Jurmala 09

I helgen var vi i Lettland med jobbet. Solen sken och alla var glada. Så här kan det se ut i en meny på en pub i Jurmala:



Och så här kan skylten se ut på restaurangen mitt emot:



I Riga lockades det med pannkakor.



Jag pallar liksom inte skriva så mycket, men en bild säger många ord och jag har läst i DatorMagazin att text är boring.

TV on the computer

Idag rekommenderar jag en liten mysig kortfilm om när Vertigo förlag åker ut på försäljningsresa. Väldigt intellektuellt högtstående!

Räkan

Igår var jag på bio för andra gången på bara några veckor. Inte min stil, jag vet, men jag tror att bio har blivit bättre. Både igår och förra gången så var det tillräcklig lutning på salongen för att jag skulle slippa se mer av någons nacke än filmen, och ingen som uppträdde alltför störande.

Jag såg den här District 9, en film om mänsklighet. Det var ganska många detaljer jag inte gillade med den, men allt som allt höll den sig över ytan. Temat känns igen från Starship Troopers: utomjordingar som av människor behandlas på vad som ibland brukar beskrivas som ett omänskligt sätt, men som jag hellre skulle kalla för mänskligt. Vi har en fantastisk förmåga att utesluta, och att behandla den uteslutne som värdelös.

I District 9:s Sydafrika står svarta och vita samman emot räkorna från yttre rymden, som stängs ute och experimenteras med, á la Mengele. Som ofta i science fiction är det storföretag som representerar ondskan. Är all scifi i själva verket kommunism? Nej.

Den sista halvtimmen blir en orgie i action, med en massa twists hit och dit. För mig känns det ganska onödigt, men för att citera en socialdemokratisk landstingspolitiker, "det finns regler, och dem måste man följa". Allt som allt okej, men övertydligt och obalanserat, så kanske en sexa eller sjua på en tiogradig skala, eller kanske mest av allt en sjua på en elvagradig skala. Någonstans därikring.

Huvudfoting

Konrad Krupinski är oproportionerlig. Inte ens en arkitekt kan ha ett så stort huvud.

När jag gick på gymnasiet så var det en kille något år under mig som var lika oproportionerlig, fast på ett annat sätt. Han hade väldigt långa ben och kort överkropp. Vi kallade honom huvudfotingen.

Det är insidan som räknas. Där finns det ben, brosk och blod.

Byråkrati

Mycket informativ bloggpostning om hur det kan vara att skaffa ett nytt pass i England. Det är ungefär sådär jag brukar vänta mig att det ska vara när jag ska ha något med myndigheter och blanketter att göra.

iPhone-spektaklet

En och en halv timmes promenad i regnet, med Rob Hubbard i lurarna. Världen kröker sig...

Men alltså, jag skaffade en sådan här iPhone 3GS, även känd som "det fetaste". Och visst är det fett, men det är inte höjt över all kritik. Det jag gillar är att användargränssnittet är så responsivt och mestadels intuitivt. Och att det finns gott om appar. Visserligen är det väldigt svårt att navigera App Store, men det är ganska sweet med en fungerande Facebook-app när man sitter på stan och väntar på Godot. Hårdvaran är välkonstruerad, om än lite stor. Att man bara kan välja mellan en svart och en vit variant känns väldigt Nokia-trist. Det funkar ganska bra att skriva på tangentbordet på skärmen, och de medföljande apparna är med få undantag ganska bra. Batteritiden är dålig, men inte helt värdelös. Som telefon är den ganska dålig, ljudnivån är väldigt låg, så att prata i den när det finns störande ljud runt en är i stort sett omöjligt.

Det finns två saker som jag verkligen stör mig på:


1. Metoden för att föra över musik. För att jag ska kunna "synka" musik till min iPhone så måste den in i iTunes-biblioteket. Jag har egentligen inte ens musik på den här datorn, men för att jag ska kunna föra över den till min telefon så måste jag kopiera över musik till den här datorn, lägga in den i iTunes bibliotek och sedan "synka". Det är krångligt och jobbigt. När man väl har fått över musiken till telefonen så går det utmärkt att lyssna på den.

2. Att det inte går att köra installerade appar i bakgrunden. Det är helt värdelöst att man ska behöva avsluta det körande programmet för att kunna kolla mail eller göra en snabb webb-sökning. Push notifications löser inte det problemet på något sätt. Och batteriet tar inte slut mera för att man kör saker i bakgrunden än i förgrunden.

Allt som allt så är iPhone mycket roligare än mina tidigare telefoner, men som telefon är den sämre. Jag skulle inte vilja byta tillbaks till S60, men skulle kunna tänka mig att testa Android. Eller kanske t.o.m. Maemo, om det kommer i någon vettig telefon någon gång.

Är bloggen på väg att dö ut som kulturell katalysator och demokrati-byggande infrastruktur?

Ja, det skulle man kunna tro, men nu i dagarna har en helt ny blogg startats, som på ett handfast sätt återgett mig tron på mediet som inte bara demokrati-skapande, utan dessutom som en kulturell motor. Lite sådär som Newsmill försöker vara utan att lyckas. Bloggen i fråga har det intressanta namnet "herrbusschauffören", d.v.s. något som rent gendermässigt skiljer den från den snarlika "dambusschauffören", och finns att beskåda eller prenumerera på här.

Putell på er, grevar och baroner!

Fast bättre

Satt på jobbet och skulle göra en presentation till imorgon, och kände ett stort mörker komma över mig när jag tänkte på Powerpoint. Men tidigare på dagen hade Micke hållt en rolig presentation, så jag kollade med honom vad han använde, och har nu, ett par timmar senare, gjort min första presentation med Prezi. Det är typ det fetaste. Det festligaste. Och egentligen inte allså coolt, eftersom det ändå rör sig om presentationer, men väldigt mycket roligare än Powerpoint. Eller Keynote. Eller vad som helst där man har 20 sidor med en punktlista på varje.

Rekommenderas. Eller på ren svenska: check it out, yo!

Eterneller

Eterneller är en vacker liten science fiction-bok, skriven av Viktor Johansson. Jorden har gått under, men några räddas av en rymdexpedition, som sökande flyger ut i rymden i jakt på ett nytt hem. Det poetiska språket tillåts då och då ta överhanden över handlingen, och det fungerar ändå. Berättelsen känns som tillverkad av snö, tomhet, metallsmak. Rekommenderas starkt.

Veggo-neggo

Vad är grejen med vegetarianer och fejkkött? Måste man försöka lura i sig själv att de här produkterna är bra på något sätt, för att inte svika sin vegetarianism? Eller har man suggererat sig själv att tro att de är i närheten av riktigt kött, för att man glömt bort hur det smakar och känns?

Igår åt jag lunch från Djurens Rätts stånd på Malmöfestivalen. Det fanns två rätter att välja på, varav båda innehöll fejkkött. Ungefär så där dåligt som det brukar vara. Det är knappast ett bra sätt att värva in nya vegetarianer, vilket jag antar är syftet. För folk som äter kött tycker antagligen att den vegetariska immitationen är ännu mer otäck än vad jag tycker, som inte har ätit kött på typ 10 år.

