Ska de va så svårt då?

Vad är svårt när man försöker lära sig Cocoa?

Objective-C: 19%

Om det är ett ganska klassiskt objekt-orienterat språk som är det värsta med att lära sig Cocoa så låter det som beröm till Apple. Beroende från vilket håll man kommer ifrån så är det olika saker man tycker är krångligt med Objective C.

I Didn't Know ANSI C: 12%

Det kan låta som science fiction för vissa av oss: någon gång i framtiden, t.ex. 1984, så finns det folk som programmerar men inte kan det etablerade standardspråket C. Men nu för tiden får man inte ens lära sig det när man pluggar datavetenskap. Tydligen är det alldeles för nischat att syssla med sådana lågnivågrejer nu för tiden, trots de ganska uppenbara pedagogiska fördelarna med att utgå från hur hårdvaran ser ut. Det är en sådan där sak som det är svårt att få in i huvudet utan att skriva kod.

Cocoa is Really Big: 11%

Översatt till svenska: jag är för inkörd på ett specifikt ramverk. Vet man ungefär vad som brukar finnas och hur det brukar se ut så är ett klassiskt designat system som Cocoa väldigt lätt att hitta i. Sen finns det naturligtvis en massa detaljer som är oklara, men sådant har en förmåga att släppa ganska fort. Åtminstone inom ett par år, vilket är ungefär vad som behövs för att lära sig en programmeringsmiljö ordentligt.

Memory Management: 10%

Låter som en underkategori till Objective C och I didn't know ANSI C. Minneshantering är ofta klurigt när man ska lära sig ett nytt språk som är mer eller mindre högnivå än vad man är van vid. Själv trodde jag att jag skulle göra det lättare för mig genom att slå på garbage collection. Det gav mig istället kluriga problem när jag skulle blanda ihop vanlig C-kod och Objective C.

Interface Builder and NIBs/XIBs: 10%

Ja, det är en del magi som pågår här. Det blir mindre kod att skriva, men saker blir inte mer nybörjarvänliga för att man flyttar ut dem till ett grafiskt verktyg. Det är snarare så att det är mer kryptiskt i början, innan man har lärt sig hur det verkligen funkar under ytan. Personligen har jag mycket lättare att förstå Glade, där det bara finns callbacks. Men om man sätter sig in i data bindings så kan jobba mer effektivt med Interface Builder, istället för att koda sina observers själv.

I Was Used to Java or C++: 10%

Ännu en språkkategori.

Delegates: 8%

Nu ser jag ut som ett frågetecken. Kanske är det dokumentationen, kanske är det att de som har valt det här alternativet helt enkelt röker för mycket hasch, eller så är det jag som är för 1337. Delegates är ett ganska grundläggande koncept, så om man har svårt att förstå det så har man nog helt enkelt programmerat för lite.

Overall Cocoa Model: 8%

Javisst, det är det här som det tar tid att lära sig. Och kanske är ovanstående punkt helt enkelt ett specialfall av den här. Man kan lära sig att göra grejer ganska snabbt, men att förstå hur man ska göra dem på bästa sätt tar en massa tid.

I Didn't Know Object-Oriented Programming: 8%

Samma som ovanstående punkt: det tar tid att lära sig en ny typ av språk. Det är som Othello: det tar en minut att lära sig reglerna (eller kanske en vecka) och en livstid att bemästra (eller kanske ett par år).

Learning How Documentation is Structured: 5%

Jag vet inte om det är strukturen på dokumentationen som är problemet. Den är helt enkelt dåligt strukturerad. Det finns en väldig massa dokumentation, men jag har inte hittat något vettigt sätt att navigera i den, bortsett från att skriva saker i sökrutan. API-referensen är för kortfattad och guiderna är alldeles för pratiga. Ungefär som det brukar vara alltså.

Cocoa Bindings: 5%

Ett specialfall av Overall Cocoa model och/eller Interface Builder.

Xcode: 3%

Det här handlar mer om frustration. Det är rätt okej som IDE, men på många sätt har den bit kvar till Visual Studio, Eclipse och t.o.m. Codewarrior. Framför allt gäller det debuggern och det knepiga fönsterhanteringssystemet.

Flicka

Ofta när jag sitter i Firefox eller något annat program där man kan scrolla något, så kommer jag på mig själv med att tycka illa om alla tillgängliga metoder att göra det på. Scrollbaren sitter långt borta och är liten och smal. Cursor-tangenterna är för långsamma, page down för snabb och ryckig. Det finns ett överlägset sätt att sköta det på, som dock inte har slagit igenom på skrivbordet: flickscrolla. Ta bara tag i det som ska scrollas, var som helst, och kasta iväg det i önskad riktning. Scrollbaren är fortfarande vettig som indikation på var man befinner sig, och tangentbordet är bra när man vill scrolla antingen en liten bit i taget eller sida för sida. Men att flick-scrolla är det fetaste.

Inkompetens leder till problem!

Då och då dyker det upp artiklar om epost-problemet. Man får för mycket epost. Man hinner inte med. Man får 40 ebrev i timmen. Man kollar epost-klienten var femte minut. Man tappar bort den viktiga information man fått ebrevledes. Vi måste hitta ett alternativ! Epost håller inte längre! Vi behöver en wiki, bloggar, twitter, Sharepoint (ha-ha), chat etc.

Det finns mycket att säga om det här, men huvudsakligen är det 1) skitsnack, 2) beror på att folk använder dåliga epost-klienter, såsom Outlook, 3) grammatiskt inkorrekt, typ som den här meningen, 4) berodde (nytt tempus!) på att folk inte hajade när de skulle använda andra media, 5) finns det verkligen företag där man inte har något annat elektroniskt sätt att kommunicera?

Huvudproblemen, för att sammanfatta föregående stycken på ett begripligt sätt, är att Outlook och liknande epostklienter är väldigt långsamma och primitiva om man jämför med proffsprogram som mutt, och att folk inte fattar hur de ska använda epost. Jag har varit på företag där alla ebrev verkar skickas till åtminstone 20 pers och där ingen någonsin tas bort från CC-listan. Höga chefer CC-as på ebrev som handlar om små, små detalj-problem som de måste klara av att delegera. Hade de insett det så hade de bett att slippa den typen av information, och hade fått mer tid över till annat. Men har man en heltidstjänst så klarar man alltid av att fylla ut tiden och se ut som om man var stressad, även om det innebär att man måste läsa 400 extra ebrev per dag om saker som man egentligen inte behöver veta något om.

Om det enda sätt som fanns att kommunicera på företag Q var en anslagstavla i receptionen, så skulle man antagligen uppfatta det som ett problem. Man kanske till och med skulle ifrågasätta anslagstavlor rent allmänt som medium för kommunikation inom ett företag. Men anslagstavlan har sin uppenbara plats, precis som telefoner har det, precis som epost har det, precis som wikis har det, precis som chattprogram har det. Det handlar om att hitta rätt medium för den information man vill kommunicera.

And also: bla-bla-bla-bla-bla-bla. Bla-bla-bla. Bla.

Bla-bla-bla-bla-bla. Bla-bla-bla-bla. Bla-bla-bla. Bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla.

Bla-bla-bla-bla-bla. Bla-bla. Bla-bla-bla-bla!

Bla? Bla-bla-bla?

BLA-BLA-BLA FÖR I HELVETE!

Bokar

Jag läser i DN att Bonniers inte går med på Googles avtal. Google vill helt enkelt inte betala tillräckligt mycket för att lägga upp deras bokar på det världsomspännande datanätet Internet. Okej.

Siri Hustvedt har skrivit en ny bok, The Sorrows of an American. Kanske inte så ny, men jag har inte upptäckt det tidigare. Jag beställer den från adlibris, tillsammans med Teratologens Hebbershålsapokryferna och lite annat smått och gott.

Samtidigt: bokförlagen jagar med hjälp av Ipred ljudboks-warezare. Förlaget Storysides VD Helena Gustafsson förklarar: "Jag tror till exempel på en sajt som Spotify fast i bokform. Strömmade ljudböcker ska vara billigare än nedladdade, den som vill äga en produkt måste vara beredd att betala." Hon verkar tycka att en mp3-fil är som skiva. Att äga mp3-filen tillför inte någonting, om man redan kan lyssna på den när och hur man vill. Men är man alltför insnöad på resonemang om intellektuell egendom så kanske man har svårt att tänka klart.

Jag läser Pluras självbiografi "Resa genom ensamheten". Jag gillar berättelserna, 50-talsnostalgin, knarkandet, de passionerade matbeskrivningarna... Men man måste nog vara ett fan för att det ska bli något mer än underhållande.

Tänkvärt

Tommar ölburkar i parken. Folk som sover på kyrkogården. Det måste vara söndag morgon.

Good news, everyone!

Jag har börjat experiment-twittra. På engelska. Blaj är ju vad jag gör bäst, så varför inte? Jag har fortfarande inte fattat poängen, men jag kanske gör det snart. Och så försöker jag bevisa för mig själv att jag inte är för gammal för att lära mig något nytt.

Jag har installerat lftp och laddat upp version 0.2 av Lister. Detta har hänt:

- Fönstret är inte ett fönster längre, utan en verktygspanel, vilket gör att det håller sig överst hela tiden. Tack Olof!
- Tabellen i fönstret som inte är ett fönster längre ändrar storlek automatiskt ("automagiskt" - Monika Danielsson anm.) när fönstret som inte är ett fönster längre ändrar storlek när användaren som kanske är en invandrare drar i det. Tack igen Olof!
- Om assistive devices (hjälpenheter?) inte är påslaget när man slår på Lister så slår Lister på System Preferences (systeminställningar?) och ber en slå på assistive devices. Tyvärr slås System Preferences på även om man redan har slagit på assistive devices, så till nästa version har jag tänkt slå på en fix som fixar det. "Fixelifix", som min företrädare på mitt förra jobb skulle ha skrivit i inchecknings-kommentaren.
- Avgjorde ikon-tävlingen, utsåg mig själv till vinnare och la in en ikon föreställande mig själv i en cool pose, så att användaren som kanske är en invandrare aldrig glömmer tacka gudarna för att jag finns till. Tack alla som ställde upp och skickade in fina ikoner!


(Bilden är konverterad och putsad av Hollowman, och är klippt från ett demo som heter LCP Memories, där jag har sällskap av sådana legender som Macx, Booger och Maktone. Freshness!)

Om man inte tycker om ikonen så kan man fixa det genom att lägga in en bild på sig själv istället. I en cool pose. Typ med en klubba i munnen och med höger långfinger utsträckt i sin fulla prakt. Bara ett litet tips. Tipselitips!

En häxa springer i skogen

Jag tar ett svar till en kommentar till ett tidigare inlägg och upphöjer till blogg-inlägg, bara för att. Sen blandar jag ihop det med en låt av Tant Strul, och alla blir glada och nöjda. Hennes ögon är gnistrande stjärnor, hennes kläder är trasigt tyg.

Årets kontring, sent som fan: Apple riktar sig till noobs, och att förklarar för en noob att stängande av fönster inte är samma sak som stängande av app är en stor jävla apskit (apa-skit på skånska).

Det finns inget intuitivt i konceptet "app som inte är kopplat till något fönster, utan är någon datavetenskaplig abstraktion som lever utanför användarens vetskap". Det är skit, och Apple borde inse det vid något tillfälle. Det är alldeles för abstrakt för att vara på riktigt. Det är dåligt. Hon dansar med häxor och troll! Det var okej på Amigan runt 86, men metaforen känns som "jag använder ugnen för att grädda en kaka, sen tar jag ut kakan, men ugnen är fortfarande på, så jag stänger av ugnen, men ugnens ande svävar fortfarade runt i rummet och sjunger ungerska folkvisor om tiggare, prinsar och allmänna slån".

Apple, väx upp, det är 2009 nu. Snart är det 2010. Och det står inte på förrän det är 2011. YOU WILL DIE! Och hon dansar med djävulen själv.

Ölreklamen

Vi bodde i lägenheten ovanpå Konsumbutiken. Pappa var chef där, mamma var hemmafru.

Vid något tillfälle så fanns det en tidning hemma, med en helsidesreklam för någon öl. Jag kommer inte ihåg om det var ett ölglas eller en ölburk, men jag tror det var en ölburk. Den var täckt av sensuellt svettiga vattendroppar och såg inte bara god ut, utan var dessutom på något märkligt sätt väldigt vacker. Både jag och Petter ville ha den, och jag kommer inte ihåg vem det var som klippte ut den där ölannonsen och satte upp den på väggen.

