dumt fel, men hur smart ska man behöva vara för att göra något så grundläggande som att steppa i koden?

Snäll musik på internet

Idag hittade jag till Magnatune, ett snällt skivbolag på internet. Man kan lyssna på allt innan man köper, man kan själv välja lite på hur mycket man vill betala, i vilket format man vill ha sin musik osv. Musiken låter bättre när den kommer från en sympatisk källa, yo!

Tidsandan

Jag blev tvungen att se en film som heter Zeitgeist efter att ha hamnat i diskussioner kring den. Den består av tre delar, där den första utmålar kristendomen som en konspiration, den andra handlar om 911 (konspiration) och den tredje om hur kapitalet konspirerar för att uppnå total makt.

I den första delen känner jag mig på hemmaplan, eftersom religionshistoria och mytologi är något jag är hyfsat insatt i. Bristerna i argumentationen är stora. Upplägget är enkelt: snabba uppräkningar av insinuanta "fakta", som syftar till att fastslå att hela historien om Jesus är ett plagiat av Horus-myten. En typ av argument som används är tolkning av bibelverser, vilket känns ungefär lika solitt som en skyskrapa av kartong. Det hävdas även att berättelsen om syndafloden är ett plagiat av den nästan identiska berättlsen i Gilgamesh-eposet. Det är inte ett plagiat, det är en och samma myt som återberättas inom två kulturer. Myterna som jämförs framställs som statiska, på ett naivt sätt. Eventuellt vet manus-författaren Peter Joseph om detta, eventuellt gör han det inte. Hans påstående att Jesus aldrig har funnits som person, utan är påhittad för att religionen ska kunna användas som maktmedel, känns dåligt underbyggd.

Det fortsätter på samma sätt i de andra delarna. Det handlar mycket om antydningar. Att man kan påvisa att någon har något att tjäna på en viss händelse, och har haft medlen att medverka till att den förverkligas, betyder inte att personen i fråga var inblandad. Man kan inte heller sluta sig till att där har funnits ett visst uppsåt. Vad jag som helt oinsatt kan avgöra, så verkar det som om det har förekommit många underliga turer kring utredningarna efter 911, uppgifter har hemlighållits och saker har försvunnit. Men att CIA har försökt dölja saker i utredningen behöver inte betyda att de försöker skydda sig själva, som faktiskt ansvariga till attacken, utan skulle t.ex. kunna betyda att de vill dölja sina egna misstag i samband med attentaten.

Under den tredje delen reagerar jag på hur apolitisk kritiken av det kapitalistiska systemet är, speciellt med tanke på att det känns som en (retorisk och naiv) grundkurs i marxistisk analys. Men någon lösning bjuds vi inte på, istället avslutas det med ett new age-doftande avsnitt, och slutligen meningen "The revolution is now", innan eftertexterna. Vilken revolution? Vi verkar uppmanas att bry oss mer om varandra än pengar. Ja, jag säger då det. Huvudsakligen handlar det om en klassisk konspirationsteori, och det hade inte känts helt fel om det hade börjat snackas om Area 51 och utomjordiska makthavare framåt slutet.

Som filmhantverk är det bra, bortsett från inledningen, som är långsam. Man kan fråga sig om det är positivt eller negativt: det är motsättningen mellan retorik och filosofi igen. Zeitgeist handlar mest om retorik, om att övertyga tittaren om en sanning. Det är en mycket viktig sanning, och när något är mycket viktigt så helgar ändamålet medlen. I grunden handlar det alltså om huruvida man ska ta till sig Peter Josephs sanning, eller någon annan, och man ska tydligen i ganska stor utsträckning basera sitt val på känslor, snarare än att åtminstone försöka sig på rationellt tänkande. Detta underförstådda budskap stämmer dåligt med filmens uttalade uppmaningar att ifrågasätta auktoriteter.

Slutsats? Gillar du Michael Moore så kommer du gilla det här. Tycker du att den första delen är intressant så rekommenderar jag att du börjar på Wikipedia-sidan om Horus och toksurfar därifrån.

En kort anmärkning om avsaknaden av riktigt vinterväder

En annan skillnad mellan Uppsala och Malmö: i Uppsala faller snön, medan den i Malmö mest flyger omkring.

Amiga

Såg på Forum Nokia att Amiga Development India sökte Symbian-utvecklare. De inte bara heter Amiga, de använder dessutom Amiga-logon och den rutiga bollen. Ingen förklaring ges. Har någon köpt rätten till varumärket för tusende gången, eller har de helt enkelt snott namnet? Ja, jag vet inte, och vem bryr sig egentligen. Jag tyckte mest det var lite roligt.

Jia Zhang-Kes okända njutningar

Jag lyckades slutligen ta mig för att titta på Unknown Pleasures, som jag fick i julklapp för ett par år sedan. Jag vet inte varför jag inte har sett den tidigare, för jag gillade både Xiao Wu, Platform och The World. Men under långa perioder vill jag inte titta på film alls. Det känns mest jobbigt och lite småtrist, förutsatt att det inte är något riktigt dumt och lättsmält. Jag skulle kunna tänka mig att det är en rent biokemisk reaktion, ungefär som man drar sig för fysisk ansträngning. När jag ser en film som denna får jag svårt att hålla tankarna stilla. De här filmerna omfamnar mig inte, drar inte in mig som t.ex. en actionfilm gör, utan drar sig undan och lämnar mig ensam med mina reflektioner om vad det egentligen är som pågår där långt borta i Datong.

Samtidigt som det är väldigt likt Xiao Wu och Platform, både vad gäller miljöer, karaktärer och frågeställningar, så är det här gjort mer med glimten i ögat, för att på något sätt roa i all uppgivenhet. Som tokigast blir det när den småkriminelle Xiao Wu kollar på DVD:er och frågar efter Xiao Wu och Platform, eller när de sitter och pratar om Pulp Fiction, för att klippa till den av densamma inspirerade dansscenen. Min favorit är annars när man får höra ett par sekunder av temat från In the Mood for Love, precis tillräckligt för att man ska uppfatta det.

Och under de intima men truliga motorcykelscenerna är det svårt att inte associera till En kärlekshistoria. Och när vi ändå har hamnat där, så måste jag än en gång ta upp frågan om varför den uppfattas som, ja, en kärlekshistoria, medan ingen skulle komma på tanken att beskriva Unknown Pleasures som i första hand en kärlekshistoria. Det känns som om kärleksförhållandet ligger något mer i bakgrunden här, men det är liknande temata som avhandlas. I En kärlekshistoria handlar det (kanske) om generationsklyftor (typ som i Ken Park och Kids, fast något mer smakfullt), ett ämne som finns med även här, även om fokus är på känslor av maktlöshet och utsatthet, att vara radiostyrd. Det kinesiska samhällets snabba omvandling står för bakgrunden. Roy Andersson valde helt enkelt en dålig titel, eller åtminstone en som det var för lätt att missuppfatta. Sen var de ju väldigt söta också, i motsats de tjuriga ungdomarna i Unknown Pleasures.