En annan grej är restaurang Vegegården här i Malmö. Som vilken typisk sunkig Kina-restaurang som helst, fast med fejkkött istället för riktigt kött. Utnämnd till Sveriges bästa vegetariska restaurang för några år sedan. Jag antar att det säger en hel del om konkurrensen när ett sunk-Kina-hak är det bästa som finns.

Men kanske måste man försöka uppmuntra den lilla verksamhet som finns med att servera vegetarisk mat, och inte bara gnälla som jag. Kanske ni andra, jag föredrar att gnälla på allt och alla.

Jesse Owens, Berlin

När Usain Bolt springer 100 meter så börjar plötsligt det gamla fina spelet Track'n'Field kännas realistiskt, även om han inte är nere på 7 sekunder. Men 9,58, fy fan.

VM går i Berlin och de amerikanska idrottarna har "JO" på sina dräkter, för att påminna om Jesse Owens, som i Berlin-OS gjorde Hitler rasande genom att slå de ariska övermänniskorna.

Potäter

Dagens uttryck: nu har du satt din sista potatis.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har satt en potatis.

Kan man över huvud taget dö om man inte har satt en enda potatis?

Är jag odödlig?

Mitt liv är full av motgångar. :(

Brrr

När jag går förbi BR Leksaker för att inhandla mitt morgonkaffe, så påminns jag om hur obehaglig den där tecknade BR-killen är. Han är menad att se busig och härlig ut, men är i själva verket bara läskig.

Ovanstående hade inte gått att twittra, eftersom det är 219 tecken, men inget är överflödigt i själva texten, så hur göra om man vill överflöds-twittra? Lösningen heter uTwt, ett fiffigt litet program som jag ännu inte har skrivit, som optimerar twitter-inlägg. I ett första steg så tar det bort vokalerna, like so:

Nr jg gr frb BR Lkskr fr tt nhndl mtt mrgnkff, s pmnns jg m hr bhglg dn dr tcknd BR-klln r. Hn r mnd tt s bsg ch hrlg t, mn r sjlv vrkt br lskg.

145 tecken, mycket bättre! Observera att ordet "i" försvann helt och hållet, och att jag även tog bort ett överflödigt mellanslag efter punkten i första meningen. Men vi är inte riktigt framme än! uTwts nästa knep för att optimera ner innehållet till twitter-format är att ta bort alla mellanslag. Se och häpna:

NrjggrfrbBRLkskrfrttnhndlmttmrgnkff,spmnnsjgmhrbhglgdndrtckndBR-kllnr.Hnrmndttsbsgchhrlgt,mnrsjlvvrktbrlskg.

109 tecken, långt under gränsen, så uTwt behöver inte ta till det slutgiltiga steget, den slutgiltiga förnedringen, att ta bort alla skiljetecken. Och jag behöver inte uppdatera uTwt till version 2.0, där det även på ett helt ointelligent sätt kan börja sortera bort konsonanter.

Så vad gör man med de 31 tecknen som blev över? uTwt har en funktion för att fylla upp dem med reklam, så att du kan tjäna pengar på ditt twittrande, och det faktum att du är smart nog att använda det senaste optimerings-toolet. Hälften av intäkten går till dig, hälften till mig.

Jag tror att det är den här typen av tilläggstjänster, distribuerade som en typ av Ajax-baserade plugins, som kommer driva den ekonomiska utvecklingen på webben 2.0 under de nästa 6 månaderna. Kom ihåg var du läste det först!

Verklighetsbruset

När jag tidigare idag satt och läste kommentarerna på mobil.se (antingen så är det jag som aldrig lär mig, eller jag som måste störa ut de konstiga tankarna med lite brus ibland) så reagerade jag på hur oduktiga människor som vill framstå som duktiga kan ta åt sig duktiga människors tankar och återanvända dem för att få sig själva att framstå som duktiga.

Puh, efter den långa meningen måste jag pusta ut ett tag.

Efter att ha pustat ut så känner jag att jag måste precisera vad det gällde om i det aktuella fallet: iPhone kan tydligen inte tillåta att tredjepartsprogram kan köra i bakgrunden, med motiveringen att batteritiden skulle sänkas på nolltid om man körde flera program samtidigt.

Oj, efter den idiottanken måste jag svalka av mig i tre sekunder.

Nu har det gått tre sekunder och jag kan komma till det tekniska resonemang som lägger grunden för slutdiskussionen, där det tekniska är följande: ett flertal mobila operativsystem har under de senaste 8 åren tillåtit både första-, andra- och tredjepartsprogram att köra i både för-, bak- och mellan-grunden och haft både sämre och bättre batteritid än iPhone och gPhone. Vi tar en mening till i det här stycket, eftersom de hör ihop: iPhone kör ett multitaskande operativsystem, även om de av någon anledning inte vill att tredjepartsappar ska köra i bakgrunden, av någon anledning som troligtvis fuckar upp Steve Jobs lever, precis som Windows Mobile är multitaskande, precis som Linux (Android) är multitaskande, precis som Symbian är multitaskande, precis som till och med systemen i gamla muggiga features-telefonerna från Sony-Ericsson och Nokia är multitaskande.

Vila nu upp dig i den svala skuggan från följande tekniska faktum: singeltaskande system spar batteri ungefär på samma sätt som autister spar kalorier. Kategorierna har inget med varandra att göra.

Därför blir det så roligt när man läser kommentarer från självutnämnda experter (så kallade internet-användare) som baserat på någon förflugen kommentar från Steve Jobs njurar försöker överträffa varandra i besserwisseritet genom att slå varandra i huvudet med kommentarer om att iPhone suger för att multitasking är framtiden (vilket det kanske var på 50-talet) eller att multitasking kör slut på batteriet på nolltid (vilket det kanske gör i landet Xplotrikovikanienmedmuminochallahattifnatteri-jävlarna, vilket jag inte tror att det finns ett land som heter, men om det gör det så antar jag att kontext-switchar där är bensindrivna eller något).

Nu ska jag sjunka tillbaks i soffan och bara andas.

Eftersom jag inte gillar direktkommunikation

Hallå, Larry, eftersom du frågade:

Senaste plattan, den stördaste, men kanske inte den bästa.

Första plattan, den populäraste, men kanske inte den bästa.

Andra plattan, den snabbaste, den bästa. Skivan som Greven hade spelat in om han varit lika stor musiker som visionär. Fast med Ea, Lord of the Deeps som bonusspår. Och Black Spell of Destruction. Fast på franska.

Oui, monsieur, c'est très bien.

Al-Omistan

Jag läste den här Skymning över Al-Omistan av Anna-Karin Selberg. Jag blir alltid lurad av sådana där roliga idéer. Rambo, kitsch, krig, bögporr och grekiskt drama, det kan ju inte bli dåligt, eller hur? Tja, dåligt är det kanske inte, men ganska ointressant. Om man bygger sina karaktärer av papp så kan det vara svårt att ladda dem med någon mening. Det blir platt och jag blir trött.