Det visade sig att tidningen inte var våran, utan var lånad ur och menad att returneras till tidningshyllan på Konsumbutiken när den var läst. Eventuellt var det det milt dåliga samvetet som kan uppstå i sådana milt olagliga eller omoraliska situationer som gjorde att varken mamma eller pappa blev arga på mig eller Petter. Det konstaterades att vi blev tvungna att betala för tidningen.

Så var det med det, jag har ingen sensmoral att komma med idag, bara en berättelse.

Mitt Malmö: del 3

I förra avsnittet pratade vi om Ölvemarks Holiday, beläget vid Föreningsgatan, nästan uppe vid Triangeln. Om man korsar Föreningsgatan, och sedan följer den mot Värnhem, så kommer man snart fram till nästa sevärdhet:



Jag har svårt att förklara vad det är som är så speciellt med Johanna Jeppssons spettkaksbageri, men det är nog lite som att se en bild av en man med tyrolerhatt, lederhosen och ett stor ölsejdel i handen, om man är i Tyskland. Fotot är taget för några år sedan, senast jag såg skylten så såg den lite sliten ut. Stackars tecknade Johanna.

Angående spettekakor så skulle jag inte ha något emot ett totalförbud mot denna hälso- och gom-vidriga maträtt.

Om detta må ni snacka, svarthåriga människor med uppskurna armar

Peste Noire har helt plötsligt släppt en ny skiva, vilket får mig att känna mig konstig i hela kroppen. Men hur bra är den egentligen? På the internets så är alla rörande överens om att det är bättre än Folkfuck Folie, men kanske inte lika bra som första plattan. Jag är böjd att hålla med, även om jag har typ motsatt åsikt, fast tvärtom.

Den nya skivan, Ballade cuntre lo Anemi Francor, är återigen annorlunda. Kreativiteten och originaliteten står som alltid i förgrunden, även om man kan ifrågasätta resultatet. I min bok är Folkfuck Folie suverän i sitt kaotiska mangel. Här bjuds vi på en helt annan berättelse. Inget mangel, ingen oklar struktur, jag antar att det är det som the internets i första hand uppskattar. Det här är en skiva man kan förstå.

I någon mening har de tagit med sig det sämsta från både de tidigare skivorna, men det är fortfarande inte dåligt. Det drar åt olika håll. Bristen på blastbeats gör mig besviken, men de kreativa heavy metal-tuggande riffen gör mig glad, eftersom de fortfarande gör det så rått, så skitigt, så melodiskt. I sista låten börjar det låta som om Peste Noire går åt samma håll som de andra franska black metal-banden, in i en typ av drömsk, melodiskt depressiv shoegaze-pop. Men om det kan låta humor-befriat så finns den helt galna sidan också där: de skrikna folklåtarna, det maniska Disgusting Semla-minnande lallandet, lofi-pianot.

Så jag vet inte. Jag har lyssnat några gånger, ibland låter det skitbra, ibland känns det långtråkigt. De av oss som tycker att Folkfuck Folie är lika stort som Burzums första tycker inte att det lever upp till förväntningarna. Men att de har vräkt ur sig något nytt är hur som helst stort, och jag är glad att jag blir överraskad. Det händer nya saker, och nya saker är bra. Att jag inte har en aning om hur den fjärde fullängdaren kommer låta inger förtroende.

Som Into the Pandemonium, en gång för länge sedan.

HTML

Det finns en sak som jag tycker är väldigt rolig: humor. Alltså skämt och sånt. Det finns en massa människor som lever på humor. Tyvärr är många av dem inte speciellt bra på det, vilket jag blev påmind om för några veckor sedan då jag såg ett program på TV med Babben Larsson. Där utsattes gästerna för humortortyr under flera minuter, och blev utslagna om de skrattade. De gjorde inget bra jobb, både Kikki Danielsson och Dregen Baby klarade sig.

Så vad är ett roligt skämt då? Jo, du förstår att grejen med skratt är att det händer när man blir överraskad på ett sätt som inte känns hotfullt. Så om man sitter och väntar på att få höra ett skitroligt skämt så är inte ett skitroligt skämt skitroligt längre. Åtminstone inte lika skitroligt som om det hade kommit oväntat. Dagens ord är "skitroligt".

De roligaste skämten handlar ofta om HTML. Man kanske t.ex. säger att man ska "programmera lite HTML". Sagt i rätt sammanhang kan det bli skitroligt. Eller så gör man det lite mer diskret, genom att helt enkelt programmera lite HTML, sen får publiken själv upptäcka att man har "programmerat lite HTML". Dagens uttryck är "programmera lite HTML". Om Ulf Brunnberg skulle programmera lite HTML så skulle jag aldrig sluta skratta.

Nästa gång ska vi prata om paniknostalgi.

Gyllene Kina

Var på Golden China i Uppsala i helgen, tillsammans med Jon, Anna och Frej. Jag är lite orolig för det stället. Det var tidig lördag kväll, och vi var de enda gästerna. Menyn var dankig, serveringspersonalen kunde varken svenska eller engelska speciellt bra och de har inget utskänkningstillstånd. Men maten var riktigt bra, sådär som den bör vara om det är en riktig kinesisk kock som lagar den. Så en uppmaning till alla som bor i Uppsala: gå dit och ät så ofta som möjligt, så att restaurangen blir kvar! Do it!

Datadatadata

Om man inte är tillräckligt intressant själv för att ha något att blogga om så, så kan man alltid länka till Anders ambitiösa bloggpostning om datortillbehör som spelar musik, typ skrivare, diskdrajvar och skit.

Saxofon och synthpiano, bar överkropp

För det mesta brukar jag försöka låta bli att sätta passande rubriker på skiten jag skriver, men den här gången tröt fantasin, så whatever: "Saxofon och synthpiano, bar överkropp".

Jag såg en film som hette "St. Elmo's Fire". När jag gick på minidisco på mellanstadiet så hände det att låten spelades. Jag har inte sett filmen förrän idag, och det var nog lika bra. Förvirrade ungdomar, kärlek, fylla och kanske lite förvånande, mode som hade gått hem ganska hyfsat idag. Fy fan, om vi är framme vid 84 igen så är inte 86 långt borta. För att inte tala om 87, 88 och 89. 90! 91! NITTIOFYRA!!! Lyssna på mig när jag säger detta: GRUNGE-SKJORTOR!!!!!

Filmen i sig var lite rolig, med Rob Lowe som saxofonist (saxofon var typ det fetaste instrumentet just då), raspande saxofoner i bakgrunder och allmän känsla av saxofon till synthpianot. Saxofon-fan. Även om manuset är dåligt så är det fan soundtracket som är det hemskaste med filmen. Fast kul, naturligtvis.

Vad gäller bara överkroppar, vilket knappast är något som förekommer i St. Elmo's Fire, så är det något som förekommer åtminstone en gång i varje avsnitt av Gordon Ramsey's Kitchen Nightmares. Det är ett roligt program, om man tittar på den brittiska varianten. Bra TV, typ. Tittar man på den amerikanska versionen så är det bara tacky. Och i varje jävla avsnitt så måste Ramsey ta på sig en skjorta. Fem sekunder med bar överkropp. Vad är grejen? Varför inte åtminstone en enda gång brallorna istället? Han gillar att snacka om kulorna, men var är de?

woes of the n00b

så jag tänkte att jag skulle fixa klart en 0.2 av lister men det går inte så bra för jag vet inte hur man kan få tableviewen av ändra storlek när man ändrar storlek på fönstret det borde gå automatiskt i och med att autoresizes subviews är ikryssat överallt i buildern men det kanske inte alls betyder vad det låter som att det skulle betyda och eventuellt måste jag hålla på och ta hand om delegerade saker någonstans ifrån men det borde bara funka automatiskt jag har säkert gjort något idiotiskt n00b-fel men det finns inget sätt att få reda på det och inte ens google verkar ha något att komma med så det är lite jobbigt i övrigt har det inte hänt så mycket med programmet jag är ganska nöjd med det så när jag har fixat lite mera smågrejer så kommer det kanske snart en version 1.0 och stor internationell lansering med tårta och fyrverkerier vi får se

sen en liten reflektion över det här med klassiska ui-toolkits som cocoa det blir väldigt stora api:er eftersom man låter ett lager i api:et ta hand om både kontrollen och det visuella vilket gör att api:ets storlek exploderar och man får tusentals kontroller eftersom en kontroll inte bara måste ta hand om kontrollen utan dessutom måste klara av att se ut på olika sätt vilket en typisk kontroll inte klarar så man får göra en ny kontroll om man vill att den ska se lite annorlunda ut mwc for the win yo och om man applicerar det på viewen så inser man att ui-toolkit inte är en view utan en kombination av control och view

nu är jag lite trött på att skriva oläsbar skit så nu ska jag posta det här

Billy Bones

Ja, när man bloggar en dag som denna så kan man väl inte låta bli att nämna Pirate Bay-domarna. Skriver man inte om det så har man ingen riktig blog. Bloggosfären kokar antagligen (som fan [sic]), men det känns inte speciellt intressant för mig att läsa om vad andra tycker i frågan. Jag vet redan vad det står. Jag vet inte om jag har något att tillföra, men någon kanske är intresserad av vad just jag tycker, ungefär som vissa kanske är intresserade av att veta vad just Jarl Alfredius tycker. Eller The People's Punisher.

Jag tror att domarna är korrekta i den mening att de speglar de tillämpade lagarnas anda. Det är förbjudet att ladda ner upphovsrättsskyddat material utan tillåtelse, och det är förbjudet att ladda upp. The Pirate Bay har tillhandahållit en tjänst som gör det möjligt att syssla med just den typen av olagligheter. Sen kan man naturligtvis ta upp andra domar i fall som i någon mening är analoga, eller gräva ner sig i andra typer av teknikaliteter. Eller så kan man göra en Wittgenstein och hävda att det är meningslöst, eftersom det ändå blir överklagan. Visst.

Sen kan man givetvis ge sig på den större frågan och fråga om det är rimligt. Jag tycker att det är rimligt att lagen tillämpas. Piratpartiet fick tydligen 5000 nya medlemmar på en dag. Lars Ulrich jublar. I princip är jag på piraternas sida (men även på ninjornas, även om det är en annan fråga), även om det som vanligt är så att de mer extrema i alla läger har absurda åsikter. Lösningen är en prenumerationstjänst som ger en tillgång till allt. Typ Spotify eller Comes With Music, fast med allt. Inte realistiskt i dagsläget, men kanske så småningom.

Stay up late!

Jag såg en väldigt fin film som hette Heavy Load. Det är en dokumentär om ett punkband som heter så, där flera av medlemmarna är utvecklingsstörda. Det är både upplyftande och nedslående att se hur de gör det mesta utifrån sina förutsättningar. De kan spela på pubar och festivaler, men när trummisen vill flytta till Newcastle så är det tvärstopp. Men det som lyfter filmen är hur regissören ifrågasätter sin egen roll i det som händer med bandet medan han filmar dem. Det är inte banbrytande av en dokumentärfilmare att sätta sig själv i centrum, men den kritiska synen på den egna rollen är sympatisk.

Och det är något tilltalande med musiken, som i sitt kaos påminner en del om förebilderna The Sonics. Kylie-covern är lysande.

Pristävling!

Dock utan något vettigt pris. Men whatever. Hjälp mig fixa en fin ikon till Lister. 512x512 pixlar i något vettigt format, typ PNG. Den som vinner, vinner inte bara juryns gunst utan även äran i att ikonen kommer synas på skärmen hos alla som kör Lister för att unfuxxora Xcode.

Som inspiration så erbjudar jag följande ord och fraser:

- White ninja
- X
- Kärlek
- Ödlor
- Dans
- Bra data
- Matprodukter.
- Food products.
- Spökis hoaaa... hoaaa...
- Trollstav
- Spijkenisse
- Listor av saker man vill göra
- Nu får du väl för i helvete ta och kamma till dig!
- Dödskalle

Freedom!

Vi har haft fria aktiviteter på jobbet i dagarna två. Jag hade tänkt lägga dem på att lära mig lite om shaders, men ändrade mig till att titta på Core Animation istället. Core Animation är Apples API:er för compositing och animationer i UI:t.