Det är bra som vanligt, men det långsamma berättandet, som blir än mer frustrerande för att det inte ger en konventionell historia, gör att jag kan känna mig lite uttråkad ibland. Jag sitter och väntar på att något ska hända. Det gör det så klart till slut, men vad som händer är egentligen ointressant, för ingen kommer undan, även om inte alla hamnar i häktet. Det är kört hur som helst. Eller åtminstone känns det så. Men visst är det samma tjej som är med i The World? Hon som har flyttat till Beijing för att söka lyckan, men även om hon lyckats fly Shanxi så har hon inte kommit undan främlingsskapet och det tafatta kontaktsökandet. Något åt det hållet. (Och det är givetvis Xiao Wu från Xiao Wu som spelar Xiao Wu.)

1000 fanskap

Kollegan Jojje berättade om konceptet "1000 true fans", och jag rekommenderar att du också läser åtminstone början av artikeln. Det är ett roligt och lite spännande koncept, som en förlängning av den långa svansen, som viftar runt på det världsomspännande datanätet internet.

Om du är ett av mina (troligtvis åtminstone) 30000 äkta fans, så är du antagligen intresserad av att jag postat lite på min mobilblogg på sistone. Den senaste postningen länkar till en jävligt nördig artikel jag la upp på Symbian-sajten NewLC. Och eftersom du lever för att tillbe mig så kommer du älska den.

yo

OS-feber, del 1: Slutet och början

Carolina Klüft slutar med sjukamp, för att istället satsa på längdhopp och tresteg. Vad ska man säga? "Världsklass", antar jag. Hon gör det hon har lust att göra. Idrottare är underhållare, men de har inte samma möjligheter som rockstjärnor att trycka i sig heroin, göra en halvtaskig spelning, håva in pengarna och säga "jag tyckte vi gjorde en skitbra insats ikväll, publiken var vild" efter en åttondeplats i SM. Hon har vunnit OS-guld, hon har vunnit (tre) VM-guld, vad är nästa steg? Att fortsätta träna för att slå det nästan omöjliga världsrekordet, att gå skadad under långa perioder, att ändå aldrig göra publiken fullt så entusiastisk som den var i början då framgångarna nästan kändes overkligt stora? Nej, hon kan gott få göra något hon känner för.

Det kanske inte blir något OS-guld i Peking (fast vem skulle bli förvånad om hon gick och vann tresteget, sådär lite lagom oväntat?), och visst kan jag förstå om en eller annan knyter näven i byxfickan och tycker att hon förstör deras TV-tittande, men det finns så mycket hos elit-idrottare som det är svårt att förstå för oss som aldrig ens vann kommun-mästerskapen. Det är som när man sitter där och tittar på höjdhoppstävlingen och den man håller på väljer att stå över en höjd som han eller hon aldrig ens klarat tidigare, för att kanske kunna ta guldet, istället för ett hedrande brons. Ibland får man inse att man inte förstår hur andra tänker. Perspektivet är ett annat från innerplan på stadion än från TV-soffan (eller vafan, soffa och soffa, själv brukar jag hänga upp och ner, iförd min helkroppsdräkt i latex, när jag tittar på idrott på TV, men utsikten är i alla fulla fall ett annat än det Carolina Klüft har).

Så jag rundar av det här med att säga "grattis!" till henne, för att hon har gjort det rätta, det vill säga det hon känner för. Och när hon slipper träna spjutkastning, 800 meter och kulstötning, för att istället koncentrera sig på det hon gör allra bäst, så kommer hon säkert bli löjligt bra på det istället.

(Världsrekordet i längdhopp är 7,52. I tresteg är det 15,50. Det här är första inlägget i serien "OS-feber", där jag diskuterar OS-relaterade ämnen, som en uppladdning inför min resa till Peking i sommar. Jag kan redan se framför mig hur jag står på Himmelska Fridens torg, tillsammans med 2 miljoner kineser, och skriker vilt efter att Liu Xiang har vunnit OS-guld i 110 meter häck.)

Den gamle vännen Nietzsche

Jag fick av någon anledning för mig att börja bläddra i mina gamla filosofiböcker. När min ögon fångade Nietzsches "Den glada vetenskapen", så tänkte jag "den där fattade jag väldigt lite av", ungefär som jag skulle tänkt om det varit en bok av Derrida eller Virilio. Jag slog upp den på måfå, för att bekräfta mitt antagande, men fann detta:

Fasadlögnarna. När man i Frankrike började bekämpa och följaktligen också försvara Aristoteles' enheter, då kunde man återigen se vad man så ofta men också så ogärna ser: man ljög ihop orsaker åt sig till att dessa lagar skulle fortsätta att gälla, bara för att inte behöva erkänna för sig själv att man vant sig vid deras herravälde och inte längre ville ha det annorlunda. Och så går man till väga inom varje härskande moral och religion och har alltid gjort det: orsakerna och avsikterna bakom sedvanan ljugs ihop som en fasad i efterhand så snart några börjar bestrida dess giltighet och fråga efter orsaker och avsikter. Här ligger den stora oärligheten hos konservativa i alla tider + de är fasadlögnare.

Oj, tänkte jag, detta är inte bara fullt begripligt, det är dessutom en av de där omtalade tankarna hos Nietzsche som föregriper den postmoderna kritiken av det rationella. Jag skulle dock vilja generalisera lite, istället för att angripa någon för ett sådant beteende: vi hittar på argument på för sådant vi anser är rätt. Ibland medvetet, ibland inte. Men det är inte själva kärnan, utan det centrala är att vi inte övertygas av argument, utan av känslor.

Get off the internet!

Ja, min Comhem-uppkoppling gick ner, sådär som den brukar göra. Det hände i lördags. Nu är det tisdag, och den är fortfarande fuckad. Det finns dock ett nätverksuttag i hallen som jag inte hade testat, så jag pluggade in kabeln för att åtminstone få upp någon inloggningsruta eller något, så att jag kunde se vem jag skulle kontakta för att kunna använda det. Men det dök inte upp någon inloggning, det var bara att tuta och köra. Okej...

Nördiga bloggteknikaliteter

Som synes så har det här inlägget en rubrik. Problemen med att posta här har fört med sig det goda att jag har varit tvungen att styra upp ett bra verktyg för ändamålet. Jag hittade ett script som klarade av att posta inlägg, som jag tänkte hacka in i det tidigare nämnda BloGTK. Men varför skulle jag vilja använda ett halvtaskigt GUI-verktyg när scriptet dessutom var tillgängligt som plugin till vim? Dessutom var det också skrivet i Python, vilket gör det lätt att modifiera. Om jag hade kunnat Python. Nu gör jag inte det, så att få till så att jag kunde köra olika kommandon i vim för att posta till mina olika bloggar tog säkert en timme. Men hårt arbete gör att tillfredsställelsen blir större då man är klar, right? Ja, ibland i alla fall.