Bilddagboken

Kära bagdok, i helgen har jag varit på festival i Norberg. "Bagdok" låter lite koreanskt sådär. Det började i torsdags morse med att Larry hämtade upp mig vid 9, innan vi svängde förbi en konstig kyrka i Lund och hämtade upp Gåtill80, Raquel och Rosa. Sen körde vi som fan. Lunch intogs på en pizzeria i Ödeshög, där det kanske enda intressanta som hände var det här:



Jag missade tyvärr att ta en bild av Kalle Anka-väggbonaden i containern. Vi kom fram till Norberg runt 7. Vädret var inte perfekt:



Det fanns dock gott om partytält att gömma sig i och vi träffade folk vi kände och folk vi inte kände. Efter en blöt kväll, i mer än en mening, så gick det förvånansvärt bra att sova i tält. På morgonen åt vi frukost i pirat-tältet. För att illustrera detta så visar jag en bild på Zubas frukost och skor:



Andra valde att inta en mer kontinental variant av dagens viktigaste mål:



Fredagen var inte bara regnig, utan ibland även rätt rökig:



Inne i den här vackra byggnaden lyssnade vi på en kille som spelade ambient, som gjorde en vändning från blippigt till nästan new age, vilket gjorde det lite obehagligt:



Senare på dagen så gjorde vi ett återbesök och fick benen, tänderna och ganska mycket annat sönderskakat av drone-noise. Det kändes som om tiden stannade. Antagligen inte speciellt roligt att lyssna på hemma, men på lagom volym i en kyrkoliknande betongbyggnad var det perfekt.

Sen hade jag tänkt kolla på Skweee-battlen, men just då kändes det lite jobbigt att gå de 100 meterna från campingen till Kraftwerket, så jag struntade i det, men enligt andras rapporter så missade jag inte mycket.

Strax efter midnatt var det Gåtill80 och Raquels tur att spela. Det var en sådan där bra kaos-spelning, med bra röj och grymma visuals. Efter spelningen så tyckte de båda rockstjärnorna att det var dags att festa till, och jag lurades i rusdrycker och fick min campingstol demolerad av någon förbipasserande skweee-snubbe i röd träningsoverall.

På lördagen så åt vi piratfrukost igen, och när jag och Larry satt där i tältet och åt så kom det en långhårig cowboy-gothare och frågade om han fick sitta vid vårt bord. Det fick han, och sen hängde han efter oss resten av dagen, vilket var trevligt i början, men sen blev det aningen creepy. Men solen sken och vi var till sjön, vilket jag inte fotade, så istället får en kokett flirtig Gebreselassie illustrera solskenet:



På kvällen kollade vi lite när Rolemodel spelade och Raquel gjorde grafiska illustrationer, men det var inte lika bra som Goto80-spelningen, så vi gick därifrån efter ett tag.

När vi kom tillbaks till vårt läger så satt det en lokal nazist där, med mobilen fullproppad med Pluton Svea. Han var hur som helst ganska trevlig, och det var helt hysteriskt när han sjöng nationalsången och jag bytte ut "jag vill leva, jag vill dö i Norden" mot "jag vill leva, jag vill dö i Fairlight", och han hade tillräckligt mycket humor för att inte starta slagsmål. Han fick ett Fairlight-klistermärke som han satte på telefonen.

Idag så åkte vi hem, vilket tog hela dagen. Darth Vader var ständigt närvarande:



Allt som allt en väldigt bra festival, troligtvis den bästa jag har varit på. En del bra musik och ganska mycket navelskådande, växlande väderförhållanden och många trevliga människor. Det kan nog bli ett återbesök nästa år.

Just nu på jorden, i världsrymden

ledig, apoteket, taket, trött, stereo, ljus, dårar, kursiv, frukost, dammiga, vitt, vatten, telefon, dagen, kodade, Alf, gammal, efter, terminal, ansikte, piano, annat, spak, konto, satan, räkning, tunga, lögn, tack, kåda, ifrån, böcker, träd, friidrott, eld, festival, kompaktskiva, tapet, version, fri, brunt, park, blinkande, billjud, potatis, promenad, mänsklig, susning, kaffe, sol, hammare, analys, prosa, svett, skräp, hallå, rim

gas, mörker, evinnerlighet, dvärg

Senaste nytt från Fejan

Jag har sett Ivanhoe. Den var bättre än jag mindes. Och mycket mer Star Wars. Samma frisyrer, trånande blickar och sword fights.

Jag har dålig koll på fonetik.

Man ska inte börja okynnes-snusa igen, det är svårt att sluta.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Se där, fyra tweets på raken (fem inklusive denna), i ett enda blogg-inlägg. Vad är grejen med att begränsa sig till 140 tecken?

Donald Jobs

Jag hade tänkt kommentera det här med att utvecklingsverktygen till Mac känns lite Kalle Anka ibland. Tidigare har jag berättat om de positiva aspekterna, och det jag har gnällt på har gällt hanteringen av öppna filer i Xcode, som jag har insett hur man jobbar med på ett vettigt sätt.

Men några exempel:

Xcode har inget stöd för subprojekt, vilket finns i alla andra IDE-er jag har använt: Visual Studio har det, CodeWarrior hade det, Eclipse har det. Xcode har fastnat i någon idé om att man utvecklar libs/frameworks och appar separat, och att man inte vill vara inne och gräva i lib-kod när man skriver appar. Men det är inte tillräckligt generellt, det täcker inte in alla fall. T.ex. inte min situation på jobbet, där jag har ett framework, som är det jag utvecklar, som jag har olika frontends till. För frameworket (som i sin tur består av flera libs) vill jag ha separata projektfiler, som jag kan inkludera i projekten som jag bygger frontendsarna med. Nicht gut, säger herr Jobs, innan han går över till sin Monika Danielsson-röst och säger "det _vill_ du inte göra".

Det verkar inte finnas någon riktigt vettig grafisk frontend till Subversion. Jag gjorde en utvärdering och kör sedan dess Versions, som är bättre än att använda kommandoraden, men inte har stöd för merge och inte riktigt verkar fatta externals. Det känns nästan lite som en förolämpning när Apple väljer att ge pris till utvecklarna av programmet. Hur som helst, vill jag göra en merge eller uppdatera en katalog med externals till en viss version så är det kommandoraden som gäller.

FileMerge, som är Apples eget diff/merge-verktyg, är något av ett skämt. Man kan inte editera texten manuellt, utan kan bara välja den ena eller båda text-sekvenserna som diffar. Dessutom finns det ingen information om vilka snabbtangenter man kan använda. Jag har inte listat ut hur man väljer både versionerna. Klick, klick, klickety-klick. Eventuellt finns det bättre merge-verktyg, det har jag inte haft tid att kolla upp. (Dessutom är det fult och har dålig syntax-highlighting. Låna koden från Xcode, kanske?)

På WWDC var jag på en presentation om vad som var nytt i Xcode, där fick jag lära mig att det finns en feature i Xcode som kallas Snapshot. Man kan ta snapshots av sin källkod och gå tillbaks till tidigare snapshots. Om det nu finns Kalle Anka-kodare som inte har vett nog att använda ett versionshanteringssystem, är det då bättre att ge dem ett enklare sätt att sköta lokal backup-hantering än att tala om för dem att det finns något som kallas versionshantering och som är ett mycket bättre alternativ? Eller är det så att Xcode-utvecklarna själva inte har koll på hur man använder versionshantering på ett vettigt sätt?

Det här är detaljer, men detaljer som stör om man bara vill kunna göra vettiga grejer med vettiga verktyg. Det är som om det finns någon uppfattning om att nybörjare som kodar Hello World-program är de viktigaste användarna. Men visst, samtidigt har vi DTrace, Instruments, Interface Builder och LLVM som pekar i en annan riktning. Om några år kanske allt är riktigt bra, och jag kan sluta gnälla.