Jag började med att titta lite på att animera UI-komponenter, men det var ganska trist, så jag gav mig på lågnivå-API:erna istället, så jag slängde ihop ett fönster med en custom view i Interface Builder. Sen började jag lägga in lite lager med olika innehåll: text, genererad grafik och film. Jag avslutade med att testa lite olika blend modes. Om du har en Mac och är intresserad så finns min fina demo-app att ladda ner här. Tryck på space för att få nya saker att hända.



Så vad har jag lärt mig? Core Animation är ganska smidigt att jobba med, även om det för en nybörjare är vissa saker som är smått ointuitiva. T.ex. så fattar jag inte riktigt det här med att inställningen av storlek på lager är så tillkrånglad. Det krävs ganska mycket kod för att lägga till animationer, men den är enkel att wrappa i hjälpfunktioner. Det känns ganska trevligt att man kan göra allt genom att helt enkelt skriva Objective C-kod, snarare än att behöva slajda runt i någon editor eller skriva saker i något domänspecifikt språk. Nu är jag inte den som anser att det är en brist att man skriver det mesta av sitt UI i XML i Cascades, men som nybörjare känns det ganska tryggt att kunna sköta rubbet i Objective C.

Det finns dock någon typ av grafisk editor, som heter Quartz Composer, som jag inte orkade titta på speciellt mycket. När det gäller sådana grejer så känner jag att inlärningströskeln är ganska hög för min del.

En dålig sak jag upptäckte var att gdb-integrationen i Xcode, och delvis gdb själv, är sämre än vad jag tidigare trott. Jag har i och för sig inte läsa på så mycket om det, men det är nu ganska uppenbart för mig att debuggern är ganska mycket sämre än den i Visual Studio.

Allt som allt är det dock ännu mer win för Apple.

Vykort från Breakpoint

Soliga hälsningar från Bingen!

Här i Tyskland är det trevligt. Det är soligt och varmt så jag har festivalbränt mig lite. Första dagen blev jag karatefull i trevligt sällskap, så trevligt att jag blev utkastad. Den tyska disciplinen är hård. De andra dagarna tog jag det lite lugnare. RGBA släppte ett 4k-demo som typ var fetare än vad som ens är teoretiskt möjligt. Detsamma gäller Traktor och Natures Amiga-demo, fast på ett helt annat sätt.

Med vänliga hälsningar,

Linus

Dålig självinsikt

Saker som irriterar när man läser dokumentation:

- När det inte förklaras vad man ska ha det som beskrivs till. Visst, ni verkar ha ett fint API, men när är det meningen att jag ska använda det?
- När de vanligaste fallen inte ges företräde framför mer obskyra användningsområden. Så okej, nu vet jag allt om den här modulen, men jag ville inte veta allt, jag ville veta hur man gör en skitenkel grej.
- Frånvaro av exempel, så att diskussionen blir för abstrakt. Det känns som om man famlar efter något som man nästan förstår, men det är dimmigt och vagt i konturerna.
- Krystade Kalle Anka-exempel, som inte illustrerar faktisk användning. För att hålla exemplet så enkelt som möjligt så överförenklar man det, så att det knappt säger någonting.

Det svåra med att inte göra sig skyldig till de här misstagen är att det är svårt att förstå vad som är svårt med något man själv tycker är lätt. Ju mer generellt det är, desto svårare är det, vilket förklarar den översta punkten. För dig som skriver dokumentationen är det uppenbart i vilka fall man ska använda ett ModalWindow-objekt snarare än ett PromptDialog-objekt, men inte för n00ben på hörnet av kuben som sakta roterar runt, runt i ett okänt rum, eller snarare rymd, som jag föreställer mig som mörk, men inte helt svart. Det är som om det är svagt upplyst runt själva kuben, men man kan inte se speciellt långt i någon riktning, så man vet inte var man är, eller vad det är man är i, om det finns annat längre bort eller om det helt enkelt är tomt sen. Kanske finns det över huvud taget ingen mening med att spekulera i vad som finns där bortom, eller så är det det som är det viktigaste av allt, kanske hittar man gud där i mörkret, om man famlar sig fram. Samtidigt kan man fråga sig vad gud skulle göra i ett mörker enligt Swedenborg är gud andevärldens motsvarighet till solen i den fysiska världen så i någon mening så borde det lysa om gud och även om det är svårt att föreställa sig så borde ljuset vara så starkt att det inte spelar någon roll hur långt bort det är man skulle ändå se det fast i så fall skulle det inte finnas något mörker är inte hela problemet med de här monoteistiska religionerna just att de vill att gud ska vara allsmäktig det är det konceptet som pajar alltihop och det är inte som att det är nödvändigt för att man ska få till en schysst mysteriekult nej nu ska jag sluta blogga om dålig dokumentation och laga middag istället.

Mitt Malmö: del 2

Dags att ta oss till nästa smultronställe i mitt Malmö, centralt beläget vid Föreningsgatan, ett mindre antal stenkast från Triangeln:



Ja, det är helt enkelt Malmös smakfullaste logga som gör Ölvemarks Holiday till en sådan vinnare. Det är inte bara färgvalet och typsnittet, utan själva namnet. Ölvemarks Holiday. Så jävla bra.

Dagens fetaste...

...är givetvis TAT Cascades 3.5. Contact your local warez supplier for more details. Skål!

Några dåliga saker med att köra Mac

- Fönsterhanteraren ändrar fönstrens z-position när man byter fram och tillbaks mellan virtuella desktops ("Spaces").
- Att ett program inte avslutas i och med att man stänger dess fönster.
- Meny-raden längst upp på skärmen.
- När man vill öppna en ny Terminal eller ett nytt Finder-fönster så måste man göra det via en meny, snarare än att bara klicka på ikonen i dockan, för då transporteras man till ett redan öppnat fönster.
- Sunkiga BSD-varianter av vanliga shell-kommandon.
- Dåligt med inställningsmöjligheter.

Så för att summera så är det helt okej. Jag kommer nog vänja mig vid det mesta, och fixa vissa saker, t.ex. genom att installera GNUs varianter av ls, cp etc.

Linus - Xcode 1 - 0

Xcode är svårjobbat av en anledning: det envisas med att öppna varje källkodsfil i ett eget fönster. (Det finns sätt att ha flera filer i ett fönster och växla mellan dem, men inte på något vettigt sätt.) Om man har ett projekt med ett par tusen källkodsfiler och en djup katalogstruktur så funkar det inte att växla mellan filer genom att klicka på dem i projektvyn, och Exposé hjälper inte när man har 30 öppna fönster med vit bakgrund och svart text.

Kommer man från Visual Studio så kanske man tror att tabbar för källkodsfiler är en bra idé. Det är det, om man inte har flera än 8-10 stycken öppna, i så fall duger inte det heller. Det jag vill ha är en vertikal lista, sorterad i bokstavsordning, eftersom det skalar bättre.

Så jag gav mig på att skriva ett program som listar Xcodes öppna fönster, visar dem i en lista som hålls uppdaterad när man öppnar och stänger fönster, och där man kan visa ett fönster överst genom att klicka på dess namn i listan. Det var lite knepigare än vad jag hade trott, inte minst för att jag inte kan varken Objective-C, Cocoa eller Interface Builder. Men det gick att få till i alla fall, även om det är ett antal grejer i implementationen som är rätt märkliga. Såhär kan det se ut:



Vill man testa så finns källkoden här: http://www.puterman.se/lister-0.1.zip

För att få det att funka så måste man slå på möjligheten att pilla på programs UI:n utifrån, vilket man gör genom att gå in i System Preferences, till Universal Access och där kryssa i Enable access for assistive devices. Jag har inte en aning om varför det inte är påslaget som default, men så är det.

Saker som återstår att fixa:

• Inställningar, t.ex. kanske man vill använda det här med andra program än Xcode.
  
• Pollnings-intervall, det är just nu hårdkodat till 5 sekunder, d.v.s. det är så ofta fönsterlistan uppdateras. Det bästa vore givetvis om man kunde sätta en observer på appen man vill bevaka, men det är jag osäker på om det går.
  
• Sökning i listan via textfält, så att man kan börja skriva namnet på fönstret man är ute efter.
  
• Hitta på lite mindre märkliga lösningar i koden. Det borde gå att göra utan att embedda AppleScript, plocka events från listan via shouldSelectRow etc.
  

Men för tillfället är jag hyfsat nöjd. Nu ska jag ut i solen.

Alla som går på aprilskämt är dumma i huvudet

Det där kanske lät lite konfrontativt? Whatever. Men känns det inte lite överdrivet alltihop? Varför måste varenda webbsida, tidning, TV-program, arbetsförmedling och hem för utvecklingsstörda illrar ha ett aprilskämt? Det får ju bara folk att känna sig dumma när de går på det. Ingen vidare reklam, och det riskerar att leda till t.ex. hets mot utvecklingsstörda illrar. Jaja, här är i alla fall TATs försök att skapa avsky för utvecklingsstörda illrar: xHale.

Det här är i alla fall inget aprilskämt, utan ett mycket seriöst band, som jag borde ha bloggat om långt tidigare: HammerFail. Snart större än Hammerfall, skulle jag tro.

Mitt estetiska sinne säger mig att två stycken är för lite för en bloggpostning, så här är ett tredje.

Edit: Just det, jag hade tänkt nämna riksdagens aprilskämt också, Ipred. Nu har jag gjort det.

Mitt Malmö: del 1

Idag startar vi en ny serie här på bloggen, där jag visar upp mindre kända attraktioner i Malmö. Det kan röra sig om detaljer som gör mig glad, eller platser jag trivs bra på.

Vi går ut starkt med någonting som är milt roande, men klart värt att ta upp. Bilden säger mer än några excentriskt formulerade meningar därom:



Vill man besöka detta smultronställe, denna oas i den ibland ohumoristiska staden, så promenerar man Amiralsgatan bort från stan. Ungefär halvvägs mellan Nobelvägen och Rosengård, på vänster sida, ligger det, kvarteret Manligheten.

The soundtrack of my bakfylla

Andreas Mattsson - Metal Sky
Anna Ternheim - I'll Follow You Tonight
Antony and the Johnsons - Hope There's Someone
Auteurs - Unsolved Child Murder
Beach Boys - God Only Knows
Bon Iver - For Emma
The Byrds - Turn Turn Turn
The Cardigans - Communication
Christian Death - Electra Descending
Cocteau Twins - Lazy Calm
The Cure - Charlotte Sometimes
David Bowie - Heroes
Einstürzende Neubauten - Nagorny Karabach
Erik de Vahl - Friendly fire
Erik Enocksson - The Joy Of D.H. Lawrence
Erik Satie - Trois Gymnopidies I. Lent et douleureux
Faye Wong - Tredje låten från skivan med dinosaurier på omslaget
Frida Hyvönen - Straight Thin Line
Habib Koité - Kanawa
Jonas Lindgren - Lights Will Guide You, Home
Joy Division - The Eternal
Khonnor - Phone calls from you
Landberk - Undrar om ni ser
Love Spirals Downwards - And The Wood Comes Into Leaf
Low - Cut
Maher Shalal Hash Baz - Sunrise
Majessic Dreams - When You Sleep
Marion - Your Body Lies
Mogwai - Waltz For Aidan
Monumentum - Nephtali
New York Dolls - Lonely Planet Boy
Nick Cave and the Bad Seeds - Your Funeral My Trial
Nick Drake - Way To Blue
Pogues - Danny Boy
Roky Erickson - I Have Always Been Here Before
Sigur Ros - Olsen Olsen
Simon & Garfunkel - Scarborough Fair
Slowdive - Machine Gun
The Smiths - I Know It's Over
The Tragically Hip - Bobcaygeon
In the Mood for Love soundtrack - Yumeji's Theme
Waylon Jennings - Silver Ribbons
Willie Nelson - It Will Always Be

Det jag ville säga om rasande boktravar

Jag fick en möbelleverans, och har lagt sex timmar på att möblera om, bygga möbler, våndas och slutligen dricka ett glas vin. Ett tag, när boktravarna var för höga, så räddade mina ninja-reflexer några travar med böcker från att rasa ihop över mig. Vilket fick mig att tänka på Kafka, igen:

För övrigt har det aldrig lyckats mig att få se honom, han kan inte komma ner, han är alltför överhopad av arbete, hans rum har man beskrivit för mig så, att alla väggar är dolda av pelare av stora, på varandra staplade dokumentbuntar, det är bara de handlingar som Sordini just har under arbete, och då ideligen handlingar dras fram ur buntarna och lägges in och allt sker med största brådska störtar pelarna om och om igen omkull, och just dessa beständiga, kort på varandra följande sammanstörtningar har blivit betecknande för Sordinis arbetsrum. Nåja, Sordini är en arbetsmänniska och det minsta ärende ägnar han samma omsorg som de största.