Nackdelarna med den här lösningen är att jag måste lägga in länkar manuellt med HTML-taggar, och att jag just nu inte har någon preview-funktion, så att jag kan förvissa mig om att det faktiskt ser rätt ut innan jag postar. Det kanske jag orkar fixa någon gång. Vi får se hur det går. Du måste ha tålamod. Tack!

Fördelen är att jag kan skriva texten i en vettig texteditor, snarare än ett sugigt webbgränssnitt.

Dags att testposta till något annat än testbloggen. Will it work, or will I die?

...and finally I realize... I agree with the internet.

Jag läser på dagensskiva.com att fiskevårdsskiva gav musiker utmärkelse. (Den underliga grammatiken i den meningen beror på att det blir roligare om jag inte använder citationstecken runt citatet). Tydligen har några "punkare" gjort en skiva, betitlad "Ge fan i våra vatten", som dragit in 200000 spänn till olika "fiskevårdsprojekt" (observera att det rör sig om fiskevård, inte fiskvård). Detta har fått Svenska gäddklubben att tilldela dem utmärkelsen "Årets gäddfiskeprofil 2007". (I nästa mening reder jag ut oklarheterna i den föregående.) I kontrast till hur det kan låta så är inte Svenska gäddklubben en klubb för gäddor i Sverige, utan en klubb för människor i Sverige som roar sig med att döda gäddor. Och trots att överskottet från denna grymma rockplatta enligt dess hemsida "går till åtgärder för att gynna livet under ytan" så ges den ut av "SportFiskarna". Jag får bara inte ihop det. Titeln hade funkat alldeles utmärkt om den getts ut av en förening för gäddor i Sverige, som ville ta till åtgärder för att slippa jagas i sin hemmiljö. Men så är det alltså inte. Det är en ding, ding värld vi lever i.

(Jag hoppas nu på att någon ska använda kommentarsfunktionen till att berätta för mig att sjöarna skulle bli alldeles fulla av fisk om vi inte fiskade av lite, och att denna trängsel skulle leda till svårt lidande för gäddorna och att halva syftet med fiske faktiskt är att hjälpa fiskarna till ett drägligt liv och att naturen om den kunde tala skulle tacka oss för att vi styr upp miljön, som skulle rasa ihop som ett korthus om vi inte höll den i schack och att fiskarna ändå har varken känslor eller känsel och att de gäddor som fiskas upp alltså inte känner det minsta obehag under själva avdagatagandeprocessen eller dess preludium.)

Funkar det nu? Kanske det. Vi testar.

Hur svårt kan det vara? Sedan igår kan jag inte längre logga in på mitt google-konto med Firefox. Med konqueror kan jag logga in, men där kvarstår den gamla buggen att det inte går att använda bloggers online-editor. Alltså kan jag inte blogga. Men kanske kan man blogga lite i alla fall om man har en offline-editor? BloGTK (mixed case, blä) klarar i alla fall att logga in på blogger. Men jag verkar inte kunna editera subject på postningen. Den textentryn är utgråad. Weird. Vi postar i alla fall och ser vad som händer...

Det här med webb-programmering måste vara det svåraste i hela världen. Ändå envisas folk med att försöka pressa in så mycket funktionalitet som möjligt i webb-appar. Google är inte ett litet företag. De verkar ha anställda med koll. De har hyfsat med resurser. Men inte fan klarar de av att skriva en webbapp som funkar för det. Tur att man slipper syssla med sådan komplicerad programmering på mitt jobb.

Brezjnevnostalgi

Kan man annat än drabbas av Brezjnevnostalgi när 1. Sergej Bubka agerar prisutdelare och 2. den ryska nationalsången spelas två gånger på raken? Nej. Nu fattas bara en parad med stridsvagnar och missiler.

I väntan på femmilen

Kan man göra annat än förundras över namnet på skivbolaget Southern Lord?

Kungen

Just det, en annan sak också: efter jämförelser av armlängd så togs frågan om favoritkungar upp. Vem är din favorit? Någon av mainstreamkungarna, typ Karl XII, Kristina eller Gustaf Vasa? Eller kanske någon mer anonym typ, som Emund Gamle, Albrekt av Mecklenburg eller Johan III? Personligen tycker jag det är roligt med sådana som Karl Knutsson, som var kung tre gånger, på den gamla goda tiden, när livet var som i Defender of the Crown, fast på riktigt.

Översten och understen

Igår hade vi team building med hela produktutvecklingsavdelningen. Vi var till restaurang Översten, överst i Kronprinsen. Det var fin utsikt. Maten bestod av tre plankor: förrättsplanka med tre jävla snapsar, huvudrättsplanka (köttplanka, fiskplanka eller vegetarisk planka) och efterrättsplanka. Efter detta försökte vi spela bowling. Det gick som det gick. Förra gången jag spelade bowling så drack jag inte sprit förrän efteråt. Då gick det mycket bättre. Det är därför som idrottsmän spolar kröken.

Knarkarbloggen

Nu har jag också sett programmet om knarket som alla har pratat om under den senaste veckan. Alkohol är farligare än LSD, ecstacy, GHB och hasch. Tobak är ännu värre. Värst är kokain och heroin. Det blir lite kontroversiellt, och tydligen tycker många att det är fel att blanda legala och illegala droger i samma lista. Jag vet inte. Men var ska man dra gränsen? Kaffe? Socker? Rödbetor? (Aftonbladet plz yo, ge mig en löpsedel där det står "Rödbetor farligare än knark".) Hade alkoholen uppfunnits idag så hade den blivit förbjuden, sägs det i programmet. Det visste vi redan, men det låter ganska ovant när de små människorna som sitter i TV-apparaten säger det.

Pappa Panda

Vad ska man egentligen säga om den i Guds ögon avskyvärde Papa Dee? Han var på tapeten redan när jag gick i grundskolan, då som hip-hoppare. Sen är han bara borta. Det är som om luften går ur rummet när jag tänker på det. Nej, jag bara skämtar. Men det svartnar för ögonen. För ett ögonblick. Nej, det gör så fan heller. Hur som helst, för några veckor sedan slog jag på TV:n lite på random och kommer in i ett program där Papa Dee jammar med kambodjanska rappare och DJ:s. Helt stört. Man fattar inte om kambodjanerna tycker att Papa Dee är skitcool eller helt körd. Jag vet inte riktigt heller. Sen råkar jag se ett till avsnitt, där han drar runt i Kingston och lirar med några gamla jamaicanska gubbar som har spelat med alla de stora reggae-stjärnorna. Och de förklarar hur reggae egentligen låter, inte som du tror, utan en helt annan takt. Riktig reggae yo! Så när jag såg att han skulle bege sig till Mali på bästa sändningstid så blev jag tvungen att titta. Och han levererar. Det är sjukt varmt i Mali. Och det finns en massa tuffa musiker som spelar på underliga stränginstrument. Och rappare, som rappar på franska, á capella. Och skumma nomader i öknen som lirar ökenblues. Precis som de bofasta nomaderna i oasens palmtopp lirar oasblues eller palmtoppsblues. Skulle jag tro. Men Papa Dees sånginsatser kommer inte lämna några spår i det maliitiska musiklivet. Rakt igenom svagt, Papa Dees raggatoastande om att unite och brotherhood och skit funkar inte med ökenbluesen, om du förstår vad jag säger, broder. Tuck. Tack.