Burning Heart

Eye of the Tiger. Ivan Hajek. Så jävla hårt. Årets bästa liveinspelning.

Svenne-banan

Här på löpsedelsbloggen blir vi helt darriga av förtjusning då vi ser att "Legendarisk popsångare stämmer elbolag". Men vem kan det vara? Om de tar till ord som "legandarisk" så borde det åtminstone vara någon man har hört talas om. Typ Svenne Hedlund.



Det man frågar sig är varför han skulle stämma ett elbolag. Är det någon norrländsk entreprenör som har startat elbolag under namnet Hedlunds El? Eller har han fått en oerhört hög elräkning som inte alls har att göra med att hans rörförstärkare från 60-talet drar fjorton tusen gigawatt? Ja, inte fan vet jag...



Smaklig måltid!

lcp

jag la tre kvällar på att koda ett demo som jag sedan bestämde mig för att inte släppa för att det var för dåligt, jag hade liksom tänkt att det skulle vara simpelt, precis som first you live and then you die, fast att det skulle vara tankeväckande, men det kändes inte som om det blev det, och så var jag inte speciellt nöjd med musiken jag gjorde heller, men lcp var i alla fall trevligt som vanligt, men jag är ganska trött på hela scen-grejen, så istället för att åka på datapartyn så ska jag åka till München någon gång och låta bli att syssla med datagrejer, men som sagt lcp var i alla fall trevligt och det var schysst att träffa pragge, maktone, hollowman, zabutom och hans franska flickvän som jag inte kommer ihåg vad hon heter, jackasser, moh, goto80, britelite och soundemon, edhellon, rambones och så vidare, medan det var synd att sådana som twoflower, zyron, skate och brallan fattades, och det krävs ändå ett evenemang av något slag för att samla alla de här människorna på ett ställe, men evenemanget i övrigt är jag helt enkelt inte så intresserad av, och även om det släpps något bra demo någon gång så känns inte det heller speciellt intressant, ja du vet

Stackare

Såg på någon löpseden att "fotbollsstjärnan Glenn Hysén tvingas leva på A-kassa". Jag hoppas han tar sig igenom det. Det är inte bara mitt liv som är fullt av motgångar. Men min tid på A-kassa var inte så dum, så han borde göra som jag gjorde: luta sig tillbaka och ta det lugnt.



Mitt favoritminne av Glenn Hysén är när Sverige hade åkt ut i gruppspelet i VM 1990 efter att ha torskat mot Brasilien med 2-1, Skottland med 2-1 och Costa Rica med 2-1. En TV-reporter frågade vad han skulle ta sig till nu, och han svarade att han skulle "supa sig dyngrak". Stor skandal uppstod givetvis, eftersom idrottsmän ska föregå med gott exempel och spola kröken. Ungefär som peruanska kommunister.

Dessutom var han en av fyra Glenn i IFK Göteborg när de vann UEFA-cupen 1982. Bara en sådan sak. Och nu går han och stämplar.

Ålderstecken

Bortsett från andra mer uppenbara ålderstecken, såsom grått hår, så försämras även sinnesorganen med åldern. Jag har aldrig gillat honungsmelon förut, eftersom den smakar fotogen. Denna bismak har dock förnekats av äldre personer i min omgivning. På sistone har fotogenet försvunnit ur honungsmelon. Snart kommer jag inte känna skillnad på honungsmelon och vindaloo.

Mitt liv är fullt av motgångar. :(

Om att få säga fel sak

I det näst senaste numret av Djurens Rätts tidning Djurens Rätt så tilläts en zoofil på insändarplats bre ut sig om hur han och hans kor har det bra tillsammans. Detta apropå att Djurens Rätt vill att det ska bli olagligt att ha sex med djur. Det är nämligen helt lagligt i Sverige idag, förutsatt att det inte rör sig om djurplågeri.

I det senaste numret fanns ett antal upprörda kommentarer till detta. Flera stycken drog paralleller till pedofiler och argumenterade upprört för att sådana inte borde få utrymme i tidningen. Detta är inte ägnat att väcka förvåning. Folk har olika åsikter om saker och ting, vilket är en av de där grejerna som gör mänskligheten som helhet så jävla härlig.

En mer intressant reaktion kom från Djurens Rätts förbundsstyrelse, som när de hörde talas om insändaren drabbades av moralpanik och valde att begränsa spridningen av det upprörande numret av tidningen. Sen bestämde de sig för att minska tidningens oberoende genom att låta en representant för förbundsstyrelsen sitta med i redaktionskommittén. Så att liknande pinsamma misstag kan undvikas i framtiden.

Det finns en massa fördelar med att inte låta zoofiler få komma till tals i Djurens Rätts tidning Djurens Rätt, t.ex. att det kan förse meningsmotståndare med argument i stil med att alla som är med Djurens Rätt är zoofiler, pedofiler, nekrofiler och stofiler, och att det helt enkelt gör tidningen bättre om den speglar förbundets åsikter. Lite sådär som Isvestja antagligen var den bästa tidningen i Sovjetunionen.

Det får mig att associera till hur politiskt korrekta samvetsmänniskor vill tysta nazister, för samtidigt som deras åsikter och argument är så absurda att ingen vettig människa kan övertygas av dem, så måste de tystas så att inte oförnuftiga och ovettiga människor övertygas av deras absurda argument och åsikter. (När jag skulle skriva "tysta nazister" så råkade jag felskriva det som "tyska nazister", vilket inte heller är ägnat att väcka förvåning).

Så vad ville jag säga? Att det är kul när människor säger intressanta saker, vilket också är en av de där grejerna som gör mänskligheten som helhet så jävla härlig. Och så kanske något om "yttrandefrihet" och "öppen debatt" och annat sådant där som alla vettiga människor håller med om att det är Bra Grejer(tm).

Nästa gång kanske jag berättar om varför jag anser att "humanism" är ett skällsord, av helt andra skäl än de tysta nazisternas.

Om det var så att du undrade

Jag har inte dött. Jag har bara inte bloggat. Det är inte samma sak. Jag är upptagen med följande mycket viktiga projekt:

-----> Super Mega Hip-Hop Writer
-----> International KRÖB Association
-----> Åshöjdens BK grillfest och loppmarknad

På återseende!

Ibland blir man så trött på att klaga att man av misstag säger något positivt

House har kanske den snyggaste vinjetten i TV-historien.

Är inte det där Bertie Wooster?



Jag såg fel, det var visste en suddig abstrakt molekyl-aktig sak.



Bertie Wooster sedd från sidan. Fast här ser det inte alls ut som han. Intrigen tätnar.



Plötsligt: rötter med glow! Och fortfarande: partiklar som rör sig långsamt, långsamt.



Additive blending sviker aldrig.



Eventuellt Bertie Woosters hjärna sedd ovanifrån. Någons hjärna är det i alla fall. Och partiklar: långsamt, långsamt.



En helt oväntad naturupplevelse, det är som om världen öppnar sig.



Och så Bertie Woosters ryggrad. Och partiklar: långsamt, långsamt.



Något mer du undrade?