På något sätt så är Sordini en typisk mjukvaruutvecklare. En ångande punkig sådan, men ändå.

Samtidigt, i Finland

Enligt uppgift så har nu Nokias nya N-Gage-plattform 1 miljon registrerade användare, varav 600000 har tillkommit under de senaste månaderna. De är inte snabba, Nokia. Det har tagit en massa tid innan de slutligen har börjat sälja telefoner med N-Gage förinstallerat, men med tanke på vilka volymer de säljer, även av sina dyrare telefoner, så är 1 miljon småpotatis. Det skulle kunna vara 5 eller 10 miljoner i slutet av året. Det skulle kunna vara den spelplattform med det största antalet användare inom några år. Det skulle kunna få medvetande och ta kontroll över världen inom några år till. Det skulle kunna utrota hela mänskligheten inom ett decennium. Det skulle ha kunnat förvandlas till ett svart hål innan 2037-buggen äter upp det. Som marketing-avdelningen skulle säga: N-Gage, maybe it's teh future!!!??

Såja, nu har jag dessutom transporterat mig tillbaks till 2003 och kopplat en sladd mellan routern och Macen, så nu har jag fungerande internet.

Mac-dagboken

Dags för uppdatering, säger datamaskinen. Eftersom jag kör Windows på jobbet och har kört Linux hemma i 10 år, så kan jag jämföra upplevelsen:

Windows: Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så tjatar Windows på mig om att jag måste starta om för att saker och ting ska börja funka. Det är Windows favorit-ögonblick, när man startar om datorn. Windows älskar när man startar om datorn. Steve Ballmer startar själv om sin dator minst 12 gånger om dagen.

Linux (Debian-baserad distro): Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så kan jag fortfarande fortsätta använda datorn, förutsatt att kärnan inte har uppdaterats, i vilket fall jag kan välja att starta om när jag vill. Ingen jävlas med mig, och jag har bra insyn i vad som pågår, eftersom jag är en sådan där snubbe som har brallorna uppdragna i armhålorna, enligt kommentar till föregående inlägg.

Mac: När jag tackar ja till att göra uppdateringen så loggas jag ut och kan inte göra något med datorn med uppdateringen sker. 10 paket ska uppdateras, och någon bugg (eller är det en sådan där user experience-funktion som Apple är så bra på?) gör att progress baren börjar om från 0 hela tiden, och den går aldrig över cirka 10%. Datorn startas sedan om.

Vad gäller uppdateringar så är Linux helt klart vinnaren, med Windows ganska långt bakom och Mac way behind.

I övrigt: hade wlanet funkat lite bättre så hade jag inte haft något att invända hittills, bortsett från uppdaterings-skiten.

Mäck

Hej!

Nu har jag en Macbook.

Sedan ungefär åtta timmar så är jag en anhängare av följande kontroversiella åsikter:

• Alla datortillverkare utom Apple bör utrotas. Skattebetalarna bör stå för notan.
  
• Allt Steve Jobs säger är sant. A priori.
  
• Bakgrundsappar på telefoner är en inkörsport till ett fascistiskt statsskick.
  
• Bosse Ringholm tycker att MacOS är bättre än Windows.
  
• Linux leder till impotens.
  
• Steve Ballmer är en ful, svettig gaphals.
  

I övrigt är allt ungefär som vanligt.

Min hörnsten i tillvaron

Kanske inte dagens roligaste, men dagens någonting i alla fall, t.ex. dagens wtf: jag blir helt oprovocerat uppringd av Cornerstone, som tydligen har fått tag på mitt nummer för att jag gick på Öredev i höstas. Säljaren var förvånad över att jag inte visste vilka de var, och även över att jag inte var intresserad av deras tjänster, vilka jag inte visste vad de var.

Efteråt var jag tvungen att kolla in webbsidan, och tydligen hade jag gjort helt rätt i att snäsa av dem. De erbjuder ingenting som skulle kunna hjälpa mig på något sätt. "Vilken kompetens behöver du i din arbetsroll?" står det på deras webbsida. Jodå, så att...

Men visst är det kul med lite IT ibland?

Solig dags morgon

Nu är det dags för nyheter från TT, idag presenterade av Mats Odell:

Jag fick en total shoe makeover på Löplabbet i onsdags. Det var roligt: jag blev speglad, filmad, avklädd, pronationsuppskattad och uppskjörtad, men nu har jag ett par nya fula skor. I morse tog jag dem på jungfruresa längs Kungsgatan. De fungerar, även om jag inte riktigt gör det än: frånsett språngmarschen till tåget i Göteborg i torsdags så har min ynkliga lekamen utsatts för ytterst ringa exercis av detta slag sedan förra sommaren.

Igår såg jag sista avsnittet av Battlestar Galactica. De knöt ihop det bra på slutet, och färgtonen förändrades. Det är synd att det är över, men samtidigt har jag tyckt att avsnitten på slutet har varierat lite i kvalitet, medan de tre och en halv första säsongerna genomgående var väldigt bra. Sista avsnittet var kaotiskt, religiöst och tårögt på ett värdigt sätt.

Jag ska köpa en Macintorsk och bli Mac-taliban. Eller jag tänker mig i alla fall att jag ska utvärdera om det passar mig bättre eller sämre än Linux. Jag har en känsla av att jag inte kommer komma fram till något klart svar på den frågan, men jag hoppas på att Steve Jobs ska överraska mig.

Idag avgörs världscupen i längdskidåkning. Majdic eller Kowalczyk? Cologna eller Northug? Eller, ännu mer spännande: är det här första gången någonsin, i någon idrott, där herrtävlingen har avgjorts innan damtävlingen? Inte för att vi ska ta det som ett tecken på att FIS ledning anser att damtävlingen är viktigare, men kanske i alla fall att de inte ser kvinnor som missbildade män.

Det anses allmänt att Peste Noires första fullängdare, La Sanie des siècles - Panégyrique de la dégénérescence (jag copy'n'pejstade titeln, om det är så att du undrar), är bättre än den andra, Folkfuck Folie. Det finns två saker som talar emot den allmänna opinionen. För det första så är "Folkfuck Folie" en helt fantastisk titel, oavsett vad det kan tänkas betyda. För det andra så kan man se Folkfuck Folie som en råare, rockigare reaktion mot att La Sanie kanske blev lite för polerad och symfonirockig, och faktiskt lite för snygg här och där. Båda skivorna är hur som helst under av kreativitet och musikalitet inom black metal-formeln, endast överträffade av originalet och förebilden Burzum.

Vi avslutar med en av Gubben Eriks grunnor: Gäster - en sorts parasiter?

Punktifiera

Nu har jag testat Spotify lite grann, på min fönsterutrustade jobbdator. Det uppfyller både förväntningarna och farhågorna.

En sak är att själva grunden, med strömningen av ljud, funkar så bra att det känns som om man har låtarna lokalt. I och för sig är uppkopplingen idealisk, så hur det kommer att funka över 3g får vi se, men det känns väldigt stabilt.

En annan sak är användargränssnittet och designen. Grått, grått, grått, grått, ljusblått, turkost, trist. Varför tycker någon någonsin att den här typen av färgschema är en bra idé? Eller så är det inte själva färgtonen som är fel, utan bara hur den används. Det är marginellt bättre än om Windows-widgets hade använts rätt av, men fortfarande mycket fulare än vad Winamp var för 10 år sedan.

Interaktionsmässigt så funkar gränssnittet hyfsat, men känns lite knöligt. Ytan för de senaste sökningarna och spellistorna är för liten i förhållande till de andra elementen, speciellt sökresultaten. Jag förstår att man vill hålla allt på en skärm, men det gör balansen mellan sökningar och musikuppspelning ganska sned, för att vara en musikspelare. Hela fönstret tar upp för stor plats. Det ska bli roligt att se hur det kommer se ut på mobilen så småningom. Jag har en känsla av att den begränsade skärmstorleken kan pressa fram ett användargränssnitt som är bättre än detta.

En detalj som är riktigt hemsk är att sökresultaten kommer upp huller om buller, sådar som det var på Kazaa back in the bad old days, snarare än sorterat efter skiva, som på Soulseek. Det kanske är någon inställning som jag har missat, men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha det på det här sättet.

Avslutningsvis det allra sämsta: musikutbudet. Ungefär hälften av artisterna jag söker efter finns inte med över huvud taget. Av vissa artister finns bara enstaka skivor med. Det här gör att det inte finns en chans att Spotify skulle kunna ersätta fildelning som musikkälla. Men om de så småningom lyckas fixa det här problemet, så kommer vi knappt behöva dela filer med varandra.

Smart, eldräven!

Om Firefox kraschar, vilket händer då och då när flash-pluginnet bestämmer sig för att jävlas, så dödar jag programmet och startar det igen. Ibland får jag då upp den här dialogboxen:



Ett härligt exempel på en onödig popup. Det jag får göra är att klicka på OK, skriva "killall firefox" i ett shell och sedan starta Firefox. Allt helt i onödan, eftersom Firefox självt kunde ha gjort samma sak med den gamla processen och sedan startat den nya instansen. Att dessutom föreslå att jag skulle starta om datorn känns mest som en förolämpning.

(Varför inte passa på att återknyta till helgens påstående om att de flesta programmerare är inkompetenta? Den här funktionen är uppenbarligen designad och implementerad av en riktig sopa, med noll koll på interaktionsdesign och/eller system-API:er.)

De som skiter i allt

Krusell, ett företag som tydligen tillverkar hölster till mobiltelefoner, har publicerat sin topplista över telefoner som de anser säljer bäst, baserat på hur många hölster de säljer till olika telefoner. Om du undrar vad jag menar: har du någonsin sett en ingenjör i 45-årsåldern, med instoppad skjorta, chinos, överkammad flint och någon sådan här bricka som låter honom passera in på kontorskomplexet där han jobbar, med en tegelsten inklädd i fejk-läder hängande i bältet? Det är det vi snackar om, det är han som är Krusells kundkrets, och det är själva fejk-lädret som är deras produkt.

Tegelstenen som är inklädd i läder tillhör troligtvis följande gäng telefoner:

1. (1) Samsung SGH-i900/i910 Omnia
2. (2) HTC Touch HD
3. (5) Nokia 6300
4. (3) Nokia E51
5. (4) Blackberry Storm
6. (8) Nokia E71
7. (6) Nokia 3109
8. (-) Nokia 5800
9. (7) Sony Ericsson X1 Xperia
10. (-) Nokia 3120

Så basically, om du vill vara cool och framstå som om du inte jobbar med programmering, så köp ingen av ovanstående telefoner. Risken är att du kommer drabbas av ett plötsligt begär att klä in den i fejk-läder och hänga den i bältet som håller upp dina chinos.

Tänkte att det kunde vara schysst med en varning...

Är dörren halvstängd eller halvöppen?

Här är en bra artikel om hur man som utvecklare kan konkurrera med open source-mjukvara. Många bra poänger om brister i typiska open source-projekt, som kan destilleras ner till "open source-utvecklaren bryr sig inte om andra användare än sig själv". Det kan handla om användarvänlighet (okej att en n00b inte klarar av att ladda ner saker från sourceforge, jag tycker också att det är orimligt krångligt), design, support, kommunikation, men den för mig mest intressanta punkten är den sista: rent teknisk kvalitet.

Standardtugget i open source-världen, i Stallman- och framför allt Raymond-traditionen, är att open source-kod är bättre, eftersom vem som helst kan inspektera den, buggfixa den, förbättra den på alla möjliga sätt. Men det händer inte med automatik, de flesta små projekt utvecklas av en ensam nörd. Den mesta kod som skrivs här i världen är dålig, oavsett om det sker på ett stort företag eller nattetid i ett sovrum.