Den kristna bloggen

Igår såg jag en dokumentär om någon ny politisk-religiös rörelse i USA, som stöder Israel och förespråkar anfall mot Iran i förebyggande syfte, kristna sionister som de är. Jag blev inspirerad att skriva här, men vet inte riktigt om vad, så jag skriver lite olika saker.

En sak är att det amerikanska samhället är genomsyrat av religion, på ett sätt som det är svårt för oss här i Sverige att förstå. Det verkar vara sådär som det var här förr i tiden. Man är kristen och därmed basta. Detta för inte bara med sig att folk ständigt tror att världen är på väg att gå under, utan det bidrar även till att den teologiska allmänbildningen är bättre än här. Jag brukar ha svårt att finna fördelar med religiositet, men i brist på annat så tror jag i alla fall att religionen kan bidra med lite träning i abstrakt tänkande. Bara en sådan sak som att runt 60% av USAs befolkning tror på Uppenbarelseboken. Vet 60% av Sveriges befolkning ens vad det är? Kanske.

Vi kan skämta om att amerikaner föreställer sig att Iran är ungefär som Mordor, men vissa av dem gör faktiskt det. Det var någon i det här programmet som beskrev hur muslimerna var helt tomma i ögonen, hur de inte har någon själ, utan bara är ute efter att döda och förstöra. Fatta vad mycket enklare det blir att starta krig om man känner så.

Som avslutning gavs en annan bild av amerikansk religiositet, med berättelsen om Amish-anhängarna som förlät mannen som skjutit ihjäl deras barn. Det känns gudomligt på ett sätt som jag tror att många andra kristna kan ha svårt att förstå.

Element

Ja, vad gör man egentligen när det inte är någon bra skidåkning på TV och man kanske inte har så jävla mycket för sig? Man kanske börjar läsa en doktorsavhandling från 1992 om ett operativsystem som inte suger lika mycket som alla andra och körs på en hemmabygd dator med två 68030-processorer. Skrivet i assembler. Med självmodifierande kod. Med quajects istället för objects. Ach, oj, congo bongo mr. Tango! Puss och kram.

(Vän av ordning frågar sig var länken finns, men jag är inte din slav, använd google för fan!)

Ångest

Idag när jag satt och jagade en bugg som kändes ovanligt hårig, så kom jag att tänka på Pär Lagerkvist. Men ångest har ingen intentionalitet, glöm aldrig det!

Human Plasma

Det pågår en konstig dopningsaffär i skidskyttevärlden. Främst tyska skidskyttar pekas ut som systematiskt bloddopade, på flera olika anläggningar i Österrike, i firman Human Plasmas regi. Och medan Neuner vann damernas jaktstart idag (typiskt dopade tyskar att vinna) så kommer Henkel bara 22:a, helt knäckt av misstankarna.

Hade jag varit drabbad hade min prestationsförmåga antagligen fördubblats av att jag kopplats samman med en firma med ett så storståtligt namn som Human Plasma. I Österrike. Just det, jag borde använda uttrycket "prestationshöjande preparat" här, sådär som sportjournalister gör.

I väntans tider

Ja, vad ska man göra, annat än att blogga lite, medan man väntar på att Windows försöker få sitt absurt långsamma filsystem att plocka bort lite filer åt en?

Östen skriver "kuk" på väggen

Ja, var jag 14 och hade ett punkband så skulle det inte heta 'Sötlimpa' eller 'Tre meter älg', utan 'Östen skriver "kuk" på väggen'. Dels för att Östen är ett roligt namn (lite som fotbollslaget Öster, men ändå inte), och dels för att det är roligt med '"kuk"'.

Sega gubbar

Vad får man om man drar ur och stoppar i spel-cartridges i sin Sega Genesis medan den är igång? Chippiga loopar, ljudeffekter och oljud: Sega Death. Riktigt spännande, även om min beskrivning inte får det att låta så.

Vackra bitar

Tjenare!

Jag håller på och läser en bok som heter "Beautiful Code", som består av en samling artiklar som mer eller mindre knyter an till bokens titel. Jag började skriva en C-uppsats i estetik om det här med vacker kod för några år sedan, men som vanligt när jag skriver C-uppsatser så kom jag inte så långt. Det var lite taskigt med material, eftersom det vackra aldrig förklaras, utan bara utropas.

Mönstret återkommer i ett flertal artiklar i den här boken: ett problem beskrivs, en lösning tas fram och förfinas i flera steg, varpå det hela avslutas med att den producerade lösningen beskrivs som "vacker". Ibland tar någon till en halvfläng motivering, i stil med "om kod som är såhär kompakt och effektiv inte är vacker, då vet jag inte vad som är det".

Att beskriva kod som vacker är okontroversiellt. Programmerare uppskattar att höra om vacker kod. Det skänker på något sätt en guldkant åt skärmarna i kontorslandskapet där man sitter. Man vill att det ska finnas kod som är vacker, gärna intrinsikalt så (såhär inom parentes så är programmerare dessutom ofta politiskt och filosofiskt naiva, så värderealismen är utbredd), eftersom det gör hela programmeringsverksamheten till något ädelt. Det blir till konst, snarare än hantverk.

Det hade varit trevligt om man i det här sammanhanget hade kunnat skilja betydelserna hos orden "bra" och "vacker" åt. Men när man säger att kod är "vacker" så menar man "bra", eller "riktigt bra". Anledningen till att man väljer "vacker" är att konnotationerna skiljer sig åt. "Bra" känns oförklarat, abstrakt, subjektivt och inte tillräckligt starkt. "Vacker" doftar mystiskt, det står tillsammans med sanningen och godheten över alla andra värden. Det låter som om man menar mer om man säger att en bit kod är vacker, än om man säger att den är bra.

Lustigt nog så låter det ungefär likadant om man byter ut "vacker" mot "sann" eller "god": man får ett starkt uttryck, där man binder samman objektet med andra objekt som tillskrivs det aktuella värdet. "Den här koden är god" kanske låter lite mer crazy än "den här koden är vacker", men jag tror att det skulle kunna uppfattas annorlunda inom en mer etiskt/religiöst orienterad kultur. Skönhet passar också lättare in i vårt tänkesätt, eftersom programkoden ligger i gränslandet till konsten: den består precis som litteraturen av text och den innehåller struktur och tanke på ett sätt som kan få oss att associera både till arkitektur och musik, och i undantagsfall även till bildkonst.

Oj, nu är klockan snart elva!

Linus

402

Jag satt just och funderade på upplevd kontra faktisk säkerhet, vilket fick mig att associera till det obskyra i att skilja mellan aritmetisk och logisk shift i C. Tänkte att du kanske ville veta.