Dagens awesome

UASSO

Om sammanfattning

En av Apples favoriter just nu är att representera saker med skärmdumpar. Sedan tidigare finns Exposé och Spaces, där man hittar sina öppna program med hjälp av små skärmdumpar av antingen fönster eller hela skärmar. I båda de fallen fungerar det ganska bra. I senaste Safari finns den här Top Sites-skärmen (det känns inte helt överraskande när utvecklarna av en webbläsare väljer att sno en feature som debuterat i Opera), som man kan använda för att snabbt och enkelt navigera till sina favoriter (top sites låter lite som "favoriter", vilket vissa Lugna Favoriter-lyssnare nog skulle gilla att "utforska"):



En bild säger mer än tusen ord, men om tusen+ ord inte räcker: vad är problemet? Problemet är att de där webbsidesdumparna har alldeles för mycket gemensamt. De är mestadels vita med lite plotter längs kanterna och en hel del text. Typ sådär som webbsidor ser ut. De står inte ut tillräckligt mycket för att man ska kunna hitta det man letar efter omedelbart. Det är alltså samma problem som med att hitta rätt källkodsfönster med hjälp av Exposé.

Det hade varit bättre att representera sidorna med ikoner och eventuellt namn. Idén med skärmdumpar är inte dum i sig, men i det här fallet funkar det inte, eftersom det blir alldeles för plottrigt. Det funkar däremot när man tittar igenom sin surfhistorik i coverflow-läge:



Vad är skillnaden? Skillnaden är att bilderna i det andra fallet är större, vilket gör det lättare att urskilja dem, och att man får kontext i form av sidor man besökt tidigare och senare. Plötsligt har man en massa information som hjälper en, snarare än får en att känna sig mer närsynt än man faktiskt är.

Clowner etc.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta, d.v.s. i Sverige för sådär 50 år sedan, så gick man på cirkus. Man såg vilda djur från Afrika, lustiga clowner och vansinniga trapetskonster. Det var nästan övernaturligt fantastiskt, det var en smak av den vida världen som man hört talas om, men låg så oerhört långt bort att man nästan måste vara en tysk eller engelsk upptäcksresande för att ha varit där. Dr. Livingstone, I presume?

Sen kom TV:n med naturprogram och cirkusföreställningar från Stockholm och Moskva. Och skämt som var jävligt mycket roligare än clowner som drattade på ändan. Och om man istället för på cirkus gick på bio så slapp man lukten av hästskit, som man på grund av industrialisering och därav följande urbanisering och runtfarande i bensindrivna fordon inte längre var så bekväm med.

Cirkus tillhör tiden för världsutställningarna och den gamla sortens naturresurskolonialism. Samtidigt påminner den som medium om TV: någon långt borta bestämmer vad du är intresserad av, och transporterar det till dig. Eftersom du är så utsvulten på allt som är spännande, så är du nöjd med i stort sett vad som helst, som hästar som springer runt, runt, pådrivna av män i lustiga hattar.

Femton böcker

Hittade det här på Fejan: "Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes..." Varför inte, det brukar vara så på den här bloggen att datanörderier och boknörderier avlöser varandra, för att då och då blandas med lite filosofinörderier och andra nörderier, så vi kör:

Knut Hamsun: Markens gröda
Halldor Laxness: Islands klocka
Elsie Johansson: Glasfåglarna
Franz Kafka: Processen
Pär Lagerkvist: Dvärgen
Jean-Paul Sartre: Varat och intet
David Christian: Maps of time
Hanne Örstavik: Vecka 43
Gilgamesh-eposet
Douglas Adams: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Njals saga
Philip K. Dick: Valis
Charles Bukowski: Min oskuld och Pearl Harbour
Alf Henriksson: Alla tider
Brian Kernighan och Dennis Ritchie: The C Programming Language

Det där blev inte speciellt jämställt, men det är ganska mycket så min bokhylla ser ut. Några andra som hade kunnat vara med på listan är Göran Thunström, Siri Hustvedt, Annie Proulx, Majgull Axelsson, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Jan Fridegård och Martin Heidegger.

Vän av tvåor gläder sig säkerligen åt att se två isländska böcker, två historieböcker, två norska böcker, två kvinnliga böcker, två scifiböcker, två urgamla böcker, två nördar som skrivit en bok tillsammans och två gånger två nobelpristagare.

WWDC i backspegeln

Allt som sas i detalj är hemligt, men några allmänna iakttagelser kan jag i alla fall dela med mig av.

Som utvecklare känner jag mig uppskattad av Apple. Det var mycket fokus på iPhone-appar, men det Apple själva presenterade kändes riktat mot mig. Det var nya och förbättrade API:er och nya och förbättrade verktyg. De har i och för sig inte fixat fönsterproblemet i Xcode, men det är väl som med fönster/app-problemet: de har bestämt sig för hur det ska funka och kommer inte avvika från den inslagna vägen, även om den är krokig, gropig och översvämmad.

Jag imponeras av deras självförtroende: de behöver inte vräka in 3000 nya blixtrande funktioner i Snow Leopard, utan väljer i stället att putsa på det de har och satsa på kvalitet. Snow Leopard ser ut precis som Leopard och funkar precis som Leopard. De litar så mycket på sin marketing-avdelning att de inte anser att de måste mata den med onödiga funktioner.

Arrangemanget som sådant var väldigt proffsigt, men efter ett tag kändes det som att det var lite för mycket yta. Presentationerna var fläckfria vad gäller form, men innehållet var inte alltid på topp. Mat och dryck var under all kritik, alldeles för amerikansk. Frukosten bestod mestadels av kaffebröd, lunchen var otillräcklig, vilket tydligen skulle kompenseras med läsk, chips och godis under eftermiddagen. Lovely!

Och ibland har Apple en förmåga att lukta som en svettig Steve Ballmer:

Detta har hänt

Dear reviewer, wondering what new...

Matthew Garrett berättar om vad han hittar i en ROM-image från en Palm Pre. När vi försökte köpa en Pre så var den slut-slut-slut och kö-kö-kö och vänta-en-vecka-vänta-en-vecka-vänta-en-vecka. And also: livejournal wtf?

På Symbian Foundation-bloggen rapporteras det från deras event vid WWDC. Info som det är intressant att den fattas: hur många som egentligen dök upp.

På samma blogg skriver de också om hur ST-Ericsson och ARM har kört en SMP-variant av Symbian.

Techcrunch berättar om en i detaljerna ganska kontroversiell rapport om sålda exemplar kontra profit bland mobiltillverkarna. Det är dock knappast speciellt kontroversiellt att dyra telefoner ger mer vinst per sålt exemplar, så att Apple och RIM, som håller sig undan från massmarknaden, tjänar mycket pengar är inte överraskande. Perspektivet är intressant i kontrast till den återkommande rapporteringen av försäljningssiffror. Företag är trots allt till för att tjäna pengar.

Fan vad trött jag är på den här skittrista postningen nu. Jag lyssnar på Vomitory istället.

Bagage, pirater, starkare

Hej på dig!

Nu är jag hemma i Malmö igen. Jag sitter och lyssnar på Bohren und der Club of Gore och bloggar, i väntan på att (i) mitt bagage ska anlända och/eller (ii) det ska bli tillräckligt sent för att jag ska kunna gå och lägga mig. Jag var väldigt trött i tretiden i eftermiddags, men det har gått över. Nu känner jag mig bara död istället.