Det är dessutom inte så att all kod som skrivs på fritiden är open source, eller att all kod som skrivs på arbetstid är stängd. Men oavsett var och när du skriver kod, så är du ett undantag om du är duktig på det. Och kodskrivande är ändå bara en liten del av mjukvaruutveckling.

Steve Jobs har nu även uppfunnit konsten

För mig känns det ganska uppenbart att konstens främsta uppgift är att lära oss nya saker om oss själva, om världen, om andra människor, att få oss att tänka på nya sätt. På det sättet undviker jag på ett snyggt sätt idiotiska synpunkter såsom "ska det där vara konst, det är ju fan inte ens snyggt" och "det är fan inte konst att låtsas vara sinnessjuk och bli tvångsomhändertagen". Konsten är bland det viktigaste som finns, och den står alltså inte bara ovanför juridiken på ett estetiskt plan, utan även på ett moraliskt.

Men det som har med Steve Jobs att göra är de här datamålningarna, som en snubbe som heter Jorge Colombo (ej att förväxla med den fiktive brottsbekämparen Colombo, och ej heller med den icke fiktive upptäcksresanden Columbus) har gjort på sin iPhone. De kanske inte ser så spektakulära ut, men anledningen till att jag känner att jag måste nämna det här är att det är så väldigt sällan som något som faktiskt är estetiskt tilltalande över huvud taget förknippas med mobiltelefoner. Mobiltelefoner är oftast skitfula, såväl vad gäller industridesign som det som visas på skärmen. Det hade liksom inte alls varit lika intressant för mig om det varit ritat i Photoshop.

Nuff said.

Enheten

Jag tittar på en TV-serie som heter The Unit. Den är ganska rolig: den handlar om en amerikansk super-hemlig specialstyrka, där alla är riktiga ninjor när det gäller att skjuta ihjäl skäggiga terrorister. And their wives, för att hela familjen ska digga skiten. Medan männen är i Irak och skjuter ihjäl skäggiga terrorister, så teamar fruarna upp och löser sina egna problem. Det är som en uppdaterad Mission Impossible, blandad med Lilla huset på prärien.

Hela grejen är uppenbarligen ett beställningsjobb från Bush-administrationen. Det är en himla massa atomvapen som planteras i amerikanska städer och mordförsök på presidenten. Terroristhotet är ständigt närvarande. Och så kryddar man med lite hets mot pacifister och christian values. Det här gör mig inte speciellt mycket, eftersom det blir löjligt uppenbart om man inte bor i det där religiöst fundamentalistiska landet på andra sidan Atlanten, där en ständig kamp pågår mellan de goda och Sauron bin Laden.

Men ibland undrar jag ändå hur de tänker. I det senaste avsnittet så drog hela gänget iväg till Filippinerna för att helt enkelt skjuta ihjäl en skäggig arab som hade dödat deras kompis. Som det framställdes så uppfattade jag det som att det handlade om personlig hämnd, snarare än om att försöka skydda Amerikas säkerhet. Hur kristet är det? Men tänker man efter så är det inte så underligt, det handlar om bara om att definiera om mänsklighetsbegreppet till att betyda en vit, kristen människa. Härligt, härligt med en stor dos humanism då och då!

Robotvisioner

David Wood bloggar om ett AI-projekt i Kina och nämner det här med husrobotar, som någon AI-dåre tror kommer vara en jättemarknad år 2030.

Men vill man verkligen ha robotar i sin närhet? Jag tänker mig inte något Terminator-scenario, utan snarare defekter. Det behöver inte röra sig om en bugg som får roboten att sparka mig i huvudet, det kan vara någon miss som gör att den glömmer stänga av strykjärnet. Det är inte som att vi klarar av den komplexitet som finns i mjukvara nu, så varför skulle vi klara det bättre om 20 år, när koden kommer vara ännu mer komplex?

Lotta Lotass och andra namn

Jag vet inget om henne, förutom att hon just har valts in i Svenska Akademien och har ett sjungande vackert namn, som hade passat utmärkt på en karaktär i Bamse. Grattis, Lotta Lotass!

Jag passar på att tipsa om Litteraturbanken, där man kan hitta texter av andra, äldre författare som man känner igen namnet på, men inte vet något om. Smaka på de här exemplen: Ottilia Adelborg, Dan Andersson, Ivar Arosenius, Victoria Benediktsson, August Blanche, Fredrika Bremer, Petrus de Dacia, Erik Gustaf Geijer, Wendela Hebbe, Benjamin Höijer, Anna Maria Lenngren, Lars Lucidor, Fabian Månsson, Johan Ludvig Runeberg och Fredrik Bogislaus von Schwerin. Samt, givetvis, Falstaff, fakir. (Missa inte förordet till hans "En hvar sin egen professor eller allt mänskligt vetande i sammandrag". Även genomgången av kyrkohistoria är intressant.)

Avlusnings-produktivitet

Jag har varit med på en mailing-lista (wow man mailing-lista oldskool det säger jag nu yo) för "Forum Nokia Champions" i flera år. Det mesta som diskuteras där är för mig helt ointressant, men jag vill inte lämna den, eftersom jag känner att jag skulle kunna missa något viktigt i samma ögonblick som jag sa upp prenumerationen. Jag har inte skrivit något meddelande själv på flera år, men idag är jag bakfull och känner mig lite galen, så jag var tvungen.

Diskussionen gällde huruvida man kan utveckla för Symbian under Linux. Problemet är att SDK:t är gjort för Windows, och man kan tydligen inte över huvud taget få "emulatorn" att funka under Linux, ens med Wine. Detsamma gäller det nya Eclipse-baserade IDE:t Carbide C++. Någon hävdade att produktiviteten åtminstone fördubblas om man har tillgång till Carbide, simulatorn och on-device debugging, men att en begränsad utvecklingsmiljö kan funka för hobby-projekt.

Den kommentaren gjorde att jag kände att jag måste kasta mig in i diskussionen, med mitt som vanligt något perverterade perspektiv på saker och ting.

Under mina förstå två år med Symbian så använde jag inget IDE och ingen simulator, eftersom Codewarrior, som var det som gällde på den tiden, inte egentligen tillförde något, och simulatorn simulerade inte tillräckligt mycket för att vara användbar. Carbide, som är grejen nu för tiden, är i min mening dessutom ganska rejält mycket sämre än Codewarrior, eftersom det är så sjukt långsamt och tungt.

En hårdvaru-debugger kan låta trevligt, men att vara beroende av avancerade debuggnings-faciliteter är i min bok tecken på inkompetenta utvecklare och/eller för komplex mjukvaru-design. Kombinationen är dödlig. Dessutom hjälper inte debuggern alls om man jobbar med mer intrikata system, med multipla processer och IPC.

Sen har vi det där med hobby-projekt kontra professionell utveckling. Hobby-projekt behöver inte betyda att det handlar om enklare projekt eller att utvecklingen bedrivs på ett mindre organiserat sätt. Den huvudsakliga skillnaden är att man i professionella projekt har hårdare krav på produktivitet, vilket å ena sidan gör att man enklare klarar deadlines, men å andra sidan att kvaliteten åsidosätts.

Trivs man dessutom bättre med Linux än med Windows, så är det ganska uppenbart att man tjänar på att använda det. Jag kommer förhoppningsvis slippa Windows på jobbet så småningom, för det är ingen ände på dess uppfinningsrikedom när det gäller att jävlas med mig.

Så vad händer nu? Jag föreställer mig att Symbian-nördarna på mailing-listan är för väluppfostrade för att starta ett eldkrig, men om världens undergång inträder imorgon, och Johannes alla visioner förverkligas, så kan det vara mitt fel. Klart slut.

Silvester telefon

En riktig telefon är inkopplad i väggen (där det finns någon typ av stenålders-nätverk) med en äkta telefonsladd. En äkta telefonsladd är av någon anledning spiralformad. Så här kan det se ut när taiwaneser tillverkar den typen av riktiga telefoner. 2009, yo.

Och visst, varför inte: välkomna till 1983. Fredrik Belfrage och Ulf Brunnberg är coola utav bara helvete. Alphaville jagar skivkontrakt. Cia Berg är programledare för Bagen. Telefonsladd is the shit hos Luleå-juryn.

Och på tal om musik...

...så har Florian Schneider lämnat Kraftwerk. Det känns betydelsefullt på något sätt, men jag har svårt att förstå varför. Är det inte ganska mycket som om Mick Jagger hade lämnat Rolling Stones samtidigt? Eller Christer Sjögren Vikingarna? Kraftwerk har i och för sig aldrig sålt sin värdighet som Rolling Stones, och Vikingarna kan knappast någonsin ha haft någon, men ändå, idag spelar det ingen roll. Och jag är ändå inte den som bangar för att lyssna på Tour de France Soundtracks då och då.

Om att få en present

Brev:

Välkommen som kund på svenskaspel.se

Här kommer den utlovade cd-skivan "Schlagerhits".

Mvh
Monika Sandström

Projektledare AO Internet & mobil

Låtlista:

Charlotte Perelli: Hero
Sanna Nielsen: Empty Room
Rongedal: Just A Minute
Ola: Love In Stereo
Suzzie Tapper: Visst finns mirakel
Sonja Aldén: För att du finns
Nanne Grönvall: Håll om mig
The Poodles: Night Of Passion
After Dark: (Åh) När ni tar saken i egna händer
Shirley Clamp: Min kärlek
Jill Johnson: Crazy In Love
Bosson: Efharisto
Rednex: Mama, Take Me Home
Jan Johansen: Se på mig

I fädrens spår för framtids segrar

14 mil på skidor på en dag, det är något det. Först Vasaloppet, sedan femmilen i VM. Tävlingen mellan tävlingarna vanns av Vasaloppet.

Att köra en VM-femmil med gemensam start känns ungefär lika absurt som att avgöra VM-finalen i fotboll med 90 minuters straffläggning. När alla deltagarna, utom möjligtvis Vincent Vittoz, dessutom verkar ha kommit överens om att helt enkelt ge Petter Northug guldmedaljen, så blir det ointressant. FIS, snälla, sluta göra skäl för namnet och inse att en riktig skidåkare klarar av att hålla tempot själv!

Vasaloppet är en annan sak. När man har åkt skidor i över fyra timmar så är man ingenting. Man har reducerats till en typ av singularitet: en kropp som drivs av vilja, och i viss mån kolhydrater och grundämnet syre. Det är ingen tvekan om att Daniel Tynell, som idag tog sin tredje seger, var hårdast av alla. Under de två sista milen förvandas Vasaloppet från en skidtävling till ett metafysiskt frågande. Plötsligt handlar det inte om meriter, utan om något grundläggande i tillvaron. Ingen kan säga var gränsen går mellan det möjliga och det omöjliga: varje lopp är ett nytt svar på frågan.

Här i världsrymden, där vi bor, ser det ut på samma sätt: gränsen mellan kyla och hetta, neutronstjärnor och tomrum, rörelse och stillestånd, ligger insprängd som ett nät i varandets hela struktur. Tomrummet är en absolut kyla, men en stjärna är ett hjärta, som med envis frenesi skapar rörelse. Och liv.

Funderingar i förskingring

Jag gillar meningar som utan uppenbar avsikt svängar av i en helt oväntat riktning, sådär som vissa saker gör i dokumentationen, för sådan kan vara svår att formulera, men den typen av formuleringskonst är egentligen ett hantverk och jag tycker inte om när man blandar ihop konst och hantverk.

För någon vecka sedan satt Anna Ternheim i TV-apparaten och pratade om groupies. Jag tror att jag skulle uppskatta om hon drog med mig till sitt hotellrum, imponerade på mig genom att beställa room service, ta droger och eventuellt slå sönder något, sen knulla på mig lite snabbt och ointresserat för att sedan be mig dra åt helvete, och avsluta det hela med att bryta ihop i ångertårar.

I torsdags morse undvek jag städerskans dammsugarterror och smet ned till biblioteket tillsammans med en kopp kaffe och Kafkas Slottet (tack, Johan och Martin). Det känns platt att förklara Kafka som en uppgörelse med hjälplöshet, hopplöshet och byråkrati, för det finns så mycket liv i det. Bara i första kapitlet förekommer snöbollskastning och lekfulla badande män, och sen står det inte på förrän de vansinniga medhjälparna dyker upp. När jag tänker efter så är det inte alls olikt Roy Anderssons filmer: samma absurda logik, samma humor, samma ondskefullt kalla värld.