Landberk

Någon gång i början av 90-talet var det någon som rekommenderade mig Landberks skiva "Riktigt äkta". På den tiden var man tvungen att köpa skivor eller kopiera kassetter för att få höra ny musik, och någonstans i det krånglet glömde jag bort rekommendationen. I slutet av förra året snubblade jag över namnet Landberk igen och laddade ner deras musik.

Internet-expertisen verkar vara överens om att Landberk spelar progressive rock, d.v.s. det vi på svenska brukar kalla symfonirock. Det var dock inte så jag uppfattade det 1992. På den tiden kändes antagligen folkmusik-influenserna mera påtagliga än symfonirocken. För de som inte minns så kan jag påminna om att det här var på den tiden då Ultima Thule, Nordman och Hedningarna låg på listorna. Nationalromantik var helt oväntat det hetaste och fetaste, medan de enskilda favoritartisterna varierade med hur PK man tyckte att låtar om Karl XII var.

"Riktigt äkta" är en bra skiva. Framför allt är det den atmosfär av nedstämdhet som de frammanar, i kombination med bra melodier, som gör den bra. Det finns en massa saker jag inte gillar med den också, t.ex. de tydliga symfonirock-influenserna (de flera minuter långa jam-partierna, sångarens tonfall, sådana grejer), det tama gitarrljudet, balanserandet på gränsen till fantasy och så vidare. Men enligt det fulas estetik så är detta helt okej, eftersom det aldrig helt lyckas ta överhanden.

Skivan gavs även ut på engelska, med vissa ändringar i låtarna, under titeln "Lonely Land". Jag tycker att alla i hela världen (utom kanske folk som är helt insnöade på INDIEROCK) borde pröva på valfri språkversion av den här skivan, för att kanske få uppleva att som jag kastas mellan "Fan vad bra" och "Vad i helvete är det jag sitter och lyssnar på egentligen".

Nu har jag inget mer att säga om det här, så nu ska jag ta en kopp kaffe. Gutår!

Keeper of the Seven Keys

Ibland läser jag inte andras bloggar så ofta, eftersom de flesta bara skriver skit. Men Barlon brukar tänka innan han skriver, i och för sig mest onda tankar, men tankar som tankar, så hans blogg brukar jag läsa. För någon vecka sedan kastade han handsken, och jag plockar nu upp den. Här kommer alltså sju mindre kända fakta om mig.

1. Jag har dåligt lokalsinne. Det här är egentligen inte speciellt okänt, eftersom jag tjatar om det för jämnan, men det är i alla fall inget som syns på mig. Jag går vilse i Uppsala etc.

2. Jag skaffade min första egna mobiltelefon sommaren 2006. Jag började använda en regelbundet i början av 2005, sådär 10 år efter alla andra. Ganska härligt att jag trots detta, enligt Nokia, är en internationally recognized industry leader in the mobile phone business.

3. Jag är lite orolig över hur grönsaker och andra "nyttoväxter" mår. De är så dåliga på att säga ifrån, så det är nästan så att man skulle kunna föreställa sig att de tycker att det är helt okej att underordnas våra planer för hur jord- och skogsbruk ska bedrivas. Och krukväxten då? Är den nöjd med att bo i en liten kruka, med sin egen lilla isolerade bit jord, eller vill den låta sina rötter gräva sig ner i samma jord som andra växter? Känner den sig kanske ensam?

4. Jag har flyttat mer än 10 gånger sedan jag för sådär tolv år sedan flyttade hemifrån. Jag tycker inte om att flytta, men det brukar kännas som om jag måste. Jag kanske blir vräkt. Eller hittar något bättre. Eller dör. Då får man flytta till kyrkogården. Det har jag inte gjort än, men jag kom för ett tag sedan på mig själv med att längta efter döden, eftersom jag var nyfiken på vad som skulle hända då. Dude yr so crazy.

5. Jag har svårt att bestämma mig för om det är bra eller dåligt att musik svänger, men huvudsaken är väl i alla fall att jag är medveten om problemet?

6. Jag tycker inte om att tänka. Eller åtminstone brukar jag inbilla mig det, egentligen har det nog mer att göra med att jag inte gillar vissa typer av mental ansträngning. Sådant som bara är menlöst klurande, som sudoku. Eller gåtor. Eller pussel. Eller pusselspel. Ska man tänka så kan det väl i alla fall vara på något meningsfullt? Som vadå? Som något som jag tycker känns meningsfullt, kanske.

7. Jag tycker att de flesta människor är ganska okej. Det är få jag har riktigt svårt för. Det tycker jag är bra.

Det blev ju inte så intressant det här, men jag kanske inte är så jävla intressant. Men jag tänker mig att t.ex. Jon kan ha mer intressanta saker att berätta. Han har ju i alla fall ett hederlig arbete.

Äntligen en liten tankeställare

Såja, då är jag tillbaks från blog-tystnaden som har rått under den senaste veckan, den första årliga Internationella Veckan Då Man Inte Bloggar Utan Är Ute I Naturen Istället. Väldigt trevligt har det varit, må jag säga. Jag har rullat utför de smaragdgröna kullarna vid Brösarp. Jag har tränat skydiving med Lasse Brandeby. Jag har hoppat höjd i Bryssel. Jag har tagit en latte med kidsen i förorten. Jag har fjällvandrat upp och ner, ner och upp, varenda backe är en fjolårstupp. Ja jävlar i min låda!

Lösa trådar

Eftersom framtidens cyber-arkeologer kommer använda den här bloggen, ungefär som dagens historiker använder de medeltida munkarnas något mer lakoniska annaler, som referens, så inser jag att jag måste knyta ihop vissa lösa trådar, och ge dem tillgång till viss information som de annars skulle ha kunnat tänkas missa. Andra rapportörer är inte lika noggranna som jag, så jag inser att information tagen från andra källor kan komma att ifrågasättas. Men här har ni de auktoritära svaren på frågorna ni undrat över, vänner från framtiden!

Jag var verkligen inte född till gamer, även om nog många trodde det när jag var i tonåren. Jag har inte spelat Mario Fucking Galaxy på säkert en vecka. Nu vet ni.

Jag dog inte på buzzies dödsrejv till nyårsfest, även om det var nära. Jag och Johan var nära att bli dödade av en hårdrockare, men vi blev kompisar med både honom och hans kompisar, vi sköt raketer och drack en jävla massa sprit, och jag sov bakruset av mig på tåget hem till Malmö dagen efter. Men dog gjorde jag inte. I'm still alive, motherfuckers!

Och slutligen, Charlotte Kalla vann Tour de Ski. Jag blir fortfarande nästan tårögd när jag tänker på det, ungefär sådär som alla andra som bloggat om det. Det känns träffande att det var Gunde som stod där i backen och gav henne klartecken att rycka. Charlotte Kalla skulle kunna bli i förhållande till Gunde vad Anja är till Ingemar. Men kommer hon någonsin regrediera till programledare i lekprogram på pinsammaste sändningstid? Det vete fan, men man ska aldrig säga aldrig, om man inte är jävligt säker.