När vi skulle kliva på planet i München så såg vi en vagn utanför planet, med Christians gitarr och en skateboard som jag fraktar hem från San Francisco åt en kollega. Det kändes tryggt, för har bagaget klarat sig hela vägen från Amerika så ska det väl hänga med till Köpenhamn också? Icke sa Nicke. Gitarren kom fram, men ingen skateboard, inte min resväska och inget av Neals bagage heller. Av oförklarlig anledning blev våra grejer kvar i München. De ska skjutsas hit så småningom, men när klockan nu är nio så har jag inget större hopp om att det ska ske i kväll, som mer eller mindre utlovat. Oh well.

Resan gick bra annars. Inga större förseningar, inga missade plan, ingen som fastnade i någon skum säkerhetskontroll. Det tog 21 timmar, men jag sov säkert fem timmar mellan Chicago och München. I min hjärna spelas följande lilla melodi: asödlkfja+98yu2GQ#€ GJwg+98 as+g98hapdg9 as+d98ghölqk3j ASD gQT 4!Y €#!!# €t!#€ t3€ 34g sjung hej och hå för en flaska med rom, femton gastar runt död mans kista, för hej och hå och en flaska med rom

Just det, jag läste en bok om pirater, som verkar vara det fetaste på historiefronten just nu, om man ska gå på hur fördelningen på avdelningen för världshistoria ser ut på Borders (där man även kan köpa kaffe av för det Amerikanska landet väldigt icke-servil personal). "Villains of All Nations. Atlantic Pirates in the Golden Age" av Marcus Rediker avhandlar sjöröveriet under tiden 1716-1726. Det jämställda och visionärt demokratiska inom piratvärlden är det som det trycks mest på i boken, och utifrån min oinsatta synvinkel är det det mest intressanta och överraskande. Välskriven och definitivt läsvärd, åtminstone första halvan, sen börjar det kännas repetitivt.

Jag läste även en bok som heter "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström, som även författat manus till TV-serier som "Ebba och Didrik" och "Glappet". Den handlar om (o)jämställdhet i skolan, och jag önskar att många skolungdomar läser den. Kanske är den överdriven, men nog kan man känna igen sig. Tummen upp, lättläst och medryckande.

Jag tyckte att det här var medryckande, så jag kör lite till: ÄÖKJIH=Y)P8u9p8y2 !"€#%YEWGeqr gQT q3T€ fgp 984t 0åjåw0ej t4jpoerhig hej och hå och en flaska med rom

Skyltar etc.

Nu är det slut på WWDC, och man kan slappna av lite i Sankt Franciskus stad lite igen, innan det är dags att åka hem. Vi råkade springa på cable car-muséet, där man kunde se motorerna som driver runt vagnarna:



Fram till 1909 eller något sådant drevs de med ångmaskiner, men sedan dess är de newskool och elektriska. På muséet fanns ett exempel på hur undantagstillstånd kunde se ut efter en naturkatastrof i början av 1900-talet:



Något jag inte fotograferade var en tidningssida som beskrev hur ett 20-tal personer skjutits ihjäl av militär för att de hade lootat och/eller varit rude to women. Jag tror att det sistnämnda måste vara en förskönande omskrivning. Hur som helst, när vi ändå är inne på skyltar, de här finns vid brunnar, för att informera om att man inte ska dumpa krabbor i dem:



Den här loggan hittade jag på sidan av en skåpbil, och anledningen att jag fann den värd att fota var att både namnet "Warman" och designen på loggan fick mig att associera till thrash metal från mitten/slutet på 80-talet:



I slutet på 80-talet så var just the Bay Area stället där det hände i thrash metal-världen, med Testament som främsta representant för det typiska soundet. Testament var ett av de band som fick mig att ge upp thrash metal och leta upp tuffare musik, som Bathory, Pestilence, Sepultura och Morbid Angel. Men om Testament någon gång under 1989 hade promenerat längs Post Street i San Francisco, och tittat västerut, så hade det nog antagligen redan då sett ut ungefär så här:



Fast man hade inte sett lika mycket av internet, www och IT, vilket väl är ungefär vad som har hänt i världen sedan 1989. Just det, det var någon skit med Berlin-muren också.

Tårta och öl

När Apple bjuder på fest så bjuder de kungligt: utomhus i typisk San Franciskansk kvällskyla, dålig amerikansk indierock (Cake) på scenen och festen tar slut vid nio. Okej.

Idag var jag på en najs presentation om advanced debugging techniques, som kanske inte var sådär överdrivet advanced, men najs. Najs rimmar på majs. Och bajs.

Men rent allmänt har det varit lite väl mycket nybörjar-sessioner. Som total Mac-noob kan jag förstå expert-föredragen alldeles utmärkt. Men vad vet jag, hela grejen kanske bara är till för att få mig att känna mig smart.

Inlägg nummer 666: Vegetarisk kartong

Ja, det här är verkligen inlägg nummer 666 på den här bloggen. Inte mycket mer att säga om det, tror jag, förutom Hail Satan.

Jag är fortfarande i San Francisco, men orkar inte blogga så mycket, eftersom jag är på WWDC hela dagarna och är för slut på kvällarna. Eller för full av mat och öl. Eller för slut på grund av det.

Maten är dålig på WWDC, det har jag redan konstaterat. Writeroom är bra, däremot. Men för någon dag sedan så bestod den vegetariska lunchen av någon typ av "wrap". Min "wrap" innehöll inte bara någon trist blandning av sallad och annat typiskt vegetarisk "wrap"-fyllning, utan dessutom något som inte gick att tugga. Först höll jag på att tugga i mig en liten bit, men spottade ut den, eftersom den var hård och obehaglig. Några tuggor senare dök en mycket större bit upp, och jag kunde identifiera det otuggbara materialet som kartong. wtf? Steve Jobs, varför gör du detta emot mig?

I övrigt: jag vet inte.

Sluttwittrat och wwdcbörjat

Som jag sa på twitter tidigare idag: nu lägger jag ner twitter. Jag fattar inte poängen med det. Det ger mig ingenting. Det är jobbigt att följa andras kvitter och det känns som om det enda man kan säga är att posta länkar. Det blir helt enkelt väldigt lite substans på 140 tecken.

WWDC började idag. På keynoten sas väl ungefär vad jag hade väntat mig: mycket Snow Leopard, mycket iPhone-OS 3.0, en ny iPhone med ungefär vad man hade väntat sig. Det var några detaljer som var bra, t.ex. video-editeringsmöjligheterna på nya iPhonen och i nya Quicktime.

WWDC är väldigt välarrangerat i allt utom maten, som man får mindre av än läsken och snacksen. Alla presentationer under dagen har varit välrepeterade. Jag har installerat Snow Leopard. VPN funkar inte, vilket kanske löser sig under morgondagen. Nu ska jag titta närmare på nya Xcode.

WWDC-bloggen, del 1

Jag kunde som en varg
äta upp
IT-branchen.
För CTO-er jag kan
ingen aktning känna.
Med alla papperslappar
försvinn
för fan i våld.
Men denna...
Jag drar
ur jackfickan här
mitt dyrbara pass,
helt grönaktigt i tonen
Så läs
och avundas mig -
Jag är
Besökare
på WWDC!

-- Vladmir Majakovskij

Ännu en bloggpostning från SF

Det är något av en besvikelse att nätet är så dåligt här på budget-hotellet. Jag är trots allt i trakter som förväntas vara fett högteknologiska. Kombinationen långsamt nät och Exchange-servrar är ingen större hit.