Och på tal om TV och torsdagen som var dagen för dagen i förrgår ("i torsdags"), så köpte jag en TV-apparat (tack för skjutsen, Petter), och vilken TV-apparat sen! En Samsung på 40 tum (eller en meter, som man skulle kunna säga på metriska), 1080p ("I've got one of these cocksuckers at home myself.") och fler uttag på baksidan än du kan skaka en pinne åt. Jag känner hur jag krymper i dess närhet, att jag inte längre är obestridd herre i mitt eget hem och hemmet är där hjärtat ligger.

Och där lämnar vi bloggen för idag: i förvirring och osäkerhet.

Monarkistbloggen

Här på monarkistbloggen väljer vi såhär på kvällskvisten att upprepa vad vi sa redan till frukosten. Om vi behöver någon upphöjd person, som alla i Svea ärofulla rike kan sluta upp kring, så är inte kungafamiljen det rätta stället att leta på. Kungen ses av många som en ointelligent fjant, och hela institutionen som sådan delar folket i två läger. Senast vi i detta land hade en figur av den eftersökta typen var på 70- och 80-talet, då alla underkastade sig Ingemar Stenmark, som på ett Jesus-aktigt sätt stod enbart för det positiva. Och alla trodde.

I övrigt hänvisar jag till Naseer, som kommenterar ämnet med hedern i behåll.

Smashing the gnome for fun and profit

Var ute och nördsurfade lite och hittade en bloggpostning om hur man skriver ett virus till Linux. Jag hade väntat mig något stenhårt hackigt, i stil med den klassiska "Smashing the stack for fun and profit". Men det har gått ett antal år, artiklar publiceras inte längre i ascii-tidningar och man måste inte skriva assemblerkod för att knäcka folks datorer. Man tar sig för pannan! Utvecklarna bakom Gnome och KDE drar sig inte ens för att öppna upp stora säkerhetshål i sin iver att efterlikna Windows. Okej.

Länkar i kedjan

En av våra demos till MWC, som enligt Gizmodo är cool men helt oanvändbar som UI. Tja, det är i alla fall coolare än ännu en grid-meny på en 3d-kub, som alla andras.

Det här känns mest lite dumt, men jag kan inte låta bli att länka, så wtf.

Två länkar är lite lite, så här kommer en länk till en helt meningslös bild som utfyllnad.

SMHI

Själlösa vindar blåser upp över Bottenviken och drar sedan ner över Polen och Baltikum framåt eftermiddagen. I Götaland och södra Svealand mestadels uppehåll, men tidvis pest och jävulskap. I västra Norrlands inland kraftig nederbörd, uppåt 20mm blodblandat regn och grodor. God kväll!

Vykort från verkligheten

Hej!

Idag har jag slutat snusa. Hur länge ska det här hålla?

MVH

Linus

The VM

Imorgon smäller det! TV-mottagare har installerats på jobbet, för att jag inte ska behöva missa en minut av spektaklet. Herrarna (bara en sådan sak som att vi fortfarande talar om "herrar" och "damer" i de här sammanhangen inspirerar den humoristiska ådran i alla under 70) har inte haft ett så starkt landslag sedan någon gång på Gundes tid, och damerna har aldrig varit så bra.

VM inleds imorgon med damernas 10km i klassisk stil, antagligen den enda tävling där det vore överraskande om det blev några svenska medaljer. Vi kan kalla det en mjukstart. På fredag kör herrarna 15km klassiskt, med klar medaljchans för åtminstone Anders Södergren och Johan Olsson (etta respektive trea förra helgen).

Frågorna hopar sig:

• Kommer finskorna ha någon chans mot Justyna Kowlczyk imorgon?
• Har Lukas Bauer återfunnit fjolårets form, och vad räcker det i så fall till om Anders Södergren är så bra som han verkar vara just nu?
• Är det äntligen dags för Franz Göring att få sitt stora genombrott, eller kommer han fortsätta att leva i skuggan av Axel Teichmann (om man nu över huvud taget kan leva i någons skugga med det efternamnet)?
• När ska Internationella Skidförbundet fatta att det är dags att köra femmilen med intervallstart igen?
• Hur är det egentligen med Marit Björgen?
  
• Är damernas sprinttävling avgjord på förhand i och med att Petra Majdic ställer upp?
• Vilka valörer blir det på de svenska medaljerna i stafetterna?
• Hur är egentligen Lina Anderssons och Emil Jönssons form? Blir det några medaljer i sprint-tävlingen?

Många frågor, men inte så många svar än så länge. Tills vi vet så skulle jag vilja ge ett litet tips om hur man kan tänka när man står inför ett svårt vägval. Tänk så här: vad skulle Gunde ha gjort?

Sinn und Bedeutung

Vid något tillfälle, då jag studerade filosofi, försökte jag argumentera mot min föreläsares realism vad gällde språklig referens. Jag hade inte egentligen tänkt igenom saken, men kände att han hade fel. Han hävdade alltså att om han sa "den där stolen är brun", så refererar uttrycket "den där stolen" till den faktiska stolen, mer precist tinget i sig som vi uppfattar som den där stolen.

Strax efteråt slog det mig att exemplet hade blivit intressantare om vi hade lämnat rummet och någon stannat kvar därinne, hällt bensin över stolen, tänt på och bevittnad hur den förvandlades till aska. Om jag och föreläsaren då hade stått utanför rummet och fortsatt prata om stolen, vad hade hänt med referensen? Rör de sig inte bara genom rummet, utan även genom tiden? Vilket ting i sig refereras det till när vi talar om Platon, som vi ofta gjorde på den tiden?

Längre kom jag inte just då, så när jag kom att tänka på det här igår kväll så slog det mig att det inte var uppenbart att jag hade haft rätt. Frågan verkade dessutom ganska oklar: vari består referensen? Det verkar uppenbart för mig att referensen är något i talarens sinne, men jag kan tänka mig att en realist skulle kunna ha en annan åsikt. (Kan man hävda något så absurt som att värden existerar på egen hand ute i naturen, så borde man inte banga för att hävda att det även finns en faktisk koppling mellan ett uttalande och ett objekt.)

När jag tänkt lite på mina gamla exempel så tog jag mig för pannan och suckade. Så naiv man kan vara när man fångas upp i någon annans tankemönster. I klassisk, analytisk språkfilosofi sysslar man bara med påståenden, helst väldigt enkla sådana, som refererar till fysiska objekt. "Den nuvarande kungen av Frankrike är skallig." (Uttala denna mening och Russell kallar dig för lögnare.)

Vad händer istället om vi refererar till något som inte är ett fysiskt objekt, om vi t.ex. säger "Förra veckan var det fint väder"? Skulle realisten hävda att tidsperioden som vi benämner "förra veckan" i den verkligt verkliga verkligheten är något i sig? Står där brevid tinget-i-sig-stolen en tinget-i-sig-vecka och skräpar? Jag hoppas att ingen kommer försöka hävda den ståndpunkten.

Vi får helt enkelt acceptera att referensen är talarens och att språket flyter: referenser måste tolkas av lyssnaren. Språk är kodning och avkodning, med saker som försvinner på vägen. Man kan förstå att det inte känns roligt att acceptera detta: en viss oro kan uppstå för att man inte har förklarat hur språket över huvud taget kan fungera.

Och så the standard disclaimer: jodå, man kan lugnt hävda att hela frågan är helt meningslös, om man känner sig destruktiv.

wiigooski.com

Lördag utan planerade aktiviteter, det är grejer det. Eller tja, jag hade faktiskt planerat att titta på skidåkningen på TV, vilket jag gjorde med stor behållning. När gjorde de svenska landslagen en så stark insats senast? Har de någonsin gjort det? Fem svenskar i herrtävlingen, och Mattias Fredriksson var sämst med en fjortondeplats. Oj.

Efter skidåkningen gick jag och handlade batterier till min wiimote. Har inte använt min Wii på över ett år, men efter att ha sett vilka feta spel man kan ladda ner för en billig penning till PS3 härom dagen så kändes det som om det var dags att kolla om det fanns något liknande till Wii. Det fanns det.

Utbudet är ganska begränsat, men det fanns i alla fall några spel som verkade intressanta, så jag köpte wii-pengar för 30 euro och surfade runt lite bland utbudet. Användargränssnittet är ganska förvirrande och jobbigt att använda. Det finns ingen konsekvens, utan varje skärm har sitt eget UI, lite som på webben. Det är dessutom ofta ganska långsamt, och när saker ska laddas ner så får man inte speciellt mycket info om vad som händer. En progress bar hade kunnat vara något.

Folk i min omgivning hävdar att World of Goo är det fetaste, så jag köpte det. Det funkade alldeles utmärkt att bränna några timmar på: lite lagom svårt för att jag ska slippa anstränga min svaga lilla hjärna för mycket, och idén känns allmänt ganska fräsch. Den grafiska designen och berättelsen de byggt upp runt spelkonceptet får mig mest att gäspa, det är typiskt sådär lite småkitchigt och "roligt" som det ska vara i pusselspel.

Titta gärna på skaparna 2D Boys hemsida, de ger ett sympatiskt intryck och spelet finns till en massa plattformar, bl.a. Linux.

Jägare och tjuv

Frida Hyvönen sjunger i Dirty Dancing om sin barndomskärlek, som sedan de träffades sist har hunnit bli sotare, jägare och far till två barn. Så typiskt norrländskt, tänker jag först om att han är jägare, sen funderar jag lite på vad det betyder. Att kalla någon som är ute och skjuter älg för nöjes skull för jägare känns som missbruk av språket.

Så vad betyder "jägare"? Jägaren är en mystisk figur, en varelse som lever ute i skogen, med pilkoger på ryggen. Jägaren är skygg i sina kontakter med människor och trivs bäst i skogen, bland träden, fåglarna och de stora djuren. Han är typiskt man, men kvinnliga jägare kan förekomma. Han är en del av den natur han vistas i: träden och djuren är en del av världen precis som han själv. Han känner djuren, och djuren känner honom. Hud, bark, päls, fjädrar: han noterar skillnaden, men för honom är naturen ett.

Jag är osäker på om det här resonemanget visar på en ny attityd till kategorier från min sida, eller om det handlar om en annan aspekt av det. Grundläggande är fortfarande att användning av kategorier i språket är skadligt.

Om man ändå vore en lama

Ibland när jag tänkter på Jeff Minter, så blir jag nästan tårögd. Han och jag har ett långt förflutet tillsammans, han har alltid skrivit de mest flippade spelen. När jag och min bästis/granne Tobias spelade Matrix och Attack of the Mutant Camels i hans källare, så täckte vi för fönstren, släckte allt ljus och la på egna ljudeffekter på spelen. C64-an var ny och skinande gråbeige och världen var full av magi. Själv datamaskinen var inte speciellt estetiskt tilltalande, men de sexton färgerna på den flimrande skärmen var galna, dansande vansinnesskapelser. Minns du Bandits så vet du vad det handlar om: en psykstörd kombination av rymdskepp och frukt. Det var inte Jeff Minter som kodade Bandits: hade han gjort det så hade det varit mycket snabbare, och frukterna hade varit kameler.

Igår fick jag tips av Hannes att läsa vad Minter har skrivit om sin digitala uppväxt. Man får inte missa det här om man är det minsta nördig, så gå och läs. Det är som ett långt, personligt brev från en parallell dimension.

Och på tal om sjukt nördigt...

Vilka hjältar. Både Adolphson-Falk och killen som blev tvungen att stilla sin nyfikenhet.

(Tack till Wukke för tipset!)

Om att misslyckas

Ibland är det svårt. För mig och för andra. Jag gjorde en låt till C-64 för några år sedan, som egentligen var mindre låt än kodexperiment. I grunden är det en vanlig låt, d.v.s. ett paket med spelarkod och data, gjord i en vanlig editor (musikprogram kallas för musik-editorer på C-64, snarare än något i stil med "tracker"). Sen skrev jag kod för att kunna kontrollera filter, puls och lite andra grejer med tangentbord och paddles. Värdena sparades ner till minne, och sedan till disk, och i det färdiga programmet spelades låten och modifierades utifrån de nedsparade tabellerna innan ljuddatan skickades till SID-chippet.