Gå vart fan du vill

Ibland får jag ett email där det står att Goto80 har släppt ny musik. Jag laddar lydigt ned. För det mesta är det ojämt, och för det mesta så finns det med någon låt som är riktigt bra.

I förrgår var det två nya släpp från slutet av förra året, Little Tittle och Son of Music. Båda är obligatoriska nedladdningar, för även om en låt som "theparty97" är så fylld av kärleksfull chipschlager så att det känns som om man skulle vara en karaktär i en John Hughes-film, så står den inte ut så mycket som den borde. Nästan allt är så bra, inklusive den nya versionen av Pappap, som jag tror gjorde sin debut på LCP2001. Det var väl det året det var i Stockholm? Hur som helst, det är data, så ditt liv är skit utan det, okej?

(En fråga i förbigående: var har jag hört lollipop förut? Den skulle ha passat perfekt i något nummer av Vandalism News från slutet av 90-talet, men jag har en känsla av att den är nyare än så. Fast HVSC, via google, säger att den är släppt 1997. Det kanske förklarar varför den lät så bekant.)

Statistik

Överdos av topplistor.

Knompilatorn

Jag kom plötsligt igång med att skriva ett litet program som jag har tänkt på i ett par månader. Tyvärr kom jag inte så långt, för det var inte helt uppenbart att man skulle länka med -export-dynamic (inte --export-dynamic) för att libglade ska hitta de callbacks man har definierat. Och när jag väl hade fixat det så hade jag tröttnat. De första 20 träffarna eller så på google på varningen man får när callbacksen inte hittas bestod av frågor på mailinglistor, men inga svar.

Glade såg inte ut att ha förändrats speciellt mycket sedan jag använde det sist, för sådär 5 år sedan. Det är fortfarande helt okej. Man måste fortfarande lägga ut containers manuellt, vilket å ena sidan ger en väldigt bra kontroll, och å andra sidan gör att man helst ska tänka innan man börjar rita ihop sitt UI. Jag gillar inte att tänka, men hittills har jag bara lyckats göra ett dumt misstag, och det var enkelt att fixa.

libglades dokumentation är ganska dålig. Dels är den, trots sin ringa omfattning, svår att navigera i, dels så antas man vara född med kunskapen om hur GCallback är definierad. Det är inte jag.

Jag testade även att använda bazaar för versionshanteringen, och det första intrycket var gott. Det är precis som cvs eller subversion, fast jag slipper krångla med att sätta upp repositories (ja, jag vet att det är distribuerat, men mitt projekt är inte distribuerat, så det gör ingen skillnad för mig). Det är i och för sig skrivet i python, så det är löjligt långsamt, men jag kan leva med det.

Färdignördat. Nu sängdags.

Svennebananindie

Sitter och läser ikapp lite inlägg från dagenskiva.com, och får en äkta lol-upplevelse mitt i förortsjungeln. Inlägget ser ut såhär:

I en anda av transparens redovisar jag mina röster till redaktionens lista över de bästa skivorna.

1. Me’shell
2. Micke Herrström
3. Moneybrother
4. Richard Hawley
5. Editors
6. Freemasons
7. Kent
8. The Hives
9. Eric Malmberg
10. Ulf Stureson

Signaturen "arg skåning" kommenterar:

världsmusik, svennebananindie och lite gubbrock.

arg skåning är min nya idol. "Svennebananindie", yo! Jag känner inte till alla de här artisterna, men en sak som slår mig att jag är osäker på om Kent räknas som svennebananindie eller gubbrock. Jag tyckte i alla fall att de började kännas väldigt gubbrockiga för sådär fem år sedan, men i och med att jag inte vet vad svennebananindie innebär så är jag inte helt säker. Och sen har vi The Hives. Jag har aldrig fallit för dem, utan mest tyckt att de känns lite bleka i jämförelse med sina influenser, men inte har de väl hunnit bli gubbar än?

Hett som fan

Jag såg en film som hette Hot Rod. Jag tror att om jag gjorde en amerikansk komedi vid något tillfälle, så skulle det bli ungefär som den: en massa helt meningslösa skämt som tas alldeles för långt. Jag tyckte den var riktigt rolig. Fast de kunde kanske ha varierat soundtracket en aning. Europe är roliga, men så jävla roliga är de inte.

Dyngan rinner i takt

Jag hittade min Philemon Arthur and the Dung-skiva. Nu lyssnar jag på den. Jag hade tänkt skriva något om dem också, men jag har egentligen ingenting att säga, så jag skiter i det.

Jag skulle också vilja nominera det här till årets blogginlägg, men jag har inte numret till bloggmyndigheten.

Om Saul Kripke vore död så skulle han rotera i sin grav nu

Eller jag vet inte. För jag vet fortfarande inte vad en rigid designator är. Men Richard Stallman börjar kännas som en rigid designator. Det spelar ingen roll vilket årtusende det är, han kommer alltid finnas där och säga precis samma saker hela tiden. Om en person kan stoppa tiden på det sättet så måste han vara en rigid designator. Annars tror jag att begreppet förlorar sin betydelse och Saul Kripke förlorar sin trovärdighet.

Now, are you with me, or are you against me?

De andras liv

Jag såg den här Das Leben der Anderen, som enligt i stort sett alla var förra årets bästa film. Nummer 53 på topplistan på IMDb, det säger jag nu yo. Den har också allt som man kan kräva av en riktigt bra film, inklusive en riktigt jävla heroisk anti-hjälte, fett med stråkmattor och ett tårdrypande slut. Hade det varit Hollywood så hade det här varit förra årets Forrest Gump.

Nej, nu är jag taskig. För samtidigt som den är allt det ovanstående så är det också en väldigt välgjord film, som berör på riktigt. Den är grå och sådär östtysk som man föreställer sig att bara Östtyskland kan vara. Stasi-agenterna har fula jackor och korruptionen är sådär östtyskt korrupt som den bara kan vara i Östtyskland. Skådespeleriet är så bra att man knappt märker det. Bristerna i hantverket är ganska små, men under första halvan kände jag mig lite uttråkad.

Syntesen av motsättningarna ovan? Jag satte 7 av 10 på IMDb. Inte var det årets bästa film, men bra var det. Klart sevärd, om inte annat så för att man slipper alltför snygga skådisar. (Jag törs knappt tänka på vilken roll Tom Hanks hade fått i Hollywood-remaken.) Men int' var det en ny Der Untergang int'.

Själslig förvirring

Jag fick en knäpp för ett tag sedan och laddade hem Star Wars-filmerna. Idag såg jag den tredje, och med den här scifi-teologin snurrande i bakhuvudet blev jag Olof tipsad om nyheten att nu Hillary Clinton har gjort ett sensationellt uttalande: har man varit med i KGB så har man ingen själ. Man behöver inte vara en dreglande högerkristen galning som George Bush för att tänka i termer av jedi-gubbar och sith-monster, det funkar bra om man är en sådan där härligt sansad demokrat också. Man tar sig för pannan. Igen och igen. Bara för att kolla så att den verkligen sitter kvar.