Igår träffade jag en regnbågsman på Starbucks. Han var stor, hade stort skägg och fick gratis kaffe, eftersom han var en schysst snubbe som kom in flera gånger om dagen och välsignade de anställda. Tyvärr var det något problem med hans lägenhet, så han kunde inte sitta där och tillverka talismaner hela dagarna, som han annars brukar, så den jag fick var hastigt ihopsatt, men ändå kraftfull:



Även i övrigt är det väldigt mycket galna människor som glider runt här, speciellt på delar av Market Street. Och med galna menar jag psyksjuka. Är man psyksjuk på ett annat sätt så kan man promenera längst upp på kullen där Coit Tower ligger. Det gjorde jag igår, och hittade den här fina utsmyckningen på en mur:



När jag sedan kom upp så gawkade jag en del åt ett tjockt par som beklagade sig över de 10 trappstegen upp från parkeringen till tornet. Det här har inget med det att göra, men känns lite roligt:



Ikvällas var vi på bio och såg en Pixar-film som hette Up. Den hade sina poänger, men jag står fast vid att barnprogram inte är för vuxna, åtminstone inte om de vuxna är pissintellektuella, bittra nördar mellan 30 och 50.

Nu är jag trött. God natt!

Om du undrade vad jag har gjort idag och gärna vill se foton så borde det här vara precis i din stil

Vi bilade runt i världen utanför San Francisco i en stor jävla bil idag, typ sådär som man gör om man älskar frihet. Vi kom till Muirwood och tittade på bigass trees, alltså sådana här redwood-träd, eller sequoia eller vad de heter. De är svåra att fånga på bild om allt man har är en crappy Nokia-kamera, men såhär kan en av naturen byggd koja se ut:



Och såhär kan lite rötter se ut:



Sen kom jag på hemligheten med varför Falcon smakar så pissigt. Den amerikanska delen av företaget tillverkar pissoarer. Det som hamnar i pissoarerna skeppas över till Sverige, kolyras och alkoholiseras, för att sedan levereras i aluminiumburkar. Bildbevis:



I övrigt så var vi till Petaluma, där filmer såsom American Graffitti och Pleasantville har spelats in, och Napa Valley. I Napa drack jag en smoothie och kände mig sjukt nöjd över att jag inte drack vin. Sen var vi på Best Buy och köpte väldigt lite och sen åkte vi hem till San Francisco. Okej?

SF-bilderbloggen

Idag då? Några dåliga bilder? Några spännande händelser? Vi får se, jag har inte riktigt tänkt igenom vad som har hänt än. Please wait, thinking...

...

...

...

...

...

...

Thank you!

Det började med att vi åt frukost på ett helt ljusblått ställe, där vi togs emot av en gammal hippietant klädd i ljusblått som pratade väldigt tyst. Beställningen togs upp av en äldre man som pratade väldigt tyst. Maten bars fram av en yngre man som pratade väldigt tyst. Hela tiden var det ljusblått. Frukosten var helt okej. Notan kom in på ett fat som var väldigt ljusblått. Sen gick vi förbi ett riktigt USA-USA-USA-fönster:



Men världen är inte bara full av blaskig öl, utan även av palmer och solsken, vilket plötsligt fick San Francisco att kännas ganska kaliforniskt. De senaste dagarna har det annars varit mest mulet och blåsigt, så inte förrän idag har jag fått till en stilfull bonnabränna. Men det är att gå händelserna i förväg. Såhär ser palmerna och solskenet ut:



Och om du tycker att den bilden känns helt meningslös så har du inte sett nästa, som illustrerar de underliga vinklarna som genomsyrar stora delar av den här staden:



Sen här staden har inte bara konstiga vinklar, enstaka palmer och enstaka solsken, den har även enstaka homosexuella, eller snarare en himla massa, enligt uppgift. Castro heter stadsdelen som är San Franciscos gay-högkvarter (i motsats till den indiska restaurangen Gaylord, som vi senare på kvällen hoppade över för att den kändes för dyr), där man kan se sådana här fina väggmålningar:



Och istället för att komma med någon fyndig slutkläm så avslutar jag i all enkelhet med att säga "god natt": God natt!

Måndag i San Francisco

Hej!

Nu är jag i San Francisco. Här är det fint. Igår glömde jag berätta att jag träffade på en för en quarter glatt skrattande kille som hette Jolly Jack. Han var trevlig.



Idag har vi varit till Haight-Ashbury, där det finns butiker där man kan köpa haschpipor, butiker där man kan köpa Bob Marley-tröjor och butiker där man kan köpa andra hasch-relaterade grejer. Och så lite andra grejer:



Vi gick runt en del i Golden Gate Park, där vattenspridare här och där fick livet att kännas som ett ganska gammalt dataspel. Det var kul. Där fanns även blommor i färgglada färger, och andra färger, men på bilden ser vi färgglada färger:



På vägen mot en hyfsad burrito så hade någon plötsligt råkat bli politisk och kvalificerat sig som upphovsman till ett riktigt Kodak moment:



Najsu, säger jag, men efter att vi fått i oss burriton och kände oss nöjda med hippie-distriktet (jättemånga haschpipor, seriöst yo) så började jag och Mattias promenera, och innan vi hunnit speciellt långt stötte vi på en samling kulörta byggnader, som såg ut såhär:



Sen gick vi och gick vi och gick vi och kom så småningom till en väldigt trevlig bar, där vi kanske tog en öl eller två. Sen kanske vi kom hem till Chinatown. Troligtvis är vi de enda som någonsin har gett sig på att promenera hela vägen från Haight-Ashbury till Chinatown. Antagligen. Vi är i USA, ok?

Sen då? Jag vet inte. Men fotsulorna känns begagnade just nu.

California über alles

Hej!

Nu är jag i San Francisco. Här är det fint. Ett tag fanns det bara 22 kvinnor här. Vi smakade på friheten: Bud Light på ett regnskogsställe där det fanns klordoft, plastblad, brus och barn. Sjölejon ser ut som sniglar. Väldigt oprisvärd pasta till lunch, men frukosten var bra, om än dyr den också. Backarna är branta. Hotellet är ganska dankigt, men sjukt centralt. Massor av ninjasvärt i China Town. Jetlaggen är som en crouching tiger, tröttheten är the hidden dragon. Har jag glömt något? Antagligen.

Linus

Herren giv oss idag vår dagliga lunch

Tjenare, tjenare, hej...

Idag intogs lunch på Operagrillen i Malmö, lagom diskret (d.v.s. svår att se) vid Stadsteatern, eller om det är Operan. Jag fick ingen klarhet i det. Jag fick inte heller riktigt klarhet i om Operagrillen heter Operagrillen eller Teaterrestaurangen. Förvirrande ställe!

Men maten är fräsch och god. De överraskar dessutom med lite kitchiga gimmiks, som att salladen kommer in i en liten glasburk med lock. Lunchen kostar 95 kronor, och är värd det, om man betänker att en typisk lunch kostar 75 spänn och ofta inte är speciellt rolig. Lägger man till 25 spänn så får man dessutom en lättöl som faktiskt är god. Okej, plötsligt är det en riktigt dyr lunch, men vafan, käkar man en lyxburgare på 1000 och 2 någon dag i veckan och en låda från Krua Thai Express någon annan dag så har det nästan jämnat ut sig.