Det som typiskt händer när man sedan släpper en C-64-låt är att gänget bakom HVSC rippar den till en PSID-fil och lägger in den i sin feta (och tydligen elektriska) samling. Det kan gå lite för snabbt ibland. Om man ska till att rippa en låt, så är det första man gör att titta på adressen $1000 efter något som ser ut som en vanlig låt, kolla var den ser ut att sluta, typiskt runt $2000, spara ut detta och slänga på en header med lite info om låten.

Jag ville slippa att rippet gjordes på det sättet, för då skulle man bara höra den omodifierade låten, utan mina filter- och puls-svep och annat blaj. Därför la jag in följande text på adress $0f00 i minnet:

hey hvsc crew, don't disappoint me this time... just saving 1000-2000 and adding a header won't work with this one, ok?

"Svårt att missa", tänkte jag och kände mig nöjd. Inte för att jag blev speciellt förvånad när låten kom med i nästa utgåva av HVSC och de ändå hade misslyckats kapitalt, på precis det sätt som jag ville undvika, men lite löjligt kändes det. Inte ens något så uppenbart som att min ursprungliga fil var ett antal gånger större än en vanlig $1000-låt hjälpte. Det är kul att de vill ha med mina "kompositioner" och så, men de kunde ju låta bli att ha sönder dem i så fall. Det är lite som om en mp3-grupp skulle råka få med ett par minuter brus istället för den riktiga låten.

Nåväl, den har legat där sedan 2006, och idag kom jag på idén att fixa saken. Inte helt trivialt med så förvirrad kod som min, så jag la 20 minuter på det och blev nästan klar. Sen tänkte jag att det var ett tag sedan jag har bloggat om något sjukt nördigt, så nu har jag lagt ungefär lika lång tid på att skriva det här, istället för att gå och lägga mig.

Det gör jag nu istället. God natt! Sov gott och dröm om besjälade datorer!

Men gud så hemskt det här var då

Läser i DN att Åhlens beslutat sig för att sluta sälja dunprodukter, sedan det framkommit att änder och gäss plockats levande. Tydligen en form av djurplågeri av någon form av söta djur, som inte är acceptabel. Skandal, helt enkelt. Det påminner om andra djurskandaler, i stil med katter som pälsdjur och hundar som mat.

Men seriöst, om det här är så jävla hemskt, så är det tur att det finns så lite kunskaper om hur de djur vi äter (eller "ni" snarare, jag är alldeles för moraliskt högtstående och allmänt härlig för sådant beteende) behandlas innan de tas av daga. För runt 10 år sedan hade Hemköp planscher uppe i sina butiker, med en bild på en Belgian Blue och text som lydde något i stil med "när vi hörde talas om Belgian Blue så kunde vi knappt tro våra öron [...] vi skulle aldrig sälja sådant". Okej, så att de fortfarande, 10 år senare, säljer kyckling betyder att de antingen är dumma, ljuger eller inte har koll på sina varor. Vilket oväntat beteende, sådär i gränslandet mellan moral och profitintresse!

Gogglebesväret

Google, seriöst, jag skiter i om ni anser att "Den här webbplatsen kan skada din dator." Jag kör inte Windows. Jag är inte orolig.

De verkar dessutom tro att hela webben är ute efter min dator: Wikipedia, Debian, Sourceforge, alla kan de tydligen skada min dator.

(Okej, det tog inte lång stund för dem att fixa det i alla fall.)

De e bar å åk

Gubbarna i TV-apparaten pratar om Ingemar Stenmark. Hela Sverige stod still när han tävlade. Alla tittade på TV, sådär som man alltid borde göra. Jag skulle vilka rikta ljuset mot ett fenomen som jag tycker har försvunnit från historieskrivningen: pennan och pappret. Jag vet inte riktigt vad poängen var, men det var alltid någon som satt och skrev ner allas mellantider och sluttider. När vi tittade på slalomen på förskolan så satt lärarinnan och antecknade tider. När vi tittade på slalomen hos Ulla och Börje så satt kusin Tomas och antecknade tider. Själv var jag nog för liten för att ta del i den här aktiviteten, jag noterade passivt att det hände. Vuxna skriver ner mellantider på papper.

Lösa rykten

Hej, eftersom min blogg är helt och hållet baserad på lösa rykten så kan jag köra det här just precis nu som det är: tydligen ska man just nu blogga om vad man gjorde för ett år sedan, så jag repriserar ett inlägg från för ett år sedan (minus (eller plus, beroende på åt vilket håll du räknar)):

Nu är jag hemma igen. Bara så att ni vet. Sitter och myser till "Blood runs from the altar" av Grotesque. Tågresan var sådär. En tant satt framför mig och hostade intensivt hela vägen från Stockholm till Malmö. Livet är som en trädgård. Lucifer smyger i skuggorna.

Så intressant och livfullt det plötsligt blev här hemma på bloggen. Vilken grej! Nu kör vi! Nu dör vi! Nu stör vi!

Nu lugnar vi oss.

(Och så vidare: "FEL Den sammanlagda längden av alla etiketter får vara högst 200 tecken." Hello, vilket jävla as till sopa var det som skrev den koden? Vänligen underteckna nästa gång!)

Swaping

Already when I was very young, I had started swaping. I continued swaping for a very long time. Then I stopped swaping. I have swaped all my life.

Blogg

Dagens inlägg blir en länk till Nathan Eagles blogg på Forum Nokia. Han håller i ett utbildningsprogram, EPROM, på ett tiotal universitet i Afrika. De bygger SMS- och röst-baserade applikationer som kör på mobiltelefoner från 2001, som varken har WAP eller WiFi. Rwandiska studenter kollar slutbetyget via SMS. Kenyaner lägger upp CV:n på sin rösthemsida. Eller kanske fixar en dejt.

Forskarna

Forskarna (i bestämd pluralform, för maximal effekt) har nu bevisat att fildelning leder till ekonomisk tillväxt och bättre ekonomi för samhället i stort. Varje politiskt korrekt och väluppfostrad medborgare måste genast börja ladda ner torrents dagligen, för att få ett slut på den ekonomiska krisen.

Nyheter från TT

Pristävling: vad syftar den skämtsamma rubriken på?
Ledtråd: det är ett internskämt som du säkert inte har hört talas om eller skulle förstå om du faktiskt hörde det.

Här bloggas inte så mycket just nu, så istället hänvisar vi er som inte har Standardiserad Information i era RSS-läsare att på det gammelmodiga sättet peka era webbläsare mot denna länk. Temat denna gång är formulerat som en utopi, men innehåller både hopp och förtvivlan.

I övrigt så undrar jag lite över poängen med Fever Ray-skivan. Det låter som The Knife, fast med ett lågpassfilter över alltihop.

Gubben Noak

Idag lärde jag mig en ny spännande svensk version av buffer overflow: "buffertöversvämning". Testa att kasta in det uttrycket i en avslappnad konversation... Personligen tycker jag att något i stil med "datasyndaflod" varit tjusigare.

Årets nästan bästa

Som jag redan tidigare avslöjat så har jag inte lyssnat på så mycket ny musik i år. Jag har mest lyssnat på "äldre" musik under det senaste året. Enligt last.fm har jag under de senaste 12 månaderna lyssnat mest på Erik Satie, Willie Nelson, Agoraphobic Nosebleed och Bob Wills and his Texas Playboys. Det har blivit mycket country, uppblandad med grindcore, black metal, pop och techno, väldigt lite av det nytt. Av de 50 artister jag lyssnat mest på har några släppt skivor, varav vissa känts helt ointressanta.

Pilot of the Future släppte slutligen sin skiva, men nyhetens behag hade lagt sig vid dess, och de nya låtarna var inte direkt bättre än de gamla. Apoteket Apan släppte äntligen sin fjärde skiva, och den var kanske den bästa hittills, och kanske det bästa jag har hört i år också. Reks släppte en skiva med bra go i, jag vet dock inget om hiphop, så om någon som är inne på det läser detta så har jag säkert förlorat den lilla cred jag hade vid det här laget. Frida Hyvönen var bättre än väntat, riktigt bra faktiskt, och Motörhead var precis som förväntat, ganska bra fortfarande. Nick Caves skiva har jag lyssnat på en gång, och M83:s inte alls.

Disfear släppte en skiva med nästan lite väl bra drag, typ käng-Motörhead-ljudvägg. Erik Enockssons skiva har jag inte lyckats lyssna in mig på. Glasvegas är ganska bra, men så fantastiskt bra som alla säger är de väl ändå inte. Sega Death släppte en skiva som inte direkt är easy listening, men som funkar bra när man vill höra något annorlunda.

Så jag vet inte. Var 2008 ett bra musikår?

Moral till sjöss

Zygmunt Baumanns pessimistiska syn på den mänskliga moralen, med förintelsen som bakgrund, och hans behandling av Sartre och Lévinas, får mig att tänka på något som en bekant sa vid något tillfälle. I akademisk moralfilosofi handlar det ofta om tre människor i en båt, där en av dem ställs inför någon typ av moraliskt dilemma, t.ex. att han måste äta upp någon av de andra för att rädda sig själv, eller laga till en gryta av sig själv och servera de andra för att rädda dem. Moralfilosofer anser att om de kan lösa dessa riktigt kluriga problem, så borde de klara av vardagens små bekymmer med en backhand.

Men det är i vardagens små bekymmer, eller i resonemangen därikring, som moralen har sitt hem, inte i någon underlig situation i en båt, som de flesta aldrig kommer hamna i och alltså inte behöver bry sig om. Och vad kan vi egentligen säga till sjömannen som kommer hem med bara en passagerare kvar i sin båt? Mina erfarenheter av praktiska filosofer får mig att tro att de allra helst skulle slippa närvara, men om de tvingades dit skulle de nog stå där på kajkanten och peka finger åt sjömannen och beskylla honom för att ha gjort fel, enligt just deras favoritformel.

I situationer där grupptrycket är viktigt är det få som tvekar att göra det moraliskt felaktiga. Det var inte psykopater som jobbade åt Hitler, det var vanligt folk som hamnade i en situation där de gjorde vad som förväntades av dem. Genom diverse byråkratiska mekanismer gick det att få dem att delta i massmord. Vilket för mig tillbaks till Sartre och tanken att friheten är begränsad av fakticiteten. Det finns alltid val, men de är olika svåra att välja.

Sålunda kommer din Sputnik att susa fram genom nattmörkret

Ja, här på Sputnik-redaktionen har vi verkligen lyssnat en hel del på Peste Noire under mellandagarna, just nu på skivan som kom innan den som nämns i föregående postning, men som heter något som är för långt och för franskt för att kvala in för att nämnas här. Och medan vi gör detta så mediterar vi över den senaste SAS-reklamen. Så här står det: "Du har aldrig långt till dina närmaste. Och tvärtom."

Och tvärtom?

De menar att jag aldrig har långt till mina närmaste, och att jag alltid har långt till dem? Eller att jag alltid har långt till mina närmaste, och att jag alltid har nära till dem?

Det är inte bara detta "tvärtom" som är skumt, läs om den första meningen: "Du har aldrig långt till dina närmaste." Klart jag inte har, om det vore långt till dem så vore de väl inte mina närmaste, då vore de väl snarare bland de avlägsna?

Varför väljer SAS att attackera oss med plattityder, som de sedan vänder ut och in på? Vart vill de komma med denna paradox? Jag förstår att allt detta får dig att känna dig osäker, men jag kan lugna dig med en förklaring. Inom reklamvärlden inser man att förvirring är om inte halvvägs, så åtminstone 40% av vägen till ett köp. Medan du bryr ditt söta lilla huvud med detta underliga "tvärtom", så ligger SAS redan i startgroparna inför uppföljningskampanjen, som kommer förvandla din förvirring till köplusta.

Varning är härmed utfärdad!

Folie

Här på Sputnik-redaktionen sitter vi idag och lyssnar på Peste Noires härliga skiva "Folkfuck Folie" och förutsäger framtiden. Din framtid.

Under det kommande året, 2009, kommer du att lägga näsan i blöt, och råka illa ut på grund av detta. Händelsen kommer ge dig experience points som i längden kommer stärka dig. Du kommer ge dig ut på en resa. Åker du söderut så är chansen/risken stor att du möter en mörk främling, med allt vad det kan innebära. Åker du till Willys så kommer du, enligt deras reklam, handla Sveriges billigaste matkasse. Du kommer under året blicka innåt, men även se till att hålla kontakten med dina nära och kära. Du kommer framåt slutet av året att skaffa en brun hund som du kommer kalla Fido, och du kommer bli djupt troende, om du inte redan är det.