Illegalt som fan

Har du prövat att ladda hem film eller musik lagligt?

1. Ja.
2. Jag brukar ladda hem illegalt.
3. Har aldrig laddat ner något alls.

Och så kör en radiobutton på det där. Själv ville jag svara både 1 och 2, men det går inte. Jag undrar för övrigt på vilket sätt alternativ 2 är relevant. Hur som helst, mycket intelligens finns uppenbarligen på DN.

Datormaskinen du gav mig

(Jag väljer återigen att parafrasera Pearl Bucks boktitel "Kvinnan du gav mig", men det här gången gör jag ingen pristävling av det. Det är för övrigt inte bara titeln som är bra.)

Jag har skaffat en dator. En sådan här bärbar jävla slaptop. Jag köpte den från GGS Data i Göteborg, eftersom jag tycker det är så sympatiskt med ett företag som fortfarande säljer Amiga- och C64-prylar. Jag ville gärna ha en dator med Linux färdiginstallerat på, inte för att det är några problem att göra det själv, utan för att det gör att jag slipper forska i om hårdvaran funkar med Linux. Servicen visade sig vara alldeles utmärkt. Dagen efter att jag lagt in min beställning ringde Gunne och frågade lite om min beställning och informerade om vad portot skulle gå på. Nästa dag hade jag datorn.

Med Ubuntu på. Mina tidigare försök med Ubuntu har inte varit så lyckade, men det funkar på den här datorn i alla fall. Mitt internet har varit nere nästan hela helgen (Comhem är ungefär lika dåliga som GGS Data är bra), så jag har inte kunnat installera så mycket grejer, men eftersom det här datorn är så fruktansvärt bra, jämfört med min förra, så kan jag nästan acceptera att köra GNOME på den.

Jag kör Compiz, så att mina virtuella desktops ligger på en nästan helt onödig kub, men de här 3d-grejerna är inte bara ögongodis. Själva rotationen när man byter desktop visar i vilken riktning man rör sig, och det är snyggare än att bara scrolla skärmarna i sidled. Compiz är dessutom bra på det sättet att man utan krångel kan lägga in egna snabbkommandon. Mitt gamla problem med att på ett enkelt sätt kunna byta mellan svensk och engelsk tangentbordslayout är alltså fixade.

Jag fick med en bok när jag köpte datorn, "Upptäck Ubuntu Linux" av Tobias Hagberg. Den förklarar för nyfikna Windows-användare hur man byter till Ubuntu och gör sådana avancerade saker som att spela musik, ordbehandla och installera program. Jävlars så mycket det har hänt under de senaste 10 åren. Jag köpte boken "Red Had Linux Unleashed" när jag installerade Linux första gången. I den förklaras runlevels, hur SMTP fungerar, det finns med avsnitt om Motif-programmering och givetvis om hur man bygger sin egen kärna. Det var bättre förr. Ja jävlar i min låda...

I övrigt... Det är inte så spännande med en ny dator egentligen. Men jag kommer få dras med den i ett par år, så det börjar kännas viktigt att ge den ett namn. Roky gjorde ett bra jobb mellan 1998 och 2004, och Venom har varit defekt ända sedan jag köpte den. Om Charlotte Kalla vinner Tour de Ski imorgon (vem skulle bli förvånad?) så får den heta Kalla, annars vet jag inte riktigt.

Topp 3 2007

Ja, det var väl dags att avslöja Malmö-juryns resultat för musikåret 2007 då. Av de cirka 3 ppm av årets skivutgivning som jag har lyssnat på, så är det tre skivjävlar som har varit lite bättre än de andra.

Tredjeplatsen går till kanadensiska Basia Bulat, för skivan "Oh My Darling", inte bara för att hon har en så fin hatt på sig på omslaget. Inte heller bara för att hon har en ganska speciellt röst och skriver bra låtar, utan även för att hon har den goda smaken att ta en del udda grepp i arrangemangen. Jag tänker mest på de galna handklappningarna och speed metal-trummorna i "I Was a Daughter", som är min favorit på skivan. Populära taggar på last.fm: folk, singer-songwriter, indie, female vocalists och seen live, så man skulle kunna tro att det är helt meningslöst, men det är det alltså inte.

Andraplatsen går till svenska The Field, och det inte bara för att alla andra också har honom på sina årsbästalistor. Jag tycker att det är roligt att han lyckats få till en typ av techno som känns fräsch, såhär 20 år efter genrens genombrott. Det går att lyssna både aktivt och passivt till musiken, och även om det känns som om han bara kan ett trick, så använder han det på ett mycket effektivt sätt på "From Here We Go Sublime". Som grädde på moset så finns några riktigt sköna missar i mixningen. Bästa låten heter "Mobilia", bara en sådan sak.

Störst, bäst och vackrast för året var en annan svensk, Erik de Vahl, som verkligen fick till det på "Oh! My Spine". Redan förra skivan var väldigt bra, men här har han släppt loss de mentala störningarna lite mer i låtskrivandet. Här finns det plats för både chippigt sköna Brdzola, den toksvängiga pophiten "My Spine/Our Spine" och en nedbrusad version av en låt av en gammal kommunist-sångare med det skitroliga namnet Bruno Bran. Över huvud taget är det så mycket brus och skojiga samplingar att det inte hade behövts såhär bra låtar, men jag tar av mig hatten och niger sött av tacksamhet. Tråkigt nog så äger jag inte den här skivan, eftersom den bara släpptes i 100 exemplar. Skivan finns, som jag berättat tidigare, på Erik de Vahls hemsida, så alla som inte har laddat ner den redan måste göra det nu. NU! Lyssna på någon Judas Priest-låt där de säger "do it" baklänges, om du inte känner dig sugen. Bra musik, bra musik.

Krig är bra

Vad är det med sportkommentatorer och deras användande av ordet "krig"? Poäng att kriga om. Nu måste hon kriga! Hon måste så fan heller!

Nästan som satan

Idag tar vi istället upp de som nästan var bäst, och sådana som jag inte hunnit lyssna tillräckligt mycket på för att kunna avgöra om de är så bra som de verkar. I den kategorin trodde jag att det skulle bli en del, eftersom jag drog hem rätt mycket musik i december, men det mesta som hamnade på andra människors årsbästalistor var inte alls bäst (SLUTA LJUG BO SKARINDER!!!). Den enda skiva jag kan komma på som jag inte lyssnat tillräckligt på för att kunna avgöra om den är bäst eller ej är Erik Enockssons "Farväl Falkenberg", med musiken från filmen. Men vi som bor i rymden är stenhårda: man kvalificerar sig genom att göra mig uppmärksam på sin storhet I GOD TID, vilket inte herr Enocksson gjorde. Bättre lycka nästa gång!