Eller så erkänner man glatt att man gärna bränner sin IT-lön på sådant. Det var ungefär det jag ville ha sagt idag. Gå och gör något vettigt nu, din jävel!

Dagens bisarra minne

Min svenskalärarinna på gymnasiet stod och pratade om hur språket förändras, hur nya ord och uttryck kommer till och hävdade av någon anledning att Björn Borg uppfunnit ordet "bafatt". Jag har för mig att hon sa "uppfunnit". Jag tror att vi alla tänkte att hon måste ha varit dum i huvudet som inte fattade att det var en hopdragning av "bara för att". Eller att hon menade att Björn Borg inte fattade detta och att det därför blev ett nytt ord av det. Eller att Björn Borg själv förstod detta, men att de som apade efter idolen inte gjorde det. Eller att just Björn Borgs storhet gjorde att han som någon form av språkalkemist kunde förvandla en sammansättning till ett ord. Eller att flera ord som sägs snabbt i följd alltid blir till ett nytt ord.

Du undrar nog mest hur det kommer sig att jag kommer ihåg det här. Jag vet inte, men jag kommer ihåg ganska många saker jag fick lära mig i skolan. Från lågstadiet minns jag t.ex. att "solros" skrivs med bindestreck.

Krattor, luffare, död

Gamers aren't lamers, så jag kan öppet erkänna att jag under två kvällar förvandlats till en typ av gamer och spelat igenom ett spel som heter On the Rain-Slick Precipice of Darkness, Episode One.

I början kändes det inte så inbjudande: berättandet gick långsamt och stridssystemet kändes mest lite märkligt. Men när jag väl kom in i det så flöt det på riktigt bra, och det hände i alla fall några gånger att jag skrattade åt de idiotiska skämten. Det är ganska mycket idiotiska skämt. Man slåss mot robotar, luffare, clowner, mimartister, barbershop-sångare, soptunnor och slutligen en ondskefull gud, med en kratta som främsta tillhygge. Det är ett RPG, så det är fullt med experience points, hit points, tärningar och weapons upgrades. Och urin.

Prestandan känns lite halvtaskig, jag kan inte dra upp det i full skärmupplösning utan att det blir slött, men det funkar att spela i lägre upplösning också.

Det finns en tvåa, som jag också kommer spela. 15 dolares för ett spel som tar två kvällar att tugga sig igenom är helt okej för mig. Rekommenderas, speciellt om man gillar skämt om urin.

Är flera för många?

Jag ser en TV-serie som heter Big Love, som var teh shit för några år sedan, när den började. Den handlar om en man, hans tre hustrur och deras horder av barn i en vanlig villaförort någonstans i Utah. Säkert Salt Lake City, men eftersom jag inte är säker så säger jag kanske.

Jag gillar den för att den ställer en kontroversiell fråga på ett hänsynsfullt sätt. Är polygami okej? I det aktuella fallet kan man avfärda det via de reaktionära och ojämlika värderingar som bruket bygger på. Men om det helt enkelt bara var mer än två personer som ville gifta sig med varandra, utan några heliga skrifter och gudomliga principer?

Det skulle antagligen inte passa speciellt många, men om det skulle passa ett gäng människor att göra det, skulle det vara fel? Vore det inte bättre om man levde i öppna polygama förhållanden än att folk går bakom ryggen på varandra? Är det bara perverst? Med tanke på hur många äktenskap som spricker så antar jag att monogami inte passar speciellt många heller.

Det juridiska, att det är olagligt, bygger antagligen på ren konservatism. Men man kan argumentera rationellt för att det är fel av olika anledningar, t.ex. att det skulle öppna upp för olika typer av skumma sekter att i någon mån få sina skumma (givetvis) idéer legitimerade.

Kommer det fortgående liberala upplösandet av traditionella värderingar så småningom göra att polygami blir lagligt? Fan vet. Men visst är det kul med sådana här saker som i stort sett vem som helst skulle fördöma utan att blinka?

Lamers, lamers everywhere!

Simon Judge borde veta bättre än att tro att man måste använda Java eller något annat godtydligt högnivåspråk för att skriva portabel kod. Varför skriver man över huvud taget C-kod? Visst, skönhetsupplevelsen finns också där, men i första hand är det för att man är ute efter portabel maskinkod. Seriöst, hur svårt är det att få samma kod att funka på 3 olika little endian 32-bitars processorer? Marketing, marketing, marketing.

Mitt Malmö: del 4

People's war until communism! Malmö ligger inte i Peru, vilket nog är bra, men Perus alldeles egna kommunistiska parti finns representerat här i Malmö, vilket man inte kan låta bli att älska. Men finns det några svenska kommunistpartier i Peru, och har de i så fall lika färgglada slogans som Perus kommunistiska parti, med ord som "folkkrig" och "kröken"? Och vilka svenska kommunistiska partier har skäggiga ledare som hänger i himlen tillsammans med Marx, Lenin och Mao?



I motsats till tidigare inlägg i den här serien så är inte Perus kommunistiska parti en plats i Malmö, om man inte räknar platsen de har i mitt hjärta. För övrigt så hoppas jag verkligen att de har rett ut frågan om huruvida konsten måste tjäna revolutionen, eller om icke-revolutionär konst även har existensberättigande. Den frågan torde vara lika angelägen för kommunister, som frågan om det är moraliskt korrekt att skjuta i självförsvar om den anfallande fienden använder mänskliga sköldar är för Nozickianer.

Skål!

För en gångs skull ska vi prata om telefoner

Hej!

Statistik över telefonförsäljning från Gartner. Trenderna håller i sig: Nokia tappar men är fortfarande överlägset störst. Samsung, LG, Apple och RIM ökar. Motorola fortsätter falla fritt, och Sony Ericsson tappar också mycket. Det är de företag som gör något spännande eller bara eget som det går bra för försäljningsmässigt. Nokia och Sony Ericsson går på tomgång och Motorola verkar inte göra någonting alls.

Smartphone-siffrorna är mer intressanta än de sammanlagda försäljningssiffrorna. RIM gör väldigt bra ifrån sig. Nokia tappar: det känns inte som om de håller samma tempo som de gjorde för några år sedan. De säljer en miljon 5800 i månaden, men hur går det för övriga modeller?

Och så den riktigt sorgliga historien: Windows Mobile. Det verkar aldrig lyfta för Microsoft på mobilmarknaden. Mobiljournalister och bloggare gillar att skriva om de nya, feta telefonerna från HTC och andra slumpmässiga asiatiska telefontillverkare, men det blir aldrig några volymer sålda. Nu för tiden verkar Windows Mobile faktiskt funka och tillverkarna gör allt för att dölja det hemska UI:t, men folk köper helt enkelt inte telefonerna.

Vad hade det här fått för rubrik på IDG? "Game Over, Ballmer"? "Nokia fortfarande störst"? "Nokia fortsätter tappa"? "HTC fortsätter öka"? "Samsung heter ett koreanskt företag som tillverkar bland annat toaletter"?

Döda fiskar

Idag är det inte bara dagen då Kristus steg upp till himlen, utan även första metaredagen, då det enligt min mor är tradition att meta och dricka sprit. Själv ska jag inte gör varken eller, bildstormare som jag är.