Hejsan, hejsan, gnomer och gruvarbetare

Nu är jag hemma igen. Bara så att ni vet. Sitter och myser till "Blood runs from the altar" av Grotesque. Tågresan var sådär. En tant satt framför mig och hostade intensivt hela vägen från Stockholm till Malmö. Livet är som en trädgård. Lucifer smyger i skuggorna.

White christmas all y'all

Här i Alunda är det i alla fall det. Hyfsat vit. Mest isig, men lite snö i alla fall. Idag var vi och hälsade på farmor i Östervåla. Där var det lite mer snö. Annars vet jag inte riktigt. Det är som det är, det här med julen. Le Clézio-boken jag fick var bra. På TV är det mest dåligt. Ute är det mörkt. Endast UL-Tomten är vaken.

Den lokala Macintosh-datorn har pajat igen, sådär som den plägar göra. Nu kör jag på någon begagnad Internet Explorer-maskin. Den är inte bättre, men lite sämre. Tekniken är primitiv i utmarkerna.

Närmare

Förra veckan såg jag filmen Control, om Ian Curtis och Joy Division, och nu har jag just sett 24 Hour Party People, om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och Hacienda. Ganska fina filmer båda två, den förstnämnda väldigt seriös, den andra smått oseriös. Men vad kommer jag att tänka på, förutom att Joy Division var väldigt bra? Mina favoritklotter:

3. "Tunnel of Love" (ovanför en betongtunnel, någonstans åt Gränby-hållet i Uppsala)
2. "Kukar." (i en busskur i Alunda)
1. "Love Will Tear Us Apart" (på en risig tegelvägg vid en lerig parkering i centrala Enköping)

2008 börjar närma sig sitt slut, så det är mycket listor. Årets bästa skiva? Blir nog inte så mycket sådant i år, jag har inte lyssnat på så mycket ny musik, och det jag har hört har inte övertygad. Det som hamnar på årsbästalistorna har inte övertygat. Jag är inte övertygad. Ingen har täckt mig med tyg. Det är det som är problemet!

VM i nybörjarmisstag

Skulle fixa en bugg i min musikspelare och läste på lite mer noggrant om RDir-API:t, som i Symbian används för att läsa kataloger. Till Open() skickar man bland annat in en bitmask med filtyper som man vill ska komma med när man läser innehållet. Galet nog så är den första flaggan, KEntryAttNormal, definierad som 0, snarare än 1. Sedan kommer 1, 2, 4, 8 etc. Fråga: vad händer om man OR-ar ihop något med 0? Att det sen inte funkar som förväntat är inte speciellt förvånande. Det gick att hacka runt det, genom att kolla typen på filerna i efterhand, men kan jag verkligen vara den första som upptäckt detta? Jag noterar i förbifarten att det här problemet finns i både 9.2 och 9.4. Och med tanke på Symbians höga ambitioner när det gäller binär-kompatibilitet så lär det vara svårt att fixa.

Här är dokumentationen.

Mer kul: KEntryAttHidden innebär enligt dokumentationen "hidden file or directory". Vem hittar på sådana här vansinnigheter? Hela RDir-klassen är full av knark.

Odödad, eller?

Ser lite bilder på eventuella framtida Motorola-mobiler som faktiskt ser riktigt tuffa ut. Bara lite bilder, men kolla in designen på Flash och Calgary. Om Nokia kunde göra så här snygga telefoner skulle jag antagligen fria till Olli-Pekka Kallasvuo. Eller åtminstone börja stalka honom, beroende på vad som skulle verka mest mystiskt på ett attraktivt sätt. Eller bara obehagligt. Jag känner att jag börjar tappa tråden nu. Okej, jag trycker på "Publicera inlägg" så blir allt bra. Hejdå!

Dagens avsnoppande svar på dumma påståenden

3. Du är ful!
2. prove it
1. prove

(Appendix: Exampel på dumma påståenden:

- Den här bloggpostningen är helt meningslös.
- Den här bloggen är helt meningslös.
- Du är helt meningslös.
- pointless)

Julmuller

Det kan inte vara en tillfällighet att jag upptäcker en så härligt mullrig orkester som The Berzerker på kvällen, och sen blir väckt av en jordbävning på morgonen. Det måste vara det intensiva grindandet från min stereo som gjorde att jorden skakade till. Jag är glad över att äntligen ha fått uppleva en jordbävning, efter två besök i Japan, fulla av besvikelser på det området.

Tänk om...

Eller tänk om inte. Eller tänk inte alls, för det är nog inte så mycket att bry sig om. Om Microsoft släpper en ZunePhone eller ej, det känns ungefär lika intressant som Zune gjorde från början. Om du inte kommer ihåg vad Zune var så var det Microsofts misslyckade försök att göra en mp3-spelare. En misslyckad mp3-spelare i kombination med en misslyckad mobilplattform, wow! Vilka synergi-effekter det skulle kunna leda till! Och då menar jag synergi som i att en kombination ger en större toxisk effekt än summan av de enskilda gifterna.

Interaktionsdesign

Idag tipsar vi om att Matthew Garrett skriver om användargränssnitt i duschar. Själv nöjer jag mig med att konstatera att det är intressant att man kan lyckas göra något så enkelt som en vattenkran svår att använda.

Olagligheter

Val Henson berättar om studier av hur kriminella omgivningar skapar kriminalitet. Kanske inte så överraskande, men det är tråkigt att grafitti tas som exempel på kriminalitet. Det handlar om kontext. Grafitti är per definition kriminellt, men varför ska det egentligen vara kriminellt att måla något på ett elskåp eller ett miljonprogramshus? Det handlar om att vi associerar en anarkistisk form av grafiskt uttryck till andra former av brott. Skriver man poesi kan man ge ut fulkopierade fanzines, men vad ska man göra om man gillar att måla med sprayburk?

Vad hände egentligen?

När jag lyssnar på Remember Tomorrow från Iron Maidens första skiva så undrar jag vad som egentligen hände i brytningen mellan 70- och 80-tal. I ett mikrokulturhistoriskt perspektiv är den här perioden gåtfull. Från 70-talets politik, tajta tröjor, flummiga musik och långa hår, till 80-talets kommersialism, puffiga kläder, synthpop och puffiga hår. Precis där i brytningen är allt en aning skumt. Den mer obestämda postpunken ersätter punken: från direkt konfrontation till vagt utåtriktad subjektivitet. Från skrän och tuppkammar till rockar och kajal. Samtidigt: space- och symfonirock komprimeras till heavy metal, i början rå, så småningom hårt 80-talspolerad och strukturerad. Hiphoppen har jag lite taskig koll på, men runt 1980 verkar den helt flippad, om man jämför med hur den senare putsats och strömlinjeformats, både vad gäller klädstil, produktion och grafisk stil. För att inte tala om hemdatorer, programmerade av män i glasögon och mustasch.

Det som hände 10 år senare känns inte alls lika intressant, kanske för att jag upplevde det i närbild och inte kan se det i ett romantiskt skimmer, kanske för att det helt enkelt inte var lika intressant. I övrigt har jag bara frågetecken att erbjuda. Sju stycken, närmare bestämt: ???????

Jag kan kasta in ett semikolon också: ;

Frida och Anna, Anna och Frida

Det handlar inte om Annifrid. Det handlar om Frida Hyvönen och Anna Ternheim, två svenska schlager-artister (just nu placerar jag in all musik på en skala mellan schlager och Agoraphobic Nosebleed/Lustmord/Grotesque) som har släppt nya skivor i år.

Anna står för besvikelse. Alla hennes låtar handlar om det. Som vanligt. Och skivan är delvis därför en besvikelse. Ungefär som när Suede någon gång runt tredje och fjärde skivan blev en parodi på sig själva, så börjar Anna Ternheim bli det. I hennes låtar har det alltid just tagit slut. Det är hopplöst. Det är mörkt. "Låv" (som hon gillar att uttala det) är drivkraften i allt. Det är lite som att titta på Days of Our Lives: det finns inga andra värden i världen, allt ställs i relation till vansinnig kärlek. Det gjorde mig inte någonting på förra skivan, där det fanns vansinnigt bra låtar, som Girl Laying Down, Today is a Good Day, Such a Lonely Soul, Lovers Dream. Alltihop var bra. Det mesta på den nya skivan känns som en axelryckning.

Frida har bättrat sig avsevärt. Det monotont bankande pianot från första skivan har tonats ner och fräschats upp med arrangemang som faktiskt innehåller andra instrument. På första skivan var många av låtarna ganska meningslösa, medan de få som var bra var riktigt bra. Här är de bra låtarna fler och ännu bättre, medan vissa känns lite för spexiga för mig. Och "Oh Shanghai" är bara för mycket. International Karate, anyone? Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket, men den här kommer jag fortsätta lyssna på.

Guld

Jag blir inte direkt förvånad när mobil-sajterna är negativa, men samtidigt... kom igen, för fan! När europeiska mobiltillverkare vågar sig på att göra sådana här galna grejer så blir man glad över att designen är fräsch och annorlunda, man börjar inte gnälla om att det är för få megapixlar och för liten skärm. Lite trist att sådana här telefoner alltid kostar minst en miljard och är tillverkade av rent bling, annars hade jag skaffat en. Även om jag också vill ha GPS och WLAN i min telefon.

Mörkret i vårt inre

Jag är ute ur tunneln. Jag har förberett för ett möte hela dagen igår. Jag har suttit på själva mötet idag. Vissa av oss är gjorda för möten, andra är det inte. Det är så skönt att det är över.

Du har väl inte släppt greppet?

Greppet hårdnar. Men jag har sovit på tåg hela dagen. Det gick bra. Var i Örebro och inspekterade Martins måleri. Det är bra. Inspekterade även demos från X. De var bra.

Allt är bra. Imorgon skär vi upp handlederna igen.

Uppmuntran

Ibland, när det känns som mitt att liv är fullt av motgångar, så brukar jag tänka på Boyzone. De slog verkligen alla rekord när de kom på det namnet. Det är fantastiskt roligt. När andra tar i för mycket (Beatles, Bohren und der Club of Gore, Godspeed You Black Emperor, Jesus and the Mary Chain, Philemon Arthur and the Dung, Revolting Cocks, Rocket from the Crypt, Rotting Christ, Simon and Garfunkel, Yellow Magic Orchestra, för att ta några exempel) i sina försök att vara roliga, så gjorde Boyzone helt rätt: de tog något enkelt, något kort, något väldigt nära och skapade stor poesi med ett enda (om än sammansatt) ord. Boyzone. Genier.

Vad brukar du själv göra? Äta en banan?

Ungefär som om jag vore overklig

Jag skriver namn och årtal i böcker jag köper, så att jag vet att de är mina och när jag har köpt dem. Lika sant som jag är verklig av Hanne Ørstavik vet jag därför att jag köpte 2006. Jag läste den igår. Anledningen till att jag skjutit upp det är att jag vill sprida ut Hanne Ørstaviks böcker över tiden. De inspirerar med sin närgångenhet, sin känslomässiga laddning. Som i alla hennes böcker handlar det om en människa som har svårt att hantera sin omgivning. Som i alla hennes böcker är det intensivt, nästan hopplöst och snart över.

Fan, vi hann inte

Vi som jobbat så hårt på Magdalena Neuner Biathlon till Super-CPU-utrustade C64-or. Vi som tagit fram en special-optimerad crossassembler med fullt IDE till CP/M. Vi som skulle bli rika. Nu blir vi blåsta på konfekten. Vem är det som poserar så glatt på omslagsbilden till RTL Biathlon 2009, om inte Magdalena Neuner. Nu lägger vi ner.

I framtiden, i Japan

Engadget visar bilder (och dreglar över tekniska specifikationer) på de tre stora japanska operatörernas senaste telefoner. NTT DoCoMos ser ut som de har gjort i flera år: platta och fyrkantiga. Softbanks ser ut som telefoner. KDDIs ser ut som mellanting mellan de båda andra. Men ganska många är sådär snygga som telefoner utanför Japan aldrig är. Dessutom i andra färger än svart och grått. När kommer vi kunna köpa snygga mobiltelefoner i Europa?