Ulrich Schnauss har inte bara ett lysande vackert namn, utan rörde också ihop en fin skiva, som hette Goodbye, vilken titel jag väljer att tolka som att han tänkt ta livet av sig. Den livströtte herr Schnauss produktion påminner om en mur, och som det så ofta är med sådan här "electronica" (var det inte precis sådant vi kallade för synth-musik på 80-talet?) så är produktionen viktig, och det är helt enkelt inte tillräckligt brusigt för att passa mig. Det här är en sådan där skiva som dock skulle kunna växa upp och bli en favorit när som helst. Tills dess får den bo på den bakgård som den här bloggpostningen utgör, där bara de näst bästa får vara med.

Justice gör också synth-musik, ganska mycket mera distad sådan än Ulrich. Här gillar jag verkligen ljuden, produktionen känns sådär fräsch som M83 gjorde för några år sedan, men det går inte att övertyga mig om man gör så poppiga låtar. Det är helt enkelt för svängigt, catchy och allmänt härligt. Ibland när jag lyssnar på Justice så kommer jag att tänka på Dirty Criminals, men det är inte ofta det är riktigt så bra.

Arcade Fire släppte en skiva som hette Neon Bible, som jag köpte i en sådan där fjantig limited edition-utgåva, som innehöll lite små booklets med animationer. Men bra är den. Bättre än Funeral, skulle jag säga, mer varierad och avgjort mer spännande, men samtidigt finns det ingen låt som riktigt sticker ut. Ingen ny världshit. Däremot tycker jag inte, som vissa recensenter, att de tar det storslagna för långt: sure, det är överdrivet, men det finns anledningar till att det finns både symfoniorkestrar och stråkkvartetter här i världen. Det är helt okej att vissa vrålar om sin stillsamma ångest, snarare än att viska fram den till ett stilla gitarrplink.

Bloody Panda kläckte ur sig en skiva som hette Pheromone, med ganska dronig doom. Den är inte är unik på något sätt, men de lyckas med något som det är svårt att sätta fingret på. Det uppstår en stämning. Man vill inte lyssna på det varje dag, men när man är på humör så är det alldeles utmärkt. Det påminner någonstans en hel del om Arcade Fires skiva, även om olikheterna nog är mer påtagliga vid en första genomlyssning.

Till sist har vi en grej som inte är en skiva än, men som nog kommer bli det i år. Pilot of the Future gör en typ av ambient som är uttalat inspirerad av C64-musik, men som aldrig blir påtagligt chippig, vilket är skönt. Det blir mest som att ta de mer stillsamma partierna hos Martin Galway och fila av de oputsade kanterna i ljudbilden. Hade de inte lagt upp sina låtar på last.fm så hade jag aldrig lyssnat på dem (jag orkar inte med myspace), så det tackar och bockar vi för.

Jag avslutar med att avslöja att den absoluta toppen för året, som kommer avslöjas snarare än du tror, innehåller tre stycken skivor. Fan vad du ser spänd ut!

Du levande

Du levande är inte Sånger från andra våningen igen. Det känns så ett kort tag i början. Men så börjar den växa, och det slutar den inte med förrän den slutar, medan jag önskar att det hade fortsatt ett bra tag till.

Humor är sådant som är oväntat och inte alltför obehagligt. Balansen här är väldigt bra. Det lutar aldrig över i varken dystopi eller absurdism. Tillvarons hopplöshet är där, men så även de plötsliga, oväntade ljusglimtarna.

Jag förstår inte allt som händer, men jag kommer att se den här filmen igen. Nu ska jag bli smått patetisk, mitt i själva bloggilainen: det är inte varje scen i verkligheten man förstår heller. Manuset är på ett utstuderat sätt ihopvirkat till en helhet, ett flöde som inte kan förstås som intrig. Varje scen är ett vykort från en värld som är helt vansinnig, men väldigt lik den vi lever i.

Roy Andersson har inte varit såhär realistisk och mänsklig sedan En kärlekshistoria, och jag sticker ut hakan och hävdar att det här är bättre. Det är stiliserat, men nära. Det är nästan perfekt.

Musiken, som ibland tar del i handlingen, ibland lägger sig i bakgrunden, är utvald med fingertoppskänsla: bastuban och trummorna i begravningsscenen, åskan när brass-bandet repar, tuban som hörs in till grannarna. De är som oväntade guldmedaljer av choklad för en glitch-realist.

Och slutligen, innan jag avslutar med att utnämna det här till 00-talets bästa film, de enda drömscenerna jag någonsin sett på film som tillfört något. Det är på något sätt givet att det ska ske i en film som denna, där verklighet och fantasi inte känns som relevanta kategorier. Det är (och nu klyschar jag loss igen) lekfullt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Det är lekfullt, trots att ett av filmens huvudteman fortfarande är människors brist på empati. Precis som i alla hans tidigare filmer.

Right, som sagt: 00-talets bästa film. (Som referens: Gummo kom 1997, Fucking Åmål 1998, Svart katt vit katt också 1998, A Better Tomorrow redan 1986 och Casablanca 1941. Ungefär så bra är den här filmen, yo.)

De kanske inte riktigt bästa

Först kommer vi till de här skivorna som kanske inte var bland de bästa. Sen kommer vi till dem som kunde ha varit bland de bästa, sen kommer vi till de bästa.

Några skivor som det känns ganska lätt att klumpa ihop, eftersom de låter som om det är samma maskin som producerat dem, är skivorna som M83, Maps och Apparat släppte. Jag är inte speciellt inlyssnad på sådan här electronica, så mina referenser är nog lite off, men M83:s skiva låter ungefär som den de släppte 2003. Samma knarriga ljud, liksom. De har lugnat ner sig och gjort ambient den här gången, men annars är det samma sak. Jag har inte orkat lyssna på den så många gånger.

Maps är en del av det här som vissa kallar nugaze, d.v.s. shoegaze-pop som släpps 2007, snarare än 1993. Jag fattar inte riktigt kopplingen. Det byggs upp en del ljudväggar, men det är så polerat att man misstänker att det är specialproducerat för att användas i reklamfilmer för Dolby brusreducering.

Samma med Apparat. Hade det släppts för ett par år sedan så kanske det hade känts fräscht, men på den tiden gjorde han inte såhär lättillgänglig musik. Oh well.

Vidare har vi Babyshambles, som producerat ännu en ojämn skiva. Den här gången är låtarna lite kortare och snärtigare, och det kanske är några fler refränger som verkligen funkar, men någon riktigt bra skiva är det inte.

Sen har vi lite gamla dinosaurier som Radiohead och Sigur Ros, som verkar ha givit upp det här med att utvecklas, och istället bara trycker ur sig samma skit som de gjort förut. Kul för dem (hela vägen till banken, antar jag), men inte för oss andra.

Nästa gång blir det mindre gnäll.

Ramel-jäveln

Humor är löjligt tidsbundet. Den här Povel Ramel brukar framställas som någon typ av geni. Själv uppfattar jag honom mest som lite löjlig. Under julen tittade jag en stund på första avsnittet av Semlons gröna dalar, som föräldrarna satt och skrattade åt. Det var inte ett dugg roligt. Det var mest lite löjligt.